Vi måste ge människor hopp

Ännu ett år läggs till handlingarna. Slutet av 2019 har på många sätt präglats av uppror, bland annat i Chile och Hongkong, men också i Irak och Libanon. Människor har gått ut på gatorna för att protestera mot orättvisor och politiker som inte lyssnar.

I Chile handlar protesterna dels om att få ett slut på nedskärningspolitiken, men också för att få en ny grundlag. Den nuvarande härstammar från Pinochetdiktaturen.

Människor är missnöjda. Och saknar tilltro till politiska institutioner. Vad gör vi i arbetarrörelsen för att möta dem?

På Palmecentret arbetar vi med att stötta organisering eftersom det är nyckeln till förändring. Genom att organisera oss kan vi förändra världen. Oavsett om det handlar om att organisera sig på arbetsplatsen för att få bättre villkor eller om att bygga upp ett parti som ska kunna vinna val och få regeringsmakten.

Ibland behövs det stora ord. Men minst lika viktigt är det med konkreta reformer för jämlikhet, jämställdhet, rättvisa och allas lika värde. Ernst Wigforss, som var socialdemokratisk finansminister, skrev i en valskrift 1948:

”Socialdemokratin har aldrig lagt fram ritningar till ett färdigt lyckorike. Den gör det lika lite nu. Men den vill samla största möjliga flertal bland folket för en ekonomisk politik som innebär att man prövar sig fram till bättre bärgning och större likställighet med ständig hänsyn till den frihet, som inte är fåtalets, inte bara borgerlig frihet, utan den lika frihet för alla, som har sin grund i tron på ett för alla gemensamt människovärde.”

Ernst Wigforss är inte arbetarrörelsens mest kända ledare och han finns sällan på bild på arbetarkommunernas expeditioner. Men han är en av förgrundsgestalterna i det socialdemokratiska välfärdsbygget. Under 2000-talet har det uppstått ett nytt intresse för Ernst Wigforss, med bland annat nyutgåvor av hans tal och texter.

Kanske har han en del att säga oss.

Det finns mycket i världen som går åt fel håll. Antalet auktoritära ledare ökar, demokratiska fri- och rättigheter kränks, med militär kapprustning växer hotet om ett kärnvapenkrig. Sociala trygghetssystem nedmonteras, ojämlikheten växer och rasism och fördomar biter sig fast.

Men motståndet är starkt. Människorna som går ut på gatan i Santiago de Chile och Beirut gör det för att de har fått nog. De vill ha något bättre, inte bara för sig själva utan för kommande generationer och hela planeten. De drömmer om en annan värld.

Kan vi ge dessa människor hopp om en bättre framtid? Det är frågan som den globala arbetarrörelsen måste ställa sig. Svaret måste bli: Ja, det kan vi.

Men det är inte så enkelt att vi bara kan vänta på att de komma till oss. Vi måste komma till dem, samla största möjliga flertal och tillsammans skissa på ritningarna för den bättre värld vi vet är möjlig.

Anna Sundström
Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center