Turkiet är på väg mot en avgrund

Det är den fjärde november år 2016. Klockan är 23:30 på kvällen. En tweet ramlar in i sociala medier och sprids som en löpeld.

Det är den kurdiska ledaren Selahattin Demirtas som skriver. Meddelandet är kort: »Den turkiska säkerhetsstyrkan står utanför mitt hem med en order om tvångsarrestering«.

Innan han öppnar dörren för polisen tar han avsked från sin fru och deras två döttrar. Han lugnar ner dem och säger att allt ska gå bra. Kort efter gripandet av honom och ett tiotal andra inom HDP, det tredje största partiet i det turkiska parlamentet, stängs sociala medier och nätverkstjänster som Twitter, Facebook, YouTube och Whatsapp av i Turkiet.

Vid gripandet under natten är gatorna i Diyarbakir tomma. Demirtas förs iväg utan protester. Under natten flygs han i en helikopter till högsäkerhetsfängelset i Edirne i västra Turkiet, 1 240 km ifrån hans hemort Diyarbakir.

Anklagelserna mot honom är allvarliga: att bilda och leda en terrororganisation samt propagera för den. Åklagaren yrkar på mellan 43 och 142 års fängelsestraff.

Månaderna innan får Demirtas indikationer på att han kommer att fängslas. Flera gånger om uppmanas han till att fly landet. Han erbjuds till och med fristad i utländska ambassader i Turkiet i juli 2016 då ett misslyckat statskuppsförsök genomförs. Han vägrar.

Ett par månader innan Demirtas fängslas är han på ett besök i Stockholm i september 2016 för att berätta om det alarmerande läget i Turkiet. Han är bekymrad. Arresteringarna fortsätter i den turkiska statens försök att tysta kurdisk opposition.

Strax efter hans ankomst till Stockholm nås han av nyheten att partiets vice ordförande gripits för att ha deltagit på en begravning av en HDP-medlem. »Det är bara en tidsfråga tills de arresterar mig«, säger han.

Svenska riksdagen där vi befinner oss för möten med politiska partier och svensk media känns plötsligt trång. »Finns det ingen balkong här?« frågar han. Vi tar oss upp till en balkong. Han tänder en cigarett och tittar ut mot Gamla stan. »Vackert«, säger han.

»Varför stannar du inte här om du vet att du kommer att fängslas om du åker tillbaka? Du kan få skydd«, säger någon. »Aldrig«, svarar Demirtas, förnärmad över frågan. »Hellre sitter jag i fängelse i mitt eget hemland på grund av mina åsikter, än att lever i exil här. Och om Sverige vill göra något för att skydda oss är det genom att sätta press på Turkiet som är på väg mot en avgrund«.

Sedan Demirtas fängslats passerar det 434 dagar innan en första rättegång hålls. Varje vecka åker hans fru Basak Demirtas de 1 240 kilometrarna för att träffa sin man i högsäkerhetsfängelset i Edirne.

Från fängelset har Demirtas drivit en valrörelse under våren 2018 inför presidentvalet i juni samma år. Han var en av kandidaterna och fick närmare nio procent av alla röster.

Turkiet har formaliserat ett auktoritärt presidentstyre. Läget i landet försämras i rasande fart. All opposition tystas. Medier stängs ner, endast regeringstrogna tillåts verka. Det civila samhällets utrymme krymper. Men Demirtas fortsätter med sin politiska aktivism från fängelset.

Under sin tid som partiordförande har han konsekvent arbetat för en fredlig lösning på den mångåriga och blodiga konflikten mellan den turkiska staten och PKK. Under konfliktresolutionsprocessen mellan parterna som startade 2011 medlade Demirtas direkt i konflikten mellan parterna. I dag åtalas han för sina insatser i den fallerade fredsprocessen.

Demirtas är en fortsatt stark röst för fred och demokrati i Turkiet. Han har förmågan att mobilisera miljoner människor, samla dem kring demokratiska värderingar och minska polariseringen i landet. Hans novellsamling Seher som han skrev från fängelset sålde över 100 000 exemplar på 20 dagar.

Turkiets förtryck mot oppositionen och det civila samhället måste upphöra. Selahattin Demirtas, en stark röst för freden och demokratin i landet, måste släppas fri och tillåtas fortsätta sin politiska aktivism i frihet.

Text: Helin Sahin

Texten har även publicerats på Dagens Arena.