Ljusmanifestation för en omedelbar vapenvila i Gaza
Vi ses den 1 februari kl. 17:00-17.30 på Norra Bantorget i Stockholm på en ljusmanifestation för omedelbar vapenvila i Gaza!
Med på manifestationen finns Morgan Johansson, Sara Kukka-Salam, Nina Ünesi, Daniel Vencu Velasquez Castro och Otto Widmark som håller korta appeller.
Manifestationen arrangeras tillsammans med S-kvinnor, Tro & Solidaritet, S-studenter, SSU och Socialdemokraterna i Stockholmsregionen.
Internationellt upprop: Stoppa överföringen av vapen!
16* internationella organisationer – däribland Amnesty, Rädda barnen och Oxfam – gick den 24 januari ut i ett öppet brev med uppmaning till FN:s medlemsstater att agera för vapenvila och omedelbart stoppa vapenleveranser till Israel och palestinska väpnade grupper. Palmecentret har anslutit sig till initiativet.
Uppropet kräver att alla stater omedelbart stoppar överföringen av vapen, vapendelar och ammunition så länge det finns risk för att dessa används för att begå eller underlätta allvarliga brott mot internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna.
Israels belägring, bombningar och de pågående striderna berövar civilbefolkningen deras grundläggande förutsättningar för att överleva och gör Gaza obeboeligt.
Omvärlden har ett ansvar att förhindra en ytterligare förvärrad humanitär katastrof! Alla stater har ett ansvar att förhindra illdådsbrott och främja efterlevnad av principer som skyddar civila.
*Den 11 april har över 250 organisationer från runt om i världen sällat sig till uppropet.
Mer än 33 000 palestinier har dödats i Gaza, varav minst 14 500 barn. Tusentals fler är begravda under rasmassorna och förmodas vara döda. Palestinier fortsätter att dödas i områden som de blivit uppmanade att fly till av den israeliska regeringen.
Ett okänt antal palestinska civila har olagligt frihetsberövats.
Över 70 procent av Gazas befolkning, omkring 1,7 miljoner människor, har tvångsförflyttats.
Hälften av Gazas befolkning, omkring 1,1 miljoner palestinier, utsätts för katastrofala nivåer av hungersnöd och svält är överhängande i norra Gaza. Hela befolkningen (omkring 2,2 miljoner människor) lever i akut osäker livsmedelsförsörjning.
Mer än 70 procent av Gazas byggnader och infrastruktur för vatten och sanitet har förstörts eller skadats. Befolkningen har nästan ingen tillgång till rent vatten.
Inget sjukhus i Gaza är i full drift. Över 489 sjukvårdsarbetare och minst 243 hjälparbetare har dödats.
(siffrorna från Gaza fr. den 10 april)
Omkring 1 200 israeler, varav 764 civila, har dödats av Hamas och andra terrorstämplade palestinska grupper.
Dessa beväpnande grupper har fortsatt att avfyra raketer mot civila befolkningscentra i Israel.
Hundratals israeler och utlänningar har tagits som gisslan, inklusive barn. Mer än 130 gisslan hålls fortfarande i Gaza.
Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023
Kanske måste texten ta sin början 1993? På det där skoldiskot som jag aldrig kommer glömma. Inlåst på en toalett med kompisen från en annan skola, som kommit för en fest men i stället jagades av nynazister för att hon var judinna. Tillsammans tog vi skydd. Hon gråtandes, jag i ett tafatt försök att trösta. Båda livrädda där inne på toaletten medan killar med rakade huvuden bankade på dörren. Ett tydligt hatbrott men som i 90-talets Sverige inte fick någon konsekvens. Det var i alla fall min början. Början på mitt engagemang mot rasism och nationalism. Och för alla människors lika värde.
Eller ska jag inleda i vår politiska samtid? På många sätt så lik den tid som formade mitt politiska engagemang. När vänner tvingas känna oro över barnen vars judiska skola nu vaktas av polis, eller för barnens framtid när hatet och misstänksamheten mot muslimer ökar. Intoleransen växer igen, oavsett om du bär hijab eller davidsstjärna.
Är det i mina tankar på de många israeler som jag efter år av samarbete kommit att kalla vänner jag bör ta avstamp? Alla de som nu förenats i en ny kollektiv sorg efter Hamas terrorattack? Eller i den kollektiva rädslan hos de palestinska vänner som dagligen tvingas till underkastelse enligt ockupationspolitikens motbjudande logik? I sorgen hos de vänner som frågar; ”varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?”
Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja?
Kanske måste min text ändå börja med konflikten? Ockupationen, bosättarvåldet, förnedringen som palestinierna lever med varje dag. Politiska ledare som använder konflikten för egna politiska syften, och högerextrema ministrars tal om fördrivning av palestinier. Kvar är människorna med otryggheten, berövade sina grundläggande rättigheter och sin framtid.
På TV och radio talar man om många år av status-quo. Men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Trots mer våld, fler bosättningar, ökad repression och en alltmer negativ demokratisk utveckling.
Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja? År 722 före vår tideräkning när kungariket Israel erövrades av assyrierna? Romarrikets övertagande? Det turkiska imperiets? Det brittiska? Eller 1917 då Storbritannien lovade bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem? Är den naturliga startpunkten kanske november 1947 när FN:s generalförsamling beslutade att dela området i två delar, en arabisk och en judisk del? Kanske i maj 1948 när staten Israel utropades, i fördrivningen av palestinierna och de olika krig som därefter följt och utvidgat Israels gränser? Eller bör utgångspunkten vara fredsavtalet 1993 som aldrig kom att förverkligas? Allt detta reducerar dock människors lidande till årtal, gränser och politiska misslyckanden.
Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?
Ja, det är nog ändå om människorna texten ska handla om. Alla de palestinier och israeler jag mött genom åren. Haya som bor med sin familj i Bethlehem. ”Jag och min lillebror blir inte så rädda när vi hör hur det smäller, berättade hon, men vi går alltid hem till mamma när det händer”. Ayham, som drömmer om att spela fotboll på en riktig gräsplan, men i flyktinglägret där han bor finns bara dammiga gator och gränder. Den gamle mannen i byn Beit Mirsim som hört att det var svenskar i byn och kom för att tacka. Byn som totalförstördes av israelisk militär 1967 byggdes upp igen med stöd från Sverige. Dov, den israeliska politikern som lämnat Knesset då han inte längre ville legitimera vad han kallar ”Israels så kallade demokrati” och i stället engagerar sig i civilsamhället. Den före detta soldaten Avner som blivit fredsaktivist och nu guidar på ockuperad mark. Och alla de många representanterna för israeliska progressiva partier och organisationer som under många år vädjat till omvärlden att öppna ögonen och se vad Netanyahu och högern gör med deras land.
Men jag tvekar, min text kommer inte kunna inrymma alla de levnadsöden jag mött. Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?
På drygt två månader har Gaza förvandlats till helvetet på jorden. En kyrkogård. Som svar på ett fruktansvärt terrordåd mot civila israeler har Israels urskillningslösa bombningar förvandlat städer och byar till småsten. Över 20 000 människor har enligt de senaste uppgifterna dödats. Utan att räkna alla de som ej återfunnits under husruinerna. Den absoluta majoriteten är civila. 40 procent är barn. Står vi på randen till ett folkmord? Inte sedan Vietnam-kriget har så tunga bomber använts i tätbefolkade områden.
Olof Palmes ord från det berömda jultalet 1972 känns otäckt aktuella; “Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.”
Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023.
Sedan den 7 oktober har vi med fasa bevittnat hur tusentals civila har dödats i Palestina och Israel, och dödssiffran stiger för varje timme. Hamas och andra väpnade grupper utförde urskillningslösa och olagliga attacker mot Israel och dödade omkring 1 200 personer och tog över 200 personer som gisslan. Gisslan som omedelbart och villkorslöst måste friges. Israel har svarat med urskillningslösa och olagliga motangrepp som hittills har dödat minst 18 000 personer, varav över 6 000 barn, i Gaza. Tusentals fler har skadats. Minst 1.9 miljoner människor, över 85 procent av befolkningen, har tvingats på flykt i Gaza.
Vi får inte glömma att bakom dessa siffror befinner sig människor: barn, unga och vuxna som en gång delat minnen och erfarenheter med sina nära och kära.
Situationen är akut och den humanitära katastrofen i Gaza är ofattbar. Israels 16-åriga olagliga blockad har intensifierats och hindrat människors tillgång till basala förnödenheter, så som gas, mat, vatten och medicin. Att straffa civila i Gaza för handlingar som de inte ansvarar för utgör kollektiv bestraffning och är en krigsförbrytelse. Flera internationella oberoende människorätts- och humanitära organisationer, FN-organ och FN:s oberoende människorättsexperter har rapporterat om folkrättsbrott i Gaza.
”Att straffa civila i Gaza för handlingar som de inte ansvarar för utgör kollektiv bestraffning och är en krigsförbrytelse.”
Samtidigt som situationen i Gaza saknar motstycke pågår det även människorättskränkningar på ockuperade Västbanken där israeliska myndigheter kraftigt ökat användningen av godtyckliga frihetsberövanden, tortyr och omänsklig behandling mot palestinier. Ansvaret vilar på oss alla att aldrig någonsin rättfärdiga eller normalisera folkrättsbrott.
Nyligen kom parterna överens om frigivande av gisslan och fångar, samt en humanitär paus för att tillåta humanitärt bistånd till Gazas civilbefolkning. Detta var ett första steg, men det krävs betydligt fler ansträngningar för att få slut på det pågående lidandet. Ett eldupphör som omfattar hela Gaza och som är tillräckligt långvarig för att stoppa den humanitära katastrofen. För detta krävs större politiska insatser av världens länder.
Sverige har historiskt sett haft en viktig röst i globala sammanhang när det kommer till att försvara mänskliga rättigheter. Som en del av det internationella samfundet bör Sveriges regering nu göra allt i sin makt för att agera för en politisk lösning för hållbar fred.
Vi kräver att regeringen agerar för:
Ett omedelbart och varaktigt eldupphör.
Att humanitärt bistånd på ett säkert och villkorslöst sätt når civilbefolkningen i hela Gaza.
Att internationell humanitär rätt upprätthålls av alla parter.
Att civilbefolkningen skyddas från urskillningslösa attacker.
Vi undertecknade organisationer kräver att ni, den svenska regeringen, agerar för att skydda civila.
Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center Anna Johansson, Generalsekreterare Amnesty International Sverige Anna Stenvinkel, Generalsekreterare ForumCiv Elin Wernquist, Generalsekreterare Barnrättsbyrån Jennifer Vidmo, Generalsekreterare ActionAid Sverige Kerstin Bergeå, Ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen Martin Nihlgård, Generalsekreterare, Individuell Människohjälp Mattias Brunander, Generalsekreterare Diakonia Petra Tötterman Andorff, Generalsekreterare Kvinna till Kvinna Shahab Ahmadian, Förbundsordförande MÄN Farhad Mazi Esfahani, generalsekreterare Clowner utan Gränser
Det öppna brevet, inklusive referenser finns att läsa här.
Att stoppa bistånd till freds- och demokratiarbete förvärrar utvecklingen
Den humanitära krisen, hopplöshet och brist på rättssäkerhet och respekt för mänskliga rättigheter ökar risken för radikalisering. Palestinska organisationer, som med stöd av svenska biståndspengar, arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter och jämställdhet är viktiga för att ge hopp om en annan framtid och verktyg för människor att arbeta för en förändring.
Imorgon lämnar Sida sin översyn av utvecklingsbiståndet till Palestina, till regeringen. Vi, sju svenska biståndsorganisationer, vill komplettera Sidas rapport med en skuggrapport.
Pausat bistånd
Den 10 oktober i år pausade regeringen biståndet till Palestina. Syftet var att göra en översyn av biståndet till Palestina för att ”säkerställa att inga svenska medel går till aktörer som inte förbehållslöst fördömer Hamas, utför våld, hotar eller uppmuntrar till våld mot staten Israel eller dess befolkning, som driver en antisemitisk agenda och personer som har samröre med sådana aktörer.” Regeringen ville också se över kontrollerna för att se till att skattemedel inte går till fel aktörer.
Biståndet får aldrig orsaka skada. Att offentligt ta avstånd från Hamas skulle kunna utsätta våra samarbetsorganisationer och deras familjer för stora risker och innebära ett brott mot den så kallade Do No Harm-principen. En princip som gällt för svenskt bistånd i många år och som ingår i OECD:s rekommendationer.
– Att stoppa biståndet till konstruktiva krafter som arbetar för demokrati, dialog och fred vore kontraproduktivt och riskerar dessvärre att spela extremisterna i händerna och ytterligare förvärra läget när nu många demokratiska röster tystnar, säger Anna Sundström, Palmecentrets generalsekreterare.
Utvecklingsbistånd förebygger kriser
Tillsammans har vi sju biståndsorganisationer samlat en rad exempel på vad biståndet åstadkommer i Palestina och varför ett fortsatt stöd är avgörande för att motverka konservativa och antidemokratiska krafter. Utvecklingsbiståndet syftar också till att förebygga att kriser och akuta nödbehov uppstår. Utan ett utvecklingsbistånd till Palestina kommer det att behövas långt mer humanitär hjälp för att rädda liv och lindra människors akuta nöd och behov. Det minskar både effektiviteten, långsiktigheten och värdigheten i det svenska biståndet.
Do No Harm-principen innebär i korthet att biståndsorganisationer ska förebygga och mildra negativa konsekvenser som kan uppstå på grund av humanitära insatser eller utvecklingsarbete.
Världen har inte råd med dubbelmoral
När FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter Volker Türk nyligen besökte gränsövergången till Gaza var budskapet tydligt; Hamas massdödande av civila den 7 oktober var avskyvärda krigsbrott, liksom att man fortfarande håller gisslan. Israels kollektiva bestraffning av palestinska civila är också krigsbrott, liksom den olagliga tvångsevakueringen av civila.
Men den svenska regeringen fortsätter vara tyst. Sverige väljer att lägga ner sin röst när FN:s generalförsamling röstar om omedelbart eldupphör, regeringen vägrar kritisera de urskillningslösa israeliska bombningarna trots att FN konstaterat att de är oproportionerliga och bryter mot krigets lagar. Och som ett av två länder i hela EU fryser Tidöregeringen biståndet till det palestinska civilsamhället och använder sig därmed själva av kollektiv bestraffning.
”På sina kroppar skriver de föräldrarnas namn i hopp om att få begravas tillsammans”
När jag besökte judiska församlingen i Stockholm nyligen var det hjärtskärande att se barnen från skolan i samma byggnad som bläddrade bland fotografier med rubriken “kidnappad”.
Och hjärtat brister när en palestinsk vän med familj i Gaza samtidigt berättar att barnen inte vågar sova eftersom de inte vet om de någonsin vaknar igen. På sina kroppar skriver de föräldrarnas namn i hopp om att få begravas tillsammans.
På mindre än en månad har fler barn dödats i Gaza än i alla världens konflikter sedan 2019. “Gaza håller på att bli en kyrkogård för barn”, konstaterar FN:s generalsekreterare António Guterres.
I sin första utrikesdeklaration inför Sveriges riksdag slog utrikesminister Tobias Billström fast att Sverige ska verka för en tvåstatslösning baserad på internationell rätt. De senaste veckornas agerande står tyvärr i bjärt kontrast till detta. Tvärtom underminerar regeringen nu respekten för internationell rätt genom att acceptera att den inte följs av Israel. Man spär genom detta också på bilden av att väst bara åberopar internationell rätt när det passar sina egna syften.
”Tvärtom underminerar regeringen nu respekten för internationell rätt”
Eller som Volker Türk så kärnfullt uttryckt det: “Låt mig vara tydlig – världen har inte råd med dubbelmoral.” Ett budskap Billström och världen gör klokt i att lyssna till.
Den svenska regeringen måste verka för omedelbar vapenvila och respekt för internationell rätt. Kräva att gisslan släpps och att humanitärt tillträde säkras så att hjälp kan nå de miljontals behövande. Man måste också aktivt arbeta för att den internationella domstolen inte ska hindras från att utreda de krigsbrott som begåtts.
Fredsförhandlingar måste sedan återupptas och den israeliska ockupationen få ett slut. Allt annat förvägrar både israeliska och palestinska barn deras självklara rätt till en framtid i fred och säkerhet.
Det är oerhört viktigt att fortsätta kräva och sätta press för att omedelbart få till en vapenvila för att rädda människoliv. Våldet måste upphöra, civila liv skyddas, gisslan släppas och internationell rätt respekteras!
Den humanitära situationen i Gaza är akut – agera nu!
Vi är djupt alarmerade över den humanitära situationen i Gaza. Hittills har över 1 417 palestinier, inklusive 447 barn dött, 6 268 skadats och mer än 250 000 människor är på flykt från sina hem*.
Den avsiktliga blockaden av vatten, elektricitet och andra förnödenheter är en tickande humanitär bomb. Sjukhus är nu oförmögna att tillhandahålla kritiska hälsotjänster till skadade, och mediciner och mat håller snabbt på att ta slut.
Att beröva människor mat, vatten och mediciner som en del av en ”fullständig belägring” är inte bara ett brott mot internationell rätt utan också ett allvarligt brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det är vedergällning, inte försvar.
Med det uttalade målet att maximera skadan i området genomför nu Israel massiva bombningar i tätbefolkade områden utan att människor har någonstans att söka skydd eller fly. Attacker på civila är oacceptabelt, oavsett vem som genomför dem.
En markinvasion rycker nu allt närmare. I natt uppmanade Israel 1,1 miljoner människor i norra Gaza att förflytta sig till södra Gaza inom 24 timmar. Men var och hur ska de hitta skydd och hjälp i en instängd enklav? FN vädjar nu också till Israel att ändra sig då en sådan förflyttning är omöjlig utan ”katastrofala humanitära konsekvenser”.
Våldet måste upphöra, gisslan släppas och internationell lag följas.
Israel måste respektera principerna om proportionalitet, nödvändighet och distinktion mellan civila och militära mål.
Det internationella samfundet måste vidta omedelbara och meningsfulla åtgärder för att stoppa det urskillningslösa våldet och skydda civilas liv.
En humanitär korridor till Gaza måste upprättas omedelbart, i enlighet med FN:s krav. Mediciner och mat behöver komma in till oskyldiga civila.
Vi uppmanar den svenska regeringen att skyndsamt verka för detta samt att ha beredskap för att bidra med ökat humanitärt stöd.
– Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
*Siffrorna ökar hela tiden. Uppdatering den 7 november: Över 10 000 palestinier, inklusive över 4 000 barn, har dödats, fler än 25 000 skadats och omkring 1,5 miljoner människor är på flykt från sina hem.
Det är oerhört viktigt att fortsätta kräva och sätta press för att omedelbart få till en vapenvila för att rädda människoliv. Våldet måste upphöra, civila liv skyddas, gisslan släppas och internationell lag följas!
Med bestörtning och sorg följer vi utvecklingen i Israel och Palestina efter Hamas vedervärdiga attacker på civila i helgen. Den grymhet som förmedlats i bilderna och rapporterna från attackerna är nästan omöjlig att ta in. Hela familjer som mördats i sina hem och människor som massakrerats i hundratals på sina kibbutzer. Bara i attacken mot en musikfestival i södra Israel har över 260 kroppar återfunnits.
Attacker mot civila är oacceptabelt
Dödandet av civila är aldrig acceptabelt, oavsett vem som gör det. De får aldrig vara ett legitimt mål. Hamas massmord kan och får inte urskuldas. Oavsett vad man i övrigt tycker i konflikten mellan israeler och palestinier. Att människor i både Sverige och utomlands har samlats för att fira denna massaker är upprörande och skamligt.
Hamas är en terrorgrupp av politiska och religiösa fanatiker som förtrycker palestinierna i de områden de har under sin kontroll. De representerar inte det palestinska folket och har inte heller dess bästa för ögonen. Deras mål är ett helt annat än att skapa förutsättningar för fred. Det är ytterst att utplåna Israel. I sin kamp bryr de sig inte heller om hur vanliga civila palestinier drabbas.
Folkrätten måste respekteras
Israel har en legitim rätt och skyldighet att skydda sina medborgares säkerhet, men de måste följa folkrätten. Svaret måste vara proportionellt och undvika att civila dödas. De har också som ockupationsmakt ett juridiskt ansvar för den palestinska civilbefolkningens säkerhet i tider av krig. Nu intensifieras dock en blockad av Gaza som enligt FN strider mot internationell rätt. Att förvägra civila grundläggande förnödenheter är vedergällning, inte försvar.
Med det uttalade målet att maximera skadan i området genomförs massiva bombningar i tätbefolkade områden utan någonstans för människor att söka skydd eller fly. Vi har smärtsamt nog bara sett början på ännu ett blodbad där många tusentals civila kommer att få sätta livet till. Återigen behöver det upprepas. Dödandet av civila är aldrig acceptabelt, oavsett vem som gör det.
Våldets logik har tagit två folk som gisslan
Hatet och våldspiralen spinner nu allt snabbare vidare när oskyldiga palestinier dödas i urskillningslösa motattacker. Våldet har ytterst sin grogrund i människors fruktan, en aggressiv ockupationspolitik och en förtvivlad hopplöshet. Bristen på dialog och fredliga lösningar har lämnat fältet öppet för extremister på båda sidor. Hamas och den israeliska högern har länge levt i symbios där båda sidor indirekt understött varandras agendor. Det har gjort att mer konstruktiva aktörer hamnat i skuggan – både i Palestina och Israel. Det vi just nu bevittnar är att extremisternas och våldets logik har tagit två folk som gisslan. Att våldet åter triumferar.
Återgång till dialog och fredsförhandlingar ett måste
En återgång till dialog och förhandlingar om fred måste komma till stånd. I slutänden finns bara ett långsiktigt svar på konflikten. Det är ett slut på ockupationen och en rättvis fred för alla parter i form av en tvåstatslösning baserad på 1967-årsgränser. Den har dessvärre många fiender – såväl i Netanyahus högerauktoritära regering som i Hamas.
Lördagsmorgonens massaker och nya folkrättsvidriga bombningar av Gaza gör sorgligt nog en sådan lösning än mer avlägsen. Priset för detta betalas av vanliga människor, palestinier och israeler, som inte får chansen att leva i fred och säkerhet.
I solidaritet fortsätter vårt orubbliga stöd till de krafter i Israel och Palestina som verkar för fred, försoning och en demokratisk utveckling.
– Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.
Gemensamt uttalande från Sveriges civilsamhällesorganisationer med verksamhet i Palestina
Sverige har erkänt Palestina som stat och arbetar aktivt med demokratiska krafter i både Palestina och Israel för att nå en fredlig tvåstatslösning. Det är i den andan alla svenska biståndsinsatser görs. Medan det humanitära stödet finns av nödvändighet för att sörja för människor som lever under ockupation, finns utvecklingsbiståndet för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras och möjliggöra en rättvis fred. Biståndet är nödvändigt för att övervaka brott mot folkrätten, men också för att hålla den israeliska ockupationsmakten och palestinska makthavare ansvariga för sina handlingar. Vi manar Hamas och Israel till ett omedelbart eldupphör.
Vi delar den analys utrikesminister Tobias Billström uttryckte i SvD att ett tillbakadragande av svenskt bistånd i det här skedet skulle stärka terrororganisationen Hamas, inte tvärtom. Därför är det med förvåning och stor oro vi mottar beslutet att frysa biståndet till Palestina som regeringen och Sverigedemokraterna presenterade på tisdagskvällen. Våra folkvalda måste sluta likställa bistånd till ett land som bistånd till landets regering. Det leder till mytbildning och felbeslut.
Det bistånd Sverige bedriver med lokala partnerorganisationer motarbetar aktivt Hamas agenda, utmanar deras makt och legitimitet och verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. Genom demokratiska processer för att nå ett fredligt slut på denna decennier långa konflikt skapar utvecklingsbiståndet alternativ till de våldsverkande aktörer som är ointresserade av en fredlig lösning.
De senaste dygnens händelser bör inte ses som kvitto på att omvärldens ansträngningar varit verkningslösa eller missriktade, utan otillräckliga. I denna svåra tid måste vi stå fast vid ambitionen om en fredlig tvåstatslösning och öka engagemanget för att förverkliga den genom utvecklings- och diplomatiska insatser på båda sidor av muren.
Nu är det viktigare än någonsin att ge syre till de rörelser som kämpar för fred och demokrati, för rättigheter och rättsstat, för jämställdhet och möjligheter. Vi är trygga med att våra partners i Palestina ovillkorligt delar den ambitionen. Vi står redo att fortsätta och fördjupa vårt arbete för fred och frihet i Palestina och Israel. Vi manar alla parter att omedelbart inleda dialog för en fredlig lösning och för att Israels ockupation av Palestina hävs.
Undertecknare:
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect Martin Nihlgård, generalsekreterare IM Erik Lysén, internationell chef ACT Svenska kyrkan Anna Stenvinkel, generalsekreterare ForumCiv Mattias Brunander, generalsekreterare Diakonia Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center Maria Nyberg, generalsekreterare Union to union
Internationell Utblick: Sveriges Palestinapolitik 1948 till 2023
Under den tid som staten Israel existerat har Sveriges Palestinapolitik skiftat. På senare år har Sverige tillhört de mest aktiva i frågan i EU och riktat biståndsmedel till palestinierna. När den nytillträdde högerregeringen nu minskar på biståndet och blir mindre engagerade i frågan finns det därför anledning till en historisk odyssé i ämnet. Måndagen den 18 september bjuder ABF Stockholm, tillsammans med Olof Palmes Internationella Center och Socialdemokrater för Tro och Solidaritet in Mathias Mossberg, Thomas Hammarberg, Evin Incir och Anders Bjurner till ett spännande samtal om Sveriges Palestinapolitik 1948-2023.
NÄR: Måndag 18 september kl 18.00 VAR: ABF-huset, Sveavägen 41, Palmesalen, 1 tr. Fri entré.
Den här webbsidan använder cookies så att vi kan ge dig bästa möjliga användarupplevelse. Cookieinformationen sparas i din webbläsare, och utför olika funktioner, som t.ex. att känna igen dig när du kommer tillbaka till sidan. Detta gör i sin tur att vi kan förstå vilka delar av sidan du använder mest och finner viktiga.
Nödvändiga cookies
Nödvändiga cookies ska alltid vara påslagna så vi kan spara dina preferenser för cookie-inställningar.
Om du inaktiverar den här cookien kommer vi inte kunna spara dina preferenser. Det betyder att varje gång du besöker sidan kommer du att bli tillfrågad om cookies igen.
Cookies från tredje part
Den här webbsidan använder Google Analytics, Meta/Facebook för att samla anonym information så som antal besökare, och vilka sidor som är populärast.
Om du håller den här cookien påslagen hjälper det oss att förbättra webbsidan.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
ENG
Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja?