Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Socialförsäkringar kan spela en nyckelroll i klimatarbetet på flera sätt:

Social trygghet är nödvändigt för att hantera kriser för såväl individer och samhällen.

I och med den globala upphettningen får vi både fler och djupare kriser. Behovet av humanitärt bistånd har fördubblats de senaste fem åren, och kommer att öka ännu mer i takt med att klimatnödläget förvärras. Men det är inte hållbart att förlita sig på humanitärt bistånd för att skydda människor mot klimatkrisens konsekvenser – i stället behöver det byggas breda trygghetssystem som omfattar alla i ett samhälle. Dessa trygghetssystem ska snabbt kunna växlas upp när klimatkatastrofer inträffar.

I skriften uppmanas rikare länder att kompensera de mest utsatta länderna för de skador och förluster de drabbas av på grund av klimatkrisen. En del av dessa pengar kan då användas till att utveckla breda system för social trygghet under livets alla skeden.

Social trygghet gör det möjligt att påskynda klimatomställningen.

När människor har en grundläggande ekonomisk trygghet minskar deras utsatthet och oro för att förlora jobb och försörjning när ekonomin ställs om till fossilfrihet. Social trygghet är därför en viktig del i en rättvis klimatomställning och kan minska motståndet mot den nödvändiga samhällsomställningen. Till exempel behövs satsningar på sociala trygghetsnät i form av vidareutbildning för arbetstagare så att de kan skaffa sig de kompetenser som behövs i en ny grön ekonomi, och stöd till den som är mellan jobb.

Skriften avslutas med 15 rekommendationer.

Läs den här

Skriften presenterades vid ett sidoevent på klimattoppmötet COP27 den 9 november. 

*Anmälan för söndagen har tyvärr redan stängt.

Program

JUBILEUMSKVÄLL

TID & PLATS: Fredagen den 11 november, kl. 16:00-21:00. LO-borgen, Barnhusgatan 18 Stockholm.

Det blir mingel och musik. Under kvällen blir det tal av Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och samtal om Palmecentrets dåtid, nutid och framtid. Kl. 17.00 hälsar Margot Wallström (Palmecentret) och Susanna Gideonsson (LO) alla välkomna.

PALMEDAG

TID & PLATS: Lördagen den 12 november, kl. 10:00-16:30. Norra Latin, Drottninggatan 17b, Stockholm.

Kl. 10.30-12.15 valbara seminarier:

• The Revolution: Women’s movements role for peace and democracy (på engelska)
• Nato – en agenda för fred och nedrustning (på svenska)
• Strutsdansen – en klimatkalops (utdrag ur teaterföreställning, på svenska)

Kl. 12.15-13.10 lunch och musik.

Kl. 13.10-13.40: Internationellt samarbete i en tid av nationalism och polarisering, med Margot Wallström, Jan Eliasson och Stefan Löfven.

Kl. 13.50-15.40 valbara seminarier:

• Fackföreningsrörelsens roll för hållbar global utveckling (sv)
• Amandla! Awethu! – en berättelse om 30 år av samarbete och gemensam kamp för ett fritt och demokratiskt Sydafrika (eng)
• Att leva under ockupation: Palestina, Västsahara och Ukraina (eng)

15.45-16.00 avslutningstal.

16.00-17.00 gemensam ljusmanifestation till stöd för den feministiska revolutionen i Iran.

Mer info om ljusmanifestationen

Sverige har snart en ny regering och riksdag, som nu kraftfullt behöver skynda på den akuta omställning av Sverige som måste till för att bromsa klimatkrisen och rädda den biologiska mångfalden.

Det civila samhället står eniga i viljan att driva på politiken i denna gemensamma fråga, och se till att omställningen blir rättvis. Att arbeta tillsammans i breda allianser och nätverk är en förutsättning för att lyckas. Palmecentret har därför tagit initiativ till Allians för rättvis klimatomställning (ARK), som välkomnar fackliga organisationer, miljörörelsen, studieförbund, kvinno- och fredsorganisationer, ungdomsorganisationer, trossamfund, med flera.

Alliansens fråga till Sveriges politiker är: Vad är er plan för att genomföra en rättvis klimatomställning av Sverige under de närmaste två mandatperioderna? Naturskyddsföreningen har gjort en kartläggning av partiernas klimatpolitik. Om den, om politikernas svar på ARK:s fråga, och om vikten av att arbeta tillsammans för att rädda vår planet, handlar det här samtalet.

Titta på Facebook!

Med:

Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen

Cajsa Unnbom, metodrådgivare miljö och klimat, Olof Palmes Internationella Center

Ann-Katrin Dolium, sakkunnig i frågor kring hållbart företagande, Unionen (extern expert)

Moderator:

Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center

Tid: Lördag 24 september kl.11.20-12.00.
Scen: Globala Torgets stora scen, H-hallen, plan 1 på Bokmässan.
Arrangör: Olof Palmes Internationella Center

Progressiva organisationer i länder som Sverige behöver använda sitt inflytande för att en globalt rättvis klimatomställning ska bli möjlig. Dels är det vad det globala nord gör som är avgörande då världen ska styra bort från klimatkollaps, dels är det härifrån stora summor behöver komma för att bidra till världens klimatomställning.

Lägg till det att de handelsavtal och regler som exempelvis EU beslutar om ger svallvågor för arbetare världen över.

Så våra röster behövs. Men de förslag vi driver måste tas fram i samarbete med kamrater i andra länder. Därför har Palmecentret frågat aktiva inom facket, civilsamhället och systerpartier i Filippinerna och Sydafrika vad de ser som centralt för en rättvis klimatomställning.

Deras svar sammanfattas i en ny studie: ”A Just Transition for the Global South”. Här är några konkreta krav som de vill att vi ska verka för tillsammans:

• Gör något åt den globala klimatojämlikheten genom snabbare omställning i det globala nord.

Annars fortsätter vi ta glupska bett av den krympande kaka av utsläpp som måste räcka till alla för att vi ska ha en chans att hålla Parisavtalet. Sverige behöver skarpare utsläppsmål och mer handling för att nå dem.

• Kräv att utsläpparländerna i det globala nord erkänner och betalar för förluster och skador i det globala syd på grund av klimatkrisen.

Att ta en springnota vore särskilt ofint med tanke på att Europa har byggt upp stora delar av sitt välstånd genom klimatförstörande industrier samt exploatering av andra länders natur och arbetskraft.

• Ta reda på hur verkligheten ser ut i låginkomstländerna.

Där som här ska en rättvis klimatomställning få bort utsläppen. Men ovanpå det måste befolkningen dessutom rusta sig mot takkrossande tyfoner och andra effekter av klimatkrisen redan i dag.

Samtidigt behöver alla få tillgång till saker som elektricitet, skola, vatten och vård. Omställningen måste också ta itu med hög arbetslöshet och brist på formella jobb. I Sydafrika, där alternativen är få, skulle ett plötsligt grönt importstopp till Europa av varor producerade med kolkraft skicka tusentals arbetare och deras familjer in i hungersnöd – om det inte förenas med insatser för nya jobb och social trygghet.

• Konfrontera kapitalismens försök att kapa den gröna omställningen.

Vare sig det handlar om utförsäljning av statliga energibolag i samband med bytet till ren energi, eller om arbetsvillkoren från helvetet för dem som gräver upp mineraler till elbilsboomen.

• Förstärk kvinnors röster och lyft deras behov.

I synnerhet de kvinnor som också tillhör andra marginaliserade grupper, som ursprungsbefolkningar, unga, arbetarklassen, och så vidare. I omställningen måste de få det demokratiska inflytande de hittills har nekats. En feministisk rättvis omställning innebär också att satsa på klimatanpassning, och att investeringar inte bara ska gå till mansdominerade sektorer.

• Arbeta för universella sociala skyddsnät och fackliga rättigheter.

Arbetare behöver kunna organisera sig för att påverka omställningen av sina arbetsplatser och sektorer.

Det är några av de politiska frågor som bör förena vår gränsöverskridande rörelse för rättvis klimatomställning.

Läs mer i rapporten ”A just transition for the Global South”:

Ladda ner den här!

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 28/6-2022.

• Nedrustningsavtal för fossila bränslen

– Vi blev koloniserade då, och vi blir koloniserade nu.

En röst som tillhör en namibisk aktivist ekar i entréhallen till FNs miljökonferens Stockholm+50. Deltagare stannar för att ta bilder av klungan av aktivister som höjer sina knytnävar i luften på det annars så formella evenemanget. Många tillhör ungdomsrörelser och urfolk.

Hon pratar om det som utspelar sig i hennes hemland, Namibia. Där har det kanadensiska företaget ReconAfrica fått tillstånd att utvinna olja i Kavangodeltat – hem åt den största populationen av elefanter i världen och ett område med stor betydelse för det lokala Sanfolket. Majoriteten av dem som bor i regionen har inte konsulterats. Därför har civilsamhället startat en kampanj för att stoppa projektet och utreda hur det gick till när tillståndet gavs.

Samtidigt försöker samma aktivister komma åt fossilindustrin på en högre nivå, för att inte behöva slåss mot en tusenhövdad drake. De som samlats i Stockholm+50-konferensens lobby vill se ett globalt nedrustningsavtal för fossila bränslen. Klimatkrisen är i dag ett säkerhetshot av samma kaliber som kärnvapenkrig, och det är de regimer och företag som förfogar över de fossila bränslena som har handen på den röda knappen. Att en liten minoritet kan rikta ett sådant hot mot resten av mänskligheten pekas ut som djupt odemokratiskt.

Med ett bindande fossilt nedrustningsavtal skulle världens länder behöva avbryta all ny utvinning av fossila bränslen och snabbt ställa om till förnybar energi. Kampanjen införlivar dessutom nästa krav:

• En rättvis klimatomställning

Att klimatomställningen också måste vara rättvis handlar om att arbetare ska ha ekonomisk trygghet när arbetsmarknaden förändras och tillgång till nya gröna och bra jobb. Men det handlar också om mer demokrati.

Arbetstagare ska få vara med och bestämma, genom social dialog, hur deras arbetsplats och sektor ska klimatanpassas. Olika grupper i samhället ska också få ge sina synpunkter. Nadia April från Women’s Leader­ship Centre i Namibia gav ett råd till de regeringsföreträdare som var på plats under Stockholm+50: Starta skyndsamt demokratisk dialog om rättvis omställning, om det ska bli verklighet av klimatlöftena.

– Lägg extra fokus på att marginaliserade grupper ska kunna delta på ett jämlikt sätt, till exempel ursprungsbefolkningar, landsbygdsbor, unga och kvinnor. De måste erkännas som ledare.

Nadia April från Women’s Leadership Centre i Namibia. Foto: Privat

• En lag mot ekocid

Ett tredje initiativ för att ge människor möjligheter att freda sin miljö mot exploatering som lyftes ofta under konferensen, till exempel av unga världen runt, var lagstiftning mot ekocid. Ekocid betyder storskalig miljöförstörelse – och det är lagligt i dag. Därför kampanjas det nu för en lag på internationell nivå, som kan komma åt den här typen av brott.

Med en ekocidlag skulle exempelvis ReconAfricas företagsledning behöva väga in risken att de – personligen – kan dras inför domstol om deras beslut leder till allvarliga skador på miljön i Kavango. Och de kvinnor, urfolkssamhällen och småjordbrukare som hittills inte fått gehör hos sin regering skulle ha ett forum där de kan göra sina röster hörda och utkräva rättvisa.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 28/6-2022.

Olof Palmes Internationella Center förespråkar Just Transition, rättvis klimatomställning, och definierar begreppet som att skiftet till en grön ekonomi sker genom att man samtidigt säkrar levnadsvillkoren för arbetare och grupper i samhället och ser till att de har demokratiskt inflytande i detta skifte.

I samband med FN:s miljö- och klimatkonferens Stockholm +50, som hålls femtio år efter FN:s första miljökonferens, Stockholmskonferensen, som Olof Palme var initiativtagare till, släpper Palmecentret och Solidar studien A Just Transition for the Global South.

– Vi måste möta de här enorma utmaningarna med en tydlig vision om inkluderande och hållbara samhällen. Och det kan vi göra, så länge det finns mod och politisk vilja att sätta vår gemensamma framtid först, säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Efter att Palmecentret har hört sig för bland sina partnerorganisationer runt om i världen, inte enbart inom den fackliga rörelsen och bland de som är medlemmar i världsfacken, ILO och ITUC, utan likväl inom civilsamhället och i politiska partier, står det klart att de orättvisor som omställningen innebär slår brett.

– Vi måste kunna agera för klimatet och miljön och progressiva sociala mål på en och samma gång, säger Anna Sundström.

Palmecentret strävar efter att:

• Skapa och pådriva ett brett engagemang inom den internationella fackliga rörelsen i arbetet för Just Transition.
• Stötta partnerorganisationer i att utveckla lokala och regionala reformförslag för en schysst omställning.
• Bidra till dessa reformer genom alliansbyggande på samtliga nivåer.

Ladda ner studien! (engelska)

Samlingssida för Stockholm+50

Inför FN-konferensen Stockholm+50 i juni har larmrapporterna om tillståndet i miljön duggat tätt. Förra veckan släppte Världs­meteorologi­organisationen WMO sin årsrapport ”State of the Global Climate 2021”. Enligt WMO nådde fyra indikatorer på klimat­förändring globala rekordnivåer förra året: koncentrationen av växthus­gaser i atmosfären, havsnivå­höjningen samt uppvärmningen och försurningen av haven. FN:s general­sekreterare António Guterres kallade rapporten ”en dyster klagosång över människans misslyckande med att ta itu med problemet”. Parollen för Stockholm+50, ”a healthy planet for the prosperity of all, our responsibility, our opportunity” känns avlägsen.

Förra året släpptes den första samlade rapporten från klimat­panelen IPCC och motsvarigheten för biologisk mångfald, IPBES. Den slår fast att förlusten av biologisk mångfald och klimat­förändringarna innebär allvarliga hot mot mänskligheten, de måste adresseras tillsammans och det är bara möjligt genom att skydda ekosystemen. Det gör vi inte särskilt bra i dagsläget. Internationell styrning och lagstiftning på miljö­området är fragmenterad, reaktiv och spridd över olika sektorer. Internationella domstolar betonar ofta bristen på samförstånd om principer inom miljö­rätten.

Att införa ekocid, storskalig miljö­förstöring, som ett brott inom folkrätten skulle utgöra ett sådant principiellt skydd. Förslaget är inte nytt, frågan har diskuterats sedan den första internationella konferensen om miljöfrågor, Stockholms­konferensen 1972, där Olof Palme använde begreppet ecocide och kallade det ett ”illdåd, som kräver omedelbar internationell uppmärksamhet”. Sedan Stockholms­konferensen har internationellt samarbete varit en viktig del av utvecklingen av miljö­policy, och över tusen avtal och konventioner har träffats på miljö­området. Samtidigt har världens ekonomier sedan 1970-talet blivit i allt högre grad globala. Regelverken har inte hängt med i denna utveckling. Det är inte fler mål och avtal som behövs; det är implementeringen av dem.

Världens ekosystem är i akut behov av ett grund­läggande lagskydd, och frågan om ekocid som ett folkrätts­brott har under det senaste året seglat upp som en reell möjlighet. Ett förslag på definition av ekocid har presenterats av en oberoende panel med internationell juridisk kompetens. Enligt definitionen avses med ekocid ”olagliga eller hänsynslösa handlingar som begås med insikt att det finns en påtaglig sannolikhet för allvarliga och antingen vidsträckta eller långsiktiga skador för miljön som orsakats av dessa handlingar.”

Engelskans ecocide är måhända mer slagkraftigt än försvenskningen ekocid. Man förstår genast kopplingen till genocide, folkmord, ett av brotten inom Romstadgan som reglerar Internationella brottmåls­domstolen (ICC). Den omfattar de allvarligaste brotten, de som angår hela det internationella samfundet. Dessa så kallade brott mot freden är i dag fyra: krigs­förbrytelser, aggressions­brott, brott mot mänskligheten samt folkmord. Miljö­förstöring var på agendan som ett av brotten då Romstadgan förhandlades på 90-talet, men det ströks i ett sent skede. Nu är det hög tid att lägga till ekocid som ett femte brott inom ICC, så att de som har makt att fatta beslut som påverkar hela mänskligheten kan hållas ansvariga.

Så länge vi accepterar storskalig miljö­förstöring är ett hållbart samhälle en omöjlighet. Ett nytt folkrätts­brott är ingen liten sak, men den ekologiska krisen väntar inte. Trots all kunskap om hur allvarliga och akuta klimat­förändringarna är, så subventioneras fortfarande fossil energi med omkring 11 miljoner dollar (109 miljoner kronor) per minut. Att ekocid blir ett internationellt brott innebär inte bara att världens natur får ett starkt lagskydd, utan även långsiktiga gemensamma spelregler för alla aktörer i den omställning vi är inne i. Det blir exempelvis obekvämt att fortsätta investera i och subventionera utvinning av fossila bränslen. Klimat­förändringarna kan hejdas vid källan.

Det finns ett starkt folkligt stöd för tanken att kriminalisera storskalig miljö­förstöring. Enligt en undersökning utförd 2018 på uppdrag av Greenpeace International instämmer 79 procent av de tillfrågade i påståendet ”brott mot naturen borde vara åtalbara likt brott mot mänskligheten”. Undersökningen omfattar nästan 24 000 personer från 21 länder. Gissningsvis är stödet ännu starkare nu är för fyra år sedan; intresset för förslaget har exploderat på sistone. I december blev Belgien det första EU-landet att besluta att erkänna ekocid som internationellt brott. Diskussioner pågår i ett flertal andra stater, bland annat Vanuatu, Finland, Bolivia, Bangladesh, Frankrike, Danmark och Island liksom EU-parlamentet. Inför klimat­konferensen COP26 uppmanade ICGN, ett nätverk av kapital­förvaltare vars medlemmar ansvarar för över hälften av världens kapital under förvaltning, regeringar att samarbeta för att kriminalisera ekocid. Regeringen har inför Stockholm+50 utsett gruppen unga till en särskilt viktig röst och den Youth Task Force som tillsatts har ekocid­lagstiftning som sitt främsta krav. 26 svenska organisationer från civil­samhället, bland andra Olof Palmes internationella center, Svenska kyrkan och Diakonia, menar att kriminalisering av ekocid måste finnas med i rekommendationerna från konferensen.

I år fyller det internationella miljö­arbetet ett halvt sekel. Vi kan vara stolta över det visionära initiativet att för 50 år sedan bjuda in världen till Sverige för att för första gången diskutera miljöfrågor. Nu måste vi göra det som vi talade om redan då; Stockholm+50 behöver bli en milstolpe i arbetet för en hållbar utveckling på samma sätt som konferensen 1972 blev. Frågan om att lagstifta på internationell nivå mot de värsta miljöbrotten behöver ta ett nytt stort kliv framåt i Stockholm.

Anna Sundström
generalsekreterare, Olof Palmes internationella center
Magnus Manhammar
riksdagsledamot (S)
Mikael Leyi
generalsekreterare, Solidar
Noura Berrouba
ordförande, Landsrådet Sveriges ungdoms­organisationer
Oscar Ernerot
internationell chef, LO
Pella Thiel
medgrundare, End Ecocide Sverige

Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet (SvD) 01/06-2022.

I veckan står Sverige värd för FN-konferensen Stockholm+50 – ett svenskt initiativ för att öka takten i det globala miljö- och klimatarbetet. Men i stället för att visa ledarskap i en avgörande tid, har regeringen fattat en rad kortsiktiga beslut som missgynnar såväl klimatet och miljön som världens mest utsatta.

I internationell jämförelse har Sverige länge legat i täten inom både klimat- och miljöarbetet och i att leverera på globala åtaganden om bistånd och klimatfinansiering. Förra året fick till exempel den dåvarande regeringen igenom sitt initiativ att anordna FN-konferensen Stockholm+50 i syfte att öka takten i det globala miljö- och klimatarbetet, och under klimatmötet COP26 i Glasgow utlovade Sverige en fördubbling av sin klimatfinansiering till 2025. Under samma mandatperiod gjordes positiva satsningar på Sveriges egen miljöbudget och även på biologisk mångfald i det internationella biståndet. Ambitionen att Sverige ska vara ledande i klimatomställningen bekräftades av statsministern i höstens regeringsförklaring.

”På senare tid har regeringen tvärt emot dessa utfästelser skurit ner dramatiskt på satsningar inom miljö- och klimatområdet.”

 

På senare tid har regeringen tvärt emot dessa utfästelser skurit ner dramatiskt på satsningar inom miljö- och klimatområdet. Till exempel stoppas över 2 miljarder av årets klimatfinansiering till låg- och medelinkomstländer – uppskattningsvis åtminstone 25 procent av det planerade klimatstödet. Löftet inför COP26 om en dubblering av svensk klimatfinansiering har alltså omvandlats till en kraftig nedskärning inför Stockholm+50. Det är inte att visa ledarskap.

Därutöver visar regeringens budget på en halvering av miljöanslaget i Sverige fram till 2025, jämfört med årets budget. Anslaget för skydd av värdefull natur beräknas minska med 300 miljoner kronor per år 2023 och 2024 och det för skötsel av skyddade områden halveras fram till 2024.

Nu mer än på länge krävs det ett tydligt ledarskap i flera frågor samtidigt. Många samhällen lever redan med konsekvenserna av klimatkrisen och förlusten av biologisk mångfald, och människor som lever i fattigdom drabbas oftast värst. Urfolk, kvinnor och barn är särskilt utsatta. I pandemins spår har fattigdom och hunger ökat för första gången på flera decennier. Jämställdhet är på tillbakagång i många länder och globalt minskar det demokratiska utrymmet för 15:e året i rad.

I detta redan svåra läge kom kriget i Ukraina – ett krig som både i sina orsaker och konsekvenser länkar till alla ovan nämnda kriser. Rysslands invasion av Ukraina finansieras av landets utvinning av olja och gas. I detta läge skulle ledarskap för klimatet och miljön, likväl som demokrati, jämställdhet och fred, vara att strypa användning och investering i fossila bränslen.

”I detta läge skulle ledarskap för klimatet och miljön, likväl som demokrati, jämställdhet och fred, vara att strypa användning och investering i fossila bränslen.”

 

För oss är det självklart att Sverige ska ta emot de människor som tvingas fly undan krig och kris. Men att bekosta flyktingmottagandet genom att skära ner på biståndet med 9,2 miljarder svenska kronor är vare sig att visa ledarskap eller solidaritet. Det är att låta utsatta människor i andra delar av världen betala för krigets konsekvenser. Nedskärningarna slår hårt mot utvecklingssamarbetet inom många områden, inte minst miljö- och klimatsatsningar.

Att inte ta krafttag i miljö- och klimatfrågan nu kommer snabbt leda till ökade kriser. Redan i dag har dessa kriser påverkat mat- och vattensäkerhet för miljontals människor världen över. Värst drabbas de redan utsatta grupperna och länderna som oftast bidragit minst till artutrotningen och växthusgasutsläppen. Fler människor kommer tvingas lämna sina hem på grund av torka, konflikt och extremväder, vilket är tydligt i rapporterna från den internationella klimatpanelen IPCC. Regeringen missar helheten och de många samband som finns i en globaliserad värld.

”I vårbudgeten presenterades ett antal åtgärder som går rakt emot den ambitiösa klimat- och miljöpolitiken som Sverige som arrangör av Stockholm+50 signalerat att man vill driva.”

 

Samtidigt lyfter regeringen Sveriges goda ekonomi och verkar inte ha problem att hitta pengar till satsningar på försvaret eller bensinkonsumtion. I vårbudgeten presenterades ett antal åtgärder som går rakt emot den ambitiösa klimat- och miljöpolitiken som Sverige som arrangör av Stockholm+50 signalerat att man vill driva. Skatten för dieselanvändning i jord- och skogsbruk sänks med totalt 800 miljoner kronor och alla bilägare föreslås få en tusenlapp var för att täcka ökade bensin- och dieselpriser. Subventioner som bromsar den förnybara energiomställning som är nödvändig om vi ska ha en chans att nå Parisavtalets 1,5-gradersmål. Det är att gå bakåt i stället för framåt i omställningen från fossila bränslen. Det är inte att visa ledarskap.

Regeringen har även valt att säga ja till gruvan i Gállok och lät således kortsiktiga ekonomiska intressen gå före samers rättigheter och miljön. Beslutet visade total brist på gehör gentemot civilsamhället, sametinget, berörda samebyar och FN-organ, som riktat skarp kritik mot Sveriges agerande kring urfolks rättigheter. Rättigheter som Sverige ofta sagt sig värna i internationella forum.

”Att visa ledarskap i det globala miljö- och klimatarbetet innebär handling.”

 

Att visa ledarskap i det globala miljö- och klimatarbetet innebär handling. Vi uppmanar regeringen att öka takten i den egna omställningen och leva upp till utlovat stöd till andras. För att Sverige med trovärdighet ska kunna stå värd för Stockholm+50 måste regeringen:

1. Dra tillbaka beslutet om nedskärningar i biståndet och hålla löftet om att minst fördubbla svensk klimatfinansiering till 2025, samt stå fast vid satsningen på biologisk mångfald i biståndet.

2. Fasa ut miljö- och klimatskadliga subventioner och slopa tusenlappen till alla bilägare. Erbjud i stället ekonomiskt sårbara grupper och sektorer stöd för att göra klimatsmarta val.

3. Prioritera en ambitiös miljöpolitik där miljöbudgeten ligger på minst 2022 års nivå.

4. Stå upp för urfolks rättigheter och miljön, både nationellt och internationellt – dra tillbaka Gállok-beslutet.

5. Vara en stark och konsekvent röst för klimat, miljö, jämställdhet och demokrati!

Jennifer Vidmo, generalsekreterare, Actionaid
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Alex Brekke, generalsekreterare, Amazon Watch Sverige
Lena Ingelstam, generalsekreterare, Diakonia
Sonja Markovic, ordförande, Framtidsjorden
Martin Nihlgård, generalsekreterare, IM Individuell Människohjälp
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Malin Nilsson, generalsekreterare, Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Klara Knapp, ordförande, Latinamerikagrupperna
Josephine Sundqvist, generalsekreterare, Läkarmissionen
Karin Lexén, generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Mariann Eriksson, generalsekreterare, Plan International Sverige
Niclas Lindgren, director, PMU
Lotta Sundelin, verksamhetsledare, Svalorna Indien Bangladesh
Gabriella Irsten, ansvarig för frågor om hållbar fred och säkerhet, Svenska freds- och skiljedomsföreningen
Charlotta Norrby, generalsekreterare, Svenska missionsrådet
Alice Blondel, director, Swedwatch
Anna Tibblin, generalsekreterare, Vi-skogen och We Effect
Gustaf Lind, generalsekreterare, Världsnaturfonden WWF

Debattartikeln publicerades i Aktuell Hållbarhet 31/5-2022.