frihetifara-arkiv

I vår nya rapport Frihet i fara – civilsamhället under attack ser vi en tydlig utveckling: folkrörelser, fackföreningar och människorättsorganisationer står under hot. Trenden är global och civilsamhället attackeras på alla världens kontinenter. För att vända utvecklingen och ta friheten i försvar uppmanar vi beslutsfattare och makthavare till tre saker:

1. Sverige, EU och FN – dags att öka pressen!

Sätt press på de länder som kväser oppositionen och civilsamhället, förbjuder fackföreningar och stänger ner fria medier. Detta måste FN, EU och demokratiska stater och det internationella civilsamhället alla göra från varsitt håll.

2. Bekämpa fattigdomen!

Vi vet att länder blir sårbara för nationalism och inskränkta rättigheter när klassklyftorna ökar. Det civila samhällets frihet är nära sammankopplat med välfärd och jämlikhet.

3. Samarbeta mera!

När oberoende och demokratiska folkrörelser i världen samarbetar och stödjer varandra stärks motståndet mot den auktoritära utvecklingen.

87,3 procent av jordens befolkning, 6,4 miljarder människor, lever idag i mer eller mindre inskränkta samhällen – vissa är utsatta för repression och hotas, misshandlas och fängslas för att de organiserar sig. Andra lever i fullkomligt stängda samhällen där civilsamhället måste verka under jorden, med risk för att bli fängslade eller mördade. Den gemensamma nämnaren är att udden är riktad mot den folkliga och fackliga organiseringen, det fria ordet och möjligheten att protestera.

Det är mycket som står på spel. Att civilsamhället är starkt är en förutsättning för en levande demokrati. Tillsammans tar vi friheten i försvar.
_______________________________________________________________________
I Palmecentrets nya rapport Frihet i fara: Civilsamhället under attack har journalisten Mats Wingborg kartlagt situationen i några av de länder Palmecentret verkar i. I denna sändning samtalar han med vår generalsekreterare Anna Sundström om utvecklingen och vad vi i den svenska arbetarrörelsen kan göra för att verka för en annan utveckling.

Khaing Zar var bara 29 år gammal när hon valdes till ordförande för Burmas industrifack (IWFM). Som ung textilarbetare i landet hade hon tidigt fått upp ögonen för ojämlikheten, styrkan i organisering och makten i att vara många.

– I tonåren arbetade jag som sömmerska sju dagar i veckan, från klockan åtta på morgonen till tio på kvällen – med en pendlingstid på tre timmar. Varje kväll kom jag hem halv tolv. Lönen låg på 10 dollar i månaden. Livet bestod av arbete, och arbetet var hårt, säger Khaing Zar som är på besök i Stockholm för att bland annat träffa fackliga samarbetsparten IF Metall.

Demokrativågen krossades

Bara några år senare hade hon som fackligt aktiv avancerat till ordförandeposten i ett av Burmas största fack. Över landet sköljde en demokrativåg. 2015 hade Aun San Suu Kyi och hennes parti NSD vunnit landets första demokratiska val och ekonomin var på tillväxt. Men framtidshoppet skulle inte vara länge. 2017 slog den burmesiska militären ned mot den muslimska minoriteten rohingya, och med statlig inblandning mördades runt 25 000 rohingyer, och ytterligare 700 000 fördrevs till Bangladesh. Den fragila demokratin bröt sedan samman med militärkuppen i februari 2021 som slängde landet tillbaka till en auktoritär militärstat.

Mitt i detta stod Khaing Zar. I över åtta år hade facket arbetat för förbättrade arbetsvillkor och gjort stora framsteg. Över en natt kastades de tillbaka till ruta noll.

– Allt vi arbetat för togs ifrån oss. Nu är lönerna så låga att arbetare i fabrikerna inte kan leva på sin inkomst. Priserna på varor har ökat, och människor förlorar sina jobb. Situationen är, minst sagt, otroligt svår, säger Khaing Zar.

Facken aktiva i protesterna

Khaing Zar och IMWF tog tidigt en aktiv roll i protesterna mot militärregimen. Facket organiserar sina medlemmar att delta i demonstrationerna och tar ut arbetarna i strejker. Men juntan har slagit tillbaka hårt. Flera fackliga ledare har arresterats, en har mördats och alltmer måste de fackligt aktiva hålla sig gömda och arbeta i det dolda. De burmeser deltagit i protesterna gömmer sig. Men Khaing Zar fortsätter kämpa i det öppna.

– Jag oroar mig mest för min familjs säkerhet, men jag har bestämt mig. Jag måste fortsätta höras och synas i min roll som facklig ledare. Om inte jag står upp och tar kampen, hur ska jag kunna be andra att göra det?

Stödet är avgörande

Stödet från omvärlden har varit avgörande för kampen, menar Zar. Det är när omvärlden vänder bort blicken som situationen på riktigt blir hopplös. Men hennes målsättning förblir glasklar. Regimen ska bort, det är den enda lösningen och vägen framåt. Burmas folk ska återfå sin frihet.

– En utveckling för civilsamhället vi såg påbörjas redan innan pandemin i till exempel Belarus och Hongkong. Och för någon månad sedan kom den sorgliga nyheten från Hongkong om att deras motsvarighet till vårt LO känt sig tvungna till att stänga ner helt för att skydda sina anställdas säkerhet, säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.

Rapportförfattaren Mats Wingborg och Palmecentret presenterade sin syn på den auktoritära trendkurvan i världen i rapporten Frihet i fara (2020), nu fokuserar man på den aktuella situationen i ett utvalt antal länder – vad har skett sedan dess? Hur har pandemin använts som svepskäl för att ytterligare dra åt tumskruvarna?

Det är mycket som står på spel. Att civilsamhället är starkt är en förutsättning för en levande demokrati. När människor är aktiva i folkrörelser och politiska partier skapas möjligheter för människor att göra sig hörda. Folkrörelser skapar också kanaler mellan människor som är aktiva på gräsrotsnivå och politiska beslutsfattare på högre nivå.

Det var under en resa till Sverige i november förra året som Julia Mickiewicz bestämde sig. Hon kunde inte återvända till Belarus. Hon bjöds in till Sverige av Palmecentret och ABF, och väl på plats kunde hon öppet diskutera sin situation. Som förbundssekreterare för ABF Belarus och aktiv i protesterna mot Lukasjenka blev situationen i landet ohållbar.

– Jag var tvungen att ringa min man och säga att jag inte skulle komma hem, och att jag inte visste när vi kunde ses igen. Risken för fängelse var för stor, därifrån hade jag inte kunnat fortsätta mitt arbete, säger Julia som nu bor och driver ABF Belarus i exil från Litauen.

Idag är det precis ett år sedan den där valdagen, då Alexandr Lukasjenka, även kallad Europas sista diktator, utropade sig till ”segrare” i det val han riggat. Enligt hans egna utsago hade han fått 80 procent av rösterna. Sedan 1994 har han suttit på presidentmakten, och nu rann folkets bägare över. Protesterna började i Minsk och spred sig sedan över hela landet. Oppositionspolitiker, fackliga aktivister, civilsamhällesengagerade. Men också vanliga människor, arbetare och studenter som fått nog. Alla stod enade bakom ett enkelt budskap: Lukasjenka är inte vår ledare.

– Det här året har varit extremt tufft, men också otroligt inspirerande. Jag är så imponerad av det belarusiska folket. Vi har stått enade, stöttat varandra och visat på den solidaritet jag innerst inne visste fanns där, säger Julia som åter igen är på besök i Sverige för att träffa sina svenska ABF-kollegor.

Men trots att kämpaglöden inte släckts hos det belarusiska folket har situationen förändrats i landet. Våldet, trakasserierna, gripandena och morden har blivit så många och omfattande att människor inte längre vågar sig ut på gatorna menar Julia. Över 600 personer sitter som politiska fångar. Nu drivs de flesta civilsamhällesorganisationer under jorden. ABF Belarus har ingen öppen verksamhet.

– Lukasjenka har på ett sätt redan förlorat, han kan inte vinna tillbaka de människor vars åsikter om honom nu ändrats. Det kommer aldrig bli som det var förr i Belarus. Det är den viktigaste delen av den här revolutionen.

Under de senaste åren har ett auktoritärt förtryck lagt sig som ett lock över Turkiet. Det har blivit mörkt, syret har börjat ta slut och allt fler oppositionella röster har tystnat.

President Recep Tayyip Erdoğan gick först till angrepp mot det regimkritiska kurdiska civilsamhället. Efter det misslyckade kuppförsöket 2016 attackerades också övriga regimkritiker. Massfängslanden av oppositionella har följts av organisationsförbud, systematiska kränkningar av fri- och rättigheter, samt en ström av politiska flyktingar bort från landet.

Men människorättsjuristen Eren Keskin vägrar hålla tyst. Hon är en berömd profil i Turkiets människorättsrörelse sedan 30 år och hon vägrar lämna landet – trots hotet om många år i fängelse.

– Jag känner stor tro för mitt arbete och kan inte tänka mig göra något annat. Och vi har förlorat så många människor. Jag känner att vi är skyldiga våra döda något.

Eren Keskin har sedan 1990-talet engagerat sig i minoritetsfrågor och erbjudit avgiftsfri juridisk assistans till kvinnor som utsatts för sexuell tortyr av statliga styrkor. Hon är medordförande för IHD, som är Turkiets mest kända människorättsförening och en av Palmecentrets samarbetsorganisationer. Under årens lopp har hon mottagit en mängd internationella utmärkelser, däribland Anna Lindh-priset 2018.

I februari i år dömdes Eren Keskin till sex års fängelse för ”medlemskap i en väpnad terroristorganisation”. Den befängda anklagelsen bygger på att hon 2014–2015 agerade tillfällig chefredaktör för den prokurdiska och regimkritiska dagstidningen Özgür Gündem, som då hotades av nedstängning – och idag mycket riktigt har förbjudits.

– Det turkiska systemet har röda linjer som inte får överskridas: Kurdistanfrågan, det armeniska folkmordet och Cypernfrågan. Just för att jag tänker annorlunda än staten om dessa frågor har jag ständigt dömts. För närvarande har jag 143 stämningar mot mig och kan dömas till 26 år och nio månader i fängelse. Jag kan när som helst sättas i fängelse.

Eren Keskin anklagas även för att ha ”vanärat” nationen och ”förnedrat” president Erdoğan i flera artiklar hon skrivit. Även sådana anklagelser har idag satt många regimkritiker bakom galler.

Många har börjat likna dagens Turkiet med hur landet såg ut på 1990-talet, en tid som präglades av mycket omfattande våld och statliga övergrepp. Människorättsföreningen IHD klarade sig med nöd och näppe igenom de åren, till priset av åtskilliga mördade medlemmar. IHD:s analys av dagens starkt auktoritära utveckling är att den statliga synen på oliktänkande har förblivit den samma.

– Fysiska attacker var mycket mer intensiva på 90-talet, på grund av sociala medier kan de inte använda dessa metoder lika mycket idag. Men den här gången är det en stor press på yttrandefriheten. Alla arresteras och den som tänker annorlunda sätts i fängelse eller lever under rättslig kontroll, säger Eren Keskin.

På sista tiden har Erdogans regim också börjat dra tillbaka Turkiet från tidigare respekterade värdegrunder. I mars i år övergav man Istanbulkonventionen, Europarådets dokument för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, med argumentet att den hade en skadlig ”HBTQ-agenda”.

– Efter det ökade antalet mördade kvinnor till följd av mäns våld. Det uppfattades som att våld mot kvinnor inte längre var ett stort brott. Enligt min åsikt är anledningen till tillbakadragandet att politiska islamister och rasistiska nationalister stördes av kvinnans frigörelse. Eftersom Erdogan bara kan få röster från dem just nu, erbjöd han dem att dra sig ur konventionen, resonerar Eren Keskin.

Frågan är hur människorättsförsvarare som Eren Keskin orkar fortsätta jobba i en sådan här kontext. Trots sådana här reaktionära bakslag, förtryck och attacker? Det är en fråga hon ofta får från utländska observatörer av Turkiet.

– När jag dömdes till fängelse 1995 sa många att jag borde åka utomlands. Men jag och vissa människor i samma situation valde att stanna och gick i fängelse, och lagen förändrades till följd av kampen. Det är därför jag vill stanna här och fortsätta. Jag älskar vad vi gör och detta är mitt sätt att leva nu. Jag tror det är därifrån energin kommer.

– Regimens strategi är att utestänga alla nya krafter från politiken. Alla som är kritiska skräms till tystnad. Vi försöker uppmuntra medborgarna att vara aktiva.

Tamara Tripić berättar ingående och engagerat om hur Serbien, 20 år efter Slobodan Miloševićs fall, inte längre sällar sig till gruppen demokratiska stater.

– Juridiken missbrukas, media kontrolleras, oppositionen stängs ute från parlamentet och kritiska röster tystas.

Som motreaktion till detta grundade Tripić forumet Democratic dialogue network. Sedan 2018 anordnar nätverket seminarier och möten i ett upplägg som syftar till att bygga allianser, öka delaktigheten och medborgarnas förtroende för politikerna. Initiativet som startade i Belgrad har sedan dess vuxit och når nu utanför huvudstaden.

Tripić berättar om hur Palmecentret i ett tidigt skede såg likheter mellan deras arbete och det klassiska folkrörelsearbetet som gjorts av den svenska arbetarrörelsen. Ett samarbete som burit frukt och som gjort att de nu når ut på serbiska landsbygden.

Politik med Orbán som förebild

Serbien leds idag av Aleksandar Vučić, som med järnhand styrt landet de senaste åtta åren. Nu har han hittat nya allianser. Målet är nu EU men inte nödvändigtvis för värderingarna kopplade till liberala demokratier. Från att ha tillhört en klassisk högerextremism menar Tripić att de iklätt sig fina kostymer och hittat nya förebilder i exempelvis Viktor Orbáns Ungern.

– Oppositionspartierna har systematiskt tryckts ner. Deras finansiering stryps och deras finansiärer hotas och förföljs, förklarar hon.

Lämnade politiken

Tripić var själv partipolitiskt aktiv tidigare, i det Serbiska demokratiska partiet. Men lämnade politiken då hon kände att systemet i grunden inte fungerade, och det fanns ingen väg till förbättring inom de rådande ramarna. Bristerna i de demokratiska och politiska strukturerna var så pass stora att det inte fanns annat alternativ än att börja om från början och utifrån det som allt bygger på; samtal och organisering.
De som deltar i samtalen är både politiker, intellektuella, aktivister och vanliga medborgare. Samtalsämnena kan vara till exempel yttrandefrihet, lag och rätt, lokala frågor eller miljön. Målet är att ingjuta hopp, mod och framtidstro. Friheten ska försvaras. Enligt Tamara Tripić är enda sättet att göra det på att göra jobbet från grunden.

Lee Cheuk-yan är avslappnad och vid gott mod. Han pratar och får det att låta som om han berättar om sommarens semesterplaner Men i själva verket handlar det om hans fängelsestraff på ett och halvt år, som han snart ska börja avtjäna för att han som fackföreningsledare stått upp för friheten i Hongkong.

-Det är varmt, massa myggor och dålig mat. Men man får tid att läsa och reflektera över livet, säger Lee Cheuk-yan när han beskriver den fängelsetillvaro som väntar.

Lee Cheuk-yan är generalsekreterare i den fackliga centralorganisationen HKCTU, och har en lång historia av facklig och politisk kamp bakom sig. Fram till 2016 satt han i den lagstiftande församlingen, ungefär motsvarande ett parlament. Han har sin politiska hemvist i Arbetarpartiet.

Den fängelsedom han nu fått gäller bland annat han deltagit i ”olagliga protester” mot den lag som gör det möjligt att utlämnas personer från Hongkong till Kina för att dömas i domstol där. I myndigheternas ögon har Lee Cheuk-yan begått fler brott. Ytterligare rättegångar väntar, och fängelsestraffet kan bli ännu längre.

Konsekvenserna av den nya säkerhetslagen syns redan

Friheten och demokratin i Hongkong stryps undan för undan. Den första juli började den nya säkerhetslagen gälla, vilken innebär att nästan vad som helst kan bedömas som ett hot mot den nationella säkerheten och därmed är olagligt. Nyligen infördes ny lagstiftning som innebar att det blir färre platser i den lagstiftande församlingen som tillsätts genom direkta val, och alla kandidater ska granskas så att bara ”patrioter” tar plats i församlingen.

Även HKCTU:s ordförande Carol Ng väntar på rättegång, efter att hon begått ”brottet” att uppmana parlamentariker att rösta mot budgeten. Så frågan är förstås om förföljelsen gör det möjligt att bedriva facklig verksamhet i Hongkong.

-Vi har möjlighet att bedriva viss facklig verksamhet ute på arbetsplatserna. Men till exempel statligt anställda är rädda att uppfattas som att de inte är lojala mot regimen, och att de därmed kan förlora jobbet, säger Lee Cheuk-yan.

Unga kanaliserar sin ilska genom facken

Andelen av arbetskraften som är fackligt ansluten i Hongkong är låg, men de senaste åren har en yngre generation börjat upptäcka facket, som ett sätt att skapa en organisation kring en spretig proteströrelse byggd på ilska och en känsla av hopplöshet. Det är anställda i it-företag, hotell, turistguider, statsanställda med flera som börjat organisera sig. Flera nya fackliga organisationer har bildats.

-Vi säger till dem att de gärna får vara politiska, men de måste utgå från arbetsplatserna, säger Lee Cheuk-yan.

Attacken mot demokratin i Hongkong, liksom gripanden av demokratiaktivister, ägare till mediaföretag och fackliga ledare har väckt starka reaktioner i omvärlden och många har förklarat sig beredda att stötta både demokratirörelse och facket. Men Lee Cheuk-yan är försiktig när han uttalar sig om det internationella stödet.

-Visst behövs internationell solidaritet, men den nya säkerhetslagen nämner specifikt att det kan ses som ett brott att ta emot stöd från utlandet, säger Lee Cheuk-yan.

Palmecentret fortsätter höja rösten för Hongkong

Från Palmecentrets sida är det dock ingen tvekan om att man tänker fortsätta agera kring utvecklingen i Hongkong.

-Vi gör vad vi kan för att stötta och för att påminna Sverige och världen om hur friheten inskränks i Hongkong, och hur de människor som vågar stå emot blir behandlade, säger Anna Sundström, generalsekreterare för Palmecentret.

Pandemin har lett till att fler i Hongkong går arbetslösa och missnöjet växer. Men några stora protestaktioner förekommer för närvarande inte. Enligt Lee Cheuk-yan ser vardagslivet på ytan helt normalt ut. Hongkongborna trängs på gatorna och det är fullt på badstränderna.

-Men inuti bär människor på en ilska som man inte får uttrycka, säger Lee Chuk-yan.

Nyhetsbrev

Stöd oss

1. Sverige, EU och FN – dags att öka pressen!

2. Bekämpa fattigdomen!

3. Samarbeta mera!

Demokrativågen krossades

Facken aktiva i protesterna

Stödet är avgörande

Politik med Orbán som förebild

Lämnade politiken

Konsekvenserna av den nya säkerhetslagen syns redan

Unga kanaliserar sin ilska genom facken

Palmecentret fortsätter höja rösten för Hongkong