Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Frasen”vill du ha fred, rusta för krig” har genom århundraden använts för att legitimera avskräckningens enkla logik. Men under 1980-talet utmanade en internationell kommission, ledd av Olof Palme, denna förenklade sanning genom idén om att den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse. Kalla krigets ständigt närvarande hot om krig och kärnvapenkapprustning drev fram insikten om att ena partens säkerhet inte kan bygga på den andres osäkerhet.

Lösningen måste vara att sätta den gemensamma säkerheten i fokus, att vända misstro och upprustning till samarbete för nedrustning. Lite förenklat; vill du ha fred måste du rusta för fred.

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har under decennier baserats på folkrätten och främjandet av fredlig samexistens. Vi har haft en lång tradition av att gå i täten för nedrustning, medling och fredsbevarande insatser som kompletterats med ett aktivt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Vårt medlemskap i Nato får inte förändra detta. Freden måste förbli vårt yttersta ansvar.

Vi lever dessutom i en tid då de gemensamma globala utmaningarna kräver betydligt mer samarbete och dialog för att vi ska kunna möta ökande internationella spänningar, hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna, liksom klimatförändringarnas och kärnvapnens existentiella hot mot vår överlevnad. Samtidigt ökar misstron mellan länder som då väljer militär avskräckning i stället för samarbete. De militära utgifter slog under 2022 nya rekord då 2 240 miljarder USD spenderades på upprustningen globalt, 2023 väntas bli ett nytt rekordår.

Sedan Rysslands invasion av Ukraina har den säkerhetspolitiska diskussionen alltför ensidigt kommit att handla om Nato-medlemskap och ett förstärkt militärt försvar. För att bygga hållbar fred och säkerhet räcker det inte långt.

”Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter.”

När nu Nato kräver av oss att vi ska lägga två procent av vår BNP på militärt försvar bör vi avsätta minst lika mycket för att bygga en bättre värld. Vapen är till för att användas när kriget väl brutit ut.

Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter. Det gör vi genom att aktivt bidra till en demokratisk och hållbar utveckling samt nödvändiga insatser för att motverka den globala uppvärmningen. Den nedskärning som regeringen just nu genomför på utvecklingsbiståndet är enögd, kortsiktig och kontraproduktiv.

Palmekommissionen varnade redan på 1980-talet för att ekonomisk ojämlikhet och fattigdom var stora hot mot säkerheten, och betonade att “fred och välfärd är två sidor av samma mynt”. 40 år senare bidrar skenande inkomstskillnader till ökad polarisering och till framväxten av högerpopulism, nationalism och främlingsfientlighet.

Med ökad politisk polarisering och fler stater som styrs av auktoritära och extrema ledare ökar risken för våldsamma konflikter. I en allt mindre demokratisk värld riskerar folkrätten och freden bli en omöjlighet. Det ser vi inte minst i Ryssland och i det efterföljande resultatet i vårt närområde.

Vi måste bedriva ett än mer aktivt utvecklingssamarbete. Att som Tidöregeringen sänka ambitionen, rikta udden mot civilsamhället och slopa stödet till organisationer som verkar för fred är en farlig väg.

Samtidigt har dagens konflikter ändrat karaktär. Invasionskrig är trots kriget i Ukraina ovanliga och inomstatliga konflikter och så kallade proxykrig, att två stater strider mot varandra på en tredje stats territorium, allt vanligare. Strider kring kontrollen över informationssfären definierar vår tid lika mycket som strider över territorium definierade 1900-talet.

Det gör medlingsinsatser och fredsförhandlingar alltmer komplicerade, vilket riskerar leda till mer långdragna krigssituationer och förvärrat mänskligt lidande. Mer resurser måste satsas på prevention i syfte att förebygga väpnad konflikt.

Mänskligheten står inför fler existentiella hot än någonsin tidigare. Hot från kärnvapenkrig, klimatförändringar och pandemier gör freden och överlevnaden till vår tids viktigaste politiska frågor.

En politik för fred handlar om att försvara folkrätten, stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, hantera klimatförändringarnas effekter och ständigt sträva efter fredliga lösningar på konflikter. Vi måste forma en världsordning som ger ökad säkerhet för alla. Säkerhet kan inte långsiktigt bygga på ökad militarisering och hotet om massförstörelse.

Sverige har varit en nation som drivit på för fred och nedrustning, och bidragit till fredliga lösningar på väpnade konflikter. Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Alva Myrdal, Olof Palme och Anna Lindh, raden av svenska fredshjältar kan göras lång.

Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för freden. Ska fler namn läggas till raden måste vi fortsatt bära med oss den insikt som också utgör kärnan i Olof Palmes politiska arv; ”när vi arbetar för fred och internationell solidaritet, arbetar vi också för att trygga vår egen framtid.”

Publicerad i Aktuellt i Politiken den 27/3-2024. 

– Det var uppskattat att vi var där och visade solidaritet. Men det fanns också en stor frustration och besvikelse gentemot Sverige. Över att regeringen har valt att frysa bistånd till det palestinska civilsamhället och tills nyligen UNRWA. De känner sig övergivna, berättar Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström som var med på resan. 

Hårdare förtryck på Västbanken

Det finns en stor känsla av hjälplöshet bland samarbetspartners över det som händer i Gaza, fortsätter Anna.

Men också på Västbanken är situationen mycket allvarlig. Sedan i oktober förra året har attackerna från israeliska bosättare och säkerhetsstyrkor ökat kraftigt. Människor är rädda för sina liv.

– Förtrycket har alltid skapat någon slags latent rädsla, med det är på en helt annan nivå nu. 

Rörelsefriheten har ytterligare begränsats och man avstår idag att förflytta sig mellan olika platser. Man håller sig hemma och många har inte träffat familjemedlemmar från andra delar av Västbanken sedan den 7 oktober.

Det är också svårare för palestinier att resa in i Jerusalem. Mellan 200 000 och 300 000 palestinier som vanligtvis arbetar i Israel har fått sina arbetstillstånd indragna, vilket drabbar ekonomin i såväl Palestina som Israel.

På Västbanken har militärkontroller också blivit mer slumpartade och oberäkneliga. Befolkningen kallar dem för ”flying checkpoints” då de kan dyka upp lite var som helst. Dessa är ofta bemannade av väpnade bosättare och det finns alltid en stor osäkerhet hur de kan komma att agera. Det förekommer trakasserier och fall där människor skjuts när de ska passera.

Dessutom kan människor stoppas på gatan och få sina telefoner genomsökta. Om man till exempel har gillat något på sociala medier som kritiserar Israel riskerar man att få telefonen konfiskerad och att arresteras.

Allt detta gör det också svårt för Palmecentrets samarbetspartners att arbeta och att samla människor på Västbanken.

Hania som leder organisationen PYALARA pekar på en bosättning som växer sig allt större. För några år sedan brändes en palestinsk ungdom till döds av en bosättare i området. 2023 var antalet fall av bosättarvåld det högsta som någonsin dokumenterats.

Anställda har fängslats, dödats och förlorat sina hem på Gazaremsan

Palmecentrets samarbetsorganisation PYALARA arbetar med att bevaka situationen för mänskliga rättigheter i Palestina samt att stärka ungdomars roll i offentligt beslutsfattande och i arbetet för självständighet och fred. De har bland annat kampanjat för att sänka åldersgränsen för att tillåtas ställa upp som kandidat i lokalvalen.

PYALARA arbetar både på Västbanken och i Gaza. Men i Gaza har personalen det extremt tufft. Deras hem har bombats och de är konstant på flykt.

Meddelande från en anställd hos PYALARA. Majoriteten av Gazas befolkning har flytt till Rafah. Nära 1,5 miljoner människor befinner sig där i dagsläget. Samtidigt ökar de israeliska flygattackerna i området.

Verksamhetschefen i Gaza, Alaa, har dessutom suttit fängslad i över 40 dagar. Han arresterades godtyckligt vid en israelisk checkpoint när hans syster transporterades med ambulans till sjukhus. Organisationen hade ingen information om vad som hade hänt honom eller var han hölls fängslad tills han släpptes i januari. Först då kunde han kontakta organisationen från en telefon som tillhörde en anställd på Röda halvmånen, eftersom hans egen mobil och ID-handlingar konfiskerats.

Alaa torterades i fängelset och har kommit ut helt nedbruten. Enligt hans kollegor går det knappt att känna igen honom. När han släpptes fick han också det tunga beskedet att hans föräldrar dödats i de israeliska flygattackerna.

En av organisationens anställda har också dödats i bombningarna: Nermeen. Hon dödades tillsammans med sin dotter och mamma i sitt familjehem där hon hade sökt tillflykt.

– Alla palestinier har förlorat någon eller känner någon som har drabbats, berättar Anna.  

Verksamhet hindras

Bland PYALARA:s anställda på Västbanken känner man också skuld över att inte kunna stödja sina kollegor i Gaza mer. Men de är på många sätt bakbundna i sin verksamhet på Västbanken.

– Förut var vi glada när ungdomar som kanske fanns i riskzonen för radikalisering sökte sig till oss, och vi ville inkludera dem och arbeta med dem. Men nu blir vi rädda, för vi vet inte hur det kommer tas emot, berättar en representant.

Det är en effekt av omvärldens ifrågasättande och misstänkliggörande av hela den palestinska befolkningen.

En av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Jerusalem som arbetar med barn- och ungdomsaktiviteter, Old City Youth Association, har fått ställa in sina aktiviteter för ungdomar. Föräldrarna vågar inte låta barnen delta på grund av trakasserier från bosättare eller soldater på vägen till och från aktiviteter.

Al Mortaqa är en annan partnerorganisation som beslutade att lägga ner sin verksamhet redan innan 7 oktober på grund av den svåra politiska situationen.

Frysningen av stödet till UNRWA 

Förutom att besöka samarbetspartners, var Palmecentret även på besök hos UNRWA:s kontor i Jerusalem. Under besöket berättar även de att många av deras medarbetare inte kan ta sig till jobbet, trots att de fortfarande har beviljade arbetstillstånd.

De berättar också att de i tjugo års tid har lämnat ut listor på sin personal till de israeliska myndigheterna. Aldrig tidigare har de fått en kommentar kring dessa.

Möte med UNRWA i Jerusalem. Med på resan var Helin Sahin, regionchef för MENA, generalsekreterare Anna Sundström, Otto Widmark, handläggare för det partianknutna biståndet i MENA-regionen, samt Johan Büser, socialdemokratisk riksdagsledamot.

Det var i januari som Israel anklagade tolv UNRWA-anställda för att ha medverkat i Hamas blodiga attack den 7 oktober. Flera givarländer fryste då omedelbart biståndet till FN-organet, däribland Sverige. De första beskeden om fryst bistånd kom dagen efter att den Internationella domstolen (ICJ) bedömde det som sannolikt (plausible) att Israel kan begå folkmord i Gaza.

UNRWA initierade genast en FN-utredning och avskedade de anklagade medarbetarna innan resultatet av utredningen fastställts. Idag har organisationen ännu inte blivit presenterade någon bevisföring för anklagelserna från Israel. Även amerikansk underrättelsetjänst uppger att uppgifterna som delgetts USA inte kan verifieras av oberoende källor.

– Det är en absurd situation. Det bedrivs en smutskastningskampanj mot dem. Anklagelserna från Israel är synnerligen allvarliga men det är inte proportionerligt att kräva att hela organisationen stänger ner när så många människors liv står på spel, säger Otto Widmark, MENA-handläggare på Palmecentret.

Sida meddelade den 30 januari att svenskt humanitärt bistånd till UNRWA pausas i väntan på FN:s utredning och att andra humanitära hjälporganisationer skulle erbjudas ökat stöd istället som kompensation. Men flera organisationer tackade nej till att ta emot stödet med hänvisning att ingen annan aktör kan ersätta UNRWA, samt att biståndet till FN-organet genast borde återupptas. 80 procent av all humanitär hjälp i Gaza levereras av UNRWA och även andra organisationer förlitar sig på FN-organisationen för att distribuera deras hjälpleveranser. 

Pausat bistånd får konsekvenser

Det svenska biståndet till UNRWA återupptogs den 9 mars och Sverige samarbetar åter med organisationen. Processen har dock varit kostsam. För var dag som går ökar hungersnöden, bristen på läkemedel och annan humanitär hjälp.

Den 27 mars rapporterade Sida att även utvecklingsbiståndet till Palestina kan återupptas. Det har varit fryst sedan mitten av oktober förra året och även det har varit kostsamt för organisationer. Sedan januari i år har exempelvis Palmecentrets samarbetsorganisation Democracy & Workers’ Rights Center (DWRC) inte kunnat betala ut löner till sina anställda. DWRC arbetar normalt med att försvara arbetares rättigheter på både Västbanken och Gazaremsan.

Regeringens beslut att pausa biståndet till det palestinska civilsamhället har varit kontraproduktivt. Stödet går till konstruktiva krafter som arbetar för demokrati, mänskliga rättigheter, dialog och fred – och som därför motverkar extremism och våld. 

”Om världen reagerat tidigare hade den fullskaliga invasionen aldrig hänt, varför reagerade man inte? Frågan ställs av den ukrainska regissören Roman Liubyi i ett samtal om hans film Iron Butterflies i samband med Sverigepremiären. Filmen handlar om Malaysia Airlines Flight 17 som sköts ner av ryska styrkor över östra Ukraina den 17 juli 2014. Alla 298 personer ombord på planet omkom. Tidigare samma år hade Ryssland i strid mot internationell rätt annekterat Krim-halvön och genom pro-ryska separatister tagit kontroll över de ukrainska regionerna Donetsk och Luhansk. Omvärlden svarade genom fördömanden men ville inte tro på Putins vidare krigsplaner.   

”Varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?” Frågan ställs av vännen i Palestina som nu förlorat så många släktingar, vänner och bekanta att han faktiskt inte vet hur många som har dött. Sorgen i hans ögon blandas med frustration över att omvärlden låter det ske. Årtionden av ockupation, bosättarvåld, och högernationalistisk regering i Israel har haft som mål att omintetgöra varje möjlighet till en tvåstatslösning. På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Nu står vi på randen till folkmord och ser de överlevande i Gaza svälta. Från Tidöregeringen är tystnaden öronbedövande. 

”På TV och radio talar man om status-quo men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera.”

”Vad har ni emot oss som jobbar för fred?” Frågan ställs av ett antal civilsamhällesorganisationer på Aftonbladets debattsida efter regeringens beslut att slopa stödet till svenska fredsorganisationer. Sammanlagt rör det sig om drygt 20 miljoner kronor årligen. En droppe i budgethavet jämfört med till exempel försvarsanslagen som på kort tid nästan har fördubblats till 119 miljarder. Det kan knappast vara pengarna det handlar om.  

Och fredsorganisationerna är långt ifrån ensamma. Sedan tidigare har regeringen beslutat att helt slopa bidragen till de etniskt baserade organisationerna, de har kapat studieförbundens medel med en tredjedel, minskat medlen till konsumentorganisationerna med hälften, för att helt dra in stödet 2025. På det kommer det slopade informations- och kommunikationsbidraget till de svenska biståndsorganisationerna och tydliga indikationer på att den del av biståndet som kanaliseras genom svenska civilsamhället ska göras om i grunden till nästa år.  

”Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle.”

Frågan är varför regeringen inte verkar vilja ha ett starkt civilt samhälle? Civilsamhället har en nyckelroll i ett demokratiskt samhälle, och är de som ifrågasätter, protesterar och organiserar människor. De som reagerar. 

Frågorna måste ställas. Vi måste kräva svar. Vi kan i alla fall inte låtsas som om vi inget visste.  

Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten den 7/2-2024.

Inför helgens utrikesministermöte i Bryssel har 100 framstående personer – tidigare ministrar, diplomater, advokater, akademiker och fredspristagare – skrivit under ett öppet brev till EU och det belgiska ordförandeskapet, med uppmaning till unionen att göra mer för att upprätthålla internationell rätt i Gaza och för att skapa fred i Palestina och Israel. Uppropet inkluderar nio rekommendationer som EU bör implementera för att bidra till att lägga grunden för hållbar fred och rättvisa. Bland annat genom att alla medlemsstater avbryter vapenleveranser till stridande parter, mobiliserar för att öka det humanitära stödet, samt erkänner staten Palestina.

“Vi är djupt besvikna över bristen på ledarskap från Europa och förskräckta över den svaga reaktionen från det internationella samfundet gällande det extrema våldet i Gaza och Israel”.

“Vi fördömer Hamas horribla attacker mot Israel den 7 oktober och efterföljande tagande av gisslan som fortfarande hålls i dag, såväl som de israeliska styrkornas oproportionerliga militära attacker, vilka har orsakat massförstörelse i Gaza och ett dödande av civila palestinier som saknar motstycke. EU kan inte vänta med att agera.”

Läs hela uppropet!

Professorn Olivier De Schutter, medinitiativtagare, säger i ett pressmeddelande:

“Europa har ett unikt historiskt ansvar gentemot både israeler och palestinier. Trots detta sviker vi dom. Européer måste kliva fram och uppmana parterna att avsluta konflikten för att rädda liv, och ta uti med uppenbara och systematiska brott mot internationell humanitär rätt.”

Svensk representation

Palmecentrets ordförande Margot Wallström och generalsekreterare Anna Sundström finns bland de 100 personer som har undertecknat initiativet. Bland de svenska undertecknarna finns även:

• Lena Hjelm-Wallén, före detta utrikesminister.
• Ulf Bjereld, professor inom statsvetenskap vid Göteborgs universitet.
• Thomas Hammarberg, före detta kommissionär för mänskliga rättigheter vid Europeiska rådet.
• Henning Melber, professor, senior rådgivare och tidigare direktör vid Dag Hammarskjöld-stiftelsen.
• Pål Wrange, professor inom folkrätt vid Stockholms universitet.

Regeringen stoppar stödet till fredsorganisationer som IKFF, Kristna fredsrörelsen och Svenska freds. Det handlar knappast om pengarna utan om något annat.

I nära hundra år har Sverige stöttat svenska folkets engagemang och organisering för fred. Det var i en riksdagsmotion år 1929 som det första stödet beviljades med motiveringen; ”Ingen medborgare bör lämnas oberörd av upplysningen för fred. Likasåväl som det hittills inom olika länder bedrivits ett aktivt arbete för försvaret, bör ett omfattande arbete för freden försiggå.”

16* internationella organisationer – däribland Amnesty, Rädda barnen och Oxfam – gick den 24 januari ut i ett öppet brev med uppmaning till FN:s medlemsstater att agera för vapenvila och omedelbart stoppa vapenleveranser till Israel och palestinska väpnade grupper. Palmecentret har anslutit sig till initiativet.

Uppropet kräver att alla stater omedelbart stoppar överföringen av vapen, vapendelar och ammunition så länge det finns risk för att dessa används för att begå eller underlätta allvarliga brott mot internationell humanitär rätt och de mänskliga rättigheterna.

Israels belägring, bombningar och de pågående striderna berövar civilbefolkningen deras grundläggande förutsättningar för att överleva och gör Gaza obeboeligt.

Omvärlden har ett ansvar att förhindra en ytterligare förvärrad humanitär katastrof! Alla stater har ett ansvar att förhindra illdådsbrott och främja efterlevnad av principer som skyddar civila.

Läs brevet!

*Den 11 april har över 250 organisationer från runt om i världen sällat sig till uppropet.

Kanske måste texten ta sin början 1993? På det där skoldiskot som jag aldrig kommer glömma. Inlåst på en toalett med kompisen från en annan skola, som kommit för en fest men i stället jagades av nynazister för att hon var judinna. Tillsammans tog vi skydd. Hon gråtandes, jag i ett tafatt försök att trösta. Båda livrädda där inne på toaletten medan killar med rakade huvuden bankade på dörren. Ett tydligt hatbrott men som i 90-talets Sverige inte fick någon konsekvens. Det var i alla fall min början. Början på mitt engagemang mot rasism och nationalism. Och för alla människors lika värde.

Eller ska jag inleda i vår politiska samtid? På många sätt så lik den tid som formade mitt politiska engagemang. När vänner tvingas känna oro över barnen vars judiska skola nu vaktas av polis, eller för barnens framtid när hatet och misstänksamheten mot muslimer ökar. Intoleransen växer igen, oavsett om du bär hijab eller davidsstjärna.

Är det i mina tankar på de många israeler som jag efter år av samarbete kommit att kalla vänner jag bör ta avstamp? Alla de som nu förenats i en ny kollektiv sorg efter Hamas terrorattack? Eller i den kollektiva rädslan hos de palestinska vänner som dagligen tvingas till underkastelse enligt ockupationspolitikens motbjudande logik? I sorgen hos de vänner som frågar; ”varför är våra palestinska barns liv inte lika mycket värda?”

Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja?

Kanske måste min text ändå börja med konflikten? Ockupationen, bosättarvåldet, förnedringen som palestinierna lever med varje dag. Politiska ledare som använder konflikten för egna politiska syften, och högerextrema ministrars tal om fördrivning av palestinier. Kvar är människorna med otryggheten, berövade sina grundläggande rättigheter och sin framtid.
På TV och radio talar man om många år av status-quo. Men det enda som varit konstant är omvärldens ovilja att agera. Trots mer våld, fler bosättningar, ökad repression och en alltmer negativ demokratisk utveckling.

Men om jag börjar med konflikten vilket årtal ska jag i så fall välja? År 722 före vår tideräkning när kungariket Israel erövrades av assyrierna? Romarrikets övertagande? Det turkiska imperiets? Det brittiska? Eller 1917 då Storbritannien lovade bistå den sionistiska rörelsen med att upprätta ett judiskt nationalhem? Är den naturliga startpunkten kanske november 1947 när FN:s generalförsamling beslutade att dela området i två delar, en arabisk och en judisk del? Kanske i maj 1948 när staten Israel utropades, i fördrivningen av palestinierna och de olika krig som därefter följt och utvidgat Israels gränser? Eller bör utgångspunkten vara fredsavtalet 1993 som aldrig kom att förverkligas? Allt detta reducerar dock människors lidande till årtal, gränser och politiska misslyckanden.

Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?

Ja, det är nog ändå om människorna texten ska handla om. Alla de palestinier och israeler jag mött genom åren. Haya som bor med sin familj i Bethlehem. ”Jag och min lillebror blir inte så rädda när vi hör hur det smäller, berättade hon, men vi går alltid hem till mamma när det händer”. Ayham, som drömmer om att spela fotboll på en riktig gräsplan, men i flyktinglägret där han bor finns bara dammiga gator och gränder. Den gamle mannen i byn Beit Mirsim som hört att det var svenskar i byn och kom för att tacka. Byn som totalförstördes av israelisk militär 1967 byggdes upp igen med stöd från Sverige. Dov, den israeliska politikern som lämnat Knesset då han inte längre ville legitimera vad han kallar ”Israels så kallade demokrati” och i stället engagerar sig i civilsamhället. Den före detta soldaten Avner som blivit fredsaktivist och nu guidar på ockuperad mark. Och alla de många representanterna för israeliska progressiva partier och organisationer som under många år vädjat till omvärlden att öppna ögonen och se vad Netanyahu och högern gör med deras land.

Men jag tvekar, min text kommer inte kunna inrymma alla de levnadsöden jag mött. Kanske måste jag ändå börja i det sönderbombade Gaza?

På drygt två månader har Gaza förvandlats till helvetet på jorden. En kyrkogård. Som svar på ett fruktansvärt terrordåd mot civila israeler har Israels urskillningslösa bombningar förvandlat städer och byar till småsten. Över 20 000 människor har enligt de senaste uppgifterna dödats. Utan att räkna alla de som ej återfunnits under husruinerna. Den absoluta majoriteten är civila. 40 procent är barn. Står vi på randen till ett folkmord? Inte sedan Vietnam-kriget har så tunga bomber använts i tätbefolkade områden.

Olof Palmes ord från det berömda jultalet 1972 känns otäckt aktuella; “Man bör kalla saker och ting vid deras rätta namn. Det som nu pågår i Vietnam är en form av tortyr. Det man gör är att plåga människor, plåga en nation för att förödmjuka den, tvinga den till underkastelse inför maktspråk. Och därför är bombningarna ett illdåd. Och av det har vi många exempel i den moderna historien. Och de är i allmänhet förbundna med ett namn: Guernica, Oradour, Babij Jar, Katyń, Lidice, Sharpeville, Treblinka. Där har våldet triumferat. Men eftervärldens dom har fallit hård över dem som burit ansvaret.”

Nu fogas ett nytt namn till raden: Gaza, julen 2023.

Texten publicerades i Dagens Arena den 24/12-2023.

Sedan den 7 oktober har vi med fasa bevittnat hur tusentals civila har dödats i Palestina och Israel, och dödssiffran stiger för varje timme. Hamas och andra väpnade grupper utförde urskillningslösa och olagliga attacker mot Israel och dödade omkring 1 200 personer och tog över 200 personer som gisslan. Gisslan som omedelbart och villkorslöst måste friges. Israel har svarat med urskillningslösa och olagliga motangrepp som hittills har dödat minst 18 000 personer, varav över 6 000 barn, i Gaza. Tusentals fler har skadats. Minst 1.9 miljoner människor, över 85 procent av befolkningen, har tvingats på flykt i Gaza.

Vi får inte glömma att bakom dessa siffror befinner sig människor: barn, unga och vuxna som en gång delat minnen och erfarenheter med sina nära och kära.

Situationen är akut och den humanitära katastrofen i Gaza är ofattbar. Israels 16-åriga olagliga blockad har intensifierats och hindrat människors tillgång till basala förnödenheter, så som gas, mat, vatten och medicin. Att straffa civila i Gaza för handlingar som de inte ansvarar för utgör kollektiv bestraffning och är en krigsförbrytelse. Flera internationella oberoende människorätts- och humanitära organisationer, FN-organ och FN:s oberoende människorättsexperter har rapporterat om folkrättsbrott i Gaza.

”Att straffa civila i Gaza för handlingar som de inte ansvarar för utgör kollektiv bestraffning och är en krigsförbrytelse.”

Samtidigt som situationen i Gaza saknar motstycke pågår det även människorättskränkningar på ockuperade Västbanken där israeliska myndigheter kraftigt ökat användningen av godtyckliga frihetsberövanden, tortyr och omänsklig behandling mot palestinier. Ansvaret vilar på oss alla att aldrig någonsin rättfärdiga eller normalisera folkrättsbrott.

Nyligen kom parterna överens om frigivande av gisslan och fångar, samt en humanitär paus för att tillåta humanitärt bistånd till Gazas civilbefolkning. Detta var ett första steg, men det krävs betydligt fler ansträngningar för att få slut på det pågående lidandet. Ett eldupphör som omfattar hela Gaza och som är tillräckligt långvarig för att stoppa den humanitära katastrofen. För detta krävs större politiska insatser av världens länder.

Sverige har historiskt sett haft en viktig röst i globala sammanhang när det kommer till att försvara mänskliga rättigheter. Som en del av det internationella samfundet bör Sveriges regering nu göra allt i sin makt för att agera för en politisk lösning för hållbar fred.

Vi kräver att regeringen agerar för:

• Ett omedelbart och varaktigt eldupphör.
• Att humanitärt bistånd på ett säkert och villkorslöst sätt når civilbefolkningen i hela Gaza.
• Att internationell humanitär rätt upprätthålls av alla parter.
• Att civilbefolkningen skyddas från urskillningslösa attacker.

Vi undertecknade organisationer kräver att ni, den svenska regeringen, agerar för att skydda civila.

Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Anna Johansson, Generalsekreterare Amnesty International Sverige
Anna Stenvinkel, Generalsekreterare ForumCiv
Elin Wernquist, Generalsekreterare Barnrättsbyrån
Jennifer Vidmo, Generalsekreterare ActionAid Sverige
Kerstin Bergeå, Ordförande Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Martin Nihlgård, Generalsekreterare, Individuell Människohjälp
Mattias Brunander, Generalsekreterare Diakonia
Petra Tötterman Andorff, Generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Shahab Ahmadian, Förbundsordförande MÄN
Farhad Mazi Esfahani, generalsekreterare Clowner utan Gränser

Det öppna brevet, inklusive referenser finns att läsa här. 

När FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter Volker Türk nyligen besökte gränsövergången till Gaza var budskapet tydligt; Hamas massdödande av civila den 7 oktober var avskyvärda krigsbrott, liksom att man fortfarande håller gisslan. Israels kollektiva bestraffning av palestinska civila är också krigsbrott, liksom den olagliga tvångsevakueringen av civila.

Men den svenska regeringen fortsätter vara tyst. Sverige väljer att lägga ner sin röst när FN:s generalförsamling röstar om omedelbart eldupphör, regeringen vägrar kritisera de urskillningslösa israeliska bombningarna trots att FN konstaterat att de är oproportionerliga och bryter mot krigets lagar. Och som ett av två länder i hela EU fryser Tidöregeringen biståndet till det palestinska civilsamhället och använder sig därmed själva av kollektiv bestraffning.

”På sina kroppar skriver de föräldrarnas namn i hopp om att få begravas tillsammans”

När jag besökte judiska församlingen i Stockholm nyligen var det hjärtskärande att se barnen från skolan i samma byggnad som bläddrade bland fotografier med rubriken “kidnappad”.

Och hjärtat brister när en palestinsk vän med familj i Gaza samtidigt berättar att barnen inte vågar sova eftersom de inte vet om de någonsin vaknar igen. På sina kroppar skriver de föräldrarnas namn i hopp om att få begravas tillsammans.

På mindre än en månad har fler barn dödats i Gaza än i alla världens konflikter sedan 2019. “Gaza håller på att bli en kyrkogård för barn”, konstaterar FN:s generalsekreterare António Guterres.

I sin första utrikesdeklaration inför Sveriges riksdag slog utrikesminister Tobias Billström fast att Sverige ska verka för en tvåstatslösning baserad på internationell rätt. De senaste veckornas agerande står tyvärr i bjärt kontrast till detta. Tvärtom underminerar regeringen nu respekten för internationell rätt genom att acceptera att den inte följs av Israel. Man spär genom detta också på bilden av att väst bara åberopar internationell rätt när det passar sina egna syften.

”Tvärtom underminerar regeringen nu respekten för internationell rätt”

Eller som Volker Türk så kärnfullt uttryckt det: “Låt mig vara tydlig – världen har inte råd med dubbelmoral.” Ett budskap Billström och världen gör klokt i att lyssna till.

Den svenska regeringen måste verka för omedelbar vapenvila och respekt för internationell rätt. Kräva att gisslan släpps och att humanitärt tillträde säkras så att hjälp kan nå de miljontals behövande. Man måste också aktivt arbeta för att den internationella domstolen inte ska hindras från att utreda de krigsbrott som begåtts.

Fredsförhandlingar måste sedan återupptas och den israeliska ockupationen få ett slut. Allt annat förvägrar både israeliska och palestinska barn deras självklara rätt till en framtid i fred och säkerhet.

Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten (NSD) den 16/11-2023.

Vi är djupt alarmerade över den humanitära situationen i Gaza. Hittills har över 1 417 palestinier, inklusive 447 barn dött, 6 268 skadats och mer än 250 000 människor är på flykt från sina hem*. 

Den avsiktliga blockaden av vatten, elektricitet och andra förnödenheter är en tickande humanitär bomb. Sjukhus är nu oförmögna att tillhandahålla kritiska hälsotjänster till skadade, och mediciner och mat håller snabbt på att ta slut. 

Att beröva människor mat, vatten och mediciner som en del av en ”fullständig belägring” är inte bara ett brott mot internationell rätt utan också ett allvarligt brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det är vedergällning, inte försvar. 

Med det uttalade målet att maximera skadan i området genomför nu Israel massiva bombningar i tätbefolkade områden utan att människor har någonstans att söka skydd eller fly. Attacker på civila är oacceptabelt, oavsett vem som genomför dem.

En markinvasion rycker nu allt närmare. I natt uppmanade Israel 1,1 miljoner människor i norra Gaza att förflytta sig till södra Gaza inom 24 timmar. Men var och hur ska de hitta skydd och hjälp i en instängd enklav? FN vädjar nu också till Israel att ändra sig då en sådan förflyttning är omöjlig utan ”katastrofala humanitära konsekvenser”. 

Våldet måste upphöra, gisslan släppas och internationell lag följas. 

Israel måste respektera principerna om proportionalitet, nödvändighet och distinktion mellan civila och militära mål. 

Det internationella samfundet måste vidta omedelbara och meningsfulla åtgärder för att stoppa det urskillningslösa våldet och skydda civilas liv.  

En humanitär korridor till Gaza måste upprättas omedelbart, i enlighet med FN:s krav. Mediciner och mat behöver komma in till oskyldiga civila.

Vi uppmanar den svenska regeringen att skyndsamt verka för detta samt att ha beredskap för att bidra med ökat humanitärt stöd. 

– Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

*Siffrorna ökar hela tiden. Uppdatering den 7 november: Över 10 000 palestinier, inklusive över 4 000 barn, har dödats, fler än 25 000 skadats och omkring 1,5 miljoner människor är på flykt från sina hem.