Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Det är idag sex år sedan regeringen med utrikesminister Margot Wallström i spetsen som första land i EU erkände Palestina som stat. Sverige anslöt sig då till den majoritet av världens länder som erkänt Palestina, som idag är 138 av FN:s medlemsstater.

Palmecentrets Palestinaexpert Otto Widmark svarar på tre frågor om erkännandet av Palestina.

Vad betyder ett erkännande?

Det finns kriterier för vad man ska betrakta som en riktig statsbildning. Till exempel ska staten ha kontroll över territoriet, kunna representera en befolkning samt ha relationer med andra stater. Genom ett erkännande visar en regering att man anser att dessa kriterier hos en annan stat är uppfyllda och att staten är legitim. Det behöver inte betyda att man håller med om den politiken som landets regering för.

Varför är erkännandet kontroversiellt?

Palestina är sedan 1967 ockuperat av Israel. Det betyder att de palestinska myndigheterna i själva verket inte har full kontroll över territoriet. I praktiken är det staten Israel som bestämmer villkoren för palestiniernas myndighetsutövning och den palestinska befolkningens förutsättningar och möjligheter.

Varför är det ändå rätt att erkänna staten Palestina?

Israel har aktivt försämrat förutsättningarna för fred och bildandet av en palestinsk stat genom att flytta in sin egen befolkning på den mark de ockuperar, vilket är olagligt enligt folkrätten. Israel har ingen rätt till de områden som skulle utgöras av en palestinsk stat, det vill säga Västbanken inklusive Östra Jerusalem samt Gazaremsan. Många folkrättsexperter menar att eftersom ockupationsmakten är det stora hindret för statsbildningen, kan Sverige och andra länder erkänna Palestina.

Erkännandet av den palestinska staten är alltså starkt förknippad med strävan efter en tvåstatslösning där staterna Israel och Palestina kan leva i säkerhet och fred sida vid sida. Genom erkännandet sökte den svenska regeringen bidra till jämbördighet mellan parterna och trycka på vikten av att återuppta fredsförhandlingar. Det är tyvärr fortfarande lika viktigt och parterna står än längre ifrån varandra idag.

För 75 år sedan bildades FN med syfte att främja internationellt samarbete, fred och frihet. Man enades om att internationellt samarbete och mänskliga rättigheter var vägen framåt. Sedan dess har detta internationella samfund på många sätt varit en garant för utveckling och främjande av fred och demokrati.

Idag, 75 år senare, står världen inför stora och svåra globala utmaningar. Samtidigt vänder sig allt fler politiska ledare bort från internationell samverkan. Det är dags att sluta stoppa huvudet i sanden. Ska vi lyckas mota brinnande klimatkris och växande ekonomiska klyftor måste FN:s medlemsländer höja sina ambitioner och intensifiera FN-samarbetet för fred, klimaträttvisa och minskad ojämlikhet.

Höj ambitionerna för en rättvis omställning

Klimatkrisen är en jämlikhetskris. Fattiga länder och människor drabbas hårdast. Samtidigt påvisas det gång på gång att de rikaste länderna och den rikaste eliten står för de största utsläppen. FN måste ges möjlighet att påskynda den gröna omställningen.

Det är inte rimligt att klimatnotan landar någon annanstans än hos dem som tjänar på dagens ohållbara exploatering och sliter mest på våra begränsade naturresurser. Vi behöver syna de som tjänar pengar på bekostnad av vår planet och dess befolkning. Kriminalisera miljöbrott och tvinga fram en omställning värd namnet där teknisk utveckling och ambition lönar sig och kräv fler stater på ansvar för sin miljöpåverkan.

Dubbla det globala biståndet och minska de ekonomiska klyftorna

I spåren av Corona-pandemin passar auktoritära och nationalistiska ledare runt om i världen på att inskränka demokratiska rättigheter. Arbetare i den informella sektorn berövas möjligheten att utföra sitt arbete och står helt utan försörjning och sociala rättigheter. Fackliga kämpar sägs upp på lösa grunder och protestaktioner kvävs. Till följd av väpnade konflikter och klimatförändringar har hungern i världen ökat de senaste fem åren och covid-19 har ytterligare förvärrat situationen för miljontals människor. Allt fler länder minskar sitt bistånd i en tid då det behövs mer än någonsin. Sverige bör fortsatt vara en humanitär stormakt som går i bräschen för demokrati, jämlikhet och rätten till en dräglig tillvaro för alla. Men ska ekvationen gå ihop krävs det att fler länder tar ett större ansvar. Det ekonomiska stödet till FN:s olika hjälporganisationer måste öka, såväl som det bistånd i syfte att stötta och bygga upp demokratiska strukturer med folklig förankring.

Få fler länder att hjälpa människor på flykt

De flesta av världens länder har förbundit sig till FN:s flyktingkonvention men väljer i praktiken att inte följa den. Det är ohållbart och borde inte vara möjligt. Den uppskattade migrationen till följd av klimatförändringar beräknas enligt FN:s egen klimatpanel bli 250 miljoner människor år 2050. Vi riskerar, om vi inte tar klimathotet på allvar att hamna i historiens värsta humanitära kris. Asylrätten bör värnas och klimatflyktingar bör ges rätt att hävda den. Men ska vi som värld klara av att erbjuda klimatflyktingar skydd och en dräglig tillvaro behöver också fler stater ta ansvar. FN bör ta på sig ledartröjan och proaktivt initiera detta arbete redan nu.

Vi kan inte låta pandemin bli ett verktyg för en ledande elit att dra ifrån ytterligare, varken politiskt eller ekonomiskt. Det finns resurser nog att utrota fattigdom och intensifiera arbetet för demokrati men i vägen står en ovilja vi inte kan acceptera. Insikten om hur livshotande klimatkrisen och de växande klyftorna är kräver att vi agerar mer kraftfullt för att undvika migrationskris, ökad ojämlikhet och en förstörd planet. FN och det internationella samarbetet är och ska vara motorn i lösningen av de utmaningar vi står inför. Problemen är globala. Konsekvenserna är globala. Därför måste lösningen också vara global.

Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Philip Botström, förbundsordförande SSU
Tajma Sisic, internationell ledare SSU

Artikeln publicerades 24/10 i Dagens Arena

År 2017 röstade Sverige för en konvention som ska förbjuda kärnvapen i FN. Senare samma år tilldelas avskaffandet av kärnvapen Nobels fredspris – då priset ges till ICAN.

Regeringen meddelade underligt nog förra sommaren att man tills vidare avstod från att skriva under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen (TPNW). Man hänvisade till den försenade utredningen som hade lagts fram tidigare under året. Margot Wallström hade då under hela sin tid som utrikesminister kämpat, med övertygelse, för en värld fri från kärnvapen. Hennes efterträdare på posten Ann Linde har sedan dess arrangerat andra delen av det toppmöte Wallström inledde i Stockholm, där man diskuterat ned- och avrustning tillsammans med andra länders utrikesministerium.

Den 21 september fick FN:s kärnvapenförbud sin 45:e ratificering, när Malta skrev under konventionen. Nu är det slutspurt – det saknas bara fem ratificeringar innan kärnvapenförbudet träder i kraft. Fortfarande saknas Sverige. Idag är det den årliga Internationella dagen för eliminerandet av kärnvapen, den fjärde sedan den svenska FN-delegationen under jubel röstade för konventionen om ett förbud mot kärnvapen. Sverige röstade då för men modet sviker inför ett undertecknande.

Dags att följa den svenska traditionen

Det finns en lång svensk tradition av ned- och avrustningsengagemang, och det är märkligt att just Sverige inte undertecknat detta förbud. Sverige har varit tidiga med att ansluta sig till liknade avtal, mot landminor, mot kemiska vapen och var tongivande inte minst i det arbete som ledde fram till att USA och Sovjet trappade ner anspänningarna under kalla kriget.

Det finns också starkt stöd för ett svenskt undertecknade hos det svenska folket, en överväldigande majoritet – drygt 80 procent – vill att Sverige skriver under enligt de opinionsundersökningar som Olof Palmes Internationella Center givit Sifo i uppdrag att utföra, varje år sedan 2017.

Och konstigt vore väl annars, med en stolt historia av kärnvapenmotstånd hos svenska socialdemokrater som Alva Myrdal, Inga Thorsson, Olof Palme och Maj Britt Theorin. Och vi är många fler inom socialdemokratin och fredsrörelsen som fortfarande väntar på ett tydligare ställningstagande. Risken för en global kärnvapenkatastrof nu i våra dagar är nämligen lika stor som under kalla kriget på 1950-talet. Detta menar experter från Bulletin of the Atomic Scientists, bland annat för att mer ”användbara” kärnvapen utvecklas och sänker tröskeln för kärnvapenkrig.

Vi kan inte vänta

Ett faktum är också att endast en skarp detonation, oavsett om den sker avsiktligt eller av misstag, av ett vår tids kraftfulla moderna kärnvapen skulle orsaka ofattbar massdöd, lidande, förödelse och humanitär katastrof på bara ett par sekunder. Den skulle även kunna orsaka klimatförändringar som inom något år skulle innebära slutet för mänskligt liv på vår planet.

Vi kommer att fortsätta driva på för ett undertecknande av förbudet i vår kamp för en värld fri från kärnvapen. Så vi kräver, med mandat av svenska folket, att Sverige går samma väg som de många länder som redan skrivit under avtalet och att regeringen går samma väg som Göteborg, som nyligen utlyste staden till kärnvapenfri zon efter ett majoritetsbeslut i kommunfullmäktige. Politisk tid är i regel lång, men tiden för detta beslut kan inte tillåtas bli det. Imorgon kanske det är för sent.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Carina Ohlsson, förbundsordförande Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund

Philip Botström, förbundsordförande Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund

Sara Kukka-Salam och Jesper Eneroth, ordförande och vice ordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet

Emma Fastesson Lindgren, tf. förbundsordförande Socialdemokratiska studentförbundet

Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-Socialdemokrater Sverige

Artikeln publicerades 25/9 2020 på Dagens Arena

Idag vet vi att covid-19 har utlöst den värsta ekonomiska krisen i modern tid, och att de som hade det sämst redan innan pandemin – drabbas hårdast. Av två miljarder arbetare i den informella ekonomin stod många, från en dag till en annan, utan levebröd när samhällen stängdes ner.

I Afrika söder om Sahara riskerar 426 barn att dö varje dag resten av året på grund av matbrist som förvärrats av pandemin. I ansträngda sjukvårdssystem blir vård till våldtagna flickor, mödravård och vaccin mot dödliga barnsjukdomar bortprioriterat.

Det här är krisåret då det enligt FN hade behövts fyra gånger mer internationellt bistånd i världen för att möta pandemins katastrofala konsekvenser för människor i fattigdom. Detta samtidigt som ekonomin går dåligt även i höginkomstländerna, vilket riskerar att leda till minskat internationellt stöd.

De ekonomiska behoven i Sverige är stora och de personliga tragedierna i pandemin många. Här finns samhällsproblem som kräver mer resurser. Dem måste vi klara av att ta oss an.

Samtidigt är en värld med större ojämlikhet, mer hunger och konflikter en osäkrare värld för oss alla. Internationellt bistånd är inte ensamt lösningen, många olika resurser kommer att krävas för en hållbar återhämtning. Men bistånd är ett avgörande bidrag till att långsiktigt bygga upp samhällen med fungerande institutioner, tillgång till mat, utbildning och sjukvård.

Det finns de som vill ta från det internationella biståndet för att täcka ökade kostnader i Sverige. Men vi som är ett av världens rikaste länder bör alltid kunna avsätta en hundradel av BNI till de som har det sämre. En minskning skulle dessutom bryta mot riksdagens åtagande om biståndets nivå. Om Sverige minskar sin insats är det stor risk att andra länder följer efter. Vi sätter i sådana fall en negativ trend som kommer att allvarligt hota världens möjligheter att bekämpa fattigdomen.

Ska vi inte göra tvärtom istället? Kan vi få blicka tillbaka på krisen och vara stolta över att vi orkade och förmådde hjälpa andra även när det blåste kallt? Att vi sa ”nu är det tufft för oss, men oändligt mycket svårare för andra”. Att vi visste att Sveriges internationella engagemang inspirerar och ökar hoppet om en hållbar framtid för alla efter coronakrisen.

Låt dina folkvalda som är tillbaka i riksdagen den här veckan veta att du är stolt över ett Sverige som inte lämnar de svagaste i sticket. Ett Sverige som fortsätter att vara en stark röst för en mer jämlik och hållbar värld.

Anna Sundström, Palmecentrets generalsekreterare med 40 andra organisationer representerade av Concord.

”När jag tänker på Hiroshima är den första bilden som jag ser framför mig min fyra år gamla brorson som förvandlats till ett oigenkännligt, svärtat, svullet och smält köttstycke. Han fortsatte att be om vatten med svag röst tills döden befriade honom från lidandet. Bilden av denna lilla pojke har för mig kommit att representera alla oskyldiga barn i världen, hotade som de är just i detta ögonblick av kärnvapen. Genom ett enda ljussken ödelades mitt älskade Hiroshima, staden fylldes med högar av skelett och förkolnande kroppar. Av de 360 000 invånarna, mestadels civila – kvinnor, barn och gamla – föll de flesta offer för den urskillningslösa massakern. Det har nu gått 75 år sedan bomberna förintade Hiroshima och Nagasaki, och än i dag dör människor av strålningens långtidseffekter.”

Detta vittnesmål av Setsuko Thurlow, som var 13 år när atombomben tillintetgjorde hennes hemstad Hiroshima i dag för 75 år sedan, är ett av många atombombsöverlevares vittnesmål i kampen för att detta aldrig ska hända igen.

Ett halvår senare, i det nybildade FN:s första generalförsamlingsresolution, beslutade alla medlemsstater att upprätta en kommission som skulle ge förslag på hur kärnvapen ska elimineras. I dag har vi levt med hotet om atombombens fasor i 75 år, och styrkan i moderna vapen är många gånger starkare än de bomber som fälldes över Hiroshima och Nagasaki. De nio kärnvapenstaterna visar inga tecken på att verka för en värld utan kärnvapen och spenderade under 2019 nästan 720 miljarder kronor på att modernisera, upprusta och underhålla sina massförstörelsevapen. Miljarder som hade kunnat användas för att stärka hälso- och sjukvård, utbildning och forskning.

När 122 stater i FN i New York sommaren 2017 röstade igenom FN:s konvention om förbud mot kärnvapen utbrast den då 85-åriga Setsuko Thurlow som befann sig i FN-skrapan: ”Jag har väntat på denna dag i sju decennier. Jag är översvallande glad att den här dagen äntligen har kommit. Detta är början på slutet för kärnvapen!”. Känslan var att historia hade skapats genom detta FN-avtal som slutligen placerar kärnvapen på samma rättsliga grund som övriga massförstörelsevapen och förpassar dem till historiens skamvrå.

Sverige har ännu varken signerat eller ratificerat kärnvapenkonventionen. Det är första gången i historien som Sverige inte skyndsamt ansluter sig till ett multilateralt nedrustningsavtal, och när FN:s konvention om förbud mot kärnvapen når 50 ratificeringar kan det bli första gången Sverige inte är statspart när ett nedrustningsavtal träder i kraft.

Sveriges regering säger sig vara ledande i kärnvapennedrustningen men är i själva verket en del av problemet genom att inte våga ta ställning mot kärnvapenstaterna. Vi vill att Sverige ska våga stå upp för nedrustning och sina ambitioner om en kärnvapenfri värld, även när det blir obekvämt. Vem bestämmer egentligen över svensk säkerhetspolitik?

“Vi lovade våra älskade att deras död inte skulle vara i onödan. Ungefär 250 000 människor har omkommit enbart i Hiroshima – många vars dröm var total avrustning av kärnvapen under deras livstid.”

Låt oss vara en del av Setsuko Thurlows löfte och se till att Sverige är en del av lösningen. Det är vi skyldiga kommande generationer. Låt inte de som dog i Hiroshima och Nagasaki ha dött förgäves. Låt inte fyraåriga Eijis lidande och död försvinna i historien. Skriv under FN:s konvention om förbud mot kärnvapen och var på rätt sida av historien.

I dag minns vi den humanitära katastrofen efter atombombningen av Hiroshima, kl 08.15 den 6 augusti 1945.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Åsa Lindström, ordförande Svenska Läkare mot Kärnvapen
Elin Liss, tf generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet
Agnes Hellström, ordförande Svenska Freds och Skiljedomsföreningen
Isadora Wronski, chef Greenpeace Sverige
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare Kristna Fredsrörelsen
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna
Annelie Börjesson, ordförande Svenska FN-förbundet
Thomas Jonter, ordförande svenska Pugwash
Anna Lindenfors, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Susanne Gerstenberg, för styrgruppen i Kvinnor för Fred
Klara Knapp, ordförande Latinamerikagrupperna
Staffan Wikell, ordförande Jurister mot Kärnvapen
Karin Wiborn, generalsekreterare Sveriges kristna råd
Ann Stödberg, ordförande i Operation 1325
Tove Lönneborg, ordförande Fältbiologerna
Beatrice Fihn, generalsekreterare International Campaign to Abolish Nuclear Weapons, ICAN
Gunilla Hallonsten, chef avdelningen för kyrkoliv, Svenska kyrkan
Helena Thybell, generalsekreterare Rädda Barnen
Max Tegmark, professor, MIT & ordförande i Future of Life Institute

Artikeln publicerades i Aftonbladet 6/8 2020 

Annektering – spiken i kistan för fred mellan Israel och Palestina?

Israels nya regering har som en av sina viktigaste punkter i det nya koalitionsavtalet att annektera alla bosättningarna på Västbanken. EU är starkt emot en annektering och har redan högljutt protesterat. Men kommer Israels nya regering verkligen genomföra en annektering? Hur kommer det gå till i så fall och vad kommer att hända dagen efter?

Generalsekreterare Anna Sundström diskuterar med statsvetaren Anders Persson, som forskar om EU:s roll i konflikten på Linnéuniversitetet och ofta kommenterar ämnet i radio och tv samt EU-parlamentarikern Evin Incir (S) som nyligen utsågs till huvudförhandlare för Palestinafrågan i Europaparlamentet.

Israel – the only democracy in the Middle East?

The fact that Israel after many re-elections has taken over a year to form a government, and the corruption allegations against the Prime Minister, are only a few of the signs of the country’s increasing instability. What are the internal and external challenges for Israel, the country often referred to as the only democracy in the Middle East?

Secretary General Anna Sundström talks with political scientist Anders Person, researcher specialized on the Israeli-Palestine conflict at Linnéuniversitetet, and Daniel Sokatch, CEO at the American New Israel Fund supporting organizations within the civil society of Israel.

En överväldigande majoritet av svenska folket är fortfarande för att Sverige ska skriva under FN:s avtal om ett förbud mot kärnvapen. Olof Palmes Internationella Center har för tredje året i rad kartlagt svenska folkets åsikt i frågan om huruvida Sverige bör underteckna förbudet. Hela 78 procent anser att Sverige ska skriva under visar Sifos opinionsundersökning. Detta trots att regeringen meddelat att man inte skriver under.

– Ett ställningstagande som avvek från Sveriges långa tradition av att ta tydlig ställning i ned- och avrustningsfrågor och som strider mot svenska folkets vilja, säger Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Center.

Trots att samtliga borgerliga partier tagit kraftig ställning mot kärnvapenförbudet, att flera röster som motsatt sig att skriva under förekommit i debatten sedan dess och att den av regeringen tillsatta utredningen landade i rekommendationen att Sverige skulle avvakta ett undertecknande i början av året är fortsatt stödet hos svenska folket mycket starkt. Närmare 4 av 5 svenskar vill nämligen att Sverige ska skriva under kärnvapenförbudet.

Risken för kärnvapenkrig är större än på decennier. Men katastrofen kan undvikas. Under kalla kriget mellan Sovjetunionen och USA väckte kapprustningen sådan skräck att länderna lyckades enas om nedrustning. Nu måste vi måste göra det igen.

Palmecentret lanserar denna vecka sajten https://www.stoppabomberna.nu för att fler ska kunna ta en informerad ställning i kärnvapenfrågor och engagera sig.

*Årets Sifo-undersökning i sin helhet finns här.

I staden Diyarbakir samarbetar Palmecentret med Human Rights Association som arbetar i sydöstra och östra regionen med att kartlägga brott mot mänskliga rättigheter som begås i den kurdiska regionen av Turkiet. I en tid då journalister och människorättsorganisationer är hårt pressade av regimen är det viktigt att stödja de krafter som vågar berätta om brott mot mänskliga rättigheter.

Tillsammans med organisationen Women’s Free Legal Aid Association som leds av människorättsadvokaten Eren Keskin arbetar Palmecentret och Marieborgs Folkhögskola med ett projekt för att arbeta mot sexuellt våld och förbättra kvinnors och flickors situation i de syriska flyktinglägren i Turkiet. Med samtal, medicinskt och finansiellt stöd får kvinnor som utsatts för sexuellt våld hjälp att hantera sina trauman och genom juridiskt stöd kan förövarna ställas inför rätta. Behoven är enorma och din insats är viktig.

Socialdemokraterna och Palmecentret samarbetar med två systerpartier i Turkiet: Folkens demokratiska parti (HDP) och Republikanska folkpartiet (CHP) som båda sitter i det turkiska parlamentet. Syftet är dels ökad dialog mellan partierna i Turkiet och att stärka deras arbete för ett mer demokratiskt Turkiet.

För sex år sedan stängde Sida ner Palmecentrets program för stöd till det civila samhället i Turkiet.  Motiveringen var att de turkiska organisationerna inte längre behövde det stöd och de insatser som svenska organisationer kunde bidra med. Det innebar att Palmecentret och ett stort antal andra svenska organisationer fick kraftigt minskade resurser för att genomföra projekt med folkrörelser och demokratiaktörer runtom i Turkiet.

Palmecentret kritiserade denna neddragning, och utvecklingen har visat att samhällskritiska organisationer i Turkiet fått ett alltmer krympande utrymme. Aktivister, journalister och folkvalda politiker fängslas och förföljs. Demokratin och rättsstaten är hotade i grunden, och behovet av stöd till de som gör motstånd är viktigare nu än på mycket länge.

Palmecentret planerar därför utöka verksamheten i Turkiet och inleder snart samarbete med ytterligare tre eller fyra organisationer. Det är fackföreningar och organisationer som arbetar för yttrandefrihet. Dessutom kommer Palmecentret att stödja krafter som vill få till fredsförhandlingar mellan turkiska staten och PKK, för en fredlig lösning av den mångåriga konflikten i landet.

Vi behöver ditt stöd för att öka insatserna i Turkiet: Swisha ett bidrag till: 1232406072

Eller ge stöd på annat sätt här.

Foto: Delil Souleiman/AFP-TT