De senaste dagarna har många av oss skakats av tvångsevakueringarna av palestinier boende i stadsdelen Sheik Jarrah i Jerusalem. Oroligheter blossade upp efter att israelisk domstol hävdat att området skulle utgjort judisk mark före 1948. Hundratals har skadats, även barn. Nu har Israels Högsta Domstol valt att skjuta upp beslutet om vräkningarna, men händelserna sätter åter ljus på de folkrättsliga brott som nu pågått i över sju decennier. Ingen fredlig lösning finns i sikte.
Vad händer i Palestina? Och vad kan omvärlden göra?
Anna Sundström, Palmecentrets generalsekreterare möter Tajma Sisic, Internationell sekreterare SSU och Europaparlamentariker Evin Incir (S) i ett samtal om den rådande situationen i landet. Evin Incir är huvudförhandlare i Palestinafrågan i EU-parlamentet.
Palmecentret samarbetar med ett 15-tal palestinska organisationer för ett långsiktigt fredsbyggande. Våra fokusområden är att stärka ungdomar, kvinnor och arbetare.
Riktlinjerna i Finlands utrikes- och säkerhetspolitik har under många mandatperioders tid dragits upp i regeringens utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelser, samt riksdagens svar på dessa. Själv har jag varit en del av denna process i ett tjugotal år, antingen som utrikesminister med ansvar för beredningen eller som medlem i riksdagens utrikesutskott. De två senaste gångerna har jag dessutom suttit i den parlamentariska tillsynsgruppen – senast som dess ordförande.
I allmänhet har frågor gällande så kallad hård eller militär säkerhet väckt störst uppmärksamhet – både i redogörelserna och, i kanske ännu högre utsträckning, debatten kring dem. Vid sidan om har däremot så kallad säkerhet i vid bemärkelse, samt de hot som förknippas med denna, med rätta fått allt större uppmärksamhet. Dessa hot har inte uppstått till följd av militär konflikt och kan därför inte heller lösas med militära medel. Däremot kan de – i takt med att klimatförändringen fortsätter, ojämlikheten växer och migrationen ökar – själva utgöra källor till konflikt. Terrorhotet kan ursprungligen delvis bottna i militärt våld men inte heller det är ett hot som i första hand bör bekämpas med militära medel.
I det här sammanhanget kommer jag i första hand att behandla hot relaterade till den militära maktpolitiken. Det betyder inte att jag inte anser frågorna om säkerhet i vidare bemärkelse vara minst lika viktiga. Det ena behöver inte utesluta det andra.
De utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelserna har alltid tagits fram, om inte enhälligt så i ett brett samförstånd där meningsskiljaktigheterna har begränsats till mindre frågor. Samförståndet har delvis varit äkta, delvis en följd av kompromisser – inte minst gällande försvarsfinansieringen. Denna vilja att både söka och nå enighet i våra grundläggande säkerhetsfrågor har varit och är betydelsefull för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik. Det är, som har konstaterats i redogörelserna, i sig en fråga om vår gemensamma säkerhet. Det är viktigt att det inte finns sådana skiljelinjer inom landet som kan orsaka interna säkerhetsproblem, eller utnyttjas av utomstående aktörer för att skada vår yttre säkerhet. Det gäller sociala, etniska, religiösa och minoritetsrelaterade motsättningar – men även ideologiska.
Nato – en politisk vattendelare
Ytterligare en potentiell skiljelinje är frågan om den militära alliansfriheten, det vill säga om ett finskt Natomedlemskap. Det finska folket är delat men under de trettio år som folkopinionen har mätts regelbundet har en stor och klar majoritet motsatt sig ett medlemskap. Inte ens förändringar i världspolitiken har haft någon större inverkan; folk har reagerat på nyheterna, men dragit olika slutsatser. Opinionsfördelningen har förblivit häpnadsväckande stabil.
I genomsnitt har opinionen stabilt legat på 60% emot ett Natomedlemskap och 25% för, med en cirka fem procents marginal i båda riktningarna. Opinionsundersökningarna avslöjar däremot inte med vilken intensitet de tillfrågade stöder eller motsätter sig ett medlemskap. Även om världshändelserna inte verkar ha någon större inverkan på fördelningen är det alltså möjligt att de påverkar åsikternas intensitet, i den ena eller andra riktningen. Min gissning är att det kan ha skett en polarisering i åsiktsfördelningen, även om den i så fall inte har påverkat behandlingen av de utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelserna avsevärt.
Politiskt är fördelningen tydlig på så sätt att både Samlingspartiet och Svenska folkpartiet (SFP) har fattat partikongressbeslut till stöd för ett Natomedlemskap. De övriga partierna motsätter sig ett medlemskap men betonar, kanske med skillnad för Vänsterförbundet, ändå vikten av att hålla fast vid möjligheten – det som vilseledande kallas för Nato-optionen.
Inom partierna är meningsskiljaktigheterna större. Både inom Samlingspartiets och SFP:s medlemskår finns betydande minoriteter som inte delar partiledningens syn och motsätter sig ett finländskt Natomedlemskap. På motsvarande sätt finns det Natoförespråkare inom alla andra partier – om än inte i samma utsträckning. Bland dem finns även ett antal framträdande tidigare riksdagsledamöter från SDP.
Tack vare den starka folkopinionen har däremot varken Samlingspartiet eller SFP velat göra Natomedlemskap till en valfråga. Sådana frågor vinner inga val. Det senaste mer allvarliga försöket skedde under Alexander Stubbs tid som utrikesminister. Under ett besök på USA:s ambassad ska Stubbs specialmedarbetare rentav ha lovat att Samlingspartiet skulle ta Finland in i Nato redan under kommande mandatperiod. Även partiets nuvarande ordförande Petteri Orpo har, i linje med pressen inom partiet, visionerat om ett finskt Natomedlemskap ”inom en snar framtid”. En återkomst till regeringen ”inom en snar framtid” lär de planerna knappast innebära.
Ett annat hinder för Natomedlemskap är att Nato sannolikt inte skulle ta emot en ansökan från ett land där folkopinionen inte är för ett medlemskap. Det tydligaste, mest obestridliga, sättet att fastställa en sådan opinion är genom en folkomröstning. En sådan kommer också att krävas i Finland, ifall frågan om medlemskap blir aktuell. Frågan om Natomedlemskap kan inte vara svårare att överlämna till folket än frågan om EU-medlemskap eller vem som bör tillförtros regeringsmakten. Risken för hybridpåverkning från ett eller annat håll är visserligen uppenbar men vi kan inte heller överge demokratins grundvalar så fort den utsätts för oönskade påtryckningsförsök.
Tills vidare får Natoförespråkarna ändå nöja sig med att Natomedlemskap förblir en möjlighet i den finländska säkerhetspolitiken. Samtidigt arbetar de målmedvetet för att stärka Finlands ställning som partnerland, till den grad att det påminner så mycket om ett medlemskap som möjligt. Med stöd av flera medieaktörer och vissa tjänstemän på utrikesministeriet och inom försvarsmakten för de på så sätt vårt land närmare Nato.
”För anhängarna av en fortsatt alliansfrihet är frågan säkerhetspolitisk, inte ideologisk.”
Om ett Natomedlemskap är att betrakta som ett ideologiskt ställningstagande för värderingarna om demokrati, rättsstaten och mänskliga rättigheter är det givetvis inget jag har några invändningar emot. Samtidigt bör man hålla i minne att Natos tolerans för medlemsstater som brutit mot dessa värden har varit hög – inte minst nu, då Polen, Ungern och Turkiet öppet agerar mot dem.
I det här avseendet är utvecklingen i USA den mest oroväckande, eftersom det är den kraft som upprätthåller Nato – det transatlantiska samarbetet är det som berättigar alliansens existens. Förenta staternas minskade lojalitet till efterkrigstidens multilaterala organisationer och regelverk, som de själva var centrala i skapandet av, var tydlig redan innan Donald Trumps presidentperiod. Även om Joe Biden säkert kommer att betona USA:s lojalitet till Nato lär inte heller hans presidentperiod innebära en återgång till ställningarna för femtio år sedan.
Henry Kissinger lär redan för flera årtionden sedan ha upprört norrmännen, genom att vid något tillfälle anmärka ”who cares about Northern Norway – just a few reindeer”. Oavsett om och var han sade detta, vilket är både osäkert och osannolikt, ligger det åtminstone klart i linje med tidigare föraktfulla uttalanden om mindre stater. Uttalanden som, bland andra orsaker, har ökat osäkerheten och misstankarna kring hur USA skulle tolka och förverkliga sina Natoförpliktelser i en trängd situation.
Det finns även anledning att ifrågasätta hur hållbar bilden av en transatlantisk värdegemenskap verkligen är. Skillnaden och bitvis även motsättningarna i värderingar har blivit övertydliga under Trumps presidentperiod, men har funnits redan innan och kommer att finnas även framöver. Värdegemenskapens upplösning beror inte bara på Trump: även i Europa finns likasinnade som vill bygga USA-relationerna på en helt annat värdegrund än tidigare.
Med det menar jag inte att Ryssland eller Kina skulle vara mer godtagbara som samarbetspartners. Skillnaden är att dessa auktoritära länder historiskt sett aldrig har betraktats som partners som delat den europeiska värdegrunden. Det innebär naturligtvis inte att det inte finns en växande grupp människor i dessa länder som förenas kring värderingar om demokrati, mänskliga rättigheter och en fungerande rättsstat. Dessa människor förtjänar vår respekt och vårt stöd.
Jag menar inte heller att USA inte är och förblir en viktig samarbetspartner för Europa. Vi har fortfarande många gemensamma intressen och värderingar. Däremot kan vi inte blåögt förvänta oss att de amerikanska och europeiska intressena och värderingarna alltid är desamma.
Säkerhetspolitik utarbetas över tid och måste därför beakta möjliga framtida förändringar. Inte heller de som förespråkar fortsatt alliansfrihet har därför velat utesluta ett Natomedlemskap för all framtid. Det handlar inte om att spendera tiden i Natos väntrum fram tills dess, det handlar om att säkra alla suveräna staters rätt att välja den bästa och mest passande säkerhetslösningen för sig själva.
Ett medlemskap i en krigsallians är däremot inte bara ett anmälningsärende. En medlemsansökan kan givetvis lämnas in när som helst, men Nato har ingen skyldighet att godkänna den enbart på grund av något optionsavtal. Trots det cirkulerar rykten om att eventuella ansökningar från Finland och Sverige vid behov skulle tas till så kallad fast track-behandling. Detta kan ses som en sorts lockbete till Natoförespråkarna i dessa länder. Om en finländsk ansökan lämnades in nu skulle den – förutsatt att folket gett sitt godkännande i en folkomröstning – sannolikt godkännas snabbt. I en annan, ännu mer spänd internationell situation, är det däremot inte lika självklart att så är fallet.
Det illustreras väl av ordspråket om att det lönar sig att ansluta sig till Nato då vädret är fint. Däremot finns det anledning att fundera på vilket skydd Nato kan erbjuda vid dåligt väder. Ett kärnvapenparaply till skydd? Själv skulle jag aldrig vara redo att erbjuda det finska folket – eller något annat folk – ett skydd som bygger på hot med massförstörelsevapen.
Här är det skäl att lyfta fram FN:s konvention gällande kärnvapen. I allmänhet har Finlands aktivitet i det internationella arbetet för rättvisa och fred varit lovvärt. I förhandlingarna om ett förbud mot kärnvapen var vi däremot inte ens med vid förhandlingsbordet. Avtalet trädde i kraft i januari 2021, efter att Honduras på FN:s 75-årsdag i oktober blivit det femtionde landet att ratificera avtalet. Det hade varit fint om Finland hade anslutit sig till gruppen länder som undertecknat och ratificerat avtalet inom en tidsram som hade gjort vår ratificering till den femtionde och sista som krävdes för att avtalet skulle träda i kraft.
Innan kärnvapenmakterna ansluter sig till avtalet kommer konventionen inte innebära att några kärnvapen försvinner från världen. Som riksdagens utrikesutskott redan under förra mandatperiodenkonstaterade – tvärtemot vad tjänstemän även på Utrikesministeriet i Finland försökt påstå – försvagar avtalet ändå inte icke-spridningsavtalet (NPT). Tvärtom. Avtalets ikraftträdande ökar dessutom pressen på kärnvapenmakterna att återvända till förhandlingarna om kärnvapennedrustning, för att bryta den pågående upprustningscykeln.
En bidragande orsak till att högern i Finland och Sverige, samt vissa tjänstemän, motsätter sig avtalet är istället att det kan visa sig vara ett hinder på vägen mot Natomedlemskap. I Sverige, där en stor majoritet likt i Finland stöder avtalet, avskräckte amerikanska varningar socialdemokraterna tills vidare från att ratificera avtalet. Detta trots att Sverige ännu vid FN:s generalförsamling år 2017röstade för ett avtal. Natoanhängarna kunde med fördel läsa det öppna brev som 56 tidigare stats-, utrikes- och försvarsministrar i Nato- och USA-allierade länder publicerat till stöd för konventionen. Bland undertecknarna finns även två tidigare generalsekreterare för Nato.
EU, Nato och behovet av ett nationellt försvar
Det viktigaste målet för Finlands utrikes- och säkerhetspolitik är, enligt regeringen Marins regeringsprogram, att undvika inblandning i en militär konflikt. I en eventuell krigssituation skulle ett Natomedlemskap ofrånkomligen innebära just detta, också om konflikten bröt ut långt utanför Finlands gränser. Det har varit intressant att följa med hur de krafter som förespråkar ett finskt Natomedlemskap också har betonat att en konflikt i närområdet oundvikligen skulle innebära ett finskt deltagande. Vissa inlägg har präglats av en ren oro för att Finland, till följd av vår återhållsamma inställning, inte skulle ha möjlighet att delta i en sådan konflikt.
Naturligtvis kan Finland inte ställa sig utanför om säkerheten hotas i närområdet eller Europa – det konstateras även i den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen. Internationellt har Finland betonat artikel 42:7 i Lissabonfördraget, som fastställer att ”om en medlemsstat skulle utsättas för ett väpnat angrepp på sitt territorium, är de övriga medlemsstaterna skyldiga att ge den medlemsstaten stöd och bistånd med alla till buds stående medel i enlighet med artikel 51 i Förenta nationernas stadga. Detta ska inte påverka den särskilda karaktären hos vissa medlemsstaters säkerhets- och försvarspolitik”.
Någon plikt, i likhet med Natos artikel 5, är det inte fråga om – det existerar inte något regelverk eller några konkreta förberedelser för biståndet. I slutändan är beslutet i medlemsstaternas egna händer. Utöver Finland har i stort sett inga EU-länder heller varit villiga att specificera artikelns innehåll och skyldigheter. I allmänhet har de medlemsstater som även hör till Nato inte visat något som helst intresse för EU som ett militärt försvarssamarbete, sannolikt av rädsla för att en sådan utveckling skulle undergräva Natos ställning. Inte heller EU-länderna utanför Nato har däremot visat något intresse för en försvarsallians på EU-nivå.
Artikel 42:7 har trots det åberopats en gång: år 2015, då Frankrike bad om understöd efter terrordåden i Paris och Finland var det första land som svarade upp. I praktiken innebar det att Finland utökade sitt deltagande i FN:s UNIFIL-operation i Libanon, i syfte att frigöra franska trupper för andra uppgifter. Sedan dess har vi även genomfört lagförändringar som gjort det möjligt för Finland att, på våra egna villkor, erbjuda och ta emot militär hjälp i olika krissituationer. Dessa lagförändringar motiverades ändå i första hand av en vilja att svara upp mot behoven i det nordiska, i synnerhet finsk-svenska, bilaterala samarbetet – inte av Natos partnerskapssamarbete eller EU:s solidaritetsklausul.
Under de senaste fem åren har det ändå skett större och mer konkreta framsteg i utvecklingen och förstärkningen av det europeiska försvarssamarbetet än under de fyrtio åren innan dess. Ett exempel är det så kallade permanent strukturerade samarbetet, inom ramarna för EU:s gemensamma säkerhets- och försvarspolitik. Finland deltar aktivt i arbetet för att stärka unionens utrikes- och försvarspolitiska instrument. Det bör vi fortsätta med.
Med det sagt bör man ändå minnas att det europeiska försvarssamarbetet inte syftar till att ersätta Nato, något de flesta europeiska Natomedlemsländer fortfarande motsätter sig. Syftet är inte heller att upprätthålla någon typ av territorialförsvar, snarast är det frågan om att stärka EU:s krishanteringsförmåga och beredskap. Grunden till det är den växande insikten att unionen måste vara redo att svara på krissituationer där Natos resurser av en eller annan orsak (USA? Turkiet?) inte är tillgängliga.
Det finns alltså skäl att överväga vilket mervärde Natos försvarsgaranti och artikel 5 i praktiken skulle innebära för Finlands säkerhet. I den ena vågskålen finns frågan om ett Natomedlemskap kunde ha en förebyggande effekt ifall ett tredje land – i det här fallet Ryssland – skulle stå redo att anfalla Finland. I den andra vågskålen finns de spänningar, kostnader och problem som ett Natomedlemskap riskerar orsaka utöver det att det garanterar en finsk delaktighet i en eventuell storkonflikt.
Med dessa frågor i åtanke upplever jag det konkreta understöd som Nato, i enlighet med skyldigheterna i artikel 5, kunde erbjuda vid ett militärt anfall som klart underordnat. Visserligen skulle det vara värdefull hjälp – men i vilket skede och till vilket pris? Skulle Finland redan innan dess vara ockuperat eller en måltavla för kärnvapen?
Erfarenheterna från vinterkriget är värda att hålla i minnet. Under kriget erbjöd England och Frankrike sitt understöd, i form av 40 000 man som skulle ta sig till Finland via Norge och Sverige för att kämpa mot Sovjetunionen. Huvudsyftet var i själva verket att ta över de svenska malmfälten i Norrbotten, för att stoppa de tyska järntransporterna. Endast en bråkdel av styrkorna skulle i slutändan ha nått den finska östgränsen, där de sannolikt inte hade haft någon större betydelse för krigsutfallet.
Med det sagt visade England och Frankrikes avsikter ändå sig vara till nytta för Finland. Oron de väckte i Sovjetunionen – om än snarare genom bombhotet mot oljefälten i Kaukasus än en eventuell insats på den finska fronten – bidrog delvis till att Stalin övergav Kuusinens skuggregering och nöjde sig med en mindre insats i Finland.
Lärdomen är att stormakterna i första hand alltid värnar sina egna intressen, också inom Natosamarbetet. Även om deras mål vid krigsslutet skulle vara ett fritt och självständigt Finland bör man fråga sig hur mycket av Finland det skulle finnas kvar att befria efter ett sådant krig. I alla scenarion klart mindre och, vid ett eventuellt kärnvapenkrig, knappast något alls.
Som suverän stat håller vi fast vid vår rätt att förbli militärt alliansfria och ansöka om ett eventuellt Natomedlemskap om och när vi så önskar. Bevarandet av denna möjlighet finns inskriven både i den utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen och i regeringsprogrammet. Lika självklart är däremot att vår säkerhetspolitik, varken nu eller inom en överskådlig framtid, kan byggas kring denna möjlighet. Vårt försvar bör även i fortsättningen bygga på nationell enighet, en egen värnpliktsarmé och möjligheten att mobilisera en omfattande militär reserv. Denna möjlighet finns idag inte i något annat större europeiskt land.
Denna typ av nationellt försvar kräver givetvis också modern militärutrustning. Huruvida 64 dyra amerikanska stridsflygplan är den bästa användningen av redan knappa resurser kan man däremot ifrågasätta. Anskaffningen skulle vara lättare att begripa om det samtidigt innebar en förstärkning av försvarskunnandet och -samarbetet på europeisk nivå.
Syftet med det finska Natopartnerskapet är alltså inte ett framtida medlemskap, eller deltagande i alliansens operativa planering. Däremot erbjuder partnerskapet oss värdefull utbildning, kunskap och erfarenhet som på ett effektivt sätt stärker kompetensen och trovärdigheten i vårt eget nationella försvar. Därutöver underlättar det samarbetet i situationer där vi, helst på FN-mandat, deltar i gemensamma krisoperationer med Nato.
Då är väl frågan om Natosamarbetet har stannat på detta spår? I själva verket har det tagits både längre och djupare än det ursprungligen tänktes och beslutades, främst genom den ökade internationella övningsverksamheten. Då situationen förändrades efter invasionen av Krim och krisen i Ukraina 2014 fattade republikens president tillsammans med det utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet beslutet att Finland inte heller framöver skulle utebli från sådana Natoövningar som vi tidigare deltagit i. Däremot skulle vi inte delta i sådana övningar som, till följd av den förändrade situationen, fått en ny natur och kunde upplevas bidra till spänningarna.
I efterhand är det tydligt att detta ofta har förbigåtts. Inte så mycket till följd av informerade, eller åtminstone öppet beredda, politiska beslut – utan snarare genom att beslutsfattare har serverats bristfällig information om övningsplanerna. I riksdagens utrikesutskott har vi lärt oss att inte nöja oss med den lapp med förkortningar som redogör för den nationella övningsplanen (efter att det utrikes- och säkerhetspolitiska ministerutskottet redan har godkänt den). Med rätt frågor är det lätt att få större klarhet, eftersom de nog besvaras sanningsenligt – om än med samma nyanser.
I stora drag har informationsgången ändå fungerat i riksdagen. Ett olyckligt undantag var då utrikesministeriet dröjde två år med att informera utrikes- och försvarsutskotten om ett samarbetsarrangemang med Nato. Saken uppdagades tydligen först då de föredragande tjänstemännen fruktade att informationen skulle nå utskotten och offentligheten på annan väg.
Det så kallade värdlandsavtalet, det vill säga det samförståndsavtal (memorandum of understanding) som undertecknades med Nato år 2014, är inget bindande avtal godkänt av riksdagen. Det är ett dokument, som presenterades för riksdagens utskott innan det signerades, där riktlinjerna dras upp för situationer då Natotrupper verkar på finsk mark – i samband med övningar eller i annat syfte. Avtalet ger inte Nato rätt att placera trupper eller utrustning i landet utan Finlands uttryckliga tillstånd. Det är alltså inte fråga om något ”transitavtal” för utländska trupper, så som det ofta har demoniserats.
Med det sagt borde denna typ av missuppfattningar redan tidigt ha bekämpats med en bättre, mer omfattande och mer aktivt transparent beredning. Det finns också orsak att ytterligare specificera hur och av vem beslutet om att tillåta utländska soldater på finsk mark bör fattas. Det slutliga beslutet bör alltid fattas av riksdagen.
Min uppfattning, efter att ha granskat dokumentet i efterhand, är dessutom att de vidsträckta rättigheter som Natotrupper har garanteras på finsk mark sannolikt baseras på en grundlagslagstiftning som inte har antagits i Finland. Den antagna lagstiftningen om lämnande och begärande av militärt bistånd fyller inte denna lucka.
Samförståndsavtalet som sådant är inte oförenligt med Finlands alliansfria position. Problemet är snarare hur det har fördjupat det finska Natosamarbetet, utan ett uttryckligt beslut av riksdagen och de politiskt ansvariga.
Det finsk-svenska samarbetets särställning
Det mest stabila, närmast enhälligt understödda, samarbetet inom försvarspolitiken är det mellan Finland och Sverige – Nordens två militärt alliansfria länder. I Finlands utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelser finns i stort sett inga begränsningar för hur långt samarbetet kan gå.
Detta kan förhoppningsvis ses som en indikation på att den djupa besvikelsen gentemot Sverige efter vinterkriget äntligen kan lämnas åt historieböckerna. För många finländare kan misstanken ändå krypa fram på småtimmarna: ”Kan man verkligen lita på svenskarna?”. Som historiker är mitt svar självklart: ja. Sverige har aldrig svikit sina löften och åtaganden gentemot Finland, i motsats till många finländares önskningar och förväntningar.
Sådan var situationen även år 1939. Sverige deltog visserligen inte i vinterkriget, men förblev inte heller neutralt. Istället förklarade sig landet vara ”icke-krigförande”, vilket möjliggjorde rekrytering och utrustning av svenska frivilligstyrkor. Dessutom erbjöd Sverige ett betydande ekonomiskt stöd, allt medan en tredjedel av landets jaktplansflotta deltog i luftförsvaret av norra Finland. Sverige var också det enda land som försåg Finland med vapen under vinterkriget och det svenska stödet kan rentav ha varit avgörande för Finlands motståndskraft, även om det har varit svårt för besvikna finländare att erkänna. Till och med Sveriges beslut att neka de engelska och franska trupperna transittillstånd i februari 1940 kan i själva verket ha räddat Finland från ett längre krig – med samma utfall men mycket större lidande.
Den finländska misstron bottnar däremot också i senare händelser. År 1991 fick förtroendet sig en ny törn, då Sverige beslutade ansöka om EG-medlemskap. Beslutet tillkännagavs som en del av ett ekonomiskt stödpaket, i syfte att lugna marknadens oro över landets ekonomiska situation. Det i sig kan inte ha kommit som någon större överraskning för Finland. Däremot såg inte den svenska regeringen till att informera den finska statsledningen, innan denna hörde om saken på nyheterna. Både Ingvar Carlsson och Mauno Koivisto har senare uttryckt sin ånger och besvikelse över att detta tilläts ske.
Detta bidrog till att jag som utrikesminister, vid mina första möten med totalt fem svenska utrikesministrar, kom överens om att inte överraska varandra i säkerhetspolitiken – utan att i god tid konsultera varandra i frågor som påverkar det andra landet, även om det slutliga beslutet givetvis är upp till länderna själva.
Denna praxis har fortsatt sedan dess men även om försvarssamarbetet mellan Finland och Sverige har fördjupats är målet fortfarande inte en bilateral försvarsallians. Till skillnad från Sverige har Finland däremot valt att hålla fast vid möjligheten, om den uppenbarar sig inom fem, femton eller femtio år. En sådan allians kunde ändå inte byggas enbart på militärt samarbete, den skulle i så fall vara tvungen att ta ställning till bredare gemensamma linjedragningar i säkerhetspolitiken.
Ett praktiskt samarbete, till exempel i form av gemensamma övningar, anskaffningar, försvarsplanering och informationsutbyte, är ett kostnadseffektivt sätt att öka kapaciteten inom och förtroendet inför båda ländernas försvar. Då samarbetet fördjupas ytterligare kommer det sannolikt i något skede att behövas en överenskommelse gällande användningen av gemensamma resurser i en krissituation. Inte heller det är ändå liktydigt med en försvarsallians.
Det bilaterala samarbetet mellan Finland och Sverige kräver öppenhet gällande dess syfte. För tio år sedan publicerade den svenska journalisten Mikael Holmström en grundligt efterforskad och omsorgsfullt skriven bok om Sveriges säkerhetspolitik: Den dolda alliansen. I boken menar Holmström att Sveriges linje under kalla kriget – ”alliansfrihet i fred syftande till neutralitet i krig” – aldrig var mer än ett opium för det egna folket. Holmström har ansetts ha sina egna motiv för att överbetona Sveriges band till Nato och USA men det förminskar inte vikten av de frågor som behandlas i boken.
Sveriges avledningsmanöver till officiell linje riktades uttryckligen till det egna folket (inklusive riksdagsledamöterna), snarare än till utomstående makter. Tack vare effektivt spionage hade dessa enligt Holmström en mer realistisk och korrekt bild av den svenska militära och politiska ledningens verkliga uppfattning av situationen, hur den även i praktiken var beredd på en eventuell krissituation.
Genom denna politik och dess grundpelare – som alliansfrihet, en tidigare omfattande beredskap och samarbete med USA och Nato bakom kulisserna – trodde, eller åtminstone hoppades, Sverige kunna fungera som en motkraft till ett nytt storkrig. Samtidigt var det också en säkerhetsåtgärd. Ingen av ledarna, varken politiska eller militära, verkar ha haft några illusioner om att linjen skulle ha hållit Sverige utanför ett eventuellt krig. Vid ett krigsutbrott förväntades inte den formella neutraliteten vara i mer än någon vecka, innan Sverige gick in på västmakternas sida i kriget mot Sovjetunionen.
Detta påminner om hur Finland sommaren 1941 var förberett på att den officiella neutraliteten inte skulle hålla mer än ett par dagar – en realistisk förväntning i och med den stora tyska armé som placerats i Finland och det faktum att Tyskland, enligt tidigare överenskommelse, redan i inledningen av operation Barbarossa använt sig av finskt territorialvatten och flygplatser för att attackera Sovjetunionen.
Kalla krigets Sverige var givetvis inte berett på ett eventuellt Natoanfall mot Sovjetunionen, endast att Sovjetunionen skulle använda svenskt territorium vid en attack mot Nato. Uppfattningen att en svensk krigstida neutralitet var omöjlig baserades dels på geopolitisk och militärstrategisk analys, dels på ett val är värden: att Sverige var ett västerländskt land, som vid en konflikt hörde hemma med västmakterna i kampen mot kommunismen.
Sådan var alltså situationen under kalla kriget. Sedan krigsslutet och Sovjetunionens sammanbrott har följt en kort period av avspänningspolitik då Sverige, till skillnad från Finland, har ansett det vara möjligt att överge stora delar av sin militära beredskap – både vad gäller utrustning och militärt manskap.
Idag ser vi återigen många likheter med kalla kriget. Den största skillnaden är ändå att ett kärnvapenvärldskrig inte längre utgör ett lika direkt hot som tidigare. Så sent som på 1960-talet genomförde även den finska försvarsmakten atombombssimuleringar, för att träna trupperna att skydda sig mot kärnvapen. Idag genomförs sådana övningar inte längre i länder som inte själva har kärnvapen – i alla fall inte offentligt. Detta eftersom det, med sunt förnuft, är omöjligt att tala om ”vinnare” och ”förlorare” i ett fullskaligt kärnvapenkrig. På samma sätt har även tanken om en begränsad eller ”taktisk användning” av kärnvapen marginaliserats, eftersom i stort sett alla simuleringar där detta testats snabbt har eskalerat.
Beredskapsplanerna utgår i vilket fall som helst ifrån att ingen medvetet vill starta ett fullskaligt världskrig mellan stormakterna och deras allierade. Kriser inleds istället ofta med någon form av regional konflikt som, utan uttrycklig avsikt, kan leda till eskalerande krigföring på fler fronter.
Det mest populära scenariot i Östersjöområdet är ett ryskt anfall mot Baltikum, eller en överraskningsoperation mot Gotland eller Åland. Det förstnämnda med viss sannolikhet och det senare snarast som en inledningsoperation i ett större krig. Så länge dessa områden inte framstår som potentiella hot i ryska ögon är ändå ingendera väldigt sannolika.
Utgångspunkten för Sveriges beredskapsplaner verkar i alla fall vara ett svenskt deltagande i en sådan konflikt, om inte genom en direkt militär operation i Baltikum så genom att göra sina hamnar och flygplatser tillgängliga för Nato. Även det faktum att Sverige inte verkar vilja begränsa villkoren för sina Nato-övningar tyder på samma sak. Till skillnad från Finland har Sverige till exempel varit redo att tillåta amerikanska B-52-bombplan i sitt luftrum i samband med sådana övningar. Landets specialförband håller utöver det hemliga övningar med amerikanska styrkor på svensk mark.
Finland då? I sitt svar till regeringens redogörelse för fyra år sedan konstaterade riksdagen att ”ett tydligt mål för vår utrikes- och säkerhetspolitik är att motverka en situation där Finland blir part i en militär konflikt”. I samma svar konstateras också att ”en eventuell konflikt i vår närmiljö skulle påverka Finlands säkerhet direkt. Vi bör agera så att landet inte blir föremål för krigsoperationer vid en militär konflikt”.
Riksdagen instämmer även med redogörelsens linjedragning om att ”Finland ska bedriva en aktiv stabilitetspolitik för att förebygga militära hot”. I samma kontext finns en formulering om att Finland inte bör tillåta ”att vårt territorium används i fientligt syfte mot andra stater”. Denna formulering förekommer både i Rinnes och Marins regeringsprogram, samt i den nya utrikes- och säkerhetspolitiska redogörelsen.
Inom ramen för denna grundlinje står Finland redo att både erbjuda och ta emot hjälp från andra EU-länder vid en eventuell krissituation, i enlighet med Lissabonfördragets biståndsskyldighet. Detta har även möjliggjorts genom ny lagstiftning. Exakt vad denna skyldighet innebär i praktiken är däremot fortfarande oklart. Beslutet om mottagandet eller erbjudandet om hjälp, samt dess karaktär och omfattning, sker i slutändan på Finlands egna villkor. Som ett militärt alliansfritt land har vi inga skyldigheter som, utan vårt eget medgivande, kan göra oss till en part i konflikter utanför det egna närområdet.
Den mest betydande linjedragningen i Finlands säkerhets- och försvarspolitik är ändå strävan efter närmast möjliga försvarssamarbete med det likaså militärt alliansfria Sverige. Då samarbetet fördjupas bör det även baseras på en gemensam vision och strategi gällande kriser och konflikter i andra delar av världen, som påverkar våra två länder.
Hur detta kan säkerställas är svårt att svara på. Knappast är det möjligt att förbinda Sverige till vår linje om att hålla båda länderna utanför militär konflikt så länge som möjligt. Någon fullständig säkerhet är, trots vår goda vilja, givetvis inte möjlig. Det är också orsaken till att båda våra länder har beredskap för en militär konflikt – inte bara i ett förebyggande syfte, utan också för att säkerställa handlingskraften om försvaret av landets självständighet så kräver.
Det finns också en skillnad i Finland och Sveriges inställning till det internationella försvarssamarbetet. Finland är aktivt med i arbetet för att stärka EU:s säkerhets- och försvarspolitik, medan Sverige har varit klart mer avhållsamma. Det finns minst två skäl till detta. Dels att Sverige, med sina stora försvarsindustriella intressen, inte vill underställa dessa den mer omfattande europeiska försvarsindustrins intressen. Dels värderar Sverige det bilaterala samarbetet med USA högre än det europeiska försvarssamarbetet.
Om och när Sverige inte längre är redo att ta till lika omfattande åtgärder som Finland för att undvika inblandning i en militär konflikt bör utvecklingen av det bilaterala försvarssamarbetet ändå inte avbrytas. Därför är det emellertid desto viktigare att tydligt fastställa Finlands utgångspunkt, att inte acceptera några som helst handlingar som ökar risken för finsk inblandning i en militär konflikt.
Detsamma gäller givetvis alla andra försvarssamarbeten och samförståndsavtal som Finland har ingått. Trots att inget av dem är juridiskt bindande avtal är det viktigt att de inte ger upphov till antaganden som sedan inte kan förverkligas. I det senaste avtalet mellan Finland, Sverige och Norge slår Norge fast att de kommer överföra sina trupper till Nato i en konfliktsituation. I samma dokument hade det varit berättigat för Finland, som militärt alliansfritt land, att fastställa att dokument endast gäller så länge Norge suveränt styr över sina militära resurser.
***
Texten är ett kapitel ur Erkki Tuomiojas nyutkomna bok Tulevaisuuden varjossa (I skuggan av framtiden). Översättning: Lukas Lundin
Moderaterna trummar ut budskap om att strypa biståndet
För första gången på över två decennier ökar den extrema fattigdomen i världen. Vid årsskiftet varnade FN för att 235 miljoner människor kommer att behöva akut stöd nästa år i spåren av pandemin – en ökning med 40 procent från 2019.
För första gången sedan FN:s utvecklingsprogram UNDP började mäta utvecklingen i världen genom sitt Human Development Index gick utvecklingen på många håll bakåt under 2020. Samtidigt minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer och ländernas skuldbörda ökar.
Också i Sverige fortsätter röster höjas för att minska biståndet och villkora det med krav som de facto underminerar syftet om att minska fattigdom och förtryck. I sann Donald Trump-anda trummar Moderaterna ut budskap om att strypa biståndet och påståenden om att sätta ”Sverige först”, som om Sverige är en isolerad ö och inte påverkas av den globala utvecklingen.
När Europaparlamentet nyligen röstade igenom ett förslag om att använda bistånd som påtryckningsmedel i migrationspolitiken var det på den moderata gruppen i Europaparlamentets (EPP) initiativ. I stället för att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling i de länder och för de människor som behöver stödet allra mest, sätts kortsiktiga intressen först och biståndet riktas till de länder som hörsammar krav på gränspoliser.
Vi socialdemokrater står upp för det svenska biståndet som sätter fattigdomsbekämpning först. Vi är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen, det har vi definitivt råd med och problemen globalt kräver det. Vår säkerhet, handel och utveckling är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning. Därför ska biståndet också fortsatt användas till att utrota fattigdomen, stärka jämställdheten och minska orättvisorna i världen.
Samtidigt som våra samhällen utmanas av en pandemi av historiska dimensioner utgör klimatkrisen ett akut hot mot vår existens. Effekterna syns redan nu i form av återkommande bränder, översvämningar, torka och hotet mot den biologiska mångfalden.
Hårdast drabbas de miljontals människor som redan lever i social och ekonomisk utsatthet, speciellt kvinnor och flickor. Behovet av internationell solidaritet, samverkan och en feministisk biståndspolitik har därför aldrig varit större än just nu.
När utmaningarna hopar sig är det lätt att det känns hopplöst. Men det är viktigare än någonsin att vi kraftsamlar för att vända utvecklingen. Vi vet att det går. Vi har ju gjort det förut – tillsammans.
Att minska fattigdomen och bidra till att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i fattigdom har varit målet för det svenska biståndet sedan starten på 1960-talet. Genom ett generöst bistånd har vi bidragit till just detta.
De senaste decennierna har miljontals människor tagit sig ur fattigdom, barnadödligheten har minskat kraftigt, fler människor har tillgång till sjukvård och de allra flesta barn går i skolan. När nu utvecklingen vänds tillbaka måste världssamfundets ansträngningar öka liksom den rika världens vilja att ta ansvar för den globala utvecklingen.
Själva kärnan i solidaritetsbegreppet är just insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra. Olof Palme talade ofta om den moderna världens ödesgemenskap; en insikt om att världens länder kommit att bli alltmer beroende av varandra.
Genom en aktiv utrikespolitik som ger fortsatt prioritet åt internationell samverkan och ett generöst bistånd bidrar vi till en bättre och tryggare värld. Det är bra också för Sverige. Globalt samarbete för minskad fattigdom och ojämlikhet är vår främsta framtidsstrategi.
Annika Strandhäll (S), biståndspolitisk talesperson och riksdagsledamot Evin Incir (S), Europaparlamentariker Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center
Studio Solidaritet: Nato – världens farligaste allians?
Sveriges säkerhetspolitiska linje ligger fast.
Det konstaterade utrikesminister Ann Linde i den årliga utrikespolitiska deklarationen i riksdagen. Det följdes av en intensiv debatt som synliggjorde konflikten mellan vänsterns och högerns säkerhetspolitiska hållning. Högern med Moderaterna i spetsen driver på för en Natooption – alltså någon slags snabbväg för Sverige att kunna gå med i Nato om det säkerhetspolitiska läget förändras.
Idag står vi inför säkerhetspolitiska utmaningar som klimathotet, Covid-19 pandemin, militär upprustning, ökade ekonomiska klyftor, fattigdom och svält.
Hur ska vi navigera i den säkerhetspolitiska debatten som enbart tycks präglas av en enda lösning: upprustning?
Med oss för att diskutera detta har vi Palmecentrets Anna Sundström och Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg.
Varmt välkommen att delta! Det krävs ingen anmälan och deltagandet är kostnadsfritt. Sändningen går live på Palmecentrets Facebooksida
Global kamp för en jämställd värld
Vi kan aldrig kan uppnå demokrati om halva befolkningen försummas. Att utsättas för hot, hat, kränkningar eller att inte ses på som en kapabel politisk aktör får direkta demokratiska konsekvenser. Ändå är det verkligheten för många kvinnor världen över. Vi på Olof Palmes Internationella Center arbetar med jämställdhet som mål i alla delar av vår verksamhet och verkar aktivt med att stärka kvinnor ekonomiskt, politiskt och socialt. Jämställdhet är ett av fem prioriterade politiska områden men det genomsyrar även de andra fyra:
Demokrati och mänskliga rättigheter
Delaktighet och inflytande för kvinnor i beslutsfattande organ är en av de mest avgörande faktorerna för att skapa jämställdhet. Kvinnor är underrepresenterade hela världen, både inom politik och civilsamhälle vilket leder till missade perspektiv och sämre resultat. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Palmecentret verkar i alla våra projekt för att skapa jämställda förutsättningar för alla medborgare att delta på lika villkor för att forma samhället de lever i, oavsett om man verkar inom politiken, civilsamhället eller facket. Bara genom ökad jämställd representation når vi slutmålet om ett samhälle där halva makten är kvinnornas och alla tillåts delta och verka i det demokratiska samtalet på lika villkor.
Majoriteten av världens fattiga är kvinnor. Kvinnor utför mindre del av det betalda arbetet än män., kvinnors arbete undervärderas systematiskt och de som har ett formellt arbete får i regel sämre betalt. Avsaknaden av sociala trygghetssystem gör att miljontals saknar rätten till grundläggande sjukvård, utbildning och pension, något som drabbar kvinnor hårdast. Vid kris gör ojämlikheten kvinnor mer sårbara. Världens resurser måste fördelas mer jämlikt, och för att skapa rättvisa krävs politiska reformer och starka fackföreningar som driver kvinnliga löntagares intressen. Att verka för arbetares rättigheter är att verka för kvinnors rättigheter. Att verka för jämlikhet är att verka för jämställdhet. Därför genomsyrar jämställdhetsarbetet alla Palmecentrets internationella projekt, oavsett aktör eller övergripande målsättning.
Klimatförändringarna drabbar idag kvinnor i utvecklingsländer hårdast. Detta trots att det påvisas gång på gång att de största klimatbovarna är bemedlade män. Arbete som i större utsträckning idag utförs av kvinnor, – som att odla mat, hämta vatten och ved, är redan idag svårt drabbade av klimatförändringarna. Klimatnotan landar på grupper och delar av världen som står för en betydligt mindre klimatpåverkan.
Att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner påverkar också våra chanser att nå klimatmålen. Länder med större jämställdhet är mer framgångsrika i att driva politik för en hållbar utveckling. Därför är jämställdhetsarbete en grund i alla Palmecentrets projekt för rättvis klimatomställning.
När kvinnor deltar i fredsförhandlingar blir freden mer hållbar. Flickor och kvinnor är särskilt utsatta i krig och konflikt och riskerar att utsättas både av väpnade grupper och innanför hemmets fyra väggar. I fredsförhandlingar är det viktigt att kvinnors erfarenheter lyfts, annars riskerar framtida fredsavtal och samhällen att missa konsekvenserna av sexuellt våld, våld i hemmet, tvångsäktenskap och andra kvinnliga erfarenheter. Jämställdhetsperspektivet genomsyrar därför vårt samarbete med civilsamhällesorganisationer och progressiva politiska rörelser i konfliktområden verkar för långsiktig fred.
Israel och Palestina efter Trump – Hur ska Sverige bidra till fred?
I mars är det återigen omval i Israel. I Palestina väntas också parlamentsval för första gången på 15 år. I USA har Biden svurits in som president. Finns det återigen hopp i konflikten om Israel och Palestina? Hur ser situationen på marken ut?
Den israeliska människorättsorganisationen B’tselem släppte nyligen en mycket omdiskuterad rapport där de hävdar att Israel genom sin ockupation av Palestina blivit en apartheid-stat. B’tselem menar att Israel låtit upprätta två system i området mellan Jordanfloden och Medelhavet. Ett demokratiskt system för delar av befolkningen i området och militär ockupation för en annan del av denna befolkning. Vad säger folkrätten om detta och vad är i så fall omvärldens ansvar? Hur bör Sverige betrakta detta?
Den internationella brottmålsdomstolen, ICC, har också nyligen bedömt att de har jurisdiktion över folkrättsbrott begångna i de palestinska territorierna. Det betyder att både israeliska militärer såväl som palestinska folkrättsförbrytare skulle kunna åtalas. Vad innebär detta för konflikten?
Olof Palmes Internationella Center och Centerpartiets Internationella Stiftelse bjuder in till ett samtal om den svenska utrikespolitiken och om för att tala om konfliktytorna framåt och Sveriges roll. Samtalet inleds med att Roy Yellin från B’tselem berättar om organisationens senaste rapport (på engelska). Därefter fortsätter samtalet på svenska.
Dags för Sverige att ta ställning för FN:s kärnvapenförbud!
I dag träder äntligen FN:s förbud mot kärnvapen, TPNW, i kraft. Efter år av internationellt organiserad kamp nåddes i oktober förra året äntligen den magiska gränsen om ratificering i 50 stater. Detta gör förbudet till internationell lag, vilket innebär förbud mot att utveckla, testa, producera, tillverka, äga eller lagra kärnvapen av alla slag. Detta är därför en stor dag för folkrätten och för internationellt samarbete.
För trots att förbudet endast gäller i de länder som ratificerat avtalet, och trots att de nio kärnvapenstaterna sparkat bakut så finns nu ett verktyg på plats för att framöver verka normerande. Det är ett stort kliv fram för fredsrörelsen i världen, men mycket återstår att göra – inte minst för oss i arbetarrörelsen i Sverige. Sverige är ett militärt alliansfritt land med ett stolt förflutet vad gäller kamp för kärnvapennedrustning, men nu lyser vi med vår frånvaro bland de 51 nationer som undertecknat avtalet.
Fastän det råder konsensus inom arbetarrörelsen om behovet av internationell stabilitet och en utveckling mot fred och nedrustning i världen, har den socialdemokratiskt ledda regeringen ännu inte valt att underteckna avtalet. I stället hänvisas alla som verkar för att Sverige ska skriva under TPNW till Stockholmsinitiativet, ett initiativ från 2019 med syfte att samla och verka för nedrustning på bred front för länder i alla delar av världen.
Kärnvapenfrågan är komplex. Det finns förstås ett behov av att bereda fler vägar framåt. Det är klokt att sammanlänka länder som skrivit under förbudet med till exempel länder som är medlemmar i NATO, för att gemensamt hitta en väg framåt. Vi välkomnar och står bakom alla insatser som har för avsikt att verka för begränsningar, avveckling eller förbud, men vi får inte nöja oss med att skynda långsamt.
Dessa två, Stockholmsinitiativet och TPNW, står inte emot varandra. Vi måste inte välja det ena eller det andra. Tvärtom har vi allt att vinna på att stå tydligt för svenska värderingar om fred och avspänning i världen, tillsammans med den svenska fredsrörelsen. Socialdemokratiskt ledda regeringar har en stolt tradition av att gå i bräschen för en säkerhetspolitik som inte spelar kärnvapenstater och auktoritära ledare i händerna och som värnar långsiktig stabilitet, säkerhet och miljö.
Vill vi fortsatt vara en ansedd humanitär stormakt behöver vi våga säga ifrån, också mot världens kärnvapennationer.
Det är dags för regeringen att ta ställning för TPNW och bidra med Sveriges goda internationella anseende till den nya normen för en fredligare planet, där kärnvapenhotet förpassats till historiens skräphög.
Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret Carina Ohlsson, förbundsordförande S-kvinnor Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-s Jesper Eneroth, Ordförande för S i Svenska kyrkan Malin Malm, förbundsordförande S-studenter Philip Botström, förbundsordförande SSU Sara Kukka Salam, förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet
1. Vad innebär konventionen?
Den innebär att kärnvapen kommer att totalförbjudas för de länder som har ratificerat* konventionen.
2. Kommer den göra skillnad?
Internationell lag handlar om att förändra normer och sätta gränser för vad som är acceptabelt, och det tar tid. Det går att jämföra med andra förbud mot massförstörelsevapen som klusterbomber, landminor och kemiska vapen. Till slut råder det konsensus om att ett vapen är så pass moraliskt fel att inneha och det påverkar även stater som inte anslutit sig till konventionen.
3. Vilka är kärnvapenmakterna?
De officiella kärnvapenstaterna är USA, Ryssland, Storbritannien, Kina och Frankrike, enligt icke-spridningsavtalet, NPT, från 1968. Efter det har Indien, Israel, Pakistan och Nordkorea också skaffat kärnvapen. Tillsammans har de ca 14 000 kärnvapen, som tillsammans skulle kunna förgöra jorden flera gånger om.
4. Vad händer om en enda kärnvapenbomb detonerar?
Idag är kärnvapnen mycket starkare än de som användes över Hiroshima och Nagasaki. Det går knappt att föreställa sig vilka förödande konsekvenser det skulle få om en bomb släpptes över en stad. Hundratusentals döda och skadade, hem och byggnader som jämnas med marken, klimatförstörelse och livsfarlig strålning och radioaktivitet flera decennier framöver. Kärnvapnen som USA och Ryssland har kan orsaka en atomvinter, vilket innebär att alla livsnödvändiga ekosystem förintas.
*Ratificera innebär att konventionen blir juridiskt bindande för en stat.
Studio Solidaritet: Kontroll, hets & censur – Frihet i fara
Årets första dagar har varit minst sagt händelserika. 6 januari utfördes massarrester mot oppositionsaktiva i Hongkong där bland annat LOs systerorganisation HKCTUs ordförande greps. Bara några dagar senare uppmanar Donald Trump till mobilisering i Washington som leder till stormning av Capitol Hill. Dessa händelser är dock endast toppen på ett isberg av händelser som skakar demokratins grundvalar.
Vad är det som gör att detta sker? Vilka metoder använder dessa ledare för att härska och söndra? Varför ges det idag större utrymme att tänja på demokratiska principer?
I ett samtal lett av Linn Svansbo får vi höra Annika Strandhäll, riksdagsledamot i utrikesutskottet för Socialdemokraterna och Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström diskutera hur det egentligen står till med demokratin i världen och vilka effekter tillbakagången kan komma att få.
Studio Solidaritet är en digital samtalsserie med Olof Palmes Internationella Center och ABF Stockholm. Tiotals år av global kamp för ökad rättvisa, demokrati och jämställdhet går nu förlorade framför ögonen på oss i en hastighet ingen hade kunnat ana. Tidigare samtal finns att se här.
Palmedagen Östergötland
Palmecentret har länge arbetat för att stärka unga, kvinnors och arbetares förmåga att själva förbättra sin situation i landet – för fred, jämlikhet och demokrati.
Tillsammans med röster från Palestina, Israel och Sverige kommer vi att fördjupa kunskapen om den nuvarande politiska situationen, vad vi som svensk arbetarrörelse kan göra och vägen framåt för Palestina.
Lisa Nåbo, förbundsstyrelseledamot i SSU, är konferencier. Palmedagen är ett tillfälle för arbetarrörelsen att mötas och blicka ut i världen.
Dagens program
13.00 Hej och välkomna! Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret och Irma Görtz, Socialdemokraterna Östergötland
13.05 Att leva under ockupation – om det politiska läget
Samtalsledare: Thomas Carlhed, handläggare Palmecentret. Paneldeltagare: Ayed Atmawi, program manager, Palestinian Peace Coalition och Waffa’ Abdellrahman, director Filastiiniyat. Samtalet sker på engelska.
13.30 Svensk arbetarrörelse i Palestina
Samtalsledare: Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret. Paneldeltagare: Hans Josefsson, Tro & Solidaritet, Evin Incir, europaparlamentariker (S), Alexander Fröderberg, SSU Östergötland. Samtalet sker på svenska.
14.10 Paus
14.30 Bryt tystnaden!
Samtal mellan Avner Gvaryahu, executive director, Breaking the Silence, en organisation för fd. soldater i den israeliska armén, och Kristofer Åberg, ordförande Socialdemokratiska Israelvänner. Samtalet sker på engelska.
14.55 Från teori till praktik – ett nytt svenskpalestinskt samarbete
Deltagare: Erica Nådin från Socialdemokraternas partidistrikt i Östergötland och Bahiye Amra från den palestinska projektpartnern Health, Development, Information and Policy Institute (HDIP). Samtalet sker på engelska.
15.15 Vägen framåt
Hur kan du bidra till en fredlig utveckling i Palestina och världen?
Den här webbsidan använder cookies så att vi kan ge dig bästa möjliga användarupplevelse. Cookieinformationen sparas i din webbläsare, och utför olika funktioner, som t.ex. att känna igen dig när du kommer tillbaka till sidan. Detta gör i sin tur att vi kan förstå vilka delar av sidan du använder mest och finner viktiga.
Nödvändiga cookies
Nödvändiga cookies ska alltid vara påslagna så vi kan spara dina preferenser för cookie-inställningar.
Om du inaktiverar den här cookien kommer vi inte kunna spara dina preferenser. Det betyder att varje gång du besöker sidan kommer du att bli tillfrågad om cookies igen.
Cookies från tredje part
Den här webbsidan använder Google Analytics, Meta/Facebook för att samla anonym information så som antal besökare, och vilka sidor som är populärast.
Om du håller den här cookien påslagen hjälper det oss att förbättra webbsidan.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
ENG
