Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

I veckan dömde Turkiet den turkiska filantropen och affärsmannen Osman Kavala till livstidsfängelse, och sju kända människorättsförsvarare, akademiker och journalister till 18 års fängelsestraff. Samtliga anklagas för ”omstörtande verksamhet” där Kavala pekas ut som den som planerat massprotesterna i Turkiet under 2013, känd som Gezi-protesterna.

Osman Kavala har suttit häktad sedan 2017 i högriskfängelset i Silivri. Han har i flera år gett stöd till flertal civilsamhällesorganisationer runtom i Turkiet, ett par av dem även samarbetsorganisationer till den svenska arbetarrörelsen. Rättegången beskrivs som en fars av Human Rights Association i Turkiet, som Palmecentret stödjer. Att domen är tydligt politiskt motiverad är sedan tidigare känd. En av domarna i rätten har dessutom kandiderat till parlamentet för regeringspartiet AKP.

Turkiet är medlem i Europeiska rådet, Nato och OSSE och en kandidat för medlemskap i Europeiska unionen. Men AKP-MHP-regeringen bryter ständigt mot de internationella konventionerna som landet har åtagit sig att följa genom sitt medlemskap. Dessa organisationer har tvingats krishantera och försökt vidta åtgärder, men dessa har ignorerats av Erdoğan och hans regering. Ett exempel är den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheters (ECHR) beslut om frigivning av både människorättsaktivisten Osman Kavala och politikern Selahattin Demirtas. Turkiet är ålagt att implementera domstolsbeslutet från Europakonventionen, men vägrar.

Turkiets auktoritära regim har befäst sin makt sedan 2017. Den är koncentrerad till president Erdoğan som har makt att utse viktiga domare, får utfärda undantagstillstånd och styra via dekret.

Samtidigt som EU och USA är upptagna med Rysslands krig i Ukraina har parlamentets makt försvagats och dess ledamöter får begränsade möjligheter att ställa frågor till och granska presidenten. Förtrycket ökar mot regimkritiker i landet och dessa får höga straff. Palmecentrets partnerorganisationer i Turkiet rapporterar också att tortyrfall i fängelser, särskilt mot kvinnor, har ökat markant och att de har fått in fler anmälningar under den senaste tiden. 2021 lämnade Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen).

Vilken är den viktigaste frågan eller utmaningen för arbetares organisering och fackföreningar i ditt land just nu?

Det finns stora brister med rättssäkerheten i Burma sedan militärkuppen i februari 2021. Det är en oerhört känslig situation för arbetare och den allmänna befolkningen när det kommer till yttrandefrihet. Många fackliga ledare har sparkats från sina jobb eller arresterats av militärjuntan på grund av deras protester och engagemang för arbetares rättigheter.

Mekanismen för att hantera klagomål i fabrikerna fungerar inte längre. Sedan kuppen har många arbetare dessutom förlorat sina jobb på grund av att fabriker har stängt ner och att investerare har lämnat landet.

Finns det några positiva exempel där det går i rätt riktning (och som kommer från arbetarrörelsen eller fackföreningar)? Någon slags seger?

Det är inte lätt att hitta positiva exemplen i rådande situation i Burma. Vid starten av militärkuppen var fackföreningar aktivt involverade i protesterna mot den. Men efter brutala nedslag av militärjuntan har fackföreningsrörelsen behövt gå under jorden, eller fortsatt med kampanjer på digitala plattformar.

Hur kommer du fira 1:a maj?

Under normala omständigheter firar vi första maj genom att organisera kampanjer, marschera och hålla tal i offentliga parker. Men på grund av militärkuppen och den känsliga situationen kommer vi fira första maj 2022 genom att publicera ett uttalande om arbetares situation, och sinsemellan fackföreningsmedlemmar och alliansen planerar vi att organisera en online-kampanj.

Michael Hauer, Palmecentrets regionchef för Asien och Latinamerika, kommenterar den rådande situationen i Burma:

– Situationen för Burmas industriarbetare är bedrövlig. Industriområden i städerna lyder fortfarande under så kallade krigslagar, där militären när som helst kan stoppa, visitera eller arrestera förbipasserande. Militärens metod blir också allt mer sofistikerade. Många vittnar om hur dom grundligt söker genom mobiltelefoner efter tecken på stöd för motståndet mot juntan. Vi hör också om arbetsgivare som säger upp all personal utan ersättning för att sedan ta dom tillbaka som ”dagarbetare” till en mindre lön. Fackliga aktivister som står upp för arbetarnas rättigheter blir systematiskt avskedade.

– Det blev tydligt bara veckor efter kuppen att fackföreningsrörelsen betraktades som ett hot av juntan när 16 fackliga organisationer förbjöds. Det var när en grupp kvinnliga industriarbetare anordnade den första demonstrationen som blev startskottet på den landsomfattande proteströrelsen som växte fram. Facklig verksamhet är i princip förbjuden idag eftersom juntan slår hårt ner på föreningsfrihet och organisationsrätt.

Stöd Burmas motkrafter!

21-23 april arresterades 21 fackliga ledare och aktivister i Belarus. Ytterligare ett steg i den illegitima regimen Lukasjenkas förtryck av landets demokratiska krafter. Organisationer som omfattas är Belarus Kongress för Demokratiska Fackföreningar (BKDP), Metallarbetarnas Fria Fackförening(SPM), Belarus fackförening för arbetare inom radioelektronikindustrin (REP).

Bland de arresterade finns ordföranden för BKDP  Alexander Jarosjuk, Sergei Antusevitj, Irina Bud-Gusaim, Mikolai Sjarach, Gennadij Fedynich, Jana Malash, Vitali Chichmarov, Michail Gromov, Vasili Beresnev, Dmitri Borodko, Alexander Jevdokimtjik, Miroslav Sobtjik. Den 80-årige ledaren för metallfacket, Aliaksandar Bukhvostov ligger på sjukhus med en hjärtattack efter att också ha blivit gripen.

Igor Komlik, Jelena Jeskova, Anna Dus, Mikolai Gerasimenko, Vadim Pajvin och Yuri Beljakov släpptes efter förhör, ytterligare några efter förhör och en dag i ett häkte, och omfattas av yppandeförbud. Bland dessa finns fackliga jurister och journalister.

Den 23 april frihetsberövades och förhördes också Liza Merljak, internationell sekreterare för BKDP. Hon släpptes efter förhör.

Den fackliga rörelsen har sedan 2020 haft en viktig roll i protesterna mot Lukasjenkas illegitima regim. Strejker, maskningsaktioner och demonstrationer vid de stora företagen och arbetsplatserna har visat på det starka stöd som finns för ett fritt och demokratiskt Belarus.

Under 2021 likviderade Lukasjenka de flesta existerande civilsamhällesorganisationerna i Belarus. Nu verkar det vara även fackföreningarnas tur. De fria fackföreningarna i Belarus har lyckats överleva trots många år av förtryck från regimen. Starka fackföreningar är en viktig del av ett fritt och demokratiskt samhälle.

Vi protesterar mot gripandena av fackliga aktivister och ledare i Belarus. Alla politiska fångar måste släppas!

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Maria Nyberg, generalsekreterare Union to Union

För mer information och för kommentar:

Inga Näslund, expert Östeuropa Olof Palmes Internationella Center
inga.naslund@palmcenter.se, tel 070-618 57 76

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
anna.sundstrom@palmecenter.se, tel 070-220 05 55

Colombia är ett av få länder i Latinamerika som aldrig haft en vänsterorienterad regering vid makten. Konflikten mellan FARC, landets regering och paramilitära grupper har pågått i över 50 år. Misslyckade fredsprocesser har avlöst varandra samtidigt som ledare som utmanat status quo många gånger tystats eller till och med mördats.

I maj 2022 är det dags för Colombias befolkning att rösta fram en ny regering. För fyra år sedan tog Iván Duque från högerpartiet Centro Democrático över presidentposten efter fredspristagaren Santos. Fredsprocessen efter det historiska fredsavtalet 2016 har under Duques mandatperiod mer eller mindre legat i träda, och befolkningens förtroende för regeringen är rekordlågt. Förra året gick hundratusentals ut i protester mot en skattereform som Duque ville införa, mitt i en pandemi som slagit hårt mot många av landets lägre samhällsklasser. Protesterna slogs brutalt ner av polis och militär och regeringens popularitet dalade ännu mer.

Det lutar mot ett regeringsskifte

– Alla förutsättningar finns för ett regeringsskifte i Colombia, säger Carolina Corcho Mejía, samordnare för Palmecentrets projekt i Colombia, som är en del av Palmecentrets program i Latinamerika (PAOLA).

Och hon verkar ha rätt. Efter första valomgången, som gick av stapeln i mars 2022, är två av tre kandidater inför andra omgången från oppositionspartier. Gustavo Petro som tillhör Pacto Histórico (Historiska alliansen) där flera vänsterpartier ingår, leder opinionsmätningarna med över 40 procent. Den andra kandidaten, Sergio Fajardo, kommer från samarbetet Coalición Esperanza (Koalition förhoppning) där mitten- och liberala partier ingår.

Dessutom finns det ett visst närmande mellan dessa två koalitioner. Det tack vare en akademi som arrangerades av Palmecentret förra året, där representanter från Pacto Histórico och Partido Verde (Gröna partiet) medverkade. Efter akademin uppmanade flera senatorer till enighet inför valet.

– Palmecentret har haft en fundamental roll i att få oppositionen i Colombia att öppna upp för samarbete. Vi lyckades skapa en akademi och involvera viktiga politiker. Där förstärktes alliansen Pacto Histórico och man kom överens med Partido Verde om hur man skulle stötta varandra inför kommande val, berättar Carolina.

En akademi för erfarenhetsutbyte och samarbete

Det var i augusti förra året som akademin, som gick under namnet “Regeringskoalitioner och agendan för en demokratisk transition för Colombia”, hölls i kuststaden Santa Marta i norra Colombia. Inbjudna var också koalitionssamarbeten från Chile, Uruguay och Spanien, som delade med sig av erfarenheten av att skapa majoritetsstyren mellan vänster- och mittenpartier.

– Colombia har aldrig någonsin haft en alternativ regering. Så erfarenheterna från andra delar av Latinamerika och Europa var väldigt viktiga, säger Carolina Corcho Mejía.

Under akademin diskuterades också åtta policydokument som tagits fram med finansiering av Palmecentret. Dokumenten handlade om reformer inom bland annat skatter, sjukvård, utbildning och säkerhet, och godkändes på akademin som den politik som Pacto Histórico går till val på.

– Viktigt att poängtera är att arbetet vi har gjort med Palmecentret varit riktat till partitoppen. Vi pratar inte om seminarier som anordnats för lokala partiföreningar, utan det här är ett arbete direkt med de styrande ledarna och den som kan komma att bli Colombias nästa president, säger Carolina, som själv spås bli hälsominister i en regering ledd av Gustavo Petro.

Civilsamhällets involvering en framgångsfaktor

Något som skapade stor diskussion under akademin var om Pacto Histórico skulle använda sig av öppna eller stängda listor i valet till senaten. Man beslöt sig slutligen om att ha stängda listor med ett av huvudargumenten att det skulle säkra antalet kvinnliga representanter. Listan som var den enda varvade listan med jämn könsfördelning, blev sedan den lista som fick flest röster i valet i mars. Och i senaten ökade den kvinnliga representationen från 22 till 30 procent.

Carolina påpekar också att en viktig del av framgången med PAOLA är att man lyckats involvera civilsamhället. Kvinnoorganisationer, organisationer från bonderörelser med flera har på så vis varit delaktiga i processen med att utveckla politiken inför valet.

Och att Colombias befolkning är sugna på något annat än de högerregeringar som styrt landet i decennier är tydligt. Det visar också den spridning som resultaten av akademin fick på sociala medier, med tiotusentals delningar.

– 73 procent av befolkningen lever just nu i fattigdom eller riskerar att hamna i den. Colombia behöver reformeras i grunden inom många områden, den demokratiska processen är ett av dessa, säger Carolina Corcho Mejía.

Carolina Corcho Mejía, samordnare för Palmecentrets projekt i Colombia, på PAOLA-arrangerat seminarium.

Putins orättfärdiga krig mot Ukraina har nu pågått i lite drygt en månad. Lidandet är oerhört. De bilder och berättelser vi får ta del av hur civila drabbas är ofattbara. Ett invasionskrig i Europa skakar oss i grunden.

Vi välkomnar att EU aktiverat sitt massflyktsdirektiv för första gången. Det är bara ett av de många sätt på vilka Ukrainas grannländer och Sverige visar sitt stöd och solidaritet med de drygt 10 miljoner ukrainare som flytt sina hem de senaste veckorna.

Den blixtsnabba och sammansvetsade solidaritetsrespons som länderna i Europa och omvärlden visat prov på sedan 24 februari inger hopp. Återigen mobiliserar hela Sverige för att ta emot människor på flykt och det svenska folkets vilja att bistå visar tydligt – Ukrainas sak är vår! 

Sverige och svensk socialdemokrati har en stolt tradition av solidaritet och internationell samverkan. Den svenska biståndsviljan är generellt hög, detta visar Sidas återkommande undersökningar.

Sverige är ett av få rika länder som fortsatt står upp för ett generöst bistånd som sätter fattigdomsbekämpning först.

Vi socialdemokrater är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen. Det har vi definitivt råd med och skapar en säkrare värld för alla.

Utspel om att sänka biståndet eller att villkora detsamma med krav på återvandring har kommit från olika partier under lång tid.

Därför var det glädjande att höra utrikesminister Ann Linde i utrikesdeklarationen, bara dagar innan Putin invaderade Ukraina, klargöra att ”svenskt bistånd ska användas till att minska fattigdomen och orättvisorna i världen. Det handlar om solidaritet – men också om en övertygelse om att en bättre värld ger ett tryggare Sverige”.

Vi välkomnar naturligtvis att regeringen nu tillskjuter kommunerna och regionerna medel för att hantera det ökade antal flyktingar som anländer i Sverige.

Dock oroas vi av svaret på frågan från Aftonbladets reporter under regeringens presskonferens som antyder att finansieringen kommer ske genom så kallade avräkningar på Sveriges bistånd. Pengar från biståndsbudgeten som varit avsedda att minska fattigdomen och främja demokratiutveckling i en mängd länder runt om i världen

Vi vill därför påminna den socialdemokratiska regeringen om att på vår partikongress i höstas slog fast att avräkningar från biståndet ska hanteras restriktivt. Vår uppmaning lyder; lämna inte världens fattiga med notan för solidariteten med Ukraina. Sverige kan bättre. Sverige har råd att både ta ansvar för Europa och världen. 

I skuggan av Putins krig mot Ukraina pågår fler kriser. Jemen, Syrien och Etiopien är bara tre exempel på andra konfliktsituationer som orsakar stort mänskligt lidande.

I spåren av coronapandemin har fattigdomen ökat och miljontals barn berövats möjligheten till utbildning. Redan utsatta grupper har blivit ännu mer utsatta inte minst barn och unga, kvinnor och hbtq+personer.

Kriget mot Ukraina bidrar till ökade livsmedels- och drivmedelspriser vilket ytterligare ökar utsattheten för världens fattiga.

Klimatförändringarnas effekter accelererar, den biologiska mångfalden minskar med stora konsekvenser för vår gemensamma överlevnad. Värst drabbas världens fattiga.

Ett minskat bistånd kommer ytterligare öka fattigdom och hunger. Minska möjligheterna att förebygga kriser och konflikter som driver fler människor på flykt. 

Det primära målet för biståndet är att minska fattigdom och bidra till hållbara och demokratiska samhällen.

Läget för demokratin är allvarligt. I dag lever 87,3 procent av jordens befolkning – 6,4 miljarder människor – i mer eller mindre inskränkta samhällen.

Autokratiseringen av Ryssland stannar inte där. Indien, Turkiet, Brasilien är exempel på andra länder där demokratiska fri- och rättigheter begränsas. Effekterna av en auktoritär och totalitär samhällsutveckling leder alltför ofta till krig och konflikt.

Genom att bidra till demokratisk utveckling bygger vi världen, och därigenom Sverige, säkrare.

Socialdemokratins svar i ambitionen om en bättre värld kan inte vara att ta pengar för fattigdomsbekämpning till att bistå flyktingar undan ett krig i vårt närområde. Det är både kortsiktigt och dumt.

Vi måste höja blicken och arbeta långsiktigt. Globalt utvecklingssamarbete och bistånd är en investering för framtiden. Genom att ta ansvar för världen, tar vi ansvar för Sverige.

Lisa Nåbo, förbundsordförande SSU
Diyar Cicek, förbundssekreterare SSU
Christopher Lindvall, internationellt ansvarig SSU
Sara Kukka-Salam, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet
Hélène Sevastik, förbundssekreterare Socialdemokrater för tro och solidaritet
Thomas Hammarberg, styrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet
Emma Fastesson Lindgren, förbundsordförande S-studenter
Henrik Svensson, förbundssekreterare S-studenter
Lara Badinson, internationellt ansvarig S-studenter
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-socialdemokrater
Andreas Saleskog, biträdande förbundssekreterare HBT-socialdemokrater
Emelie Stark, internationell ledare HBT-socialdemokrater
David Loveday, ordförande s-föreningen Internationalisterna
Marita Ulvskog, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Debattartikeln publicerades i Aftonbladet den 1/4-2022.

När regimen i Eswatini tog bort möjligheten att lämna in medborgarförslag till parlamentet, exploderade missnöjet. Ett upprop för demokrati skickades till parlamentsledamöter, vilket var aktioner som uppmuntrades av bland annat Eswatinis textilarbetarfack, ATUSWA. Men i respons mot de fredliga protesterna exploderade också polisvåldet.

Efter att en student dödats i maj 2021 anordnades stora demonstrationer mot polisens brutala metoder. Ett 70-tal människor dödades, 500 skadades och 800 greps av polis.

– Nu rör sig soldater och polis på gatorna och vi har utegångsförbud nattetid. Det har blivit svårt för vanliga medborgare att göra något för att förbättra sina liv och för arbetare att organisera sig, säger Wander Mkhonza, generalsekreterare och en av grundarna av ATUSWA.

Wander Mkhonza håller tal. Foto: Elijah Chiwota (IndustriALL). 

Fackrörelsen som politisk opposition

Wander Mkhonza berättar att fackföreningarna i praktiken fungerar som opposition eftersom politiska partier är förbjudna, om än fortsatt verksamma. I november anordnade ATUSWA ett möte med strejkande arbetare när polisen utan förvarning dök upp och kastade tårgas på deltagarna.

– Folk sprang ut i panik sökandes efter syre, berättar Wander.

Polisen förklarade senare sitt agerande med att de trodde att det rörde sig om ett politiskt parti. De bad om att få information om möten i förväg, men agerade ändå på samma sätt vid nästa träff. Sedan dess har ATUSWA inte kunnat anordna fler massmöten.

En kung med all makt

Wander Mkhonza använder namnet Swaziland – inte Eswatini.

– Problemet är inte namnet, utan hur det kom till. I vår konstitution står fortfarande Swaziland och ingen person borde kunna vakna upp på morgonen och ändra det. Kungen ska inte vara större än nationen.

Konstitutionen från självständigheten från 1968 garanterar politiska rättigheter och politisk pluralism. Men 1973 förbjöd kungen politiska partier och organisering och sedan dess är det svårt för fackföreningar att verka.

– Arbetares frihet är inte på något sätt garanterad, säger Wander Mkhonza som själv tidigare arbetade i en textilfabrik.

2003 gick han med i och blev senare vice ordförande för det socialdemokratiska partiet PUDEMO, sedan 2008 terroriststämplat av regimen. Idag satsar han främst sin kraft på fackföreningsrörelsen och där ser han en dubbel utmaning: Regeringen motsätter sig fackens existens och arbetsgivarna respekterar inte rätten till organisering och kollektivförhandlingar.

Bara att få ATUSWA registrerad av den statliga instansen Arbetskommissionen innebar tre års kamp. Konflikter tas till domstol av arbetsgivarna och även om ATUSWA nästan alltid vinner, blir det långdragna och därmed kostsamma processer.

Arbetsgivarna är väl medvetna om att det suger ut fackföreningens ekonomiska resurser, säger Wander.

Fackligt engagemang straffas

18 000 personer jobbar inom textilindustrin i Eswatini. Alla företag utom ett är utlandsägda, antingen av taiwaneser eller sydafrikaner. Wander Mkhonza vittnar om arbetsvillkoren inom den eswatinska textilindustrin. Produktionsmål som inte nås tvingar arbetare till obetald övertid. En symaskin som går sönder leder till reducerade arbetstimmar. Anslutning till ett fackförbund innebär förlorad möjlighet till lån och risk att avskedas för bagatellartade fel. Som textilarbetare var Wander Mkhonza med om just det senare.

– Men jag gick till rätten och vann. Arbetsgivaren medgav då att jag avskedades för mitt engagemang i fackföreningen.

Ändå ökar ATUSWA:s medlemsantal ständigt. Den viktigaste frågan är minimilöner. Kravet är motsvarande knappt 10 kr i timmen eller drygt 1800 kr i månaden (45 timmars arbetsvecka), 700 kronor mer än dagens genomsnittslön. ATUSWA har bara kollektivavtal med det största sydafrikanska företaget.

– Där är arbetsförhållandena bättre och arbetarna tjänar mer per timme. Med dem sitter vi ned och löser konflikter. Det är ett bra exempel, men det intresserar ingen.

Wander Mkhonza har arresterats två gånger och år 2018 tappade han hörseln i en vecka efter att ha attackerades av säkerhetspersonalen vid Montigny investment, ett textilföretag ägt av finansministern.

– Vi är ständigt bevakade. Visst är jag rädd, ibland hör jag hur någon knackar på dörren till mitt hem. Men jag vet också vad arbetarna går igenom, för jag har varit där med dem. Jag vet att utan kamp kommer situationen inte att förbättras.

I land efter land tar auktoritära krafter över makten och demokratin får stå tillbaka. Folkrörelser över hela världen vittnar om hot och förföljelse. 84 miljoner människor befinner sig på flykt. Adderar vi pandemi och klimatkris till detta befinner världen sig i ett läge där internationellt samarbete och solidaritet är viktigare än någonsin. Ändå minskar det globala biståndet, gränser stängs och rika länder vänder sig inåt som om de vore isolerade öar som inte påverkas av den globala utvecklingen.

Hur ser dagens hot mot demokratin ut – och varför är den så viktig att slå vakt om? Vad betyder egentligen solidaritet – och är den ens möjlig?

Seminariet sänds live på torsdag kl. 14:45  här på hemsidan eller på plats i Umeå.

Deltagare:

Lena Berggren, historiker, verksam vid Institutionen för idé- och samhällsstudier, Umeå universitet. Lena är en av Sveriges mest kunniga experter på fascism och har länge arbetat med demokratifrågor ur ett idéhistoriskt perspektiv.

Hans Lagerberg, författare, aktuell med boken Gå tillsammans (Ordfront förlag).

Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center.

Samtalsledare:
Dan Wergelius, Olof Palmes Internationella Center

Asmira Malkočević och Vedrana Dautović arbetar på Palmecentrets partnerorganisation Agora Center i Tuzla, en medelstor stad i nordöstra Bosnien och Hercegovina. Den som besöker staden kan omöjligt missa monumentet för Tuzlamassakern som hedrar de 71 personer som 1995 dödades av en granatattack av den bosnienserbiska armén. Ändå är Tuzla känt för sin tolerans och sin historia av socialdemokratiskt styre, något som inte tillhör vanligheterna i landet där nationalistiska ledare brukar röstas fram baserat på etnisk tillhörighet.

Hos Agora Center, som kan liknas vid ett studieförbund, finner Tuzlas ungdomar någonting som den traditionella utbildningen sällan tillåter – en möjlighet att pröva tankar, uttrycka åsikter, och väcka initiativ. Vissa lär sig om fackliga rättigheter, genom ett samarbete med Fastighetsanställdas förbund, andra skriver motioner om förbättrad källsortering till stadsdelsförvaltningen. Asmira och Vedrana drar i alla trådar för att förverkliga ungdomarnas visioner och träffar dagligen på unga eldsjälar, såväl som den politiskt ointresserade majoriteten – men aldrig ungdomar som ger uttryck för den nationalism som vädras i de bosniska medierna varje dag.

Tvärtom bidrar nationalismen till att många unga vill flytta därifrån, menar de. Det är ett växande problem i Bosnien och Hercegovina att kvalificerad arbetskraft lämnar landet, oftast till förmån för grannländerna i EU. Sedan 1991 har landets folkmängd sjunkit med nästan en miljon. Detta förklaras ofta med hög arbetslöshet men också att många väljer att lämna Bosnien och Hercegovina på grund av en bristande rättvisa.

Asmira och Vedrana har pratat med Agora Centers förtroendevalda ungdomar:

– Jag tror att Bosnien och Hercegovina inom en överskådlig framtid kommer att vara helt utan unga människor. En genomsnittlig ung person kan få bättre livskvalitet i nästan vilket annat europeiskt land som helst, säger Slaven Ostojić.

Ena Karadžin påpekar det absurda i att landet har tre presidenter men att ingen av dem får någonting gjort.

I Transparency Internationals senaste korruptionsindex skattas Bosnien och Hercegovina som det tredje mest korrupta landet i Europa. Medan nödvändiga politiska reformer låtit vänta på sig, har de styrande politikernas handlingskraft fokuserat på att öka rikedomen åt sig själva och sina partier. Enligt en lokal representant för organisationen har landet hamnat i händerna på en ”etno-nationalistisk kartell”, exempelvis kan det vara svårt att hitta ett vanligt jobb utan rätt politiska kontakter. Många anser att de nationalistiska ledarna iscensätter etniska motsättningar just för att distrahera sina väljare från det pågående maktmissbruket.

– Det är en kuliss skapad för att avleda från den brottsliga verksamheten och till ett billigt pris köpa väljare inför valet, säger Dino Hukić.

– Nationalismen är mindre representerad bland de yngre, men de som växt upp med sådan retorik har större möjligheter att få sin röst hörd genom de styrande partierna, säger Berina Avdić.

På Agora Center märker man dessutom av pandemins effekter på samhällsklimatet. Inte nog med att psykisk ohälsa redan är stigmatiserad, de långa perioderna av social distansering har gett mer utrymme för partistyrda medier att sprida hatretorik och annan vilseledande information. Nu upplevs ungas oro som värre än någonsin.

– Risken för en ny konflikt skrämmer mig, fortsätter Berina Avdić. Jag tycker att landet drivs av inkompetenta och kriminella människor som borde fatta beslut som gynnar medborgarna, men i stället använder sin position för att dölja sin brottslighet.

Oavsett vilken folkgrupp de tillhör, är Agora Centers medlemmar lika drabbade av svårigheterna som Bosnien och Hercegovinas unga tampas med. Deras berättelser är påfallande lika. Därför är organisationens viktigaste uppgift att fånga upp den upplevda hopplösheten och omvandla den till en ung gemenskap och drivkraft. De som får hjälp att påverka sin egen situation har också anledning att stanna kvar i Bosnien och Hercegovina och bygga ett samhälle som de vill leva i.

– Jag vill tro att unga människor kommer att förstå sin egen styrka och att det kan skapas ett utrymme för dem att förbättra landet. Bara så kan visionen om utveckling och välfärd bli möjlig, säger Suana Huremović.

Berina Avdić avslutar med att säga:

– Jag är en av få unga som inte vill lämna landet jag är född i för att hitta min framtid och säkerhet någon annanstans. Jag har fortfarande hopp om att det går att hitta en lösning på de problem som växer varje dag.

Artikeln publicerades först i Aktuellt i Politiken.

”Jag har talat för de utsatta och kämpat för demokrati. Om jag för det måste gå i fängelse, så är det så”.

Detta pläderade den fackliga ledaren Lee Cheuk Yan i rätten när han dömdes till ett 20 månader långt straff för att ha ”talat vid illegala möten”. I december förra året låstes han in och idag, 12 februari, fyller den modiga aktivisten 65 år. Han kan inte fira den med sina nära och kära, men vi vill låta honom veta att han inte är ensam.

Cheuk Yan är den före detta generalsekreteraren för Hongkongs fria fackliga centralorganisation HKCTU som i slutet av förra året var tvungna att stänga ner all sin verksamhet på grund av de nya säkerhetslagarna i landet.

Du kan skicka en hälsning till Cheuk Yan och visa ditt stöd för honom, och hans kamp för fackliga och mänskliga rättigheter i Hongkong. Hälsningen kan du maila till Cheuk Yans vän Mung Siu Tat som numera lever i exil i Storbritannien.

Skriv till Lee Cheuk Yan

Läs hela brevet från Mung Siu Tat

Brutal militärdiktatur utan skrupler, eller subtila strategier för att succesivt strypa folkets rättigheter att tala, agera och röra sig fritt – två sidor av samma mynt. I Zimbabwe möts modiga aktivister av våld – och tonvis med administration.

– Du börjar tänka på vad du säger – hur du säger det. Plötsligt säger du inte att vitt är vitt och blått är blått, utan du säger att blått är lite småvitt.. För mig är den här självcensuren som vi lever med i Zimbabwe en av de allvarligaste konsekvenserna av det krympande demokratiska utrymmet för civilsamhällets organisationer.

Teatern som verktyg för samhällskritik

Det säger Daniel Maposa, grundare och chef för teatergruppen Savanna Trust som är en av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Zimbabwe. Savanna Trust har sedan starten för femton år sedan använt teater som ett sätt att skapa dialog och väcka medvetenhet om frågor som demokrati och mänskliga rättigheter. För det är i de frågorna som orsaken till den stora fattigdomen finns, menar Daniel Maposa.

– Jag har aldrig varit intresserad av att spela Shakespeare. För mig har teatern alltid handlat om att hantera samhällsfrågor, ett sätt att vara aktivist.

Föreställningarna berör aktuella teman, och publiken bjuds in att agera, eller att delta i samtal efter föreställningen.

– Teatern är ett verktyg för att plocka ner stora frågor som demokrati till människors vardagsliv, förklarar Daniel Maposa.

Kortlivat hopp med Mugabes efterträdare

Lätt att arbeta har det aldrig varit, varken för Savanna Trust eller för någon annan organisation som försvarar yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Zimbabwe. Under Robert Mugabes mångåriga regim drabbades regimkritiker konstant av hot, försvinnanden, misshandel eller mord. Men när Mugabe tvingades bort från makten 2017 var förväntningarna om en ny tid höga. Efterträdaren Emmerson Mnangagwa lovade att landet skulle bli mer öppet och pressfriheten skulle stärkas.

– Saker och ting blev så mycket bättre under det första året. Så här i efterhand kan jag se att det där bara var ett sätt av makthavarna att testa oss, säger Daniel Maposa.

Mord, hot och våld av de som protesterar

För inget av Mnangagwas löften har infriats. Tvärtom är det nya styret lika obenäget att tåla kritik som den tidigare statsledaren. Detta stod klart 2019 när människor demonstrerade mot höjda bensinpriser. Protesterna bemöttes av våld från säkerhetstjänsten. Enligt Human Rights Watch sköts 17 personer ihjäl och tusentals greps. Sedan dess har förtrycket mot det civila samhället ökat i snabb takt. Människors rätt att organisera sig kränks gång på gång.

– Hot är vardagsmat för oss. Vi får dem genom telefonsamtal eller indirekt kommunicerat genom massmedia. Men lika allvarligt är att vi nekas vissa privilegier, att som kulturorganisation till exempel inte bjudas in till offentliga plattformar och samtal där vi borde få närvara, säger Daniel.

Administrativa hinder gör arbetet svårt

Han beskriver en subtil strategi att strypa det demokratiska utrymmet. Säkerhetstjänsten ”hälsar på” hos organisationer för att tysta dem. Organisationerna förbjuds inte officiellt, men makthavarna sätter så komplicerade administrativa käppar i hjulen för dem att de till slut inte kan arbeta. En ny lagstiftning har gjort det möjligt för staten att öka kontrollen ytterligare.

– Vi tvingades att göra en ny ansökan för varje provins i landet som vi arbetar i. Det tog tre månader att göra om ansökningarna, och under den perioden var vi förbjudna att bedriva någon form av verksamhet. Det här är ett sätt för dem att övervaka oss och kontrollera vilka aktiviteter vi genomför, menar Daniel.

Kravet på omregistrering och en ekonomisk mycket detaljerad redovisning gäller alla organisationer som har offentlig eller utländsk finansiering. Ett stort antal organisationer med finansiärer som inte passar staten, har sedan stämplats för ”terroristverksamhet”.

Nya metoder under pandemin

2020 låg Savanna Trusts teaterverksamhet nere av samma skäl som för resten av världens kulturevenemang – pandemin. Savanna Trust kunde med bland annat Palmecentrets stöd relativt snabbt ställa om sin verksamhet och i stället börja producera föreställningar för radio.

– Vi bestämde oss för att skapa ett radiodrama om den nya lagstiftningen som gör det möjligt för en minister att utefter eget tycke och smak bestämma om en organisation ska få verka eller inte. Vi hann sända tre episoder och var på väg att spela in fler, men så klart förbjöds radiostationerna att sända föreställningen.

Zimbabwe har öppnat upp och Savanna Trusts skådespelare är tillbaka ute i byar och samhällen.

– Det är fantastiskt att vi får spela igen!

Ny föreställning med mångbottnade budskap

Daniel berättar om den nya föreställningen ”Death bed”, till synes en föreställning om covid-19, en dödssjuk mamma och en pappa som sviker sin familj.

– Men det är egentligen en satir som handlar om hur människor kontrollerar varandra. För publiken har den väckt frågor om hur man håller ihop, inom den lilla familjen – men i förlängningen om hur vi som folk ska hålla ihop mot den odemokratiska utveckling vi lever under.

70 regimkritiker fördes bort och torterades under 2020 i Zimbabwe. Att säga att blått är lite småvitt kan i bästa fall därför också vara en smart strategi för att nå ut med viktiga budskap och samtidigt klara livhanken.