Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Fackliga rättigheter är mänskliga rättigheter. Skriv under och kräv att våra fackliga kamrater och andra orättvist fängslade i Iran omedelbart friges.

Namninsamlingen är stängd

Namninsamlingen är ett initiativ tillsammans med LO och kommer lämnas till politikerna i riksdagen. Uppdateringar kommer.

Läs LO, TCO och Saco:s brev till den iranska ambassadören i Sverige.

S

Civilsamhällets förutsättningar att verka begränsas runt om i världen, med kränkningar, hot och förtryck som vardag. I en tid då demokratin hotas och utrymmet för det civila samhället krymper är solidaritet och stöd från omvärlden och Sverige avgörande.

I Israel och Palestina verkar civilsamhällesorganisationer under stor press. Trots riskerna fortsätter de kämpa för demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling och fred.

Delegationen kommer att besöka samarbetspartner som exempelvis arbetar för pressfrihet i Palestina, bedriver jordbrukskooperativ, projekt för kvinnors ekonomiska självständighet, samt skapar förändring genom konst och kultur – alla med mänskliga rättigheter som grund.

Med resan vill deltagarna belysa de lokala civilsamhällesorganisationernas viktiga arbete och förutsättningar de lever och verkar under samt vikten och resultatet av svenskt bistånd till civilsamhället i Israel och Palestina.

Delegationen består av:

Anna Johansson, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna

Hon skrattar när hon pratar, inte hysteriskt, inte högt. Det är ett sofistikerat och reflekterande skratt. Det har hon gemensamt med många av dem jag träffat i Turkiet, de som förlorat någon nära. De är barn till, syskon till, mammor till journalister, advokater, politiker, människor som en gång ville ha frihet men dödades i ett attentat, i fängelset, under tortyr eller i en gatuprotest.

Överlevarna ärvde de dödas smärta och tog kampen vidare. Mammorna bildade ett nätverk, Lördagsmammorna (Cumartesi Anneleri) 1995. På jakt efter sina försvunna barn träffas de varje lördag på Galatasaraytorget i Taksim. De kräver att staten lämnar tillbaka deras anhöriga. Levande eller döda.

Aishas bror torterades till döds i fängelset. Hon håller i sin mors arm när hon sitt-protesterar med sonens bild i handen. Ibland får Lördagsmammorna tillbaka kvarlevorna av sina släktingar. I en plastpåse levererar staten rester av det som en gång var en människa med minnen.

I en av föreningarna arbetar Aisha för kurders akademiska frihet, i den andra med att kartlägga brott mot mänskliga rättigheter. Det är gångavstånd mellan de två, belägna precis bakom Taksim i Beyogludistriktet.

Förr hade många civilsamhällsorganisationer sina kontor här. Så är det inte i dag. Beyoglu har förändrats. Det är mer konservativt, ibland hotfullt. Progressiva röster tvingades ut efter kuppförsöket 2016.

Några som arbetar för minoriteters och kvinnors rättigheter är kvar

Olof Palmes Internationella Center stödjer deras arbete sedan flera år tillbaka. Här i Turkiet är behoven stora. Samtidigt har människorättsförsvararna oddsen emot sig, många fängslas.

Deras verksamhet följs noga av staten. De som vågar prata och skriva om begångna brott och utkräver ansvar riskerar åtal och fängelse. En av dem är advokaten Eren Keskin, ordförande för Women’s Free Legal Aid Association. Deras mångåriga kamp har lett till att militärer skyldiga till grova våldtäktsbrott har åtalats. Förbättringar, om än små, har skett i den turkiska strafflagstiftningen.

Jag träffar Eren Keskin första gången i Diyarbakirs rättssal i augusti 2010

Det är proppfullt med människor i kostym, insläppta efter långa kroppsvisiteringar och namnkontroller. Ingen vågar lämna byggnaden ens för en kort rast. En kringelförsäljare som smugit in är populär. Kön är lång för att köpa en sesamkringla och te med en sockerbit i. Huvudrättegången mot över tiotusen kurdiska politiker, anklagade för stöd till det terrorklassade PKK, är inledd. Rättssalen i Diyarbakir har byggts ut. Aldrig förr har så många åtalats samtidigt.

På åhörarsätet längst fram sitter advokaten Selahattin Demirtas, då endast 37 år och sex månader gammal på ordförandeposten för Freds- och Demokratipartiet. Demirtas vänder sig om och hälsar på gästerna bakom. Våra blickar möts. Ingen vet då om hans stundande öde som även blir Turkiets: grundlösa anklagelser, rättslösa arresteringar och långa fängelsestraff. Inte heller någon annan i rättssalen förutspår det som komma ska.

Förutom en kvinna, född i västra Turkiet 1959 i en välbärgad familj, med en jurist till farfar och kemiingenjör till mormor. Hon får namnet Eren – ett unisexnamn som kommer att passa henne utmärkt. ”Den turkiska republiken är grundad på folkmord” säger hon ”och Turkiet måste försonas med sitt förflutna för att bli en demokrati”.

Ett åtalsunderlag på tusentals sidor tar sin tid

Spänningen i rättssalen är skälvande. Sockerbiten i téet har gjort sitt, ingen slumrar till. Bland svarta kavajer och långa advokatrockar syns Eren på långt håll, den enda i rättssalen med färg. Den kraftiga sminkningen runt ögonen, en tydlig röd kontur runt läpparna, den lilafärgade hårslingan står i kontrast mot det som är färglöst. Ljudet från hennes klackar ekar på väg mot talarstolen.

En ljus röst fyller rummet när hon säger: ”jag försvarar samtliga åtalade”. Där hon står är hon ouppnåelig. Oövervinnerlig. Mäktig. Framför allt, och kanske det som kännetecknar henne mest – modig.

Tillbaka i Istanbul träffas vi på deras kontor bakom Taksim. Med ryggen mot Galatasaraybadet är byrån strax till höger. Bakom badets väggar går nakna skrubbkvinnor, många med romskt ursprung, med kutryggar och skrubbar välbärgade kroppar. Bekymmerslösa turister ligger på marmorstenen i mitten av badet och beskådar takkupolen som välver sig högt över. Svettdroppar dryper nedför skrubbkvinnors slitna kroppar när de tyst erbjuder massage och vill få betalt för det, svart. Deras chef får inte höra.

Det är mars 2015

Eren Keskin är i Stockholm för att uppmärksamma läget i Turkiet. ”Hon ser inte seriös ut med det där sminket”, säger en man som argumenterar livligt för sin ståndpunkt. Mäns verbala påhopp på Erens smink är inget nytt, det började i 80-talets Turkiet. Eren bryr sig inte längre om påhoppen som övergått till mordhot.

Hon har annat i tankarna. Rättssäkerheten i Turkiet är urholkad, opposition och kritik ses som terrorism. Straffrihet för de som begår brott mot mänskliga rättigheter är enorm. Samtidigt har Turkiet tagit emot fyra miljoner syriska flyktingar och människorättsorganisationer får inte tillträda flyktinglägren.

Eren kräver att uppgifter om våldtäkter och prostitution inom lägren utreds. I Stockholm får hennes utsagor föga uppmärksamhet. Europa som snart stänger sina gränser säger att Turkiet, EUs gränsvakt, är ett säkert land.

Stockholm är kall en tidig morgon i mars då Eren är i stan. Hon bär en tunn jacka, vi promenerar. Fryser du inte, frågar jag. Nej, säger hon, bara att kunna röra mig som jag vill, vara fri, kylan och luften ger mig kraft.

På kvällen går vi till en konsert vid Nybrokajen. Jag älskar att sjunga, säger hon. Tillbaka i Turkiet får Eren utreseförbud, kommunarrest och en miljon kronor i böter. Hon tar ett banklån och betalar, annars fängslas hon.

Fryser modiga människor aldrig?

Året om bär Eren tunna kläder. Det är inte första gången hon bryter mot en oskriven regel bland politiskt aktiva i Turkiet: ”klä dig varmt inför åtal, fängelset är kallt”. I en av sina egna rättegångar viskar Eren snabbt i sin väns öra innan domen: ”ta hand om mina katter om jag inte kommer hem”.

Eren skrattar varje gång jag frågar hur hon mår. ”Vi mår okej” svarar hon, alltid i pluralis. Hon går ofta till de begrepp som Hannah Arendt efterlämnat om den banala, radikala och extrema ondskan för att förstå sitt eget land. Våldet mot kvinnor har ökat lavinartat. Turkiet är mer oförutsägbar än någonsin.

Ändå tror Eren på att rättvisan kan komma om kampen fortsätter. Den breda kvinnorörelsen, och solidariteten, är garanten för demokratin enligt henne. Hon talar om ett vi och påminner om att det som händer långt bort är nära nog att påverka oss alla. ”Än har vi chansen att ändra det som händer här”, säger Eren, ”men det är bråttom”.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 29/9-2022.

På sitt bord kommer Sveriges nytillträdda regering snart att ha ett lagförslag om demokrati­villkor som krav för statligt stöd. Först för trossamfunden (Svenska kyrkan undantaget) och organisationer som får pengar via allmänna arvsfonden och i nästa led för allt statligt stöd till civil­samhället. Intentionen är god, men riskerna med förslaget så stora att vi vill uppmana den nya regeringen att göra ett omtag.

Lagstiftning måste vara förutsägbar. Högt ställda beviskrav och tydliga ramverk är en förutsättning för att en lag ska vara effektiv, proportionerlig och rättssäker. Uppfyller inte lagstiftningen om demokrati­villkor detta kommer den, helt i motsats till sitt över­gripande syfte, bidra till att motverka både demokratisk utveckling och religions­frihet.

Vi är vana vid noggrann kontroll och uppföljning av hur skatte­medel används. Som strategiska partners till Sida vidare­förmedlar vi årligen mångmiljon­belopp av svenska bistånds­medel. Bland oss och våra 220 medlems­organisationer och deras internationella partners återfinns allt från små gräsrots­rörelser till nationella riks­organisationer, sekulära och trosbaserade civil­samhälles­organisationer samt tros­samfund. Sammantaget representerar vi flera miljoner svenskar som på olika sätt engagerar sig i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, i Sverige och utomlands. Det gör vi utifrån en mångfald av övertygelser och tros­uppfattningar. Mot den här bakgrunden har vi i likhet med olika remiss­instanser välkomnat tydliga, transparanta och rättssäkra demokrati­villkor för det statliga stödet. Precis som flera andra har de remissvar några av oss skrivit också betonat vikten av förutsägbarhet och rätts­säkerhet och det är med mycket djup oro vi nu ser att flera av problemen kvarstår i den slutgiltiga regerings­propositionen. Vi håller självklart med om att utövande av hot, tvång, våld, diskriminering och på annat sätt motverkande av demokratin är grund för exkludering. Vår kritik gäller lagförslagets utformning och otydligheten kring omfattning och implementering.

Definitioner av hot, tvång, våld och hets mot folkgrupp har i lagförslaget helt frikopplats från svensk straffrätt. Det krävs inte någon fällande dom, det krävs inte ens en polis­anmälan, det räcker att en besluts­fattande myndighet anser sig ha tillräckliga skäl för att påbörja en utredning och sedan tillräckligt starka skäl för att dra in stöd.

Företrädarskapet, alltså de fysiska personer som omfattas av demokrati­villkoren, definieras som vem som helst som företräder en organisation internt eller externt inom ramen för dess verksamhet. Det gäller alltså även frivilliga, och då ingen ålders­kategorisering finns torde även minderåriga företrädare innefattas. Granskning av företrädares förehavanden ska enligt lagförslaget kunna ske utan den granskades, eller dess närmaste krets, kännedom.

När vi ställt frågor till kultur­departementet om hur en rätts­säker och proportionerlig tillämpning ska säkras har svaret varit att vi får lita på att gräns­dragningarna utkristalliserar sig framöver. Säkerhets­ventilen är, enligt lagförslaget, en undantags­klausul vilken ger möjlighet till fortsatt stöd under särskilda omständigheter. Men när lagförslagets grund­regler innebär så stora risker för godtycklig tillämpning framstår undantags­möjligheten lätt som ännu en risk för ökad godtycklighet snarare än en trygghet.

I praktiken innebär lagförslaget ett mycket omfattande tolknings- och kontroll­ansvar för samfund och organisationer. För vem vill riskera att hamna på fel sida om de tillämpnings­linjer som enligt lagstiftaren så småningom ska utkristallisera sig, men som ingen ännu vet var de går? Varken civil­samhälles­organisationer eller tros­samfund vill, eller kanske kan, lägga tid och pengar på rätts­processer i förvaltnings­domstolen för att rentvå sig. Än mindre vill de riskera att stämplas som icke­demokratiska i allmänhetens ögon medan utredningar pågår. Risken är att lagförslaget ökar misstänksamhet, självcensur och ”cancel­kultur” inom svenskt civil­samhälle, eller att organisationer och samfund helt avslutar statliga finansierings­samarbeten och backar i sina relationer till staten.

Det kan därför starkt ifråga­sättas om det slutgiltiga lagförslaget kommer att gynna den levande demokratin, det pluralistiska civil­samhället och möjligheten att utöva religions- och övertygelse­friheten på ett effektivt sätt. Snarare finns stor risk att lagförslaget i sin nuvarande form bidrar till radikalisering, isolering och bäddar för de parallell­samhällen som lagstiftaren säger sig vilja undvika.

Regeringen motiverar begränsningarna av förenings­friheten och religions­friheten med att statligt stöd är en förmån och inte en rättighet, och med att begränsningarna är nödvändiga inom ramen för ett demokratiskt samhälle. Även om statligt stöd skulle kunna ses som en förmån, måste både förenings­friheten och religions­friheten tillämpas i sin kontext och begränsningar ska alltid vara proportionerliga, nödvändiga och effektiva. Internationell rätt ställer mycket höga krav på att all lagstiftning som berör föreningar, inklusive statligt stöd till dessa, ska vara tydlig och förutsägbar. I Sverige har relationen mellan stat och civil­samhälle under lång tid präglats av hög tillit och starka finansiella band och många organisationer och samfund är i praktiken i dag beroende av statligt stöd för sin verksamhet. Argument om statligt stöd som enbart en förmån framstår därför som främmande och det vi egentligen talar om är då en total omförhandling av relationen mellan staten och det svenska civil­samhället.

Skulle nuvarande proposition bli till lag riskerar den att kraftigt beskära det demokratiska utrymmet för hela det svenska civil­samhället. Vi ställer oss mycket tveksamma till om denna lagstiftning kommer att vara effektiv och uppnå de resultat den avser att säkra: att statligt stöd inte går till klander­värd verksamhet.

Anna Stenvinkel, generalsekreterare Forum Civ
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Charlotta Norrby, generalsekreterare Svenska missionsrådet
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Karin Lexén, generalsekreterare Naturskydds­föreningen
Martin Nihlgård, generalsekreterare IM
Niclas Lindgren, direktor, PMU
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till kvinna

Debattartikeln publicerades i Svenska Dagbladet 8/10-2022.

I över 40 år har den iranska regimen hållit sin befolkning gisslan och förvägrat dem grundläggande fri- och rättigheter. Vi stödjer de fredliga demonstrationerna i Iran och fördömer regimens brutala svar mot demonstranter och kritiker. Vi uppmanar utrikesdepartementet att kalla upp den iranska ambassadören i Sverige och EU att införa nya riktade sanktioner mot den iranska regimen.

Den islamiska regimen kränker kvinnor och tvingar dem bland annat att täcka håret när de vistas utanför hemmet. Den 22-åriga Jina (Mahsa) Amini greps den 16 september vid ett besök i Teheran. Gripandet skedde för att hennes huvudbonad (hijab) inte satt på rätt sätt enligt sedlighetspolisen, även kallad moralpolisen. Hon kom senare att mista livet efter att ha misshandlats av sedlighetspolisen.

Med början i Jinas hemstad Saqqez, i provinsen Kurdistan, har landsomfattande protester och strejker inletts över hela Iran. Ett dussintal demonstranter har dödats av iranska styrkor och hundratals människor har gripits, inklusive människorättsaktivister, journalister, kulturprofiler och idrottare som har uppmärksammat dödsmisshandeln av Jina Amini. Dessa bör omedelbart friges.

Vi uttrycker vårt stöd för folket i Iran och dess legitima krav att bestämma över sina liv, sin framtid och att få leva fritt från den iranska regimens tyranni.

Vidare fördömer vi iranska revolutionsgardets bombningar av de kurdisk-iranska oppositionella partiernas bas i kurdiska regionen i Irak.

Olof Palmes Internationella Center 
SSU
ABF-förbundet
ABF Södertälje/Nykvarn
Akademikerförbundet SSR
S-kvinnor Västerbotten 
Umeå Arbetarkommun
IF-Metall Västra Skaraborg
Marieborgs Folkhögskola 
The Association of Legal Aid against Sexual Violence in Turkey
IHD – Human Rights Association in Diyarbakir
Baytna Syria
Syrian Women’s Network
FESTU – The Federation of Somali Trade Unions
Democracy and Worker’s Rights Center, Palestine
Palestinian Youth Union
Palestinian Peace Coalition

Från konferensen i Istanbul

*Anmälan för söndagen har tyvärr redan stängt.

Program

JUBILEUMSKVÄLL

TID & PLATS: Fredagen den 11 november, kl. 16:00-21:00. LO-borgen, Barnhusgatan 18 Stockholm.

Det blir mingel och musik. Under kvällen blir det tal av Socialdemokraternas partiledare Magdalena Andersson och samtal om Palmecentrets dåtid, nutid och framtid. Kl. 17.00 hälsar Margot Wallström (Palmecentret) och Susanna Gideonsson (LO) alla välkomna.

PALMEDAG

TID & PLATS: Lördagen den 12 november, kl. 10:00-16:30. Norra Latin, Drottninggatan 17b, Stockholm.

Kl. 10.30-12.15 valbara seminarier:

• The Revolution: Women’s movements role for peace and democracy (på engelska)
• Nato – en agenda för fred och nedrustning (på svenska)
• Strutsdansen – en klimatkalops (utdrag ur teaterföreställning, på svenska)

Kl. 12.15-13.10 lunch och musik.

Kl. 13.10-13.40: Internationellt samarbete i en tid av nationalism och polarisering, med Margot Wallström, Jan Eliasson och Stefan Löfven.

Kl. 13.50-15.40 valbara seminarier:

• Fackföreningsrörelsens roll för hållbar global utveckling (sv)
• Amandla! Awethu! – en berättelse om 30 år av samarbete och gemensam kamp för ett fritt och demokratiskt Sydafrika (eng)
• Att leva under ockupation: Palestina, Västsahara och Ukraina (eng)

15.45-16.00 avslutningstal.

16.00-17.00 gemensam ljusmanifestation till stöd för den feministiska revolutionen i Iran.

Mer info om ljusmanifestationen

Stockholm, 27 september

Bästa Ann Linde,

Vi skriver till dig med anledning av den alarmerande utvecklingen i Burma med en uppmaning om att Sveriges regering ska driva på för att EU inför ytterligare sanktioner mot den burmesiska militärjuntan.

Sedan militärens statskupp i februari 2021 har situationen i landet försämrats månad för månad. Nu, mer än ett och ett halvt år sedan kuppen, är tillståndet katastrofalt. Militärjuntan begår regelbundet fruktansvärda övergrepp mot civilbefolkningen och civila mål. FN:s utredningsmekanism för Burma (IIMM) menar att övergreppen sannolikt utgör krigsbrott och brott mot mänskligheten. Bland annat har mord, tortyr, tvångsförflyttning, förföljelse, våldtäkt och andra former av sexuellt våld dokumenterats. Sedan statskuppen har tusentals människor dödats, över en miljon har tvingats fly sina hem och fler än 15 500 har gripits.

Trots det brutala förtrycket fortsätter människor i Burma att göra enorma uppoffringar för att motsätta sig militärstyret. Budskapet är tydligt: militären måste lämna ifrån sig makten och ska inte ha någon politisk roll i det framtida Burma. Men befolkningen i Burma behöver omvärldens stöd. Fortfarande flödar vapen och pengar till militärjuntan från utlandet. Det möjliggör fortsatta övergrepp och den illegitima juntans fortlevnad. EU har möjlighet att bidra till att begränsa inflödet av krigsmateriel och pengar.

EU har sedan länge ett vapenembargo mot Burma, som dessutom utökades efter de brutala övergreppen mot folkgruppen rohingya 2017. Sedan statskuppen har EU infört sanktioner mot den burmesiska militären i fyra omgångar. Sanktionerna har till stor del varit i linje med det som lokala människorättsgrupper kämpat för. Genom riktade sanktioner mot militärens ekonomiska intressen har EU:s åtgärder haft betydande påverkan på den burmesiska militärens möjligheter att finansiera sin verksamhet. EU har även gått före andra länder genom sanktioner mot det statliga olje- och gasmonopolet MOGE, en betydande intäktskälla för militärjuntan.

Trots dessa åtgärder ser vi dock hur pengar och vapen fortsätter flöda till juntan. Det finns kryphål i omvärldens sanktioner som EU kan bidra till att täppa till. Vi uppmanar därför Sverige att driva på för att EU snarast inför nya sanktioner mot leverantörer av vapen och annan krigsmateriel samt företag som bidrar med intäkter till den burmesiska militären. EU bör:

1. Rikta sanktioner mot leverantörer som tillhandahåller vapen, ammunition och annan krigsmateriel till den burmesiska militärjuntan.

Till exempel har Storbritannien och USA har redan infört ett antal sådana sanktioner och organisationen Justice for Myanmar (JFM) har kartlagt ett stort antal företag som tillhandahåller vapen och materiel till den burmesiska militären

2. Rikta sanktioner mot företag som bidrar med intäkter till den burmesiska militären.

Till exempel påpekar FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter i sin senaste rapport till MR-rådet att bankerna Myanmar Foreign Trade Bank (MFTB) och Myanmar Investment and Commercial Bank (MICB) är särskilt viktiga i det hänseendet då de ger militärjuntan tillgång till utländsk valuta.

Vi hoppas att våra rekommendationer tas i beaktande. Vi står till förfogande för att diskutera situationen närmre och besvara eventuella frågor.

Vänliga hälsningar,

Abul Kalam, ordförande, Swedish Rohingya Association
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Erik Lysén, chef, Act Svenska kyrkan
Helen Petersson Buhtoo, ordförande, Karen Swedish Community
Kristina Jelmin, verksamhetschef, Svenska Burmakommittén
Mattias Brunander, tf generalsekreterare, Diakonia
Noura Berrouba, ordförande, LSU – Sveriges ungdomsorganisationer
Rosanna Ocampo, chef för Asienavdelningen, Civil Rights Defenders
Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter

Till brevet

Uppdatering 29 sep: Svar från utrikesministern

I dag på den internationella dagen för demokrati behöver vi alla påminna oss om den allvarliga tillbakagången för demokratin i världen. Bara omkring 30 procent av världens befolkning lever i dag i en demokratisk stat, och utvecklingen ser ut att fortsätta gå i fel riktning.

Det handlar inte bara om länder långt bort. Belarus ligger alldeles nära oss, och styrs av en maktfullkomlig diktator. Ungern, som ju är ett medlemsland i EU, räknas inte längre som en fullvärdig demokrati

I Sverige har vi just fått se politiker som angriper den journalistiska friheten på Sveriges Television eller som lägger förslag med syftet att få färre invandrare att rösta.

Palmecentret har under flera år arbetat under kampanjtemat ”Varning! Frihet i fara”, för att öka medvetenheten om den auktoritära utvecklingen och att demokratin måste försvaras. Palmecentret och våra medlemsorganisationer driver projekt i en rad länder runt om i världen till stöd för organisationer och aktivister som står upp för demokratin och friheten.

I artiklarna nedan får du möta två människor som under svåra förhållanden arbetar för att de människor som deras organisationer stöttar inte ska tystas, fängslas eller torteras. Vi behöver alla ta till oss budskapet från Ayse och Khaing, och inse att det inte finns någon annan väg än att vi fortsätter stå upp för demokrati, mänskliga rättigheter och rättvisa.

Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center

Khaing: Fackliga ledare måste gömma sig

Khaing Zar är facklig ledare från Burma som nu lever i exil i Tyskland.

Läs Khaings berättelse

Ayse: ”Vi tvingas censurera oss själva”

Situationen för mänskliga rättigheter i Turkiet har kraftigt försämrats. De som drabbas värst är personer som verkar för mänskliga rättigheter, journalister, oppositionspolitiker och de som arbetar för kurders rättigheter.

Läs Ayses berättelse

Videon ovan är från ett tidigare tillfälle än intervjun. 

Hur är läget i ditt hemland och i din organisation?

I Burma blir det bara värre för varje dag. Det finns nu omkring tio tusen politiska fångar. Över en miljon människor har flytt sina hem. Ungefär en miljon människor har förlorat jobbet och bönderna kan inte odla på grund av strider och minor.

Alla viktigare fackliga ledare är eftersökta av militären. Några av dem har gripits, andra gömmer sig. Det finns fortfarande människor som vågar protestera öppet, men någon normal facklig verksamhet går inte att bedriva. Vårt kontor har utsatts för en räd och militären tog alla dokument.

Vilket slags stöd behöver ni från omvärlden?

Fackförbunden behöver stöd för att vi ska kunna fortsätta kämpa. De fackliga ledare som gömmer sig behöver säkra gömställen och mat. Det behövs stöd till transporter. Vi hoppas också att omvärlden skärper sanktionerna mot militärjuntan.

Hur är din egen personliga situation?

Jag lever nu i exil i Tyskland. Min familj, alltså min mamma, bror och syster, har tagit sig över gränsen till Thailand. Men de har inga pass eller andra dokument så de kan inte ta sig vidare.

Stöd Palmecentrets verksamhet!

Bli månadsgivare