Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

När FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter Volker Türk nyligen besökte gränsövergången till Gaza var budskapet tydligt; Hamas massdödande av civila den 7 oktober var avskyvärda krigsbrott, liksom att man fortfarande håller gisslan. Israels kollektiva bestraffning av palestinska civila är också krigsbrott, liksom den olagliga tvångsevakueringen av civila.

Men den svenska regeringen fortsätter vara tyst. Sverige väljer att lägga ner sin röst när FN:s generalförsamling röstar om omedelbart eldupphör, regeringen vägrar kritisera de urskillningslösa israeliska bombningarna trots att FN konstaterat att de är oproportionerliga och bryter mot krigets lagar. Och som ett av två länder i hela EU fryser Tidöregeringen biståndet till det palestinska civilsamhället och använder sig därmed själva av kollektiv bestraffning.

”På sina kroppar skriver de föräldrarnas namn i hopp om att få begravas tillsammans”

När jag besökte judiska församlingen i Stockholm nyligen var det hjärtskärande att se barnen från skolan i samma byggnad som bläddrade bland fotografier med rubriken “kidnappad”.

Och hjärtat brister när en palestinsk vän med familj i Gaza samtidigt berättar att barnen inte vågar sova eftersom de inte vet om de någonsin vaknar igen. På sina kroppar skriver de föräldrarnas namn i hopp om att få begravas tillsammans.

På mindre än en månad har fler barn dödats i Gaza än i alla världens konflikter sedan 2019. “Gaza håller på att bli en kyrkogård för barn”, konstaterar FN:s generalsekreterare António Guterres.

I sin första utrikesdeklaration inför Sveriges riksdag slog utrikesminister Tobias Billström fast att Sverige ska verka för en tvåstatslösning baserad på internationell rätt. De senaste veckornas agerande står tyvärr i bjärt kontrast till detta. Tvärtom underminerar regeringen nu respekten för internationell rätt genom att acceptera att den inte följs av Israel. Man spär genom detta också på bilden av att väst bara åberopar internationell rätt när det passar sina egna syften.

”Tvärtom underminerar regeringen nu respekten för internationell rätt”

Eller som Volker Türk så kärnfullt uttryckt det: “Låt mig vara tydlig – världen har inte råd med dubbelmoral.” Ett budskap Billström och världen gör klokt i att lyssna till.

Den svenska regeringen måste verka för omedelbar vapenvila och respekt för internationell rätt. Kräva att gisslan släpps och att humanitärt tillträde säkras så att hjälp kan nå de miljontals behövande. Man måste också aktivt arbeta för att den internationella domstolen inte ska hindras från att utreda de krigsbrott som begåtts.

Fredsförhandlingar måste sedan återupptas och den israeliska ockupationen få ett slut. Allt annat förvägrar både israeliska och palestinska barn deras självklara rätt till en framtid i fred och säkerhet.

Krönikan publicerades i Norrländska Socialdemokraten (NSD) den 16/11-2023.

Inför valet 2023 gick Move Forward Party (MFP) och Pheu Thai Party (”För Thailand”) in i ett samarbete för att bilda en gemensam regering om valresultatet skulle tillåta det. Pheu Thai lanserade Paetongtarn Shinawatra, yngsta dotter till den tidigare premiärministern och mångmiljardären Thaksin Shinawatra som också grundade partiet, som en av sina främsta kandidater i valet. Partiet har stort stöd på grund av sin populistiska och företagsvänliga agenda. Ett av Pheu Thais stora vallöften är att ge alla medborgare över 16 år ett bidrag på motsvarande 10 000 baht (SEK 3 000) i kryptovaluta.

I opinionsundersökningarna inför valet sågs Pheu Thai, som var det större av de två oppositionspartierna, som den mest sannolika vinnaren. På valdagen överträffade dock MFP förväntningarna och blev valets vinnare med 151 av de 500 folkvalda mandaten i representanthuset samtidigt som Pheu Thai fick 141 mandat. Tillsammans hade de med andra ord en klar majoritet i representanthuset.

För att bilda regering måste dock MFPs ledare Pita Limjaroenrat som premiärministerkandidat bli vald av en majoritet i båda kamrarna, inklusive senaten vars 250 delegater är utsedda av landets militär. Som befarat vägrade de konservativa senatorerna rösta för Pita. Partiets progressiva agenda var för kontroversiell för den politiska eliten att acceptera. För att vidare koppla sitt grepp om situationen användes en obskyr lag för att diskvalificera honom som parlamentsledamot. Han anklagades för att vara delägare i ett medieföretag, vilket parlamentsledamöter inte kan vara, och har suspenderats från sin post i avvaktan på beslut.

Efter fyra månaders politisk kohandel bakom lykta dörrar bytte Pheu Thai sida och allierade sig med partier som står militären nära. Efter förhandlingar kunde man enas om Srettha Thavisin, en affärsman inom fastighetsbranschen utan någon större politisk erfarenhet som premiärministerkandidat. Med senatens stöd kunde Pheu Thai bilda en koalitionsregering bestående av elva partier, ledd av Srettha Thavisin.

Ända sedan Thailand 1932 gick från absolut till konstitutionell monarki har landets politiska historia präglats av instabilitet. Nationen har genomgått inte mindre än tolv militärkupper (och ännu fler kuppförsök) och haft inte mindre än 20 olika konstitutioner. Många kommer säkert ihåg när ”gulskjortor” och ”rödtröjor” drabbade samman för 15 år sedan. Dessa protester speglade Thailands djupa sociala klyftor mellan de mer urbana eliterna och den fattiga, men alltmer politiskt medvetna landsbygdsbefolkningen. Historiker har beskrivit en ”ond cirkel av thailändsk politik”, där instabila demokratiskt valda civila regeringar alternerar med militära styren, under förevändning att återställa ordningen.

Sedan 2014 års militärkupp har thailändsk politik präglats starkt av det militära inflytandet. Omedelbart efter kuppen formades en så kallad expeditionsregering under ledning av den tidigare generalen Prayut Chan-o-cha. Det skulle sedan dröja fram till 2019 innan thailändarna fick möjlighet att rösta igen, då under en ny konstitution som garanterar militären ett stort politiskt inflytande. Prayut Chan-o-cha blev då vald till premiärminister med ett nybildat pro-militärt parti.

MFP har rötter i den ungdomsaktivism som utmanade det thailändska etablissemanget genom protester 2020–21. Demonstrationer utlöstes när författningsdomstolen beordrade upplösningen av MFPs föregångare, Future Forward Party. Demonstranterna såg domstolens beslut som politiskt motiverat och krävde att premiärminister Prayuth Chan-o-cha skulle avsättas, att en ny konstitution utarbetades och att alla de rättsprocesser som riktades mot aktivisterna skulle få ett slut. Eftersom många aktivister anklagades för brott mot majestätslagarna växte även krav på reformer av monarkin fram inom rörelsen.

MFPs politiska agenda skiljer sig från andra partiers. Partiet gick bland annat till val på att reformera välfärdssystemen, avveckla monopol, avskaffa obligatorisk värnplikt, decentralisering och legalisering av samkönade äktenskap. Men den fråga där MFP särskiljer sig mest är dess radikala hållning gentemot monarkin och militären.

Militären bevakar sina intressen

Valresultatet i Thailand innebar ett rejält bakslag för dess konservativa etablissemang och styrande elit och en enorm framgång för det progressiva Move Forward Party.

Det överraskande valresultatet väckte optimism bland den thailändska allmänheten, där MFP ingav hopp om förändring. Men valets efterspel visar på ytterligare ett land där den demokratiska tillbakagången sker inför öppen ridå.

Precis som i grannlandet Burma har militären utformat konstitutionen för att bevaka sina intressen och inflytande snarare än att erbjuda ett demokratiskt ramverk. Frågan är om Thailands progressiva rörelse kan förlita sig på det politiska systemet om man vill uppnå transformativ förändring?

MFP och dess föregångare, Future Forward Party (FFP), har med sina budskap lyckats nå grupper som tidigare känt sig marginaliserade eller underrepresenterade i thailändsk politik. Partiets valplattform fick starkt stöd framför allt hos unga väljare.

Valplattformen bygger på tre teman. Till att börja med förespråkar MFP reformer av Thailands sociala välfärdssystem för att ta itu med ojämlikhet. För det andra vill partiet avveckla flera monopol eller oligopol där förmögna familjer använder sina nätverk och politiska kopplingar, exempelvis inom bryggeriindustrin, för att åstadkomma en mer rättvis ekonomi. Slutligen och mest anmärkningsvärt tar MFP tydlig ställning mot auktoritärt styre, och vill reformera militären och monarkin. MFPs valframgångar innebär inte bara en utmaning av monarkins auktoritet utan också av djupt invanda sociala normer och traditioner inom familjer och på arbetsplatser.

I sitt avslutningstal i parlamentet sa MFP-ledaren Pita Limjaroenrat att Thailand redan har förändrats. Det är inte samma land som det var innan 14 maj. Författningsdomstolen har beordrat honom att lämna sin parlamentsplats.

Nu anklagas han för att ha brutit mot majestätslagarna. Även partiet står anklagat för att störta monarkin och riskerar att upplösas, vilket också skedde efter valet 2019. Det konservativa etablissemanget ser ut att segra på kort sikt, men frågan är om de häller bränsle på elden.

Kriangsak Teerakowitkajorn, vd på Just Economy and Labor Institute menar att trots att MFP lyckats ge en röst åt tidigare marginaliserade politiska och sociala strömningar i Thailand, domineras partiet fortfarande av en urban, utbildad medelklass. MFP behöver bygga tydligare social bas som inkluderar alla segment i samhället. Som rörelse är detta helt nödvändigt för att komma bort från medelklassens dominans och skapa mer utrymme för ledare från underrepresenterade samhällsklasser.

För uppnå förändring i ett odemokratiskt system behöver den progressiva rörelsen analysera hur man även kan arbeta utomparlamentariskt. Ett alltför ensidigt fokus på parlamentarisk politik och lagstiftning kommer inte att räcka för att överkomma de konstitutionella hindren och åstadkomma transformativ förändring.

Thailand är av stort geopolitiskt intresse, ett av få länder i regionen som är välvilligt inställt till väst. Även regionalt har Thailand en plats för sig med en viktig ekonomi. Både progressiva och konservativa aktörer i regionen följer utvecklingen i Thailand noga.

Därför är det extra viktigt att vi inom den internationella arbetarrörelsen visar vårt tydliga stöd för MFP och den vidare rörelsen. MFP, med alla sina styrkor och svagheter, är ett parti som kommer att fortsätta sträva efter förändring och hoppas att SAP kommer att prioritera att bygga upp en relation.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 26/10-2023.

Vi är djupt alarmerade över den humanitära situationen i Gaza. Hittills har över 1 417 palestinier, inklusive 447 barn dött, 6 268 skadats och mer än 250 000 människor är på flykt från sina hem*. 

Den avsiktliga blockaden av vatten, elektricitet och andra förnödenheter är en tickande humanitär bomb. Sjukhus är nu oförmögna att tillhandahålla kritiska hälsotjänster till skadade, och mediciner och mat håller snabbt på att ta slut. 

Att beröva människor mat, vatten och mediciner som en del av en ”fullständig belägring” är inte bara ett brott mot internationell rätt utan också ett allvarligt brott mot grundläggande mänskliga rättigheter. Det är vedergällning, inte försvar. 

Med det uttalade målet att maximera skadan i området genomför nu Israel massiva bombningar i tätbefolkade områden utan att människor har någonstans att söka skydd eller fly. Attacker på civila är oacceptabelt, oavsett vem som genomför dem.

En markinvasion rycker nu allt närmare. I natt uppmanade Israel 1,1 miljoner människor i norra Gaza att förflytta sig till södra Gaza inom 24 timmar. Men var och hur ska de hitta skydd och hjälp i en instängd enklav? FN vädjar nu också till Israel att ändra sig då en sådan förflyttning är omöjlig utan ”katastrofala humanitära konsekvenser”. 

Våldet måste upphöra, gisslan släppas och internationell lag följas. 

Israel måste respektera principerna om proportionalitet, nödvändighet och distinktion mellan civila och militära mål. 

Det internationella samfundet måste vidta omedelbara och meningsfulla åtgärder för att stoppa det urskillningslösa våldet och skydda civilas liv.  

En humanitär korridor till Gaza måste upprättas omedelbart, i enlighet med FN:s krav. Mediciner och mat behöver komma in till oskyldiga civila.

Vi uppmanar den svenska regeringen att skyndsamt verka för detta samt att ha beredskap för att bidra med ökat humanitärt stöd. 

– Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

*Siffrorna ökar hela tiden. Uppdatering den 7 november: Över 10 000 palestinier, inklusive över 4 000 barn, har dödats, fler än 25 000 skadats och omkring 1,5 miljoner människor är på flykt från sina hem. 

Palmedagen är den svenska arbetarrörelsens årliga mötesplats för internationellt solidaritetsarbete. Regionalt och lokalt engagerade och aktivister med intresse för globala frågor möter varandra och centrala företrädare och experter för att diskutera idéer och utbyta erfarenheter. I år äger Palmedagen rum lördagen den 18 november i Stockholm. Varmt välkomna!

Anmälan är tyvärr redan stängd. Men det finns möjlighet att sätta upp sig på väntelistan för eventuella avhopp:

Skriv upp dig på väntelista

Till anmälda: Om ni skulle få förhinder, meddela detta till seminarier@palmecenter.se så snart som möjligt.

Sidan uppdateras

Så ser dagen ut

Dörrarna öppnas kl. 9:15 och programmet drar igång kl. 10:00. För- och eftermiddagen kommer bestå av valbara seminarier på aktuella frågor under temat Gemensam säkerhet.

Kl. 10-10:40. Plenum: Välkomnande och introduktion till dagen och temat Common Security – Common Future. 

Panelister: Stefan Löfven, Hans Dahlgren, Therese Guovelin, Anna Sundström (moderator). 

Kl. 11-11:50. Valbara seminarier förmiddagen:

Den nya världsordningen – Står vi inför ett nytt kallt krig?

Panelister: Morgan Johansson, Paula Carvalho Olovsson, Andrés Rivarola Puntigliano, Björn Lindh (moderator).

Den högerauktoritära utvecklingen – Ökande konflikter i spåren av demokratikrisen.

Panelister: Zehava Galon (med på länk), Helén Pettersson, Anders Lindberg (moderator).

Den artificiella intelligensens tidsålder – Hotet mot jämlikheten, demokratin och säkerheten. 

Panelister: Olle Häggström, Karim Jebari, Mikael Leyi, Malin Malm (moderator). 

11:50-12:50. Lunch!

12:50-13:30. Plenum: Gemensam uppstart – Insikter från förmiddagen.

Moderatorerna från förmiddagen samlas och lyfter några av de huvudpunkter som tagits upp under förmiddagen. 

13:50-14.40. Valbara seminarier eftermiddagen:

Sverige i Nato – Vad blir vår roll i ett nytt säkerhetspolitiskt landskap? 

Panelister: Morgan Johansson, Thorbjörn Jagland, Tytti Erästö, Anna Sundström (moderator).

Vem är trygg på en planet i fritt fall?

Panelister: Jytte Guteland, Johan Kuylenstierna, Marika Palmér Rivera, Cajsa Unnbom (moderator) + videos från partnerorganisationer i Filippinerna och Sydafrika. 

Regeringens internationella ”reformagenda” – Vad betyder den för Sveriges engagemang, säkerhet och röst i världen? 

Panelister: Olle Thorell, Erik Lysén, Anna Tibblin, Oscar Ernerot (moderator). 

15:10-15:35. Plenum: Hur kan man engagera sig för förändring, för en gemensam säkerhet, utveckling och framtid?

Panelister: Reinette Heunis, Yvonne Karlsson, Roshan Rydell (moderator).

15:35-16:20. Avslutning.

Morgan Johansson, Stefan Löfven, Lisa Nåbo och Anna Sundström (moderator) sammanfattar dagens diskussioner. Hur ser vägen framåt ut?

Zimbabwe har sedan frigörelsen 1980 styrts av samma parti. Statskuppen 2017 som tvingade bort Robert Mugabe var på många sätt resultatet av en intern maktstrid inom regeringspartiet. Skillnaden efter kuppen var att militärer i än högre utsträckning tog upp ledande positioner inom beslutande organ och institutioner, där de tidigare bara varit del av administrationen blev flera nu ministrar. Mugabes tidigare högra hand och vicepresident, Emmerson Mnangagwa, lyftes upp av militären och utsågs till president och även partiets kandidat i valrörelsen 2018.

Oppositionen samlades i en koalition av partier som leddes av Nelson Chamisa (Citizens Coalition for Change, CCC). Den sittande presidenten Mnangagwa valdes då med knapp majoritet och även det här valet gav valkommissionen ZEC honom segern.

Ett krympande demokratiskt utrymme

Utvecklingen de senaste åren har kännetecknats av krympande socialt, ekonomiskt och politiskt utrymme, med centraliserad makt för presidenten och minskad möjlighet för översyn och kontroll hos parlamentet. Ytterligare begränsande lagstiftning har skapat självcensur hos civilsamhällesorganisationer, likaså har en hel del nya lagar införts som kraftigt begränsar organisations-, förenings- och demonstrationsfriheten.

En läkare eller sjuksköterska som strejkar mer än tre dagar riskerar nu sex månaders fängelse. Den selektiva tillämpningen av lagar kallas ”lawfare”, och har gjort det svårt för oppositionen att verka. Under mandatperioden har de fråntagits partihögkvarter, finansiering och många möten har nekats tillstånd.

Flera av ledarna och aktivister fängslas i väntan på utredning snarare än rättegång, vilket leder till långvariga frihetsberövanden. Oppositionsanhängare förföljs regelbundet och trakasseras. CCC uppmanar därför till en mangostrategi, att även om man kan vara grön på utsidan som Zanu, så får man ändå innerst inne rösta på CCC, som använder sig av den gula färgen.

ZANU-PFs partihögkvarter i Harare i korsningen Samora Machel/Rotten Row. Politbyrån och centralkommittén sammanträder där regelbundet, huset kallas Shake Shake eftersom det liknar förpackningen på en traditionell öl bryggd på durra och majs. Foto: Calle Sundstedt

Ekonomisk kris

Inflationen är tresiffrig och hälften av landets befolkning är beroende av matsubventioner. Statsskulden är nästan lika stor som BNP och inga nya lån ges eftersom flera tidigare har förfallit utan betalning.

Under mandatperioden har en lokal valuta återintroducerats men den har tappat i värde mot USD så att köpkraften hos allmänheten ytterligare har försvagats dramatiskt.

Lönerna hos offentliganställda betalas ut i lokal valuta samtidigt som varor och tjänster ofta kräver amerikanska dollar. Många hushåll tar sig runt med hjälp av remitteringar från utlandet, att vänner och släktingar som migrerat sänder hem pengar.

Politiskt deltagande

Kvinnors möjlighet till politiskt deltagande i en starkt polariserad miljö är begränsad. Den nya konstitutionen från 2013 har kvoterade platser, de 60 platserna fördelas proportionerligt till partierna utefter hur stödet utfallit i varje provins. Det konkreta resultatet är att kvinnor tar mindre och mindre andel av de direktvalda 210 stolarna, som har specifika valkretsar. Det har minskat med ungefär fyra procentenheter varje val. I år var det bara 70 kandidater som var kvinnor, jämfört med 567 män. CCC hade kandidater till alla 210 valkretsar, tio av 63 som tar plats är kvinnor.

Till de proportionerliga valen i andra kammaren (senaten) så tillämpar de varvade listor (zebra lists), men könsfördelning i parlamentet lämnar mycket i övrigt att önska.

Politiska partiers oförmåga att ha balanserade listor kritiseras av många. Sakhile Sifelani från Women in Politics Support Unit (WiPSU) säger att 50-50 borde gälla de direktvalda platserna. Vid en presskonferens dagen innan valet som anordnades av en valobservatörsgrupp bestående av zimbabwiska kvinnoorganisationer lyfte hon återigen frågan. Lösningarna kan se ut på olika sätt; antingen att valen blir proportionerliga, eller att varannan valkrets behöver representeras av en kvinna och att det skiftar mellan valen, eller att listan med kandidater på en provinsiell nivå behöver vara balanserad.

Valet kritiseras internationellt

Så efter valet, vad händer nu? Valövervakarna från EU och USA men även i regionen är samfälliga i sina preliminära utlåtanden, valen når inte upp till internationell standard. För första gången på länge pekar även den regionala organisationen SADC tydlig med att anmärka på oegentligheterna. CCC har förklarat att de anser valet olagligt och att de ska bevisa det. Det officiella valresultatet gav inte styrande parti 2/3-majoritet så under kommande mandatperiod blir det inte lika lätt för dem att stifta lagar utan att konsultera oppositionen.

Tillsammans gör vi mer demokrati

Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.

SWISHA EN GÅVA HÄR!

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 31/8-2023.

21/8 kl. 12.00-13.30 Bryr sig ingen längre om Palestina?

Situationen för palestinierna blir allt värre, samtidigt som världens fokus ligger på det som händer i Ukraina. Varför bryr vi oss inte mer? Är idén om en tvåstatslösning nu helt körd?

Medverkande:

• Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
• Johanna Wallin, projektsamordnare på Palestinagrupperna i Sverige och författare som tidigare verkat vid Frihetsteatern i Jenin och som nyligen skrev en krönika som du kan läsa här.
• Johan Schaar, Associate Senior Fellow vid SIPRI och tidigare ledamot av Expertgruppen för Biståndsanalys (EBA).

Titta i efterhand på Facebook!

21/8 19.30-21.00. Fighting Putin from inside: Vesna youth activists tell their story

Despite being banned and having several members and activist jailed, the Russian youth organisation Vesna continues fighting for freedom and democracy.

How do they fight the Putin regime with non-violence, what has happened to the jailed activists and what can we in Sweden do to support those who continue the struggle for democracy inside Russia?

Participants:

• Michael Tukh, Vesna activist, living in exile in Sweden.
• Inga Näslund, Programme Manager at Olof Palme International Center, expert on Russia.
• Carl Gustav Pfeiffer, International secretary, Moderate Youth League.

Watch the seminar here!

Festivalen arrangeras av Global Bar Magazine i samarbete med Olof Palmes Internationella Center, Globala Fonden, Läkarmissionen, ActionAid och Studio SN7.

Fler evenemang är bland annat ”Hur ska EU möta Kina och Ryssland?”, där Evin Incir, socialdemokratisk EU-parlamentariker, deltar. Seminariet äger rum den 25/8 kl. 8.30-9.30.

Hela programmet hittar du här.

Den belarusiska oppositionsledaren och tidigare presidentkandidaten Sviatlana Tsikhanouskaya har utsetts till 2023 års Anna Lindh-pristagare.

Den smala trappan upp till Eren Keskins advokatkontor i Istanbul ger en känsla av déjà-vu. Om jag inte missminner mig satt hon i samma lokaler när jag intervjuade henne redan för två decennier sedan. Det lilla skrivbordet, högarna med dokument på hyllorna, den låga takhöjden och advokatens engagemang – allt känns bekant. Det gäller även hennes skarpa hållning. Nyheten i denna miljö är en kattlåda och en skål med mat på golvet, avsedd för en tilltufsad gatukatt som Eren Keskin förbarmat sig över.

Riskerar fängelsestraff

Lika osentimental som förr om åren – jag stötte på henne en första gång redan på 1990-talet – konstaterar hon att hennes roll som tillfällig ansvarig utgivare för den prokurdiska tidningen Özgür Gündem år 2016 kan kosta henne sammanlagt 26 år och nio månaders fängelse. Domstolens utslag, som hon överklagat, rör bland annat att hon skulle ha propagerat för en terroristorganisation och varit medlem i en väpnad terroristorganisation. Mellan raderna avses PKK.

– Jag delar inte statens uppfattning. Jag har agerat för att försvara yttrandefriheten, kommenterar Eren Keskin, som var förhindrad att komma till Stockholm i februari för att ta emot Palmepriset. Ett utreseförbud är kopplat till hennes tillfälliga publicistiska gärning.

Hennes försvar drivs av andra advokater medan hon själv ägnar sig åt mål som främst gäller våldsutsatta flickor och kvinnor. Men även hbtqi-personer.

– Och så driver jag mål rörande de ”försvunna”, varav de flesta fallen är från 1990-talet. Men det förekommer också nutida försvinnanden.

Förbjudna protester

Eren brukar delta i en tyst protest som går under benämningen Lördagsmödrarna, Cumartesi Anneleri. Utanför Galatasaray, en legendarisk gymnasieskola i Istanbul, har flanörer i många år kunnat se anhöriga till spårlöst försvunna sitta samlade med porträtt av sina saknade i famnen. Deras tysta protest påminner om de statligt organiserade dödspatruller, Jitem, som tros ha mördat kurdiska aktivister på 1990-talet och röjt undan kropparna på hemlig plats.

”Turkiet är inte en rättsstat”

– Enligt turkisk lag kan dessa demonstrationer inte förbjudas. Men de förbjöds ändå 2018. Turkiet är inte en rättsstat, säger Eren Keskin illusionslöst.

Föreningen för mänskliga rättigheter i Turkiet, (İHD-İnsan Hakları Derneği), som hon är en ledande profil av, har överklagat förbudet till Högsta domstolen. När jag träffar henne i maj har Lördagsmödrarnas demonstration varit formellt tillåten i några veckor. Men strax före valet ställdes den in. Uppemot 30 personer brukar delta i manifestationen.

– Trots att det strider mot lagen har vi blivit frihetsberövade. Polisen brukar sätta handfängsel på oss. Poliser har misshandlat deltagare. De har föst in oss i polisbussar där vi hållits kvar i timmar.

Hatretorik mot hbtqi-samhället

Efter Erdogans seger i vårens president- och parlamentsval har han påbörjat sitt tredje decennium som Turkiets starke man och med ett allt hårdare grepp över makten. I ett land där det tidigare hölls årliga Prideparader, tills de totalförbjöds 2015, har presidenten och hans maktparti anammat en hatretorik mot hbtqi-samhället som påminner om högernationalismen i andra länder.

Eren Keskin konstaterar att denna retorik gagnat Erdogan i valrörelsen. När oppositionen utmålades som hbtqi-kramare och familjens förstörare var det en skrämselpropaganda som gick hem i många kretsar.

– Många trodde på Erdogan och det har skapat en farlig atmosfär för hbtqi-personer.

Sverige och europeiska länder böjer sig för Turkiet

Turkiet är mångårig medlem av Europarådet. Eren Keskin vill att dess Europadomstol tar upp fler turkiska mål och att medlemsstaterna sätter press på Ankara så att domstolens utslag efterlevs. Men i stället tycker hon sig se europeiska stater göra allt för stora eftergifter gentemot Turkiet.

– Om man inte pressar Turkiet att följa Europadomstolen kommer det här landet att bli som Turkmenistan, varnar hon.

– Europeiska länder borde sända fler delegationer till Turkiet, sätta kränkningarna av mänskliga rättigheter högt på agendan, införa embargon av olika slag och uppmärksamma fler rättsfall än Selahattin Demirtaş och Osman Kavala, säger Eren Keskin. Hon syftar på en tidigare kurdisk partiledare, som sitter fängslad sedan 2016, och en affärsman och filantrop som är dömd till livstid. Båda är grundlöst frihetsberövade enligt Europadomstolen som kräver deras villkorslösa frigivning.

Hon menar också att Sverige har böjt sig för utpressning från Ankara under Natoprocessen. Hon tar utvisningen av Mahmut Tat, som i december skickades från Migrationsverkets förvar till turkiskt fängelse, som exempel.

– Han har blivit misshandlad i Turkiet, säger Keskin om den utvisade som sägs vara cancersjuk och avtjänar ett långt straff för påstått samröre med PKK.

Hon påpekar att västerländska ambassader är välinformerade om situationen i Turkiet men ligger lågt. Inte minst av rädsla för att Turkiet ska öppna slussarna för de snart fyra miljoner syriska flyktingar som lever i landet med tillfälliga uppehållstillstånd. Syrierna har blivit slagpåsar i det rådande turkiska samhällsklimatet.

Valresultatet chockade oppositionen

Utgången i det turkiska valet kom som en chock för oppositionen men bekräftade insikten att konservatismen, religiositeten och turknationalismen sitter djup hos många väljare. Eren Keskin fruktar att det kommer att leda till ökad rasism mot de medborgare som inte är sunnimuslimska turkar. Vad tycker hon att oppositionen ska göra i rådande läge?

– Det är mycket svårt, svarar Eren Keskin som dock hoppas på den unga generationen.

– Och så måste europeiska länder sätta press på Turkiet!

Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare,  senast av Drama utan slut: Turkiet 100 år (Bokförlaget Atlas).

Obs! Beskrivning av självskadebeteende förekommer i artikeln.

***

Föreningen för Noll Diskriminering. Så står det på turkiska på det kontor i Istanbul där Elmas Arus har sin bas. Föreningen, som hon leder, har till syfte att förbättra levnadsvillkoren för romer i Turkiet. Republiken tros ha Europas största romska befolkning.

Identitet viktigast för väljare

Efter att ha verkat inom civilsamhällsorganisationer i två årtionden ställde Elmas Arus upp i årets val som parlamentskandidat för CHP, det Republikanska folkparti som grundades av Atatürk. Under denna valrörelse stod det klart för henne hur vanligt det är att turkiska väljare lägger sina röster på någon de kan identifiera sig med snarare än ett politiskt budskap. Hon kallar dessa väljarpreferenser för hemşehri, ett uttryck som kan översättas med ”folk som oss”.

– Det gäller för hela Turkiet, också i Istanbul, framhåller hon.

I denna megastad bor inflyttade från hela republiken. De flesta söker sig till sina gelikar, sina hemşehri, när de letar efter en bostad. Samma sak händer i politiken. Elmas Arus, som ofta kampanjade bland småföretagare, beskriver ett möte med en grönsakshandlare. När hon ville ha hans röst höll han fram en lökväxt och förklarade: ”Om du kan säga vad den här växten heter kommer du att få min röst”. Elmas Arus kunde.

– Det kanske verkar som en bagatell. Men det visar att politiker som inte förstår hur människor lever sina liv inte kan få deras röster.

Denna insikt ger också en förklaring till varför president Erdogan och hans maktparti AKP lockade så många konservativa sunnimuslimer, trots landets ekonomiska kris, korruptionen och ett trögt statligt hjälparbete efter jordbävningarna i februari, vilka skördade minst 50 000 dödsoffer.

Läs om Palmecentrets insamling till stöd för drabbade

”Jag ville inte spilla bort mitt liv”

För att förstå vidden av vad Elmas Arus har åstadkommit måste man ta del av hennes levnadshistoria. Hon växte upp i en stor romsk släktgemenskap som räknar till totalt 1 500 familjer. Hon kallar den inte klan utan använder hellre ordet ”dynasti”, sulale på turkiska. Bland de många tusen i denna ”dynasti” var hon den första flickan som fick börja skolan. Hon växte upp som enda dotter i en fembarnsfamilj. Hon var sin pappas ögonsten och han lärde henne tidigt att läsa. Det bara ökade Elmas aptit på mer kunskap. När hon var sex år rymde hon hemifrån till skolan.

– Det orsakade skandal i släkten. Andra familjer trodde att jag skulle få dåligt inflytande på deras flickor, som ofta blir bortgifta när de är 13–14 år.

Pappan lät henne gå klart de första årskurserna på villkor att hon skulle sluta skolan när hon kom upp i puberteten. När hon med tiden togs ur skolan fick hon först lära sig ett hantverk, broderi. Som trettonåring tilldelades hon också en häst och en kärra som hon använde för att samla in skrot för återvinning.

– Jag var duktig på att brodera, laga mat och dra in pengar. Jag lärde mig också att bli en skicklig dansare och det har hög status bland romer.

Friarna stöd snart i kö. Hon sågs som en idealisk äktenskapspartner. Men Elmas Arus ville inte fastna i romska kvinnors traditionella livsstil.

– Jag ville inte spilla bort mitt liv och leva som min mamma, förklarar hon.

I dag är Elmas stolt trebarnsmor. På bilden är döttrarna Lal och Asya. Foto: Bitte Hammargren

Examen till varje pris

Elmas ville ta jobb på en fabrik, men hennes pappa lät inte dottern arbeta utanför släkten. I hemlighet skrev hon dock in sig i en fortsättningsskola där elever fick plugga på egen hand fram till examen. Hon tvingades smussla med sina läroböcker, vilket var svårt i en familj där alla sov i samma rum. När hennes pappa hittade henne sovande med en skolbok på magen tog han boken och brände upp den i vredesmod. Elmas Arus blev desperat. Hon ville till varje pris läsa till sin examen – eller göra slut på sitt liv.

– Så jag skar mig i handleden, säger hon och visar ett ärr under armbandet.

Självmordsförsöket slutade med att pappan lät henne gå ytterligare tre år i skolan. Men därefter skulle det vara slut på studierna. Sen måste hon gifta sig. Men efter grundskolan skrev hon in sig på gymnasiet utan föräldrarnas vetskap. Hon började klä sig i skoluniform. Andra romska flickor retade henne för att hon började se ut som en gajé, ett romskt uttryck för majoritetssamhället.

– Men jag brydde mig inte. Jag räckte ut tungan åt dem.

Hinder är till för att övervinna

Elmas gick ut gymnasiet som en av skolans bästa elever och skaffade sig därefter en akademisk journalistutbildning. Men hon nöjde sig inte med den. Varje gång hon gick förbi Istanbuls universitet brukade hon tänka att ”en dag ska jag gå in genom den porten också”. Även den drömmen blev med tiden verklighet. Nu har hon två universitetsexamina, är gift med en man av egen fri vilja och stolt trebarnsmor.

– Ändå betraktas jag ofta som ”bara en zigenare”.

Men hinder i livet är till för att övervinna. Hennes nästa projekt blev att tillsammans med sin man göra en dokumentärfilm om romer runt om i Turkiet, den prisbelönta filmen Buçuk. Filmens titel, som betyder ”halva”, bygger på ett talesätt där det brukar heta att Turkiet består av ”72 och en halv” nationaliteter. Halvan syftar på romerna.

”Föreningen för Noll Diskriminering” står det på en skylt på turkiska på Elmas kontor. Foto: Bitte Hammargren

År 2010 lanserade Recep Tayyip Erdogan, då premiärminister, ett turkiskt roma-initiativ. Elmas Arus var en av talarna under invigningsceremonin.

– Men Erdogans utlovade satsningar på romerna har aldrig förverkligats, konstaterar hon.

Utöver hennes engagemang i Föreningen Noll Diskriminering, som stöds av Palmecentret, leder hon också nätverket Roda, i vilket 45 romska civilsamhällesorganisationer ingår.

Framför sig ser hon fler stängda dörrar som hon vill ta sig in genom.

– En dag ska jag gå in genom porten till det turkiska parlamentet som folkvald, säger hon beslutsam.

***

Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare av bland annat ”Drama utan slut: Turkiet 100 år”.