Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

De må heta Putin, Xi Jinping, Erdogan, Duterte eller Trump. Alla sätter sig över de demokratiska spelreglerna, struntar i att hålla sig till sanningen och angriper fri media. En del fängslar och tystar sina politiska motståndare. Genom rasism, främlingsfientlighet eller extrem nationalism ställer de grupper mot varandra, och saboterar det internationella samarbetet.

Varför styrs allt fler länder av auktoritära ledare? Varför går demokratin i världen bakåt? Vilka är motkrafterna mot denna utveckling och hur kan vi bäst stödja de som kämpar emot.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center och Mats Wingborg, frilansare och författare till rapporten Varning! Frihet i fara – en rapport om de auktoritära ledarna samtalar om vart demokratin är på väg med Palmecentrets Björn Lindh.

Det Belarusiska folket har rest sig mot förtrycket. Diktatorn Lukashenka har hittills svarat med chockgranater, fängslanden och tvångsutvisningar av politiska ledare. Presidentvalets vinnare Svetlana Tichanouskaya, i exil i Litauen, är redo att ta över makten och arrangera nya val. Men än finns det inga tecken på att Lukashenka tänker vika ner sig. Vad händer just nu? Hur kommer det att gå?

Alesia Rudnik från Sveriges belarusier arbetar nu i Coordination Council in Warsaw och deltar i seminariet på videolänk. I studion finns Inga Näslund, Belarushandläggare på Palmcentret. Martin Ängeby, generalsekreterare för Silc, modererar diskussionen.

– Jag hoppas kunna återvända till Belarus så snart som möjligt, säger Volha Kavalkova, när jag träffar henne på hotellet i Gamla Stan. Hon är i Stockholm för att träffa utrikesminister Ann Linde, riksdagsledamöter, press och representanter för svenska civilsamhället. Budskapet är tydligt; Alexander Lukasjenka är en illegitim ledare.

Volha Kavalkova är medlem i oppositionens koordinationsråd och ombud för Svjatlana Tsichanouskaja, som av den samlade oppositionen ses som valets verkliga vinnare.

I slutet av augusti greps Volha på en fabrik i Minsk i samband ett möte med de strejkande arbetarna. Många känner igen henne från bilden som kablades ut i samband med rättegången där Volha med ett leende i förhörburen formerar händerna till ett hjärta. Efter att ha avtjänat ett kortare fängelsestraff för att ha arrangerat allmän sammankomst utan tillstånd tvingades hon att lämna landet och bor nu, som hon själv säger, ”ingenstans”.

– Vi som är på utsidan reser runt i Europa och framför den demokratiska oppositionens krav. Men de som verkligen behöver omvärldens stöd är de som fortfarande är kvar i landet. Den förföljelse de utsätts för visar att koordinationsrådet ses som ett verkligt hot av Lukasjenkas regim.

Hoten och fängslanden fortsätter

Koordinationsrådet bildades efter presidentvalet den 9 augusti, med syfte att inleda en dialog med regimen. Men dialog har Lukasjenko tydligt visat att han inte är intresserad av. Av de sju medlemmar som ingår i koordinationsrådets presidium har flera tvingats lämna landet medan andra har fängslats. När nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj utsattes hotades i sitt hem för någon vecka sedan kunde ett gripande förhindras tack vare rådigt ingripande från utländska ambassader i landet.

– Som politiker känner jag storinspiration av det gensvar vi fått, säger Kavalkova. Vi har 10 000-tals medlemmar. Alla kan vara med. Det finns ingen ideologisk strid inom rörelsen. Det är inte tid för det nu. Den ideologiska debatten får vi ta senare nu är fokus att göra oss av med diktaturen.

Tre politiska krav

Koordinationsrådets tre politiska krav har fått ett enormt gensvar och i en dryg månad har människor demonstrerat till stöd för kraven om att de politiska fångarna ska släppas, att den pågående repressionen måste upphöra och de ansvariga för övergreppen ställas till svars och att nya demokratiska val måste hållas.

Den 5:e november är Lukasjenkas mandatperiod formellt slut. Innan dess måste omvärlden förklara honom illegitim som landets ledare genom att erkänna Svjatlana Tsichanouskaja och koordinationsrådet som representanter för det belarusiska folket fram tills nya demokratiska val kan hållas. Litauen visar vägen men många länder tvekar. Vad är ni rädda för?, frågar Volha. Det belarusiska folket är inte rädda. Då borde ni inte vara det heller.

I över en månad har gatorna i Belarus fyllts av människor som fått nog. Nog av Lukasjenka, nog av repression, nog av maktens dövhet inför folkets röst. Av människor som vill ha frihet och möjlighet att påverka sin egen och landets framtid.

Sedan slutet av 1990-talet har den svenska arbetarrörelsen samarbetat med demokratiska krafter i landet. Genom stöd till den fria fackföreningsrörelsen, genom folkbildningsinsatser, genom erfarenhetsutbyten med politiska systerpartier. Redan år 2000 manade vi omvärlden att reagera mot Alexander Lukasjenkas auktoritära regim i kampanjen StopLuka.nu. Omvärlden har reagerat med sanktioner, försökt att påverka genom både dialog och frysta relationer men diktatorns grepp om landet och folket har bara hårdnat. Oförtröttligt har vi och andra, både svenska och internationella civilsamhällesorganisationer arbetat vidare. I visshet om att människors längtan efter frihet till sist kommer att segra.

Den fredliga folkliga resning vi nu bevittnar är fantastisk. Den visar att förändring är möjlig. Och att längtan efter frihet är så stark att ingen diktator kan sova gott om natten. En ledare som barrikaderar sig mot sitt eget folk kan knappast överleva på sikt. V ibevittnar troligen början på slutet för Lukasjenka men vägen dit blir knappast enkel. Oavsett hur det slutar finns ett Belarus före och ett efter den nionde augusti 2020.

Med avsky har vi bevittnat övervåld och orättfärdiga arresteringar. Omvärldens fördömanden har varit tydliga. Men nu måste trycket på Lukasjenka öka. Genom riktade sanktioner, men det räcker inte. Sverige och EU bör utöka stödet till oppositionen, civilsamhället och den fria fackföreningsrörelsen. Stärk samarbetet med landets universitet, ge fler studenter möjlighet att studera i Europa. Främja kultursamarbete och ge människor möjlighet att resa visumfritt till EU. Vi måste visa det belarusiska folket vårt stöd – i både ord och handling.

Demokrati tar lång tid att vinna. Men ännu längre tid att bygga. Vårt stöd behövs idag, imorgon men också under lång tid framöver. Det belarusiska folkets resning visar att förändring är möjlig men också betydelsen av långsiktighet och tillförsikt i utvecklingssamarbetet. Demokratins frö har slagit rot i Belarus – det är omvärldens skyldighet att ge den förutsättningar att växa.

Debattinlägget publicerades 10/9 på Dagens Arena.

– Jag kände inspiration, mötte stort hopp men också oro, säger Lina Jäderberg.

Lina Jäderberg arbetar som ombudsman i ABF Västra Hälsingland, som genom Palmecentret, och tillsammans med ABF Gästrikebygden och SSU-distriktet i Gävleborg, samarbetar med en organisation i Belarus som passande nog har namnet ABF. Förra helgen hade ABF i Belarus sitt femte årsmöte.

–Det var inspirerande att se hur ABF:arna i Belarus nu omsätter i praktiken det vi tillsammans pratat om under alla år. Vi har pratat om ledarskap, om mötesteknik och att man ska lyssna till andras åsikter och inte bara hävda sin ståndpunkt, säger Lina Jäderberg.

Hopp och framtidstro

– Alla i ABF Belarus var otroligt hoppfulla. För dem fanns inget annat än att Lukasjenko kommer att försvinna. Samtidigt fanns en oro, inte så mycket för vad regimen och Putin kan tänkas göra, utan för vilket samhälle som Belarus kan komma att bli i framtiden. Kommer det att bli ett demokratiskt land där alla får vara med och bestämma.

I Sverige består ABF av ett antal medlemsorganisationer, men i Belarus kan man bli individuell medlem i ABF. För de som råkat illa ut i kampen mot diktaturen kan stödet från andra medlemmar i organisationen vara livsviktigt. En kille som gripits av myndigheterna vittnade under årsmötet om hur ABF:are över hela landet gett sig ut och letat i listor över gripna för att ta reda på var han befann sig.

Starka möten och krafter

Lina Jäderberg reste med ytterligare en kollega från ABF. På flygplatsen blev de bryskt förhörda och allt bagage genomsöktes noga. Men väl inne i huvudstaden Minsk var allt lugnt och stilla till dessa att kravallpoliser började dyka upp, och snart kom också människor som demonstrerade.

–Det finns ingen egentlig organisation. Människor bara dyker upp. Men demonstrationerna är fredliga, människor sjunger, berättar Lina Jäderberg.

I demonstrationstågen eller på möten bryr sig ingen om corona. Dels är fallen få i Belarus, och dels anser människor att corona är sekundärt i jämförelse med diktaturen.

–För alla vi träffade berättade vi att stödet för belarusierna är starkt i omvärlden. ”Hela världen pratar om er”. Det blev väldigt emotionellt. Många började gråta när de fick höra det, säger Lina Jäderberg.

Hjälp Palmecentret att fortsätt stödja frihetskämparna i Belarus. Swisha en gåva till 123 240 60 72

Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen har under 25 års tid arbetat med progressiva motkrafter från både politiken och civilsamhället i Belarus och har en unik inblick i den rådande situationen.

I 26 år har Belarus president Alexander Lukasjenko styrt Europas sista diktatur och systematiskt förtryckt all politisk opposition och aktivitet inom civilsamhället – nu har folket fått nog efter ytterligare ett riggat val och kräver att Lukasjenko ska avgå!

Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström leder ett samtal mellan utrikesminister Ann Linde, som varit tydlig med Sveriges position i frågan och den socialdemokratiska partiledaren Ihar Barysau, som utgör en del av oppositionen i Belarus.

Hur ser situationen ut just nu i Belarus?
Det är en blandning av eufori och rädsla. Människor blir just nu avskedade från sina jobb för att de uttrycker sitt missnöje över valresultatet, arbetare i strejk blir hotade och varje dag hör vi om nya dödsfall inifrån fängelset där aktivister misshandlas. Samtidigt är känslan fantastisk, äntligen enas nationen mot Lukasjenkos makt.

Vad är målet med protesterna? 
Vi inom socialdemokraterna kräver nya transparenta val på både regional och lokal nivå, och att presidentposten ska gå till Svetlana Tihanovskaya. Vårt främsta mål är att Belarus blir en republik med ett parlament. Det finns ingen anti-rysk eller pro-EU agenda – det enda vi vill är att leva i ett fritt och demokratiskt samhälle.

Vad är nästa steg? 
Vi fortsätter protestera tills vi når vårt mål. Ett koordinerande råd har instiftats, det är respekterade medlemmar från olika sektorer i samhället som har som syfte att ta fram säkra och stabila mekanismer för ett maktskifte. Men ingen vet ännu vad som kommer hända eftersom makten fortfarande ligger i diktatorns händer.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Belarus här.

Oppositionens kandidat Svetlana Tichanouskaya har enligt vallokalsundersökningar och röstningsprotokoll som vissa vallokaler delat med sig av i själva verket fått en stor majoritet av rösterna.

-Repressionen måste få ett slut. Vi måste tillsammans kräva ett stopp för president Lukasjenkos illegitima framfart och visa vårt stöd för motkrafterna i landet, säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.

Flertalet oppositionella politiker – däribland en av presidentvalskandidaterna, aktivister och journalister har frihetsberövats eller dömts till böter redan innan valet och polisen har slagit ner mot demonstranter med oacceptabelt våld under och efter valdagen.

-Vi får rapporter från våra partners i Belarus om arresteringar och ickedemokratiska metoder med vilka man försöker tysta oppositionen. Vissa tvingas hålla sig gömda eller söka tillflykt till andra länder nu. Bland annat ska ett antal anställda på ABF Belarus vara anhållna, säger Anna Sundström.

De demokratiska krafterna i Belarus har idag samlats kring följande uttalande:

ALEXANDER LUKASJENKO ÄR INTE PRESIDENT I BELARUS!

Gemensamt uttalande av företrädare för demokratiska politiska partier och organisationer den 11 augusti 2020.

Vi, företrädare för de demokratiska krafterna, anser att Alexander Lukasjenko inte valdes till president, eftersom ett fritt och demokratiskt val inte genomfördes i Belarus.

Detta faktum är orsaken till gatuprotesterna, eftersom Belarus folk inte tror på Alexander Lukasjenkos seger.

Vi anser att ansvaret för händelserna efter presidentvalet personligen ligger hos Alexander Lukasjenko och personligen hos var och en av medlemmarna i regeringen.

Vi uppmanar Alexander Lukasjenko att avstå från att utlysa undantagstillstånd och ytterligare trappa upp konflikten. Vi uppmanar de brottsbekämpande organen att avstå från att utföra olagliga order, använda våld, använda skadeverkande vapen, misshandel och mord mot sitt eget folk.

Vi uppmanar militären att återvända till sina förläggningar. Vi uppmanar myndigheterna att åter ge fri tillgång till internet, oberoende informationsresurser, upphöra med förföljelsen av journalister, sociala och politiska aktivister och vanliga medborgare.

Vi kräver att alla fängslade medborgare omedelbart friges, att alla brottmål som rör deltagande i massevenemang omedelbart ska annulleras, att alla politiska fångar friges.

Vi anser att Svetlana Tikhanovskaya är segrare i presidentvalet då hon fick stöd av en absolut majoritet av Belarus befolkning.

Belarus myndigheter är medvetna om detta och döljer bevisen för Svetlana Tikhanovskayas obestridda seger genom att förfalska de slutliga protokollen från vallokalerna. Belarus folk övervann sin rädsla och visade att de kunde försvara sitt val.

För BSDP Hramada – Belarus Socialdemokrater, Ihar Barysau
För Belarusian Congress of Democratic Trade Unions, Aliaksandar Yarashuk
För United Civic Party of Belarus, Mikalai Kazlau
För Belarusian Popular Front, Grigorij Kostusev
För organisationskommittén för Belarusian Liberal Party of Freedom and Progress, Uladzimir Novasyad
För organisationskommittén för Belarus Kristdemokratiska Parti, Vital Rymasjeuski

Enligt David R Marples, historiker och ledande Belaruskännare, skulle inte Lukasjenko vinna ett val som är fritt och demokratiskt. De belarusiska väljarnas krav på förändring är starkare än någonsin och den demokratiska oppositionen lär inte acceptera att Lukasjenko fuskar sig till ännu en valseger. Det gör att dagarna efter valet kommer att bli avgörande för Belarus närmsta framtid. Förhoppningarna om en fredlig övergång är små – mycket talar därför för omfattande demonstrationer och risk för att regimen möter dessa med våld.

Alexander Lukasjenko segrade i presidentvalet 1994 med ett resultat på 80 procent i den andra valomgången och blev då landets första president. Sedan dess har han inget av hans redovisade valresultat varit lägre än 75 procent. Oberoende opinionsundersökningar har däremot pekat på helt andra resultat och det råder inget tvivel om att valmyndigheten riggat valen och kraftigt friserat siffrorna. Internationella valobservatörer har kritiserat valen och observatörer har inte getts möjlighet att övervaka valproceduren på ett rimligt sätt, bland annat har de tvingats se räkningen av rösterna från tiotalet meters avstånd. Oppositionens egna bedömningar av resultaten i olika valkretsar har markant skiljt sig från de som senare redovisats. Ibland har ”resultat” till och med redovisats innan vallokalerna har stängt, enligt uppgifter från oppositionen.

Det är högst troligt att valmyndigheten även den här gången kommer att göra allt för att ge Lukasjenko segern. Förutsättningarna och möjligheterna att fuska är bättre än någonsin. Den europeiska säkerhetsorganisationen, OSSE, sänder i år inga observatörer eftersom man inte fick någon inbjudan i rimlig tid. Dessutom har valmyndigheten beslutat att bara tre observatörer mot vanligtvis fem har tillträde till respektive vallokal. I många regionala valkommissioner ges det inte plats för oppositionens företrädare och bara 15 procent av samtliga observatörer kommer från oppositionen. Demokratiska krafter berövas därmed möjligheter att övervaka valproceduren, vilket har skapat stor besvikelse och underbyggt misstankarna om att regimen återigen tar till alla tillgängliga grepp för att rigga valet.

När Valerij Tsepkalo och Viktor Babariko, de två starkaste oppositionella motkandidaterna till Lukasjenko, ogiltigförklarades av valmyndigheten gav oppositionella krafter inte upp, istället enades man om stöd till Svetalana Tsikanovskaja, hustru till bloggaren Siarhej Tsikanovskij som inte heller tilläts kandidera. Tillsammans med Veronika Tsepkalo, hustru till Valerij Tsepkalo, och Maria Kalesnikava, Viktor Babarikos kampanjledare, utgör hon den trio som nu frontar oppositionen. Tillsammans har de genomfört de största mötena sedan protesterna på 1990-talet, inte bara i Minsk utan också i andra städer runt om i landet, vilket är ovanlig och visar att kraften inom oppositionen är starkare än på länge. I Bangaloreparken i Minsks utkanter deltog nyligen enligt beräkningarna drygt 60 000 människor.

För att förhindra ytterligare en stor manifestation har staden beslutat att istället arrangera konserter med klassisk musik i parken. Under tisdagen tvingades Svetlana Tsikanovskaja ställa in två valmöten i städerna Slutsk och Soligorsk efter att myndigheterna börjat gripa människor som skulle delta och påbörjat olika arbeten på de platser där mötena skulle äga rum.

Det är uppenbart att regimen inte hade räknat med stora folksamlingar och kraftfulla manifestationer och att man påverkas av dem. Under det senaste decenniet har offentliga protester lockat ett begränsat antal människor, bilder från dessa valmöten blir därför genom sin spridning en tydlig signal om den kraftigt ökade styrkan i protesterna. Det ökar i sin tur mobiliseringen och känslan hos många människor av att tillhöra en våg av förändring och utmanar Lukasjenkos känsla över att ha kontroll över situationen på landets gator och parker.

Trots att oppositionen under så många år haft ett gemensamt intresse av att få bort Lukasjenko har de inför och under valen haft svårt att agera gemensamt och framstå som enade och starka. Den här gången kan man i princip tala om en opposition. Många partier och organisationer – bland annat Palmecenters samarbetspartner BSDP, Belarus socialdemokratiska parti – har anslutit sig till Tsikanovskajas kampanj. Att hon egentligen inte har någon ideologisk agenda mer än att få bort Lukasjenko och att hon enats med bankmannen Babarikos och diplomaten och IT-företagsledaren Tsepkalos kampanjer kan tyckas vara en svaghet, men i Belarus är det precis vad som behövdes för att ena oppositionen. Frågor kring relationer med Ryssland och Europa och hemvist på höger-vänsterskalan har tidigare försvagat oppositionen och försvårat möjligheten att enas om ett gemensamt manifest, nu spelar de en liten eller ingen roll.

Det som nu sker är också ett resultat av kraften i sociala medier. Det är inte bara så att valmyndigheten fuskar med valprocedurerna, medierna är statskontrollerade och står till Lukasjenkos tjänst. Inför valen ges kandidaterna bara möjlighet att under en halvtimme berätta om sitt program och om vem man är. Den här gången är det tydligt att tv-mediet förlorat i betydelse, istället har oberoende och regimkritiska medier på internet spelat en viktig roll. Kommunikationstjänsten Telegram har blivit en arena där enskilda spridit såväl bilder som information som varit viktigt för att organisera oppositionen.

Nu ser många med spänning på söndagens val. Men den stora frågan är också vad som händer efteråt, när resultatet har presenterats? Att Lukasjenko skulle erkänna sig besegrad är inte rimligt att tro men inte heller att oppositionen accepterar ett valresultat i paritet med de som Lukasjenko tidigare har erhållit. En förhoppning är en situation utan våld med en lösning om en fredlig övergång från diktatur till demokrati. Det kräver förhandlingar mellan regimen och oppositionen om hur det skulle gå till, men med tanke på hur regimen har agerat under sommaren finns det väldigt lite som pekar på ett sådant scenario. Istället finns en oro att Lukasjenko och säkerhetstjänsten möter demonstrationer på samma sätt som man gjorde i december 2019.

Då hade oppositionen upplevt ett växande utrymme för oppositionella åsikter och det stora antalet presidentkandidater hade argumenterat för regimskifte och känt av att stämningarna bland väljarna pekade på att det var möjligt. När resultatet presenterades på valkvällen hade Lukasjenko fått nästan 80 procent av rösterna i den första omgången då han ställdes mot tiotalet andra kandidater. När dessa kandidater och tiotusentals andra samlades på Självständighetstorget möttes de av det hårdaste möjliga våld och flera av kandidaterna misshandlades svårt. Sju av kandidaterna greps och flera av dem dömdes till långa fängelsestraff, längst straff fick socialdemokraten Mikola Statkevitj, som även den här gången har gripits och nu sitter frihetsberövad.

Valet 2010 upplevdes på förhand som en möjlighet till ökad demokratisering och öppenhet. I slutändan blev det starten till ökad repression och det blev allt svårare för oppositionen att verka och möjligheten för människor att uttrycka en regimkritisk åsikt. Det blir därför en viktig påminnelse om ett möjligt scenario för Belarus och en varning om vad regimen är kapabel till.

Frågan är dock om Lukasjenko på samma sätt som tidigare har full kontroll över statsapparaten och framförallt säkerhetstjänsten? När diktatorer faller gör de det när de tappar känslan av vad som pågår på gatorna och kring köksborden. Runt dessa köksbord och på valmöten finns familjemedlemmar och anhöriga till de som ska verkställa regimens hårda tag – och när de ställs ansikte mot ansikte med sina egna familjemedlemmar så prövas lojaliteterna. Kanske är lojaliteten med en president som är på väg att förlora fotfästet försvagad även inom statsapparaten och att det finns en opposition inom staten som kan bidra till en förändring? Det är något som är värt att hoppas på, men inte att kunna lite på.

Grovt sett kan man dela in de auktoritära ledarna i två grupper. Dels de som härskar i länder som sedan lång tid varit odemokratiska. Till exempel Xi Jinping, under vars styre Kina blivit allt mer auktoritärt och där kontrollen över Hongkong skärpts. Dels en grupp av ledare till vilka man kan räkna Trump, Bolsonaro, Orbán, Erdogan och Duterte, som segrat i förhållandevis demokratiska val, men som väl vid makten genast driver samhället i en mindre demokratisk riktning.

För den senare gruppen pekar flera forskare på nyliberalismen som en fundamental faktor. Klyftorna har ökat, tryggheten och välfärden minskat. Samtidigt har arbetarrörelsen försvagats. Färre röstar på socialdemokratiska och andra partier till vänster. Antalet medlemmar i fackföreningarna har sjunkit. Arbetarrörelsen har inte förmått att tydligt formulera ett politiskt alternativ. I detta vakuum har främlingsfientliga, nationalistiska och auktoritära rörelser kunna växa sig starka.

Främlingsfientlighet, klimatförnekelse och nationalism

De auktoritära ledare som står för en högernationalistisk linje karaktäriseras av främlingsfientlighet och en politik för stängda gränser. Minoriteter, hbtq-personer eller feminister pekas ut som ett hot mot samhället. De är också negativt inställda till globalt samarbete. Tydliga exempel på det är hur Trump dragit sig ur Parisavtalet och mitt under brinnande pandemi avbrutit samarbetet med WHO.

I olika grad karaktäriseras de auktoritära ledarnas styre av att de angriper oberoende medier, försöker ta kontroll över läroplaner, universitet och kulturinstitutioner. De vill kontrollera forskning, och har en tendens att anse att det är oväsentligt om det de själva säger är sant eller inte. De strävar efter att kontrollera domstolsväsendet och har i många fall ändrat konstitutionen på ett sätt som gör det möjligt för dem att under lång tid hålla sig kvar vid makten.

Skriver om konstitutioner

Putin är den senaste i raden av de ledare som skrivit om konstitutionen för att garantera sin framtida maktposition. Ett annat exempel på hur man får domstolar och skolor att bli lojala mot makten är Turkiet där president Erdogan utnyttjade situationen efter försöket till statskupp 2016 för att direkt avsätta mer än 2 700 domare, dra in licensen för 21 000 lärare, samtidigt som mängder med journalister och statstjänstemän har blivit avskedade.

Auktoritära ledare, även de som kommit till makten genom val, vägrar att acceptera att det finns en legitim politisk opposition och stryper civilsamhällesorganisationers möjlighet att verka. Enligt den globala organisationens Civicus årliga granskning lever nu bara tre procent av jordens befolkning i länder med frihet för det civila samhället, i andra länder råder allt från mindre inskränkningar till totalt förbud för folkliga organisationer.

Inskräkningar i skuggan av corona

Coronapandemin har skapat ett guldläge för de auktoritära ledarna. Det finns gott om exempel på länder där restriktioner och inskränkningar av demokratiska rättigheter har gått längre än vad som motiveras av bekämpningen av viruset. I till exempel i Japan, Thailand och Kambodja har undantagslagar införts som begränsar pressfriheten. I Turkmenistan har myndigheterna till och med förbjudit användningen av ordet corona. I Bangladesh har restriktionerna använts för att gripa vårdpersonal, studenter och aktivister som kritiserat landets coronapolitik. I Bolivia har staten öppnat för att MR-aktivister ska kunna åtalas. I Uganda har polisen slagit till mot hbtq-personer som anklagats för att sprida viruset

Samtidigt blottlägger coronakrisen de auktoritära ledarnas oförmåga, vilket skulle kunna leda till att till exempel både Trump och Bolsonaro förlorar makten.

Olof Palmes Internationella Center kommer den närmaste tiden lyfta fram de auktoritära ledarna och de rörelser som står bakom dem. Den nya faktarapporten Varning! Frihet i fara, visar på den oroande utveckling som måste brytas. Men än viktigare än att förfasas av en krympande global demokrati är att ge ökat stöd till motkrafterna; fackföreningar, demokratiaktivister, progressiva politiska partier, antirasistiska rörelser, miljögrupper etc. Där finns de, som ibland med risk för eget liv, tar striden för demokrati och rättvisa.

Arbetarrörelsen kan göra ännu mer

Här är det viktigt att alla de svenska civilsamhällesorganisationer som arbetar med en global agenda fortsätter att stödja sina partners runt om i världen. Svensk arbetarrörelse, som varit närmast världsmästare på internationell solidaritet, behöver nu utöka sitt internationella engagemang. Den extra satsning som regeringen gör för att använda biståndsmedel för demokratiutveckling är viktig, och förtjänar ett brett stöd. Men regeringens ambitioner behöver understödjas av en höjd nivå på biståndet, för att ge ytterligare kraft åt insatserna.

Olof Palmes internationella gärning karaktäriserades av ett rakryggat förhållningsätt. Han vägrade till skillnad från många andra ledare under hans tid att kritisera förtryck och orättvisor på ett håll, men samtidigt blunda när mer närstående regimer förde samma politik. Denna rakryggade hållning behövs i dag mer än någonsin.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Mats Wingborg, frilansare och författare till rapporten Varning! Frihet i fara – en rapport om de auktoritära ledarna

Artikeln publicerades i Dagens Arena 6/7 2020