Demokrati & Mänskliga Rättigheter-arkiv

Under de senaste åren har ett auktoritärt förtryck lagt sig som ett lock över Turkiet. Det har blivit mörkt, syret har börjat ta slut och allt fler oppositionella röster har tystnat.

President Recep Tayyip Erdoğan gick först till angrepp mot det regimkritiska kurdiska civilsamhället. Efter det misslyckade kuppförsöket 2016 attackerades också övriga regimkritiker. Massfängslanden av oppositionella har följts av organisationsförbud, systematiska kränkningar av fri- och rättigheter, samt en ström av politiska flyktingar bort från landet.

Men människorättsjuristen Eren Keskin vägrar hålla tyst. Hon är en berömd profil i Turkiets människorättsrörelse sedan 30 år och hon vägrar lämna landet – trots hotet om många år i fängelse.

– Jag känner stor tro för mitt arbete och kan inte tänka mig göra något annat. Och vi har förlorat så många människor. Jag känner att vi är skyldiga våra döda något.

Eren Keskin har sedan 1990-talet engagerat sig i minoritetsfrågor och erbjudit avgiftsfri juridisk assistans till kvinnor som utsatts för sexuell tortyr av statliga styrkor. Hon är medordförande för IHD, som är Turkiets mest kända människorättsförening och en av Palmecentrets samarbetsorganisationer. Under årens lopp har hon mottagit en mängd internationella utmärkelser, däribland Anna Lindh-priset 2018.

I februari i år dömdes Eren Keskin till sex års fängelse för ”medlemskap i en väpnad terroristorganisation”. Den befängda anklagelsen bygger på att hon 2014–2015 agerade tillfällig chefredaktör för den prokurdiska och regimkritiska dagstidningen Özgür Gündem, som då hotades av nedstängning – och idag mycket riktigt har förbjudits.

– Det turkiska systemet har röda linjer som inte får överskridas: Kurdistanfrågan, det armeniska folkmordet och Cypernfrågan. Just för att jag tänker annorlunda än staten om dessa frågor har jag ständigt dömts. För närvarande har jag 143 stämningar mot mig och kan dömas till 26 år och nio månader i fängelse. Jag kan när som helst sättas i fängelse.

Eren Keskin anklagas även för att ha ”vanärat” nationen och ”förnedrat” president Erdoğan i flera artiklar hon skrivit. Även sådana anklagelser har idag satt många regimkritiker bakom galler.

Många har börjat likna dagens Turkiet med hur landet såg ut på 1990-talet, en tid som präglades av mycket omfattande våld och statliga övergrepp. Människorättsföreningen IHD klarade sig med nöd och näppe igenom de åren, till priset av åtskilliga mördade medlemmar. IHD:s analys av dagens starkt auktoritära utveckling är att den statliga synen på oliktänkande har förblivit den samma.

– Fysiska attacker var mycket mer intensiva på 90-talet, på grund av sociala medier kan de inte använda dessa metoder lika mycket idag. Men den här gången är det en stor press på yttrandefriheten. Alla arresteras och den som tänker annorlunda sätts i fängelse eller lever under rättslig kontroll, säger Eren Keskin.

På sista tiden har Erdogans regim också börjat dra tillbaka Turkiet från tidigare respekterade värdegrunder. I mars i år övergav man Istanbulkonventionen, Europarådets dokument för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, med argumentet att den hade en skadlig ”HBTQ-agenda”.

– Efter det ökade antalet mördade kvinnor till följd av mäns våld. Det uppfattades som att våld mot kvinnor inte längre var ett stort brott. Enligt min åsikt är anledningen till tillbakadragandet att politiska islamister och rasistiska nationalister stördes av kvinnans frigörelse. Eftersom Erdogan bara kan få röster från dem just nu, erbjöd han dem att dra sig ur konventionen, resonerar Eren Keskin.

Frågan är hur människorättsförsvarare som Eren Keskin orkar fortsätta jobba i en sådan här kontext. Trots sådana här reaktionära bakslag, förtryck och attacker? Det är en fråga hon ofta får från utländska observatörer av Turkiet.

– När jag dömdes till fängelse 1995 sa många att jag borde åka utomlands. Men jag och vissa människor i samma situation valde att stanna och gick i fängelse, och lagen förändrades till följd av kampen. Det är därför jag vill stanna här och fortsätta. Jag älskar vad vi gör och detta är mitt sätt att leva nu. Jag tror det är därifrån energin kommer.

I 27 år har han bitit sig fast vid makten, diktatorn. Han har ändrat lagarna, gjort sig av med sina motståndare – mördat, fängslat, drivit dem i landsflykt. Det senaste året, sedan ”presidentvalet” i augusti 2020, har han blivit allt mer ensam. Men han ger sig inte. Han betalar sina hjärntvättade hejdukar tiodubbla löner för att utföra övergrepp och förtrycka det egna folket.

Som i romanen ”1984” har han hittat på egna betydelser för ord som demokrat, i hans värld betyder istället ordet fascist och terrorist.

Tilltaget att tvinga Ryan Air-planet som var på väg från Aten till Vilnius att landa i Minsk, så att hans säkerhetstjänst kunde arrestera journalisten Raman Pratasevich och hans ryska flickvän, Sofia Sapega, blev troligen den sista spiken i kistan med föreställningen att Lukasjenka är en normal person som kan förmås ”kompromissa” eller ”förhandla”. Raman och Sofia har bägge tvingats spela in typiska ”gisslanfilmer” där de ”erkänner”.

Rapporter från dem som suttit i Lukasjenkas fängelser berättar om tortyr och övergrepp. Den 21 maj meddelades att Vitald Asjurak, medlem av Belarus Folkfront, en av de äldsta organisationerna i landet som deltagit i kampen för demokrati och frihet, hade avlidit i fängelset i Sjklou. Den officiella dösdsorsaken var ”hjärtstopp”. När de anhöriga till slut fick se hans kropp, var huvudet dolt av lindor ”för de hade råkat tappa den”. I fängelset i Sjklou bär alla politiska fångar särskilda gula märken.

Sjklou ligger drygt 100 mil från Stockholm. Tortyr av fångar pågår där, samtidigt som ni läser detta.

Lukasjenkas flygplanskapning har omedelbart lett till omgång 4 av sanktioner från EU:s sida, och Strobritannien, USA, med flera länder har också fattat beslut om sanktioner. Nu måste världssamfundet förstå att det är allvar. Lukasjenka håller 9 miljoner medborgare som gisslan – och han hotar även oss i Belarus grannländer. Diktatorn måste bort, förtrycket upphöra. Alla politiska fångar måste släppas och fria, rättvisa val hållas. Belarus folk måste få bestämma sitt eget öde.

Någon invänder och säger att sanktioner drabbar befolkningen. Jag har inte hört en enda belarus oroa sig för detta – de är redan drabbade. Ta ifrån Lukasjenka alla hans leksaker, stoppa alla investeringar från väst, blockera honom och hans hejdukar från att resa, frys deras gömda tillgångar i banker och fastigheter i väst.

Efter att ha suttit i det israeliska parlamentet Knesset i 14 år valde det socialdemokratiska politikern Zehava Galon från partiet Meretz att lämna politiken för att starta tankesmedjan och organisationen för mänskliga rättigheter Zulat. Nu jobbar hon stenhårt för att skapa broar från civilsamhället till politiken, och få de israeliska politikerna att börja prata mänskliga rättigheter – för alla invånare.

– Ingen pratar om mänskliga rättigheter här i Israel, man tänker att det är något som man håller på med i typ Sverige. Men vi måste börja prata om vårt eget ansvar! I Israel lever arabiska medborgare som andra klassens invånare. Mänskliga rättigheter råder inte för alla.

Våldsamheterna ett resultat av diskriminerande politik

När vi pratar är våldsamheterna i Gaza och Östra Jerusalem inne på sin andra vecka. Över 200 personer har dött i Gaza som ett resultat av israeliska flygattacker. Ett 60-tal av dem barn. Samtidigt har våldsamheter också brutit ut i mixade områden i Israel där både judar och israeliska araber bor, något som inte skett i denna utsträckning tidigare. Grannar attackerar varandra. Oron för att ett inbördeskrig ska bryta ut sprider sig.

Zehava Galon ser våldsamheterna som ett resultat av den diskriminerande politik och retorik som den israeliska högern med Netanyahu i spetsen drivit i decennier.

– Netanyahu har kallat de israeliska araberna för svikare och förrädare. De har aldrig fått erkännandet att de är legitima medborgare i det här landet. De utsätts för övervåld, trakasserier. De har fått nog.

Netanyahu riskerar fängelse

Premiärminister Netanyahu står i Israel åtalad för tre olika fall av korruption, mutbrott och för att ha missbrukat sin ställning. Rättegången har skjutits fram flera gånger på grund av pandemin, men om han döms riskerar han fängelsestraff. Enligt Galon gör Netanyahu nu allt för att undvika sitt fängelsestraff.

– Han vet exakt vad han håller på med. Han var den som startade den här situationen. Det enda han bryr sig om är att stanna vid makten. Och till sin hjälp har han ett enormt PR-maskineri som har lyckats övertyga israelerna om att Hamas har medel att förstöra Israel.

Ett livs kamp för rättvisa

I hela sitt yrkesverksamma liv har Zehava Galon verkat för mänskliga rättigheter, social rättvisa och fred. En kamp som blir allt svårare med en splittrad och försvagad politisk vänster. Men glöden och förändringsviljan sinar inte.

– Vi måste fortsätta kämpa! Det finns ingen tid för förtvivlan. Motståndet får inte klinga av, tystna. Det är inget alternativ att ge upp.

I söndags gick en av Europas yngsta demokratier till val – Albanien. Valresultatet är inte helt färdigställt men det mesta pekar på att sittande premiärminister Edi Rama sitter kvar på makten. För bara ett par decennier sen var landet en brutal diktatur, nu är siktet inställt på ett medlemskap i EU. Men att landet fortfarande inte står stadigt i de demokratiska grunderna är tydligt. Medborgarna har låg tilltro till sina politiska företrädare – bara 38 % tror att deras röst kan förändra landets riktning.

En organisation som haft en aktiv roll i valarbetet är Palmecentrets partner Përballja e Ofertave Politike (POP). POP är ett ideellt och partipolitiskt obundet demokratiinitaitv som verkar för en ökad dialog mellan medborgarna och politikerna.

Vi får i slutspurten av sista valkampanjsveckan tag i Esmeralda Hoxha och Mirela Arqimandriti som båda jobbar på POP.

– Vi vill vara en plattform där medborgarna får komma till tals mot sina folkvalda. Det handlar mycket om transparens. Politikerna måste tvingas att stå till svars för sina beslut, säger Esmeralda.

Valarbetet har de behövt arrangera “Covid-safe” med mycket kampanjande online och små möten. Men ut når de ändå. En av de stora utmaningarna är däremot att få de folkvalda politikerna att faktiskt ställa upp på medborgarmötena.

– Vissa politiker vägrar systematiskt att delta. Men när de till slut låter sig övertalas brukar de bli positivt överraskade. Alla ska bemötas värdigt på våra möten, säger Mirela.

Mycket pekar på att det blir den sittande socialdemokratiska regeringen som sitter kvar på makten, men fortfarande är vägen lång mot en fullvärdig demokrati och ett medlemskap i EU. Sedan 2014 har landet verkat för inträde, men bristen på demokratiska reformer och den utbredda korruptionen gör att beslutet skjuts fram.

Palmecentret fortsätter i Albanien stödja civilsamhällesorganisationer, likt POP, och utvecklar även interndemokratiska processer för det socialdemokratiska partiet – för ett öppet och demokratiskt Albanien. Läs mer om vårt arbete här.

– Regimens strategi är att utestänga alla nya krafter från politiken. Alla som är kritiska skräms till tystnad. Vi försöker uppmuntra medborgarna att vara aktiva.

Tamara Tripić berättar ingående och engagerat om hur Serbien, 20 år efter Slobodan Miloševićs fall, inte längre sällar sig till gruppen demokratiska stater.

– Juridiken missbrukas, media kontrolleras, oppositionen stängs ute från parlamentet och kritiska röster tystas.

Som motreaktion till detta grundade Tripić forumet Democratic dialogue network. Sedan 2018 anordnar nätverket seminarier och möten i ett upplägg som syftar till att bygga allianser, öka delaktigheten och medborgarnas förtroende för politikerna. Initiativet som startade i Belgrad har sedan dess vuxit och når nu utanför huvudstaden.

Tripić berättar om hur Palmecentret i ett tidigt skede såg likheter mellan deras arbete och det klassiska folkrörelsearbetet som gjorts av den svenska arbetarrörelsen. Ett samarbete som burit frukt och som gjort att de nu når ut på serbiska landsbygden.

Politik med Orbán som förebild

Serbien leds idag av Aleksandar Vučić, som med järnhand styrt landet de senaste åtta åren. Nu har han hittat nya allianser. Målet är nu EU men inte nödvändigtvis för värderingarna kopplade till liberala demokratier. Från att ha tillhört en klassisk högerextremism menar Tripić att de iklätt sig fina kostymer och hittat nya förebilder i exempelvis Viktor Orbáns Ungern.

– Oppositionspartierna har systematiskt tryckts ner. Deras finansiering stryps och deras finansiärer hotas och förföljs, förklarar hon.

Lämnade politiken

Tripić var själv partipolitiskt aktiv tidigare, i det Serbiska demokratiska partiet. Men lämnade politiken då hon kände att systemet i grunden inte fungerade, och det fanns ingen väg till förbättring inom de rådande ramarna. Bristerna i de demokratiska och politiska strukturerna var så pass stora att det inte fanns annat alternativ än att börja om från början och utifrån det som allt bygger på; samtal och organisering.
De som deltar i samtalen är både politiker, intellektuella, aktivister och vanliga medborgare. Samtalsämnena kan vara till exempel yttrandefrihet, lag och rätt, lokala frågor eller miljön. Målet är att ingjuta hopp, mod och framtidstro. Friheten ska försvaras. Enligt Tamara Tripić är enda sättet att göra det på att göra jobbet från grunden.

Lee Cheuk-yan är avslappnad och vid gott mod. Han pratar och får det att låta som om han berättar om sommarens semesterplaner Men i själva verket handlar det om hans fängelsestraff på ett och halvt år, som han snart ska börja avtjäna för att han som fackföreningsledare stått upp för friheten i Hongkong.

-Det är varmt, massa myggor och dålig mat. Men man får tid att läsa och reflektera över livet, säger Lee Cheuk-yan när han beskriver den fängelsetillvaro som väntar.

Lee Cheuk-yan är generalsekreterare i den fackliga centralorganisationen HKCTU, och har en lång historia av facklig och politisk kamp bakom sig. Fram till 2016 satt han i den lagstiftande församlingen, ungefär motsvarande ett parlament. Han har sin politiska hemvist i Arbetarpartiet.

Den fängelsedom han nu fått gäller bland annat han deltagit i ”olagliga protester” mot den lag som gör det möjligt att utlämnas personer från Hongkong till Kina för att dömas i domstol där. I myndigheternas ögon har Lee Cheuk-yan begått fler brott. Ytterligare rättegångar väntar, och fängelsestraffet kan bli ännu längre.

Konsekvenserna av den nya säkerhetslagen syns redan

Friheten och demokratin i Hongkong stryps undan för undan. Den första juli började den nya säkerhetslagen gälla, vilken innebär att nästan vad som helst kan bedömas som ett hot mot den nationella säkerheten och därmed är olagligt. Nyligen infördes ny lagstiftning som innebar att det blir färre platser i den lagstiftande församlingen som tillsätts genom direkta val, och alla kandidater ska granskas så att bara ”patrioter” tar plats i församlingen.

Även HKCTU:s ordförande Carol Ng väntar på rättegång, efter att hon begått ”brottet” att uppmana parlamentariker att rösta mot budgeten. Så frågan är förstås om förföljelsen gör det möjligt att bedriva facklig verksamhet i Hongkong.

-Vi har möjlighet att bedriva viss facklig verksamhet ute på arbetsplatserna. Men till exempel statligt anställda är rädda att uppfattas som att de inte är lojala mot regimen, och att de därmed kan förlora jobbet, säger Lee Cheuk-yan.

Unga kanaliserar sin ilska genom facken

Andelen av arbetskraften som är fackligt ansluten i Hongkong är låg, men de senaste åren har en yngre generation börjat upptäcka facket, som ett sätt att skapa en organisation kring en spretig proteströrelse byggd på ilska och en känsla av hopplöshet. Det är anställda i it-företag, hotell, turistguider, statsanställda med flera som börjat organisera sig. Flera nya fackliga organisationer har bildats.

-Vi säger till dem att de gärna får vara politiska, men de måste utgå från arbetsplatserna, säger Lee Cheuk-yan.

Attacken mot demokratin i Hongkong, liksom gripanden av demokratiaktivister, ägare till mediaföretag och fackliga ledare har väckt starka reaktioner i omvärlden och många har förklarat sig beredda att stötta både demokratirörelse och facket. Men Lee Cheuk-yan är försiktig när han uttalar sig om det internationella stödet.

-Visst behövs internationell solidaritet, men den nya säkerhetslagen nämner specifikt att det kan ses som ett brott att ta emot stöd från utlandet, säger Lee Cheuk-yan.

Palmecentret fortsätter höja rösten för Hongkong

Från Palmecentrets sida är det dock ingen tvekan om att man tänker fortsätta agera kring utvecklingen i Hongkong.

-Vi gör vad vi kan för att stötta och för att påminna Sverige och världen om hur friheten inskränks i Hongkong, och hur de människor som vågar stå emot blir behandlade, säger Anna Sundström, generalsekreterare för Palmecentret.

Pandemin har lett till att fler i Hongkong går arbetslösa och missnöjet växer. Men några stora protestaktioner förekommer för närvarande inte. Enligt Lee Cheuk-yan ser vardagslivet på ytan helt normalt ut. Hongkongborna trängs på gatorna och det är fullt på badstränderna.

-Men inuti bär människor på en ilska som man inte får uttrycka, säger Lee Chuk-yan.

Inga, du har nära kontakt med Palmecentrets partners i Belarus – vad säger de nu efter åtta månader av protester? Lever hoppet kvar?

Givetvis är det tungt när förtrycket ökar mer och mer, många grips och det är lätt att misströsta. Men förvånansvärt nog ger de inte upp – snarare ökar viljan att trotsa regimen. De har inget att förlora nu – det är allt eller intet. Vad de säger: Zjuvje Belarus! (Leve Belarus!)

Att vi inte glömmer. Att vi fortsätter att uppmärksamma förtrycket och våldet, både i stort och de offer som enskilda personer gör – särskilt de politiska fångarna. I nuläget finns det ingen lag och rätt i Belarus, bara maktens totala godtycke. Sedan vill de ha mer sanktioner och bojkotter också. Det finns ingen anledning för svenska företag att skicka pengar rakt in i regimens fickor, vilket man gör om man köper råvaror och varor från Belarus.

Jag är övertygad om att Lukasjenka inte kan sitta kvar om omvärlden är enig. Det krävs förstås att även Ryssland upphör med sitt stöd – i själva verket är det Putin som bestämmer, utan rysk backning fungerar inte regimen i Belarus.

Tidigare idag greps ordföranden i Belarus socialdemokratiska parti (BSDP Hramada) av okända män i svarta masker. Gripandet skedde när Ihar tillsammans med fru och barn var på väg hem i bil. Ihar befinner sig nu i fängelset på Akrestinagatan.

I den kommande veckan, den 25 mars, infaller Frihetsdagen i Belarus – till minne av utropandet av den första belarusiska fria republiken 1918. BSDP har under flera år anordnat aktiviteter den 25 mars, och i år lämnade man den 9 mars in en ansökan till Minsk stad om att anordna en sådan aktivitet igen – tillsammans med två andra oppositionsorganisationer.

Oppositionen i Belarus har varit beredda på en våg av gripanden inför den 25 mars, enligt regimens sedvanliga taktik.

BSDP Hramada är ett av Belarus äldsta politiska partier och svenska socialdemokrater har haft kontakt och utbyte med partiet ända sedan partiet återstartades 1991. Ihar Barysau har varit ordförande sedan 2018, och har en bakgrund i partiets ungdomsförbund. Ihar är utbildad journalist.

I dagsläget har över 33.000 belaruser gripits sedan maj 2020. 288 är just nu fängslade med statusen politiska fångar. Varje dag sker slumpvisa gripanden och man kan dömas till fängelse exempelvis för att ha dekorerat fönstret i barnens rum med röda hjärtan. (Rött och vitt är symbolfärger för ett fritt Belarus.) Lag råder inte i nuläget i Belarus.

För första gången på över två decennier ökar den extrema fattigdomen i världen. Vid årsskiftet varnade FN för att 235 miljoner människor kommer att behöva akut stöd nästa år i spåren av pandemin – en ökning med 40 procent från 2019.

För första gången sedan FN:s utvecklingsprogram UNDP började mäta utvecklingen i världen genom sitt Human Development Index gick utvecklingen på många håll bakåt under 2020. Samtidigt minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer och ländernas skuldbörda ökar.

Också i Sverige fortsätter röster höjas för att minska biståndet och villkora det med krav som de facto underminerar syftet om att minska fattigdom och förtryck. I sann Donald Trump-anda trummar Moderaterna ut budskap om att strypa biståndet och påståenden om att sätta ”Sverige först”, som om Sverige är en isolerad ö och inte påverkas av den globala utvecklingen.

När Europaparlamentet nyligen röstade igenom ett förslag om att använda bistånd som påtryckningsmedel i migrationspolitiken var det på den moderata gruppen i Europaparlamentets (EPP) initiativ. I stället för att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling i de länder och för de människor som behöver stödet allra mest, sätts kortsiktiga intressen först och biståndet riktas till de länder som hörsammar krav på gränspoliser.

Vi socialdemokrater står upp för det svenska biståndet som sätter fattigdomsbekämpning först. Vi är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen, det har vi definitivt råd med och problemen globalt kräver det. Vår säkerhet, handel och utveckling är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning. Därför ska biståndet också fortsatt användas till att utrota fattigdomen, stärka jämställdheten och minska orättvisorna i världen.

Samtidigt som våra samhällen utmanas av en pandemi av historiska dimensioner utgör klimatkrisen ett akut hot mot vår existens. Effekterna syns redan nu i form av återkommande bränder, översvämningar, torka och hotet mot den biologiska mångfalden.

Hårdast drabbas de miljontals människor som redan lever i social och ekonomisk utsatthet, speciellt kvinnor och flickor. Behovet av internationell solidaritet, samverkan och en feministisk biståndspolitik har därför aldrig varit större än just nu.

När utmaningarna hopar sig är det lätt att det känns hopplöst. Men det är viktigare än någonsin att vi kraftsamlar för att vända utvecklingen. Vi vet att det går. Vi har ju gjort det förut – tillsammans.

Att minska fattigdomen och bidra till att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i fattigdom har varit målet för det svenska biståndet sedan starten på 1960-talet. Genom ett generöst bistånd har vi bidragit till just detta.

De senaste decennierna har miljontals människor tagit sig ur fattigdom, barnadödligheten har minskat kraftigt, fler människor har tillgång till sjukvård och de allra flesta barn går i skolan. När nu utvecklingen vänds tillbaka måste världssamfundets ansträngningar öka liksom den rika världens vilja att ta ansvar för den globala utvecklingen.

Själva kärnan i solidaritetsbegreppet är just insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra. Olof Palme talade ofta om den moderna världens ödesgemenskap; en insikt om att världens länder kommit att bli alltmer beroende av varandra.

Genom en aktiv utrikespolitik som ger fortsatt prioritet åt internationell samverkan och ett generöst bistånd bidrar vi till en bättre och tryggare värld. Det är bra också för Sverige. Globalt samarbete för minskad fattigdom och ojämlikhet är vår främsta framtidsstrategi.

Annika Strandhäll (S), biståndspolitisk talesperson och riksdagsledamot
Evin Incir (S), Europaparlamentariker
Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center

”Vi är i gott sällskap”, messar vännen med en länk till CNN:s topplista på världsledare som flitigast använder sig av falska nyheter.

Den filippinska presidenten Rodrigo Duterte flankeras av Syriens diktator Bashar al-Assad och Venezuelas president Nicolás Maduro. Sällskapet är naturligtvis inte smickrade och jag ser min väns ironiska leende framför mig.

Ironin är en överlevnadsstrategi, tänker jag. Han har vigt sitt liv åt kampen för frihet och demokrati och har under sin livstid sett hemlandet Filippinerna gå från hårdför diktatur till demokrati. Och sedan Duterte tog makten 2016 i rasande fart utvecklats mot autokrati igen.

Journalisten Maria Ressa har åtalats och riskerar upp till sex års fängelse efter att ha granskat president Dutertes maktutövning.

Hans så kallade ”krig mot drogerna” har skördat tusentals liv. Människor med verkliga eller påstådda kopplingar till droghandeln dödas av vad som bäst beskrivs som dödspatruller som drar runt på gatorna och skjuter de som är inblandande i droghandeln. Eller som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.

Senatorn Leia de Lima, sitter i fängelse för narkotikabrott efter att ha utrett Dutertes kopplingar till en dödspatrull. Det utomrättsliga mördandet fortsätter trots att både FN:s människorättsråd och Internationella brottsmålsdomstolen ICC har inlett utredningar av övergreppen.

Någon dag senare skickar min vän ett nytt sms. ”Det blir allt blodigare”, läser jag och klickar på länken han bifogat.

Söndagen den sjunde mars dödades nio aktivister i sina hem av polis och militär och ytterligare ett antal har fängslats. Myndighetsföreträdare påstår att attacken syftade till att eliminera beväpnade rebeller men de nio var aktivister från lokala fackföreningar och bondeorganisationer.

Det är ingen tillfällighet, konstaterar Human Rights Watch, att attacken kom två dagar efter att president Duterte beordrat polis och militär att döda alla ”kommunister” och att ”ignorera mänskliga rättigheter”.

FN kritiserar den filippinska regeringen för ”rödmärkning” av människorättsförsvarare. Systematiskt stämplas alla som kritiserar kränkningar av mänskliga rättigheter eller kämpar för fackliga rättigheter som kommunister i syfte att legitimera övergreppen.

Mellan 2016 och 2020 mördades minst 43 fackliga aktivister, andra har arresterats och många lever under dödshot. Det gör Filippinerna till ett av världens farligaste länder för fackligt aktiva.

Två av dem som dödades under den blodiga söndagen var Ariel och Chai Evangelista som arbetade för fiskares och bönders rättigheter i provinsen Batangas. ”Skjut dem igen för att kontrollera att de är döda”, löd presidentens uppmaning dagarna innan attacken, ”det är min order”.

Parets 10-åriga son överlevde genom att gömma sig under sängen. Ännu en gång har fackligt aktiva hamnat i skottlinjen för en despot. Ännu en gång har ett barn förlorat sina föräldrar i kampen för en bättre värld för framtida generationer.

Nyhetsbrev

Stöd oss

Våldsamheterna ett resultat av diskriminerande politik

Netanyahu riskerar fängelse

Ett livs kamp för rättvisa

Politik med Orbán som förebild

Lämnade politiken

Konsekvenserna av den nya säkerhetslagen syns redan

Unga kanaliserar sin ilska genom facken

Palmecentret fortsätter höja rösten för Hongkong