Belarus-arkiv

Intresset för valen i Belarus är lågt. De flesta vet att allt är uppgjort på förhand.

– Många av de som röstar gör det för att de känner sig tvingade. Om du exempelvis är i militären, bor på ett studentboende, är polis, eller arbetar för kommunen – då måste du rösta, säger Ilar.

Varken Ihar Barysau eller någon av partiets övriga kandidater valdes in i parlamentet. Det gjorde ingen oppositionell – och valet har underkänts av internationella observatörer. I Belarus står dekret från presidenten över lagar och domstolar. Landet styrs närmast enväldigt och medier kontrolleras hårt. Men motkrafterna har med risk för sin egen säkerhet nått flera framgångar. Förra året vann fackföreningar, oppositionspartier och arga medborgare en seger mot regimen då omfattande protester ledde till att en lag som gjorde det straffbart att vara arbetslös, den så kallade ”parasitlagen”, drogs tillbaka och skrevs om.

– Vårt parti samlade in 10 000 namnunderskrifter och organiserade det första rundabordssamtalet om lagförslaget. Efter protesterna tvingades Lukasjenko ändra lagen. Motståndet blev för stort för i varje familj går det att hitta någon som är arbetslös, säger Ihar Barysau.

Bötfälls för att anordna protestmöten

Sedan landets självständighet 1991 har inte ett enda val bedömts som fritt eller rättvist. I augusti är det val igen och redan har en ledande oppositionspolitiker och 140 aktivister gripits. Förra veckan straffades Ihar Barysau ännu en gång för att ha protesterat mot regimen med president Lukasjenko i toppen. Den här gången blev det bara böter, inte fängelse.

För trots det till synes hopplösa läget vågar den 37-årige partiledaren blicka framåt. Inför presidentvalet har ett antal oppositionspartier beslutat sig för att samlas kring en gemensam kandidat och genomföra ett primärval. Genom primärvalskampanjen hoppas oppositionen få uppmärksamhet och nå ut. Ihar Barysau kommer dock inte att ställa upp som kandidat den här gången, bland annat för att partiet har väldigt knappa resurser. Politiska partier i Belarus får inte ta emot pengar från utlandet och de får heller inga partibidrag från staten.

– Just nu är vi mer som volontärer än som professionella politiker, säger Ihar Barysau.

Stöd och utbyte med Palmecentret och Socialdemokraterna avgörande

Inför framtiden hoppas han kunna bygga allianser med andra partier på vänstersidan, bland annat det gröna partiet. För det är mot 2025 socialdemokratiska BSDP Harmada siktar. Det år som spås bli det sista med Aleksandr Lukasjenko som president.

– Då måste vi ha nått en bättre demokratisk organisering och kunna presentera hållbara förslag för hur vi kan förändra Belarus, säger Ihar Barysau.

Internationella kontakter är avgörande för landets framtid, säger han. Hans parti har vid flera tillfällen varit på utbyten i Sverige, inbjudna av Socialdemokraterna och Palmecentret. Bland annat har de varit med på partikongresser och valseminarium.

– För oss är det avgörande att det finns diskussioner i det svenska parlamentet om Belarus, och att många skaffar sig kunskap om situationen här. Det är väldigt viktigt för oss att bli inbjudna till Sverige, inte bara vårt parti, utan även andra demokratiska belarusiska partier. Det är en solidaritetsgärning att bjuda in oss så att vi kan visa den verkliga situationen i Belarus.

Fler människor lever i ofria länder än i demokratier  - och utvecklingen går åt fel håll.  Palmecentret har tagit fram rapporten Frihet i fara! som beskriver på den oroande auktoritära utvecklingen. Läs mer här.

Innan sista augusti ska det arrangeras presidentval i Belarus. Att Alexander Lukasjenko kommer att vara president även efter valet är det ingen som tvekar om. Val i Belarus är att betrakta som en teater, något som arrangeras för att det ska ge intryck av demokrati men som i praktiken regisseras så att regimen får som man vill. Parlamentsvalet i höstas underkändes av samarbetsorganisationen OSSE:s valobservatörer som menade att valet inte höll ”internationell standard för demokratiska val”.

Även om det kostar att utmana, att ett engagemang i den politiska oppositionen innebär risker finns det krafter som arbetar för en annan utveckling. I ett ölkafé i närheten av den stora matmarknaden i centrala Minsk har ett 70-tal personer samlats en söndagsförmiddag i februari. Det är kongress för BSDP, Belarus socialdemokratiska parti, och ombud från landets regionala partiorganisationer tar plats runt borden i puben, som i vanliga fall i första hand lockar Minsks gaysamhälle.

– Det känns lite som Bayern att ha politiska möten i en ölhall, säger ett av ombuden innan kongressen öppnar.

Det är inte heller helt olikt ett årsmöte i en medelstor arbetarekommun. Men så har också arbetarrörelsen i Sverige haft ett engagemang för Belarus och flera av de som är ombud på kongressen har någon gång varit i Sverige på studiebesök hos arbetarekommuner, SSU-distrikt och andra delar av rörelsen.

BSDP har traditioner från 1900-talets början och återuppstod 1991 när partiet åter blev tillåtet. Med nära relationer till svensk socialdemokrati har partiet utvecklats steg för steg och byggt en partiorganisation i traditionell svensk stil. Det svenska partiprogrammet har översatts till ryska och varit en inspiration till BSDP:s principprogram.

Även budskapen känns igen. ”Vi tänker på var och en och arbetar tillsammans” står det på banderollen som täcker podiet. Bakom detsamma sitter Mjateslav Grib. Han utstrålar värdighet och erfarenhet och är generalsekreterare för BSDP. Han är också – i kraft av landets senaste demokratiskt sinnade statschef – en symbol och en påminnelse om att Belarus var på väg någon annanstans än där man är nu. 1994 efterträdde han Stanislav Sjujskjevitj, som var den som tillsammans med Rysslands Boris Jeltsin och Ukrainas Leonid Kravtjuk gav Sovjetunionen dödsstöten 1991, som talman i Belarus parlament och därmed landets statschef. Samma år arrangerades landets första presidentval som förde den då 38-årige Alexander Lukasjenko till posten. Han kom till makten genom ett demokratiskt val och med löften om att göra upp med korruption och maktmissbruk. Istället blev det början till slutet för den kortvariga demokratin och en ökad koncentration av makt till presidenten och en utveckling i alltmer auktoritär riktning.

BSDP är ett av 15 registrerade partier och har rätt att existera och ha kongresser. Men med allra största säkerhet finns informatörer i salen som rapporterar till KGB, den belarusiska säkerhetstjänsten, och en beredskap finns för att regimen ska störa kongressen. Regimen gör det också svårt för oppositionspartier att samlas för protestaktioner och även om gripanden har minskat ett tag har de kompenserats av att avgifterna för att söka tillstånd har ökat kraftigt och de som arrangerar offentliga sammankomster döms inte sällan till höga böter.

Presidentvalet kommer att rikta strålkastaren mot det annars svagt uppmärksammade Belarus i internationell media. Det är en möjlighet för BSDP och andra oppositionspartier att få omvärlden att reagera mot bristen på demokratiska spelregler. Ingen på BSDP:s kongress hyser nog särskilt stort hopp att utrymmet för den politiska oppositionen ska bli märkbart bättre, istället är målet långsiktigt och arbetet inriktat på att bygga ett starkt parti baserat på socialdemokratiska idéer som kan göra bra valrörelser och har en beredskap för att ta på sig politiskt ansvar den dagen det blir möjligt.

Text: Markus Alexandersson (S) Blekinge och Palmecentrets ambassadör
Bild: Maria Söderberg

Inte ett steg till. Ihar Komlik står på tröskeln till familjens lägenhet i utkanten av Minsk. Om han kliver över den bryter han mot den dom som utfärdades den 24 augusti 2018. Fem års ledarskapsförbud, fyra års frihetsinskränkning på helger och nätter, 200 000 svenska kronor i böter. Så blev straffet för Ihar Komlik och Gennady Fedynich, båda fackföreningsledare. De är verksamma inom det oberoende fackförbund (till skillnad från statligt närstående) som organiserar anställda inom elektronikindustrin i Belarus.

– När folk säger att vi är i opposition säger jag att det vi som försvarar lag och rätt mot de kriminella. Jag godkänner inte det nuvarande domstolssystemet, säger Ihar Komlik.

Han är förbjuden att lämna sitt hem mellan klockan 21 och 06 och på helger. Nyårshelgen har just passerat, men någon champagneflaska har inte öppnats i hemmet. I domen ingår även alkoholförbud. Övervakningen letar sig in i det mest privata, som om övervakningskameror ständigt vore riktade mot familjen.

Det var för ett och ett halvt år sedan som polisen gjorde husrannsakan och grep Ihar Komlik och Gennady Fedynich. De anklagades för att åren 2011–12 ha undanhållit 140 000 euro (1 435 210 svenska kronor) från beskattning. Pengarna påstods ha varit placerade i en litauisk bank.

– Under rättegången kunde man inte lägga fram några bevis. Det skrevs falska artiklar om mig, två av dem är undertecknade av en man som arbetar på den militära akademien. Ett exempel var att jag skulle ha köpt en lyxlägenhet. Men den här lilla lägenheten flyttade min hustru och jag till när min svärfar dog, säger Ihar Komlik

Inför den utdragna rättegången ställde KGB (säkerhetspolisen i Belarus) frågor till närmare 800 av fackförbundets 2 000 medlemmar.

– Men antalet medlemsansökningar har ändå ökat, ironiskt nog har rättegången gett oss fri, ja, obetald PR, skämtar han.

Finns det någon enskild händelse som gjorde att du och Gennady Fedynich fick ögonen på er?

– Jag är övertygad om att det var vår lyckade kampanj 2017 när vi samlade in 45 000 underskrifter mot den så kallade parasitlagen. Fackliga organisationer var ledande, men vi fick framför allt med oss många i regimens lojala väljarbas.

Med ”parasitlagen” ville president Aljaksandr Lukasjenka införa en straffskatt för arbetslösa. Den som inte arbetar eller lyckas hitta ett arbete skulle böta 2 500 kronor per år. Förslaget väckte vrede och blev en påminnelse om vad parasiter, tunejadtsy, kunde betyda på Sovjettiden; fängelse eller i värsta fall – som under de första revolutionsåren – dödsstraff. I april 2018 blev förslaget ersatt av ett nytt regelverk. ”Parasiterna” ska nu till skillnad från andra betala hela kostnaden för el och värme i sina hem.

Rättegången och domen har tagit mycket kraft och tid för Ihar Komlik. Som ung var han medlem i kommunistpartiets ungdomsförbund och djupt engagerad i både sitt arbete på universitetet och i sin fritid.

– Min pappa växte upp på ett barnhem och min mamma arbetade som metallarbetare. Jag ville göra gott i samhället. Drömmen var att få bli polis.

Nyhetsbrev

Stöd oss

Bötfälls för att anordna protestmöten

Stöd och utbyte med Palmecentret och Socialdemokraterna avgörande