Arbetares rättigheter-arkiv

”Demokratin i världen är på tillbakagång. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg”, konstaterade Wallström när hon presenterade utrikespolitiska deklarationen i riksdagen. Tillbakagången är global och många av Palmecentrets samarbetsorganisationer vittnar om ökad repression och trakasserier.

Utvecklingen gäller även Europa. Inför Europaparlamentsvalet finns anledning till en orosanmälan om ett brunt Europa. Det är också undertiteln till boken ”Ödesvalet” som Palmecentret lanserar i början av mars, i samarbete med skribenten Lars Jederlund. Boken beskriver de partier som befinner sig till höger om den traditionella högern och vad de vill göra med Europa. Boken är intressant men också skrämmande läsning. Vi gör klokt att ta dem på orden – de menar det de säger. Ungern halkade exempelvis ner i organisationen Freedom House:s listning av läget för civila och politiska fri- och rättigheter i världens alla länder. Som första land i EU klassas nu Ungern som ”delvis fritt”.

Därför är det glädjande att regeringens demokratioffensiv även ska omfatta Europasamarbetet – ”vi ska ställa krav på att demokratin och rättsstatens principer respekteras av samtliga EU:s medlemsstater”, slår Wallström fast. Demokratin måste vinnas i varje epok och av varje generation. Vi lever i dag i en avgörande tid för EU och Europas framtid.

Det ovanligt tydliga jämlikhetsperspektivet i den utrikespolitiska deklarationen är också mycket välkommet. Det finns ett otvetydigt samband mellan växande sociala klyftor och en minskande tilltro till demokratin. Därför behöver vi mer jämlikhet och mindre klyftor. Världens resurser behöver fördelas solidariskt, både inom och mellan länder. Ett ensidigt fokus i biståndet på de fattigaste länderna som varit rådande under senare år, inte minst under alliansregeringens åtta år vid makten, ersätts förhoppningsvis av ett fokus på de fattigaste människorna – oavsett om de bor i ett låg- eller medelinkomstland. Ökad tonvikt på den sociala dialogen mellan stater, arbetsgivare och fackföreningar är en viktig del. Den aviserade utvecklingen av initiativet Global Deal förpliktigar.

Att jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter fortsätter att stå i fokus för utrikespolitiken känns självklart. En konkretisering av vad den feministiska utrikespolitiken 2.0 kommer att innehålla är nödvändig. Sverige måste fortsätta att flytta fram positionerna på området.

Den andra prioriteringen i regeringens utrikespolitik är fred och säkerhet. Också här skulle det behövas en offensiv – en offensiv för perspektivet gemensam säkerhet i stället för fortsatt upprustning och krigsretorik. Freden kommer aldrig att kunna vinnas med militära medel.

Att regeringen avser ta ett nytt initiativ och samla en bred krets länder i arbetet för kärnvapennedrustning är naturligtvis välkommet. Men målet för nedrustning måste vara avrustning. Spänningarna i vår omvärld ökar och kärnvapenhotet har inte varit så stort som sedan kalla krigets dagar. Vi vet att ett kärnvapenkrig skulle utplåna hela mänskligheten. Att ett fåtal länder har mänsklighetens öde i sina händer är fullkomligt oacceptabelt och det måste den överväldigande majoritet länder som inte har kärnvapen ändra på. Också här bör Sverige och Wallström gå före – det ligger helt rätt i tiden.

Manila, november 2018. Duggregnet, som gör att vi flyttar till ett bord under tak, kommer som en lättnad i den tryckande värmen som råder här i mitten av november.

Jag sitter med ett par kollegor och några svenska journalister och lyssnar på Youth for Mental Health Coalition, en lobbyorganisation som består av unga förespråkare och aktivister i Filippinerna, som bildades för att driva frågan om psykisk ohälsa bland unga i landet.

Med kring bordet är också Alvin Quintans, chef för Active Citizenship Foundation (ACF). ACF är en av de organisationer som Olof Palmes Internationella Centersamarbetar med i Filippinerna, och de i sin tur stödjer det arbete Youth for Mental Health Coalition bedriver. ACF arbetar för att öka människors politiska deltagande och lokalbefolkningens inflytande över lokal politik och samhällsutveckling i hela landet.

Raymond John Aguit, eller RJ som han kallas, är ordförande för Youth for Mental Health Coalition och aktivist samtidigt som han studerar till läkare. Han visar ett cirkeldiagram på sin bärbara dator, från en stor studie som Världshälsoorganisationen (WHO) har gjort kring antalet diagnostiserade depressioner per region i världen. Sydostasien har det största antalet av de regioner FN-organet kartlagt, med sina dryga 85 miljoner diagnoser.

Tillsammans med RJ beskriver Alyannah Lagasca och en annan ung aktivist som heter Wilfred Malabanan hur de arbetar med frågan. Alyannah har, precis som flera som engagerat sig i Youth for Mental Health Coalition, själv en neuropsykiatrisk diagnos. De berättar att stigmat är enormt kring psykisk ohälsa i Filippinerna.

För att kunna få relevant hjälp att klara sina universitetsstudier, till exempel, krävs dels förändrad lagstiftning och riktlinjer som ger unga som lider av psykisk ohälsa rättigheter och stöd, men också kunskap. Att lätta upp samtalsklimatet kring frågan, att våga prata om det och på sikt bryta stigmat.

RJ, Alyannah, Wilfred och alla deras aktivistkollegor lobbar nu för att man i Filippinerna ska uppdatera sin lagstiftning på området, berättar de. Man har fått hjälp av politiker som drivit frågan på olika nivåer, och en Mental Health Act har arbetats fram. Ett paket av riktlinjer och förslag som skulle göra livet lättare för Filippinernas unga och deras psykiska hälsa. Som ska motverka diskriminering och bryta stigmat.

Stockholm, januari 2019. Nu i veckan nås jag av nyheten att Filippinerna undertecknat och ska börja implementera de förslag vi fick höra om i regnet i Manila för två månader sedan. Att de riktlinjer som Youth for Mental Health Coalition skapat uppmärksamhet och byggt kunskap kring så länge nu alltså ska ingå i den vidare lagstiftningen som omgärdar hälso- och sjukvårdsområdet i Filippinerna.

Man har insett vidden av detta stora och alarmerande problem; för folkhälsan, för samhällsekonomin, men framför allt för vad det gör med unga människor om det förblir underprioriterat och förbisett.

I Sverige är ungas psykiska ohälsa också ett jätteproblem. Flera svenska rapporter vittnar på sistone om att unga i Sverige mår sämre och sämre (Tankesmedjan Tiden, Folkhälsomyndigheten, Mind). För lite för sent, brukar det heta, men ett gott tecken är i alla fall att statsminister Stefan Löfven tog upp frågan i regeringsförklaringen nu i veckan.

Ökad stress, prestationsångest och en ständigt uppkopplad tillvaro är alla faktorer som unga i Sverige delar med unga i Filippinerna. Något som kan kännas igen av unga människor i båda länderna är även den upplevda känslan av sämre levnadsvillkor och framtidsutsikter, på arbets- och bostadsmarknaden.

Lägg därtill att den politiska osäkerheten och oroligheten är enorm i Filippinerna efter president Dutertes tillträde 2016. Att det nästan dagligen sker utomrättsliga avrättningar genom hans krig mot droger och att så många som tiotusentals unga har skjutits till döds av polisen, något som välkomnats av inte bara presidenten utan av flera högt uppsatta politiker.

I ett samhälle genomsyrat av den rädsla som detta skapar, och som många jag träffade i Filippinerna vittnade om, finns en grogrund för ytterligare stress och hopplöshet inför framtiden för unga personer. Men det är också en grogrund för samhällsengagemang, medbestämmande och motkraft. Att om man organiserar sig på gräsrotsnivå kan man göra skillnad – som Youth for Mental Health Coalition gör.

Inte ett steg till. Ihar Komlik står på tröskeln till familjens lägenhet i utkanten av Minsk. Om han kliver över den bryter han mot den dom som utfärdades den 24 augusti 2018. Fem års ledarskapsförbud, fyra års frihetsinskränkning på helger och nätter, 200 000 svenska kronor i böter. Så blev straffet för Ihar Komlik och Gennady Fedynich, båda fackföreningsledare. De är verksamma inom det oberoende fackförbund (till skillnad från statligt närstående) som organiserar anställda inom elektronikindustrin i Belarus.

– När folk säger att vi är i opposition säger jag att det vi som försvarar lag och rätt mot de kriminella. Jag godkänner inte det nuvarande domstolssystemet, säger Ihar Komlik.

Han är förbjuden att lämna sitt hem mellan klockan 21 och 06 och på helger. Nyårshelgen har just passerat, men någon champagneflaska har inte öppnats i hemmet. I domen ingår även alkoholförbud. Övervakningen letar sig in i det mest privata, som om övervakningskameror ständigt vore riktade mot familjen.

Det var för ett och ett halvt år sedan som polisen gjorde husrannsakan och grep Ihar Komlik och Gennady Fedynich. De anklagades för att åren 2011–12 ha undanhållit 140 000 euro (1 435 210 svenska kronor) från beskattning. Pengarna påstods ha varit placerade i en litauisk bank.

– Under rättegången kunde man inte lägga fram några bevis. Det skrevs falska artiklar om mig, två av dem är undertecknade av en man som arbetar på den militära akademien. Ett exempel var att jag skulle ha köpt en lyxlägenhet. Men den här lilla lägenheten flyttade min hustru och jag till när min svärfar dog, säger Ihar Komlik

Inför den utdragna rättegången ställde KGB (säkerhetspolisen i Belarus) frågor till närmare 800 av fackförbundets 2 000 medlemmar.

– Men antalet medlemsansökningar har ändå ökat, ironiskt nog har rättegången gett oss fri, ja, obetald PR, skämtar han.

Finns det någon enskild händelse som gjorde att du och Gennady Fedynich fick ögonen på er?

– Jag är övertygad om att det var vår lyckade kampanj 2017 när vi samlade in 45 000 underskrifter mot den så kallade parasitlagen. Fackliga organisationer var ledande, men vi fick framför allt med oss många i regimens lojala väljarbas.

Med ”parasitlagen” ville president Aljaksandr Lukasjenka införa en straffskatt för arbetslösa. Den som inte arbetar eller lyckas hitta ett arbete skulle böta 2 500 kronor per år. Förslaget väckte vrede och blev en påminnelse om vad parasiter, tunejadtsy, kunde betyda på Sovjettiden; fängelse eller i värsta fall – som under de första revolutionsåren – dödsstraff. I april 2018 blev förslaget ersatt av ett nytt regelverk. ”Parasiterna” ska nu till skillnad från andra betala hela kostnaden för el och värme i sina hem.

Rättegången och domen har tagit mycket kraft och tid för Ihar Komlik. Som ung var han medlem i kommunistpartiets ungdomsförbund och djupt engagerad i både sitt arbete på universitetet och i sin fritid.

– Min pappa växte upp på ett barnhem och min mamma arbetade som metallarbetare. Jag ville göra gott i samhället. Drömmen var att få bli polis.

På gatorna i den filippinska huvudstaden Manila är ”jeepneys” det mest karaktäristiska inslaget. De rikt dekorerade små bussarna finns överallt, även i souvenirbutiken där det säljs jeepnymodeller och kylskåpsmagneter med jeepneys.

Ursprunget till jeepneys är de jeepar som den amerikanska armén lämnade kvar efter andra världskriget. Någon kom på idén att förlänga jeepen, sätta på ett tak och installera två tvärgående bänkar. På så sätt skapades ett slags minibuss.

Men även om jeepneys är kulturhistoria finns goda skäl till att låta dem gå i pension. De gamla motorerna spyr ut förorenande avgaser, säkerheten är dålig både för passagerare och förare och det är svårt för en person med rörelsehinder att ta sig på och av. I några filippinska städer rullar redan moderna eldrivna minibussar, som ett alternativ.

Men som vid varje förändring finns vinnare och förlorare. För Arnulfos kan det handla om att behöva ta ett lån på motsvarande cirka 300 000 kronor för att köpa en ny buss. En enorm summa för den som tjänar omkring 140 kronor om dagen.

Det är inte ens säkert att det i framtiden kommer vara tillåtet att äga sin egen buss. Regeringen verkar vara inställd på att det bara är företag som äger flera bussar som ska få licens för att bedriva kollektivtrafik. Och det finns fler frågetecken. Hur ska det vara möjligt att på bara några år producera en stor mängd minibussar, hur ska man kunna sätta upp alla de laddningsstolpar som behövs?

Arnulfo och många av de andra förarna tror att kinesiska företag blir vinnarna. Den auktoritäre presidenten Duterte har visat tydliga ambitioner att närma sig Kina.

– Vi ska inte låta kinesiska kapitalister komma in och ta över. Det är inte acceptabelt, säger Arnulfo Abril.

Jeepneyförarnas fackliga organisation är rösten som talar för förarnas sak, även om bara en minoritet av förarna är fackligt anslutna. Facket tillhör centralorganisationen Sentro, som är en viktig samarbetspartner för Palmecentret i Filippinerna. I projektet för att stödja jeepneyförarna deltar Kommunal, som organiserar busschaufförer inom kollektivtrafiken i Sverige.

– Det handlar till stor del om utbildning. Grundläggande utbildning för att över huvud taget förstå nyttan med en fackförening, och ledarskapsutbildning, för att stärka de som ska företräda förarna, säger Astrid König, internationell ombudsman på Kommunal.

En målsättning är att förarna ska bilda kooperativa företag som kan sköta busstrafiken. Ett alternativ till storföretag. För att bara säga nej håller inte. Det kommer att ske förändringar, även för Arnulfo, som kört samma jeepny sedan 1983. Ett jobb som gjort att han kunna betala college för tre barn. Men han har ytterligare två barn som ännu inte avslutat sina studier. Så han tänker inte ge sig så lätt.

Nyhetsbrev

Stöd oss