Arbetares rättigheter-arkiv

Maja Ullberg ingick i en delegation från Handelsanställdas förbund avdelning 26 i Gävle som under hösten besökte Nordmakedonien för att möta de textilarbeterskor som de sedan något år tillbaka stödjer genom ett av Palmecentrets projekt.

Maja Ullberg är frisör och klubbordförande i Handels. För henne innebar resan till Nordmakedonien att hon för första gången reste ut för att se hur den fackliga solidariteten fungerar i praktiken. Hon mötte kvinnor som arbetar under svåra förhållanden, som av rädsla för att förlora jobbet inte vågade framträda öppet.

– Mötet med textilarbeterskorna skedde på en restaurang, där ägaren visat förståelse för deras situation. Vi fick sitta längts in i lokalen, och fick varken ta bilder eller anteckningar, berättar Maja Ullberg.

Kvinna födde barn på fabriken

Kvinnorna de mötte berättade att de tvingas betala tillbaka en del av sin lön till arbetsgivaren i kontanter, trots att lönen bara uppgår till den lagstadgade minimilönen. En kvinna berättade om hur hon efter semestern tvingades att betala tillbaka semesterersättningen till sin arbetsgivare. Ytterligare ett vittnesmål handlade om en kvinna som fött barn på fabriken, sedan hon vägrats ledighet inför förlossningen.

– Nu när jag själv varit ute och sett den här verkligheten förstår jag hur oerhört viktigt vårt stöd är, säger Maja Ullberg.

Stödet från Palmecentret och Handelsavdelningen går till organisationen Glasen Tekstilec. Grundare av organisationen är Kristina Ampeva, som själv fått sparken från en textilindustri efter att ha kritiserat arbetsförhållandena. Nu arbetar hon nära nog dygnet runt för att stödja andra kvinnor i samma situation.

Delegationen från Sverige besökte även en textilmässa där det var tillåtet att ta bilder och det gick att tala öppet med människor. Där träffade de representanter för den nya socialdemokratiska regeringen, som arbetar för att höja minimilönen och se till att arbetsmarknadslagstiftningen också följs i praktiken.

Inflationen är 400 procent. Det saknas elektricitet, vatten, mediciner och bensin. Lärare och sjuksköterskor arbetar bara två dagar i veckan, eftersom de inte har råd att åka till jobbet fler dagar. Läkarna har strejkat i månader. De som vågar protestera behandlas hårdhänt. Fackliga protester slås ned brutalt och fackliga ledare grips.

Mitt i detta elände turnerar en teatergrupp runt på olika arbetsplatser i och nära huvudstaden Harare, för att spela och bjuda in till diskussion om känsliga frågor som till exempel sexuella trakasserier, könssjukdomar eller korruption. Men även bildande ämnen som exempelvis hur man sköter sin ekonomi. Man kan förstås ställa sig frågan vad teater kan göra för nytta mitt i krisen.

– Kunskap är makt. När man får tillfälle att lära sig tala och diskutera så utvecklas man, och får större möjligheter att ställa makthavarna till svars, säger Jasen Mphepo, som är chef på Patsime, som är den organisation som får stöd av Palmecentret och ABF för att genomföra teaterprojektet.

Jasen Mphepo tillägger att kunskap som gör att man kan ta hand om sin hälsa hjälper människor att hålla sig friska och därmed kunna tjäna pengar. Teaterföreställningarna blir ett glädjefyllt avbrott i en annars besvärlig livssituation.

– Jag hoppas verkligen att ni från Sverige fortsätter att stödja den här verksamheten. Människor här känner sig hjälplösa, och teaterprojektet är ett sätt att utveckla kunskap och medvetenhet.

Palmecentret och dess medlemsorganisationer har en omfattande verksamhet i Zimbabwe, med i huvudsak till stöd till fackföreningar, kvinno- och ungdomsorganisationer.

I byn där Mevlida bor finns ingen kollektivtrafik, inget TV-nät eller någon telefonlinje. Mevlida har tre mobiltelefoner med olika SIM-kort, men oftast måste hon åka till en grannby för att kunna lita på täckningen. Hon återvände hit, till Daljegošta i Bosnien och Hercegovina, med sin krigsskadade man för fem år sedan.

Under kriget isolerades byn, och den är än i dag avskild från resten av omgivningen. Enligt ett bosniskt talesätt befinner man sig ”varken på jorden eller i himlen” när man lever isolerat.

– Kvinnorna i de isolerade byarna är inte inkluderade i samhället. Jag och några grannkvinnor bestämde oss för att starta en förening. Vårt mål var framför allt att få kvinnorna här att börja samlas och umgås utanför hemmet, berättar Mevlida.

Genom projektet, som genomförs av organisationen Vive Žene, har Mevlidas förening träffat andra kvinnoföreningar i närområdet.

– Vi var alla isolerade i våra hem och uppdelade på etniska grunder, serbiska kvinnor och bosniakiska för sig. Nu umgås vi och samarbetar jättebra. För mig är det viktigt att kvinnorna här lämnar hemmet då och då och förstår vikten av sitt egna värde. Nu lär vi oss att producera och sälja varor, så som sylt och saft, och ger råd till varandra, berättar Mevlida.

– Detta är ett land förstört av krig. Många av de som återvände tvingades bo år i tält när de kom tillbaka. De som bor här har överlevt koncentrationsläger och lider av trauman från kriget. Livet i de isolerade byarna präglas av patriarkala strukturer och aggressivitet, förklarar Mima Dahić, som är koordinator för projektet.

Många av kvinnorna som lever i byarna ses inte som en del av familjens försörjning. De lever av småskaligt jordbruk och producerar varor typiska för regionen. Genom nätverksprojektet har de fått utbildning i ekonomi, produktion och försäljning. Många av kvinnorna var tidigare återförsäljare av råvaror, men producerar nu i stället slutprodukterna. Varje år arrangeras en marknad i Tuzla där produkterna säljs. Och den goda kvaliteten har lett till att fler vill ta del av varorna.

Mevlida berättar att en väninna och medlem i föreningen utsattes för våld i hemmet. Genom stöd från projektet kunde hon få bättre insikt om sin situation.

– Men vad hjälpte det när hon inte var ekonomiskt självständig och därför måste gå tillbaka till förövaren? Jag förstod då att vi inte hade löst någonting och därför började vi arbeta med att stärka kvinnorna ekonomiskt också.

– I många fall har detta ändrat dynamiken i familjerna. Kvinnorna har en egen inkomst och bidrar till familjens försörjning, vilket såklart leder till en form av frigörelse, säger Mima.

Bli fadder för ett projekt
Vill du engagera din organisation i Palmecentrets verksamhet? Att bli projektfadder är ett enkelt sätt att bli aktiv. Organisationer närstående Palmecentret kan bli fadder för ett centralt drivet projekt. Det betyder att organisationen blir delaktiga i projektet men att inga krav ställs på genomförande. Läs mer här.

När cyklonen Idai drog in över Mocambique, Malawi och Zimbabwe i mitten av mars var förödelsen total i regionen. En talesperson för FN:s metereologiska organisation uppgav att det var en av de värsta cyklonerna på södra halvklotet. Bara i Zimbabwe beräknas över en kvarts miljon människor behöva humanitärt stöd. 90 000 människor (18 000 hushåll) har fått sina hem förstörda och behöver akutboende. 60 000 barn behöver omedelbart skydd och i den värst drabbade provinsen Manicaland är uppskattningsvis 95 procent av vägar och broar förstörda.

Redan innan cyklonen drog in så förväntades första halvåret bli det torraste på länge, med magra skördar och stor hunger som följd. Utöver det råder akut brist på kontanter i landet, inflationen på basvaror har stigit, arbetslösheten har parkerat sig strax över 90 procent och medicinerna i landet har tagit slut. En tredjedel av landets befolkning, fem miljoner människor, uppskattades vara i särskilt behov av livsuppehållande humanitär hjälp.

Det är viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det humanitära behovet är oerhört stort, men samtidigt som vi hjälper med det akuta måste vi också stötta lokala samarbetspartners i deras arbete som organiserar, utbildar och påverkar. Vi måste stötta de som ifrågasätter och utmanar och de som försöker förändra system och strukturer.

Den 14–16 januari hade fackliga federationen ZCTU – en av Palmecentrets samarbetspartners – uppmanat till generalstrejk. Det fanns flera bakomliggande orsaker men den utlösande faktorn var en drastisk höjning av bensinpriset, som gjorde att priset blev världens högsta. Alla stannade inte hemma, det blev oroligt på gatorna, med plundring av affärer och förstörelse. Militär kallades in, över tusen personer fängslades och 17 personer sköts till döds. Sociala medieplattformar låstes och under en tid stängdes internet ner helt i hela landet.

Förra årets val var menat att signalera att ett nytt system rådde. Zimbabwe skulle bjuda in till investeringar i och med att landets tredje president sedan självständigheten skulle få folkets förtroende. För första gången på femton år tilläts utländska valobservatörsmissioner på plats. Valet var fredligare än på länge, det fanns en uppsjö partier och kandidater som sökte förtroende. Men även om tonen mellan partierna mestadels var god förekom en hel del trakasserier inom partierna under nomineringsprocesserna, främst riktat mot kvinnor. Framförallt våldet efter valet blev lite för mycket för utländska investerare och internationella samfundet.

Palmecentret arbetar, tillsammans med medlemsorganisationers projektgrupper, långsiktigt med våra lokala partners för en hållbar förändring. Det handlar om att ställa myndigheter till svars, att människor gemensamt kräver sin rätt och gör sina röster hörda.

För att få till en riktig förändring behöver förutsättningar och attityder förändras. Lokala politiker och förvaltningar måste vara mer transparenta och faktiskt i större utsträckning hålla sina löften. Det krävs en social dialog som innefattar mer än regim och opposition, det krävs reformer och skyddsmekanismer för de som är aktiva inom den informella sektorn. Arbete krävs för att lösa det mest akuta samtidigt som man också riktar in sig på de bakomliggande orsakerna.

Första maj drar i gång tidigt. Det börjar redan i gryningen svensk tid när feminister och fredsvänner i Filippinerna (som ligger 6 timmar före Sverige) ställer upp för att demonstrera för jämställdhet, demokrati och social trygghet och fortsätter fram till långt in på natten då de mexikanska hushållsarbetarna fyller gatorna på andra sidan jordklotet.

Progressiva rörelser behövs, inte bara på första maj utan 365 dagar om året. Den globala arbetarrörelsen består av tusentals olika stämmor som tillsammans bildar en mäktig kör för fred, frihet och rättvisa.

Traditionen med första maj-demonstrationer inleddes 1890, efter ett beslut på en internationell arbetarkongress. Från början stod kampen för 8 timmars arbetsdag i fokus. Parollerna har skiftat genom åren, likaså antalet deltagare. När de politiska vindarna blåst åt vårt håll har demonstrationerna varit stora, ibland har det varit glesare led ett par år innan det har vänt igen. Men demonstrationerna har fortsatt.

Första maj är en viktig högtidsdag. Men 2019 kanske ännu viktigare än vanligt. Högernationalismens vindar viner kallt. Valrörelsen till Europaparlamentsvalet – Ödesvalet som det kallats – har dragit i gång. Marie Nilsson, som är förbundsordförande för vår medlemsorganisation IF Metall, skriver i Dagens Arbete varför hon tänker demonstrera på första maj: ”Det känns faktiskt viktigare än på mycket länge. Riksdagen har en bred högermajoritet. Extremhögern vinner mark i hela Europa.”

Arbetarrörelsen är den motkraft som kan vända utvecklingen. Tillsammans ska vi manifestera på gator och torg för demokratiska och jämlika samhällen. För hållbar utveckling och för alla människors lika rätt. För fred och nedrustning i en tid när världens samlade militära utgifter är på den högsta nivån sedan kalla krigets dagar. Så alldeles självklart ska Sverige skriva under FN:s förbud mot kärnvapen – det blir min första maj-paroll.

Himaya Montenegro och Novelita Palisoc, som oftast kallar sig för Maia och Novy, är nära vänner, med många år bakom sig som hushållsarbetare. Maia fick sitt första jobb hos en familj när hon var 11 år gammal.

Båda är ledande personer inom United, det filippinska facket för hushållsarbetare. Facket organiserar endast omkring 2 000 av landets cirka 1,8 miljoner hushållsarbetare. Men bara att det finns en organisation som ger röst åt hushållsarbetare i media och i förhandlingar med myndigheterna är av betydelse.

– I morgon reser jag till Sydafrika för att vara med på kongress med det internationella facket för hushållsarbetare, säger Novy, den dag jag träffar dem i Manila. En resa som ledde till att hon valdes in i styrelsen för den internationella organisationen.

Novy har som många andra filippinska kvinnor erfarenhet av att arbeta i familjer utomlands. Tiden i Qatar beskriver hon som två års helvete, under förhållanden som påminde mer om slaveri än ett anständigt arbete.

Familjen hon arbetade för hyrde ut henne som tvätterska och la beslag på halva hennes lön. Hon fick sätta sig i skuld för att få visum och om hon inte arbetade av skulden hotade arbetsgivaren med att inte lämna tillbaka hennes pass. På lediga dagar var hon instängd på ett härbärge där de inte fick tillräckligt att äta.

Men även i dag har hon en tuff arbetssituation. Mannen i familjen där Novy arbetar in dag har drabbats av en stroke och behöver mycket stöd. Varje natt sover Novy på en madrass på golvet bredvid sin arbetsgivare. Dock arbetar hon inte längre heltid i familjen, som har fått ta in ytterligare en anställd som stöd.

Både Maia och Novy har haft turen att efter en tid hamna i familjer där de fått chansen att utbilda sig vid sidan av arbetet. Framför allt har det varit män och manliga släktingar till familjerna som visat välvilja och ställt upp.

– Jag tog hand om tre hus på dagarna, och studerade om kvällarna. Mannens brorson köpte skolböcker åt mig, berättar Maia.

Hushållsarbetarnas fackförening är ansluten till Learn, som är en organisation som närmast liknar ABF, och inte en facklig centralorganisation. I Filippinerna stämplas facket som radikala bråkmakare, och det skrämmer vissa från att ansluta sig.

– När medvetenheten ökar är förhoppningen att hushållsarbetarna ansluter sig till den fackliga organisationen Sentro, säger Jennifer Albano, generalsekreterare i Learn.

Palmecentret och en rad svenska medlemsorganisationer samarbetar med Learn och Sentro. Det internationella facket International Domestic Workers Federation stöds genom ett projekt som Kommunal driver genom Palmecentret.

– Vår demokrati är begränsad. Situationen förhindrar arbetet för grundläggande rättigheter, säger Ming Lam från Hong Kong Confederation of Trade Union (HKCTU).

HKTCU, den fria fackliga landsorganisationen i Hongkong, bildades 1990. Precis som i den svenska arbetarrörelsens barndom är kampen för utökad demokrati en viktig fråga.

– Fackföreningsrörelsen måste slåss för mer demokrati. Som det är i dag hindras arbetarklassen från att ta del av politiken, säger Ming Lam.

Arbetarna missgynnas av systemet

Hongkong var tidigare brittiskt, men avkoloniserades 1997 och är nu en delvis självstyrande del av Kina. När det gäller demokratiska fri- och rättigheter har Hongkong på flera sätt ett starkare skydd än fastlands-Kina. Men det finns begränsningar.

Hongkong har ett eget parlament, men bara cirka hälften av platserna tillsätts genom val. Resten utses indirekt, bland annat av näringslivet.

Att storföretagen kan välja sina egna representanter till parlamentet missgynnar arbetarna. Ett resultat av det är att det saknas regler för arbetstider, Ming Lam berättar att den genomsnittliga arbetstiden är 55 timmar i veckan.

– Men många arbetar upp till 72 timmar i veckan, det gäller bland annat säkerhetsvakter, städare, anställda i äldreomsorgen och andra med fysiskt tunga arbeten.

Fackets styrka är solidariteten

Ett annat problem är bristen på kollektiva förhandlingar. Fackets styrka är solidariteten, insikten om att man är starka tillsammans. Men det kan vara svårt att använda den kraften om få är med i facket. Förbunden inom HKCTU har cirka 190 000 medlemmar, det är bara 5 procent av arbetskraften. Mindre än 1 procent av löntagarna täcks av kollektivavtal.

– Det viktigaste är att organisera. I sektorer där vi är organiserade är villkoren mycket bättre, säger Ming Lam.

Det finns vissa sektorer där facket är starkt. En sådan är skolbranschen – nästan 90 procent av lärarna är anslutna till lärarfacket. Bussförare och flygbolagsanställda har också starka fackföreningar.

Organisering av deltidsanställda

– En av våra utmaningar är att många arbetar som frilansare, på deltid, eller byter jobb ofta. Det är viktigt att de också är med i facket, säger Ming Lam.

Nyligen har HKCTU haft ett lyckat organiseringsprojekt för musiklärare, som har fått en egen fackförening.

Musiklärarna som undervisar på olika skolor i Hongkong har formellt setts som egenföretagare, men facket menar att de ska räknas som anställda.

Ming Lam berättar att musiklärarna hade kontakt med varandra genom olika nätverk redan innan fackföreningen bildades.

– Vi tog tillvara på det och hjälpte dem att organisera sig. Musiklärarna hade många problem på sina arbeten, men nu har det blivit bättre.

”Demokratin i världen är på tillbakagång. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg”, konstaterade Wallström när hon presenterade utrikespolitiska deklarationen i riksdagen. Tillbakagången är global och många av Palmecentrets samarbetsorganisationer vittnar om ökad repression och trakasserier.

Utvecklingen gäller även Europa. Inför Europaparlamentsvalet finns anledning till en orosanmälan om ett brunt Europa. Det är också undertiteln till boken ”Ödesvalet” som Palmecentret lanserar i början av mars, i samarbete med skribenten Lars Jederlund. Boken beskriver de partier som befinner sig till höger om den traditionella högern och vad de vill göra med Europa. Boken är intressant men också skrämmande läsning. Vi gör klokt att ta dem på orden – de menar det de säger. Ungern halkade exempelvis ner i organisationen Freedom House:s listning av läget för civila och politiska fri- och rättigheter i världens alla länder. Som första land i EU klassas nu Ungern som ”delvis fritt”.

Därför är det glädjande att regeringens demokratioffensiv även ska omfatta Europasamarbetet – ”vi ska ställa krav på att demokratin och rättsstatens principer respekteras av samtliga EU:s medlemsstater”, slår Wallström fast. Demokratin måste vinnas i varje epok och av varje generation. Vi lever i dag i en avgörande tid för EU och Europas framtid.

Det ovanligt tydliga jämlikhetsperspektivet i den utrikespolitiska deklarationen är också mycket välkommet. Det finns ett otvetydigt samband mellan växande sociala klyftor och en minskande tilltro till demokratin. Därför behöver vi mer jämlikhet och mindre klyftor. Världens resurser behöver fördelas solidariskt, både inom och mellan länder. Ett ensidigt fokus i biståndet på de fattigaste länderna som varit rådande under senare år, inte minst under alliansregeringens åtta år vid makten, ersätts förhoppningsvis av ett fokus på de fattigaste människorna – oavsett om de bor i ett låg- eller medelinkomstland. Ökad tonvikt på den sociala dialogen mellan stater, arbetsgivare och fackföreningar är en viktig del. Den aviserade utvecklingen av initiativet Global Deal förpliktigar.

Att jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter fortsätter att stå i fokus för utrikespolitiken känns självklart. En konkretisering av vad den feministiska utrikespolitiken 2.0 kommer att innehålla är nödvändig. Sverige måste fortsätta att flytta fram positionerna på området.

Den andra prioriteringen i regeringens utrikespolitik är fred och säkerhet. Också här skulle det behövas en offensiv – en offensiv för perspektivet gemensam säkerhet i stället för fortsatt upprustning och krigsretorik. Freden kommer aldrig att kunna vinnas med militära medel.

Att regeringen avser ta ett nytt initiativ och samla en bred krets länder i arbetet för kärnvapennedrustning är naturligtvis välkommet. Men målet för nedrustning måste vara avrustning. Spänningarna i vår omvärld ökar och kärnvapenhotet har inte varit så stort som sedan kalla krigets dagar. Vi vet att ett kärnvapenkrig skulle utplåna hela mänskligheten. Att ett fåtal länder har mänsklighetens öde i sina händer är fullkomligt oacceptabelt och det måste den överväldigande majoritet länder som inte har kärnvapen ändra på. Också här bör Sverige och Wallström gå före – det ligger helt rätt i tiden.

Manila, november 2018. Duggregnet, som gör att vi flyttar till ett bord under tak, kommer som en lättnad i den tryckande värmen som råder här i mitten av november.

Jag sitter med ett par kollegor och några svenska journalister och lyssnar på Youth for Mental Health Coalition, en lobbyorganisation som består av unga förespråkare och aktivister i Filippinerna, som bildades för att driva frågan om psykisk ohälsa bland unga i landet.

Med kring bordet är också Alvin Quintans, chef för Active Citizenship Foundation (ACF). ACF är en av de organisationer som Olof Palmes Internationella Centersamarbetar med i Filippinerna, och de i sin tur stödjer det arbete Youth for Mental Health Coalition bedriver. ACF arbetar för att öka människors politiska deltagande och lokalbefolkningens inflytande över lokal politik och samhällsutveckling i hela landet.

Raymond John Aguit, eller RJ som han kallas, är ordförande för Youth for Mental Health Coalition och aktivist samtidigt som han studerar till läkare. Han visar ett cirkeldiagram på sin bärbara dator, från en stor studie som Världshälsoorganisationen (WHO) har gjort kring antalet diagnostiserade depressioner per region i världen. Sydostasien har det största antalet av de regioner FN-organet kartlagt, med sina dryga 85 miljoner diagnoser.

Tillsammans med RJ beskriver Alyannah Lagasca och en annan ung aktivist som heter Wilfred Malabanan hur de arbetar med frågan. Alyannah har, precis som flera som engagerat sig i Youth for Mental Health Coalition, själv en neuropsykiatrisk diagnos. De berättar att stigmat är enormt kring psykisk ohälsa i Filippinerna.

För att kunna få relevant hjälp att klara sina universitetsstudier, till exempel, krävs dels förändrad lagstiftning och riktlinjer som ger unga som lider av psykisk ohälsa rättigheter och stöd, men också kunskap. Att lätta upp samtalsklimatet kring frågan, att våga prata om det och på sikt bryta stigmat.

RJ, Alyannah, Wilfred och alla deras aktivistkollegor lobbar nu för att man i Filippinerna ska uppdatera sin lagstiftning på området, berättar de. Man har fått hjälp av politiker som drivit frågan på olika nivåer, och en Mental Health Act har arbetats fram. Ett paket av riktlinjer och förslag som skulle göra livet lättare för Filippinernas unga och deras psykiska hälsa. Som ska motverka diskriminering och bryta stigmat.

Stockholm, januari 2019. Nu i veckan nås jag av nyheten att Filippinerna undertecknat och ska börja implementera de förslag vi fick höra om i regnet i Manila för två månader sedan. Att de riktlinjer som Youth for Mental Health Coalition skapat uppmärksamhet och byggt kunskap kring så länge nu alltså ska ingå i den vidare lagstiftningen som omgärdar hälso- och sjukvårdsområdet i Filippinerna.

Man har insett vidden av detta stora och alarmerande problem; för folkhälsan, för samhällsekonomin, men framför allt för vad det gör med unga människor om det förblir underprioriterat och förbisett.

I Sverige är ungas psykiska ohälsa också ett jätteproblem. Flera svenska rapporter vittnar på sistone om att unga i Sverige mår sämre och sämre (Tankesmedjan Tiden, Folkhälsomyndigheten, Mind). För lite för sent, brukar det heta, men ett gott tecken är i alla fall att statsminister Stefan Löfven tog upp frågan i regeringsförklaringen nu i veckan.

Ökad stress, prestationsångest och en ständigt uppkopplad tillvaro är alla faktorer som unga i Sverige delar med unga i Filippinerna. Något som kan kännas igen av unga människor i båda länderna är även den upplevda känslan av sämre levnadsvillkor och framtidsutsikter, på arbets- och bostadsmarknaden.

Lägg därtill att den politiska osäkerheten och oroligheten är enorm i Filippinerna efter president Dutertes tillträde 2016. Att det nästan dagligen sker utomrättsliga avrättningar genom hans krig mot droger och att så många som tiotusentals unga har skjutits till döds av polisen, något som välkomnats av inte bara presidenten utan av flera högt uppsatta politiker.

I ett samhälle genomsyrat av den rädsla som detta skapar, och som många jag träffade i Filippinerna vittnade om, finns en grogrund för ytterligare stress och hopplöshet inför framtiden för unga personer. Men det är också en grogrund för samhällsengagemang, medbestämmande och motkraft. Att om man organiserar sig på gräsrotsnivå kan man göra skillnad – som Youth for Mental Health Coalition gör.

Inte ett steg till. Ihar Komlik står på tröskeln till familjens lägenhet i utkanten av Minsk. Om han kliver över den bryter han mot den dom som utfärdades den 24 augusti 2018. Fem års ledarskapsförbud, fyra års frihetsinskränkning på helger och nätter, 200 000 svenska kronor i böter. Så blev straffet för Ihar Komlik och Gennady Fedynich, båda fackföreningsledare. De är verksamma inom det oberoende fackförbund (till skillnad från statligt närstående) som organiserar anställda inom elektronikindustrin i Belarus.

– När folk säger att vi är i opposition säger jag att det vi som försvarar lag och rätt mot de kriminella. Jag godkänner inte det nuvarande domstolssystemet, säger Ihar Komlik.

Han är förbjuden att lämna sitt hem mellan klockan 21 och 06 och på helger. Nyårshelgen har just passerat, men någon champagneflaska har inte öppnats i hemmet. I domen ingår även alkoholförbud. Övervakningen letar sig in i det mest privata, som om övervakningskameror ständigt vore riktade mot familjen.

Det var för ett och ett halvt år sedan som polisen gjorde husrannsakan och grep Ihar Komlik och Gennady Fedynich. De anklagades för att åren 2011–12 ha undanhållit 140 000 euro (1 435 210 svenska kronor) från beskattning. Pengarna påstods ha varit placerade i en litauisk bank.

– Under rättegången kunde man inte lägga fram några bevis. Det skrevs falska artiklar om mig, två av dem är undertecknade av en man som arbetar på den militära akademien. Ett exempel var att jag skulle ha köpt en lyxlägenhet. Men den här lilla lägenheten flyttade min hustru och jag till när min svärfar dog, säger Ihar Komlik

Inför den utdragna rättegången ställde KGB (säkerhetspolisen i Belarus) frågor till närmare 800 av fackförbundets 2 000 medlemmar.

– Men antalet medlemsansökningar har ändå ökat, ironiskt nog har rättegången gett oss fri, ja, obetald PR, skämtar han.

Finns det någon enskild händelse som gjorde att du och Gennady Fedynich fick ögonen på er?

– Jag är övertygad om att det var vår lyckade kampanj 2017 när vi samlade in 45 000 underskrifter mot den så kallade parasitlagen. Fackliga organisationer var ledande, men vi fick framför allt med oss många i regimens lojala väljarbas.

Med ”parasitlagen” ville president Aljaksandr Lukasjenka införa en straffskatt för arbetslösa. Den som inte arbetar eller lyckas hitta ett arbete skulle böta 2 500 kronor per år. Förslaget väckte vrede och blev en påminnelse om vad parasiter, tunejadtsy, kunde betyda på Sovjettiden; fängelse eller i värsta fall – som under de första revolutionsåren – dödsstraff. I april 2018 blev förslaget ersatt av ett nytt regelverk. ”Parasiterna” ska nu till skillnad från andra betala hela kostnaden för el och värme i sina hem.

Rättegången och domen har tagit mycket kraft och tid för Ihar Komlik. Som ung var han medlem i kommunistpartiets ungdomsförbund och djupt engagerad i både sitt arbete på universitetet och i sin fritid.

– Min pappa växte upp på ett barnhem och min mamma arbetade som metallarbetare. Jag ville göra gott i samhället. Drömmen var att få bli polis.

Nyhetsbrev

Stöd oss

Kvinna födde barn på fabriken

Arbetarna missgynnas av systemet

Fackets styrka är solidariteten

Organisering av deltidsanställda