Arbetares rättigheter-arkiv

– I många länder ses inte hushållsanställda som arbetstagare och om du finns i den informella sektorn omfattas du inte av ländernas lagstiftning, säger Sofia Johansson, internationell ombudsman på Kommunal.

Just det var problemet i Mexiko. Saken ställdes på sin spets när en 80-årig kvinna som jobbat som hushållsarbetare i 50 år lämnade in en talan till domstol om att få rätt att få del av socialförsäkringssystemet. Hon fick avslag; enligt lagen har det inte varit obligatoriskt att skriva in hushållsarbetare i systemet.

Kvinnan överklagade till Högsta domstolen och fick stöd av hushållsarbetarfacket Sinactraho.

– Vi gick ihop med andra organisationer och gjorde offentliga uttalanden där vi uppmanade domstolen att döma till hushållsarbetarens fördel, säger Norma Palacios från Sinactraho.

I december 2018 dömde Högsta Domstolen att det var diskriminering att arbetsgivare inte var skyldiga att registrera hushållsarbetare till socialförsäkringssystem. Domstolen gav regeringen tre år att ta fram ett system som gör anslutningen obligatorisk.

Att bli inskriven i sjukförsäkringen innebär att de mexikanska hushållsarbetarna kommer att ha tillgång till bland annat sjukvård, försäkringar vid arbetsskada, pension och arbetslöshetsförsäkring. Och barnomsorg, något som inte minst är viktigt för arbetande mödrar som kanske varit tvungna att lämna sina barn ensamma eller med sina äldre syskon.

Även om det finns frågor kvar att lösa konstaterar Norma Palacios att det här innebär verklig förändring.

– Nu gäller det att fortsätta att kämpa på som fackförening och visa att vi hushållsarbetare är organiserade och kräver vår rätt.

Även i Hongkong har hushållsarbetarna kämpat sig till en framgång. Hushållsarbetarfack i Asien samarbetar i den fackliga federationen FADWU som har sitt säte i Hongkong. Det kanske största problemet för hushållsarbetare här är bemanningsbolag som tar ut olagligt höga avgifter vilket till exempel kan leda till att arbetarna fastnar i skulder. Skulder som gör det svårt att lämna en anställning, även om man till exempel inte får ut sin lön eller utsätts för övergrepp.

– Det är många personer och företag som gör stora vinster på hushållsarbetarna, säger Fish Ip, koordinator på IDWF och räknar upp bland andra familjerna som får pengar från förmedlare för att sända sina döttrar utomlands, byöverhuvudena, skolorna där flickorna lärs upp, banker, korrupta tjänstemän och Hongkongs regering som åtnjuter billig arbetskraft.

Arbetet för att få till stånd förändringar har pågått länge genom att bland annat publicera rapporter, lyfta fram enskilda fall och protestera utanför bemanningsbolagen.

– Det var inte förrän fallet med Erwiana fick stor publicitet som regeringen till slut pressades att ta tag i problemet med bemanningsbolagens höga avgifter. Efter att ha jobbat en månad hos en arbetsgivare som misshandlade henne sökte Erwiana hjälp hos bemanningsbolaget men hon uppmanades att stanna kvar eftersom hon fortfarande var skyldig bolaget pengar på förmedlingsavgiften, säger Fish Ip.

Erwiana Sulistyaningsih var migrantarbetare från Indonesien. Hennes arbetsgivare skickade till slut hem henne, med bara flygbiljetten och ingen lön, och hotade hennes familj om hon avslöjade hur hon behandlats. Erwiana Sulistyaningsih anmälde dock sin före detta arbetsgivare och denne dömdes till fängelse i Hongkong.

Det här ledde till att regeringen tog fram en uppförandekod. Även om det inte innebär några nya regler är det nu tydligare vad bemanningsbolagen behöver uppfylla för att få förnyad licens att fortsätta att verka.

Hushållsarbetarna i Hongkong har dock fortfarande en utsatt position. I slutet av december publicerade hushållsarbetarfacket FADWU en rapport om de svårigheter som möter den som vill stämma sin arbetsgivare för att till exempel få ut lön.

– Rättssystemet i Hong Kong sviker migrantarbetare som jobbar som hushållsarbetare. De har ett underläge gentemot sina arbetsgivare i en förhandlingsprocess. De känner inte till Hongkongs lagar, de kanske inte talar kantonesiska eller engelska, och de lider av brist på information om hur processen går till och saknar stöd för att driva sina krav, sa Phobusk Gasing, ordförande för FADWU, när rapporten presenterades.

Migrantarbetare som vänder sig till det juridiska systemet med klagomål riskerar att bli av med sina jobb och bostad, vilket i slutänden gör att de kan övertygas att ta vad de erbjuds även om de egentligen inte är nöjda.

– Vi måste fortsätta att organisera fler hushållsarbetare och stärka deras organisation så att de kan hjälpa varandra, lära känna sina rättigheter och föra ut sina krav till allmänheten och till lagstiftarna, säger Fish Ip.

LO:s systerorganisation Hong Kong Confederation of Trade Unions generalsekreterare samt vice ordförande i Hongkongs socialdemokratiska parti, Lee Cheuk-yan, greps i morse av polis. Samtidigt grep man demokratiförespråkaren och mediemogulen Jimmy Lai och ett antal andra personer.

Cheuk-yan har sedan sin tid som student under protesterna på Tiananmentorget stridit för demokratiska och fackliga rättigheter, som politiker och fackföreningsledare.

Han var med och bildade den fria fackföreningsfederationen HKCTU 1990, tillsammans med sin fru Elizabeth Tang. Hon, som också är en välkänd demokratiaktivist, besökte i september förra året LO och Olof Palmes Internationella Center i Stockholm med anledning av de omfattande protester som startade i juni 2019 i Hongkong. Då hade ett stort antal demonstranter skadats av polisen och 1100 gripits. Tang kommenterade under sitt besök att:

”Frustrationen är stor och vi kräver en oberoende utredning av polisens agerande”.

I samband med demonstrationerna skickade LO ett brev till kinesiska ambassaden där Kina uppmanades att inte vidta våld mot demonstranter som utförde sina grundläggande mänskliga rättigheter till föreningsfrihet, församlingsfrihet och yttrandefrihet.

Istället så har nu sammanlagt 7 000 personer gripits sedan i juni förra året. Flera av dem riskerar upp till tio år i fängelse.

Corona-viruset har gjort att läget i Hongkong varit lite lugnare på sistone och att mediernas intresse varit ett annat men motståndet mot demokratin står stadigt, vilket morgonens arresteringar visar. Detta samma vecka som den svenska medborgaren Gui Minhai döms till fängelse i Kina.

Lee Cheuk-Yan har släppts mot borgen men väntar nu en rättegång 5 maj. HKCTU har publicerat ett uttalande där man kräver att församlingsfriheten ska respekteras och att Lee Cheuk-yan och de andra arresterade ska frias från alla brottsanklagelser.

Vi står fortsatt upp för våra vänner och för de fria progressiva rörelser som drabbas i Hongkong. För deras rätt att arbeta vidare och tillsammans med Hongkongs medborgare samlas och uttrycka sitt motstånd mot rådande odemokratiska ordning.

Vi uppmanar våra företrädare i Sverige och EU att göra detsamma och verka för ett formellt agerande och tydligt ställningstagande mot den odemokratiska utveckling vi nu ser ske i Hongkong.

Petrus Volmoer och Janetta Kyster har kommit till staden Robertson eftersom de har akut behov av juridisk rådgivning. De har arbetat tio år på samma fruktfarm, och haft en bostad som tillhört farmen. Men när Janetta vågade säga ifrån efter att hon utsatts för sexuella trakasserier av en arbetsledare hamnade de i en svår situation. De tvingades till övertidsarbete och helgarbete. Och nu har de vräkts från farmen.

Palmecentrets samarbetsorganisation Trust for Community Outreach and Education (TCOE) driver ett litet kontor för juridisk rådgivning i Robertson. De som arbetar där är inte utbildade jurister, men har skaffat sig kunskap om lagar och regler på arbetsmarknaden. Ibland tvingas de driva fall till domstol, och följer då med som stödpersoner i domstolen.

TCOE stöder en lokal fackförening för lantarbetare i Västra Kapprovinsen. Deneco Dubé är vice ordförande organisationen. Han bekräftar att arbetsförhållanden för lantarbetarna många gånger är usla och att de utsätts för ovärdig behandling.

Nyligen upptäckte facket till och med en Fair Trade-märkt vingård där löner och arbetsförhållanden inte alls motsvarade de krav som ställs för den märkningen. Arbetare på gården som klagade fick köpa billigt vin, som de sedan anklagades för att ha stulit, så att de kunde avskedas. Sedan missförhållandena upptäcktes har gården slutat att använda Fair Trade-märkningen.

– Svenska konsumenter måste ställa frågor om hur vinet de dricker producerats, säger Deneco Dubé.

I området runt Robertson finns flera vingårdar, men inte en enda av dem ägs av en svart vinmakare.

– Vi har sagt till ägaren på en av de större gårdarna att inom tre år skulle vi vilja att hälften av cheferna är svarta eller färgade. Men får bara till svar att det saknas kompetens.

Bland lantarbetare och jordlösa som får stöd via TCOE finns det till och med de som menar att man internationellt borde driva kravet på en bojkott av sydafrikanska jordbruksvaror.

Maja Ullberg ingick i en delegation från Handelsanställdas förbund avdelning 26 i Gävle som under hösten besökte Nordmakedonien för att möta de textilarbeterskor som de sedan något år tillbaka stödjer genom ett av Palmecentrets projekt.

Maja Ullberg är frisör och klubbordförande i Handels. För henne innebar resan till Nordmakedonien att hon för första gången reste ut för att se hur den fackliga solidariteten fungerar i praktiken. Hon mötte kvinnor som arbetar under svåra förhållanden, som av rädsla för att förlora jobbet inte vågade framträda öppet.

– Mötet med textilarbeterskorna skedde på en restaurang, där ägaren visat förståelse för deras situation. Vi fick sitta längts in i lokalen, och fick varken ta bilder eller anteckningar, berättar Maja Ullberg.

Kvinna födde barn på fabriken

Kvinnorna de mötte berättade att de tvingas betala tillbaka en del av sin lön till arbetsgivaren i kontanter, trots att lönen bara uppgår till den lagstadgade minimilönen. En kvinna berättade om hur hon efter semestern tvingades att betala tillbaka semesterersättningen till sin arbetsgivare. Ytterligare ett vittnesmål handlade om en kvinna som fött barn på fabriken, sedan hon vägrats ledighet inför förlossningen.

– Nu när jag själv varit ute och sett den här verkligheten förstår jag hur oerhört viktigt vårt stöd är, säger Maja Ullberg.

Stödet från Palmecentret och Handelsavdelningen går till organisationen Glasen Tekstilec. Grundare av organisationen är Kristina Ampeva, som själv fått sparken från en textilindustri efter att ha kritiserat arbetsförhållandena. Nu arbetar hon nära nog dygnet runt för att stödja andra kvinnor i samma situation.

Delegationen från Sverige besökte även en textilmässa där det var tillåtet att ta bilder och det gick att tala öppet med människor. Där träffade de representanter för den nya socialdemokratiska regeringen, som arbetar för att höja minimilönen och se till att arbetsmarknadslagstiftningen också följs i praktiken.

Inflationen är 400 procent. Det saknas elektricitet, vatten, mediciner och bensin. Lärare och sjuksköterskor arbetar bara två dagar i veckan, eftersom de inte har råd att åka till jobbet fler dagar. Läkarna har strejkat i månader. De som vågar protestera behandlas hårdhänt. Fackliga protester slås ned brutalt och fackliga ledare grips.

Mitt i detta elände turnerar en teatergrupp runt på olika arbetsplatser i och nära huvudstaden Harare, för att spela och bjuda in till diskussion om känsliga frågor som till exempel sexuella trakasserier, könssjukdomar eller korruption. Men även bildande ämnen som exempelvis hur man sköter sin ekonomi. Man kan förstås ställa sig frågan vad teater kan göra för nytta mitt i krisen.

– Kunskap är makt. När man får tillfälle att lära sig tala och diskutera så utvecklas man, och får större möjligheter att ställa makthavarna till svars, säger Jasen Mphepo, som är chef på Patsime, som är den organisation som får stöd av Palmecentret och ABF för att genomföra teaterprojektet.

Jasen Mphepo tillägger att kunskap som gör att man kan ta hand om sin hälsa hjälper människor att hålla sig friska och därmed kunna tjäna pengar. Teaterföreställningarna blir ett glädjefyllt avbrott i en annars besvärlig livssituation.

– Jag hoppas verkligen att ni från Sverige fortsätter att stödja den här verksamheten. Människor här känner sig hjälplösa, och teaterprojektet är ett sätt att utveckla kunskap och medvetenhet.

Palmecentret och dess medlemsorganisationer har en omfattande verksamhet i Zimbabwe, med i huvudsak till stöd till fackföreningar, kvinno- och ungdomsorganisationer.

I byn där Mevlida bor finns ingen kollektivtrafik, inget TV-nät eller någon telefonlinje. Mevlida har tre mobiltelefoner med olika SIM-kort, men oftast måste hon åka till en grannby för att kunna lita på täckningen. Hon återvände hit, till Daljegošta i Bosnien och Hercegovina, med sin krigsskadade man för fem år sedan.

Under kriget isolerades byn, och den är än i dag avskild från resten av omgivningen. Enligt ett bosniskt talesätt befinner man sig ”varken på jorden eller i himlen” när man lever isolerat.

– Kvinnorna i de isolerade byarna är inte inkluderade i samhället. Jag och några grannkvinnor bestämde oss för att starta en förening. Vårt mål var framför allt att få kvinnorna här att börja samlas och umgås utanför hemmet, berättar Mevlida.

Genom projektet, som genomförs av organisationen Vive Žene, har Mevlidas förening träffat andra kvinnoföreningar i närområdet.

– Vi var alla isolerade i våra hem och uppdelade på etniska grunder, serbiska kvinnor och bosniakiska för sig. Nu umgås vi och samarbetar jättebra. För mig är det viktigt att kvinnorna här lämnar hemmet då och då och förstår vikten av sitt egna värde. Nu lär vi oss att producera och sälja varor, så som sylt och saft, och ger råd till varandra, berättar Mevlida.

– Detta är ett land förstört av krig. Många av de som återvände tvingades bo år i tält när de kom tillbaka. De som bor här har överlevt koncentrationsläger och lider av trauman från kriget. Livet i de isolerade byarna präglas av patriarkala strukturer och aggressivitet, förklarar Mima Dahić, som är koordinator för projektet.

Många av kvinnorna som lever i byarna ses inte som en del av familjens försörjning. De lever av småskaligt jordbruk och producerar varor typiska för regionen. Genom nätverksprojektet har de fått utbildning i ekonomi, produktion och försäljning. Många av kvinnorna var tidigare återförsäljare av råvaror, men producerar nu i stället slutprodukterna. Varje år arrangeras en marknad i Tuzla där produkterna säljs. Och den goda kvaliteten har lett till att fler vill ta del av varorna.

Mevlida berättar att en väninna och medlem i föreningen utsattes för våld i hemmet. Genom stöd från projektet kunde hon få bättre insikt om sin situation.

– Men vad hjälpte det när hon inte var ekonomiskt självständig och därför måste gå tillbaka till förövaren? Jag förstod då att vi inte hade löst någonting och därför började vi arbeta med att stärka kvinnorna ekonomiskt också.

– I många fall har detta ändrat dynamiken i familjerna. Kvinnorna har en egen inkomst och bidrar till familjens försörjning, vilket såklart leder till en form av frigörelse, säger Mima.

Bli fadder för ett projekt
Vill du engagera din organisation i Palmecentrets verksamhet? Att bli projektfadder är ett enkelt sätt att bli aktiv. Organisationer närstående Palmecentret kan bli fadder för ett centralt drivet projekt. Det betyder att organisationen blir delaktiga i projektet men att inga krav ställs på genomförande. Läs mer här.

När cyklonen Idai drog in över Mocambique, Malawi och Zimbabwe i mitten av mars var förödelsen total i regionen. En talesperson för FN:s metereologiska organisation uppgav att det var en av de värsta cyklonerna på södra halvklotet. Bara i Zimbabwe beräknas över en kvarts miljon människor behöva humanitärt stöd. 90 000 människor (18 000 hushåll) har fått sina hem förstörda och behöver akutboende. 60 000 barn behöver omedelbart skydd och i den värst drabbade provinsen Manicaland är uppskattningsvis 95 procent av vägar och broar förstörda.

Redan innan cyklonen drog in så förväntades första halvåret bli det torraste på länge, med magra skördar och stor hunger som följd. Utöver det råder akut brist på kontanter i landet, inflationen på basvaror har stigit, arbetslösheten har parkerat sig strax över 90 procent och medicinerna i landet har tagit slut. En tredjedel av landets befolkning, fem miljoner människor, uppskattades vara i särskilt behov av livsuppehållande humanitär hjälp.

Det är viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det humanitära behovet är oerhört stort, men samtidigt som vi hjälper med det akuta måste vi också stötta lokala samarbetspartners i deras arbete som organiserar, utbildar och påverkar. Vi måste stötta de som ifrågasätter och utmanar och de som försöker förändra system och strukturer.

Den 14–16 januari hade fackliga federationen ZCTU – en av Palmecentrets samarbetspartners – uppmanat till generalstrejk. Det fanns flera bakomliggande orsaker men den utlösande faktorn var en drastisk höjning av bensinpriset, som gjorde att priset blev världens högsta. Alla stannade inte hemma, det blev oroligt på gatorna, med plundring av affärer och förstörelse. Militär kallades in, över tusen personer fängslades och 17 personer sköts till döds. Sociala medieplattformar låstes och under en tid stängdes internet ner helt i hela landet.

Förra årets val var menat att signalera att ett nytt system rådde. Zimbabwe skulle bjuda in till investeringar i och med att landets tredje president sedan självständigheten skulle få folkets förtroende. För första gången på femton år tilläts utländska valobservatörsmissioner på plats. Valet var fredligare än på länge, det fanns en uppsjö partier och kandidater som sökte förtroende. Men även om tonen mellan partierna mestadels var god förekom en hel del trakasserier inom partierna under nomineringsprocesserna, främst riktat mot kvinnor. Framförallt våldet efter valet blev lite för mycket för utländska investerare och internationella samfundet.

Palmecentret arbetar, tillsammans med medlemsorganisationers projektgrupper, långsiktigt med våra lokala partners för en hållbar förändring. Det handlar om att ställa myndigheter till svars, att människor gemensamt kräver sin rätt och gör sina röster hörda.

För att få till en riktig förändring behöver förutsättningar och attityder förändras. Lokala politiker och förvaltningar måste vara mer transparenta och faktiskt i större utsträckning hålla sina löften. Det krävs en social dialog som innefattar mer än regim och opposition, det krävs reformer och skyddsmekanismer för de som är aktiva inom den informella sektorn. Arbete krävs för att lösa det mest akuta samtidigt som man också riktar in sig på de bakomliggande orsakerna.

Första maj drar i gång tidigt. Det börjar redan i gryningen svensk tid när feminister och fredsvänner i Filippinerna (som ligger 6 timmar före Sverige) ställer upp för att demonstrera för jämställdhet, demokrati och social trygghet och fortsätter fram till långt in på natten då de mexikanska hushållsarbetarna fyller gatorna på andra sidan jordklotet.

Progressiva rörelser behövs, inte bara på första maj utan 365 dagar om året. Den globala arbetarrörelsen består av tusentals olika stämmor som tillsammans bildar en mäktig kör för fred, frihet och rättvisa.

Traditionen med första maj-demonstrationer inleddes 1890, efter ett beslut på en internationell arbetarkongress. Från början stod kampen för 8 timmars arbetsdag i fokus. Parollerna har skiftat genom åren, likaså antalet deltagare. När de politiska vindarna blåst åt vårt håll har demonstrationerna varit stora, ibland har det varit glesare led ett par år innan det har vänt igen. Men demonstrationerna har fortsatt.

Första maj är en viktig högtidsdag. Men 2019 kanske ännu viktigare än vanligt. Högernationalismens vindar viner kallt. Valrörelsen till Europaparlamentsvalet – Ödesvalet som det kallats – har dragit i gång. Marie Nilsson, som är förbundsordförande för vår medlemsorganisation IF Metall, skriver i Dagens Arbete varför hon tänker demonstrera på första maj: ”Det känns faktiskt viktigare än på mycket länge. Riksdagen har en bred högermajoritet. Extremhögern vinner mark i hela Europa.”

Arbetarrörelsen är den motkraft som kan vända utvecklingen. Tillsammans ska vi manifestera på gator och torg för demokratiska och jämlika samhällen. För hållbar utveckling och för alla människors lika rätt. För fred och nedrustning i en tid när världens samlade militära utgifter är på den högsta nivån sedan kalla krigets dagar. Så alldeles självklart ska Sverige skriva under FN:s förbud mot kärnvapen – det blir min första maj-paroll.

Himaya Montenegro och Novelita Palisoc, som oftast kallar sig för Maia och Novy, är nära vänner, med många år bakom sig som hushållsarbetare. Maia fick sitt första jobb hos en familj när hon var 11 år gammal.

Båda är ledande personer inom United, det filippinska facket för hushållsarbetare. Facket organiserar endast omkring 2 000 av landets cirka 1,8 miljoner hushållsarbetare. Men bara att det finns en organisation som ger röst åt hushållsarbetare i media och i förhandlingar med myndigheterna är av betydelse.

– I morgon reser jag till Sydafrika för att vara med på kongress med det internationella facket för hushållsarbetare, säger Novy, den dag jag träffar dem i Manila. En resa som ledde till att hon valdes in i styrelsen för den internationella organisationen.

Novy har som många andra filippinska kvinnor erfarenhet av att arbeta i familjer utomlands. Tiden i Qatar beskriver hon som två års helvete, under förhållanden som påminde mer om slaveri än ett anständigt arbete.

Familjen hon arbetade för hyrde ut henne som tvätterska och la beslag på halva hennes lön. Hon fick sätta sig i skuld för att få visum och om hon inte arbetade av skulden hotade arbetsgivaren med att inte lämna tillbaka hennes pass. På lediga dagar var hon instängd på ett härbärge där de inte fick tillräckligt att äta.

Men även i dag har hon en tuff arbetssituation. Mannen i familjen där Novy arbetar in dag har drabbats av en stroke och behöver mycket stöd. Varje natt sover Novy på en madrass på golvet bredvid sin arbetsgivare. Dock arbetar hon inte längre heltid i familjen, som har fått ta in ytterligare en anställd som stöd.

Både Maia och Novy har haft turen att efter en tid hamna i familjer där de fått chansen att utbilda sig vid sidan av arbetet. Framför allt har det varit män och manliga släktingar till familjerna som visat välvilja och ställt upp.

– Jag tog hand om tre hus på dagarna, och studerade om kvällarna. Mannens brorson köpte skolböcker åt mig, berättar Maia.

Hushållsarbetarnas fackförening är ansluten till Learn, som är en organisation som närmast liknar ABF, och inte en facklig centralorganisation. I Filippinerna stämplas facket som radikala bråkmakare, och det skrämmer vissa från att ansluta sig.

– När medvetenheten ökar är förhoppningen att hushållsarbetarna ansluter sig till den fackliga organisationen Sentro, säger Jennifer Albano, generalsekreterare i Learn.

Palmecentret och en rad svenska medlemsorganisationer samarbetar med Learn och Sentro. Det internationella facket International Domestic Workers Federation stöds genom ett projekt som Kommunal driver genom Palmecentret.

– Vår demokrati är begränsad. Situationen förhindrar arbetet för grundläggande rättigheter, säger Ming Lam från Hong Kong Confederation of Trade Union (HKCTU).

HKTCU, den fria fackliga landsorganisationen i Hongkong, bildades 1990. Precis som i den svenska arbetarrörelsens barndom är kampen för utökad demokrati en viktig fråga.

– Fackföreningsrörelsen måste slåss för mer demokrati. Som det är i dag hindras arbetarklassen från att ta del av politiken, säger Ming Lam.

Arbetarna missgynnas av systemet

Hongkong var tidigare brittiskt, men avkoloniserades 1997 och är nu en delvis självstyrande del av Kina. När det gäller demokratiska fri- och rättigheter har Hongkong på flera sätt ett starkare skydd än fastlands-Kina. Men det finns begränsningar.

Hongkong har ett eget parlament, men bara cirka hälften av platserna tillsätts genom val. Resten utses indirekt, bland annat av näringslivet.

Att storföretagen kan välja sina egna representanter till parlamentet missgynnar arbetarna. Ett resultat av det är att det saknas regler för arbetstider, Ming Lam berättar att den genomsnittliga arbetstiden är 55 timmar i veckan.

– Men många arbetar upp till 72 timmar i veckan, det gäller bland annat säkerhetsvakter, städare, anställda i äldreomsorgen och andra med fysiskt tunga arbeten.

Fackets styrka är solidariteten

Ett annat problem är bristen på kollektiva förhandlingar. Fackets styrka är solidariteten, insikten om att man är starka tillsammans. Men det kan vara svårt att använda den kraften om få är med i facket. Förbunden inom HKCTU har cirka 190 000 medlemmar, det är bara 5 procent av arbetskraften. Mindre än 1 procent av löntagarna täcks av kollektivavtal.

– Det viktigaste är att organisera. I sektorer där vi är organiserade är villkoren mycket bättre, säger Ming Lam.

Det finns vissa sektorer där facket är starkt. En sådan är skolbranschen – nästan 90 procent av lärarna är anslutna till lärarfacket. Bussförare och flygbolagsanställda har också starka fackföreningar.

Organisering av deltidsanställda

– En av våra utmaningar är att många arbetar som frilansare, på deltid, eller byter jobb ofta. Det är viktigt att de också är med i facket, säger Ming Lam.

Nyligen har HKCTU haft ett lyckat organiseringsprojekt för musiklärare, som har fått en egen fackförening.

Musiklärarna som undervisar på olika skolor i Hongkong har formellt setts som egenföretagare, men facket menar att de ska räknas som anställda.

Ming Lam berättar att musiklärarna hade kontakt med varandra genom olika nätverk redan innan fackföreningen bildades.

– Vi tog tillvara på det och hjälpte dem att organisera sig. Musiklärarna hade många problem på sina arbeten, men nu har det blivit bättre.

Nyhetsbrev

Stöd oss

Kvinna födde barn på fabriken

Arbetarna missgynnas av systemet

Fackets styrka är solidariteten

Organisering av deltidsanställda