Arbetares rättigheter-arkiv

Det har snart gått åtta månader sedan den burmesiska militären rullade in i Burmas huvudstad Naypyidaw för att ta över makten och slå tillbaka den begynnande demokratiseringsprocessen i landet. Kuppen möttes av enorma folkliga protester och demonstrationer, som slogs tillbaka med våld och hot. Sedan februari har över 1000 personer mördats och tusentals gripits, fängslats och trakasserats.

Fackföreningsrörelsen i Burma stod tidigt i frontlinjen för en ny ung demokratirörelse som vägrar en tillbakagång till militärdiktatur. Palmecentret och IF Metall är stolta över att till Stockholm välkomna Khaing Zar, ordförande för Industrial Worker’s Federation of Myanmar (IWFM).

Ta detta unika tillfälle att möta och stödja Khaing Zar och den burmesiska fackföreningsrörelsen på ett lunchsamtal på ABF-huset på Sveavägen 41 den 29/9 kl.12.00 – 13.00. Du kan såklart också se samtalet live på Facebook!

På ABF bjuder vi på lunchmacka och möjlighet till dialog om mänskliga- och fackliga rättigheter i Burma.

Panelen:
Khaing Zar, ordförande Industrial Worker’s Federation of Myanmar
Paula Rasmussen, Olof Palmes Internationella Center
Oscar Ernerot, Internationell chef LO

Moderator:
Eric Sundström, LO

När? Onsdag 29 september 12.00 – 13.00
Var? ABF-huset Sveavägen 41

Lunchsamtal som sändes på ABF-huset i Stockholm 29/9 kl.12.00 – eller live på Facebook!

1. Full lön till albanska oljearbetare

Till följd av coronakrisen sänkte oljebolaget Albetrol arbetarnas löner med 60 procent. Med stöd från Center for Labour Rights vann oljearbetarnas fackförening tvisten mot arbetsgivaren som tvingades betala ut full lön.

2. Bidrag till arbetslösa fabriksarbetare i Burma

Nedstängningar inom industrin har försatt tusentals fabriksarbetare i djup fattigdom. Med en sammanslutning av fackföreningar lyckades påverka lokala myndigheter att införa ett bidrag till fabriksarbetarna motsvarande 40 procent av deras lön för de dagar fabrikerna stod stängda.

3. Avtal som säkrar lönerna för bussförare i Filippinerna

Jeepney- och bussförare tjänar mer ju fler resenärer de har. Under pandemin har de behövt halvera antalet resenärer på sina bussar. Men tack vare stöd från det filippinska transportarbetarfacket NTCU har ett avtal omvandlats till en lag som säkrar inkomsten för förarna under pandemin.

Vi kan aldrig kan uppnå demokrati om halva befolkningen försummas. Att utsättas för hot, hat, kränkningar eller att inte ses på som en kapabel politisk aktör får direkta demokratiska konsekvenser. Ändå är det verkligheten för många kvinnor världen över. Vi på Olof Palmes Internationella Center arbetar med jämställdhet som mål i alla delar av vår verksamhet och verkar aktivt med att stärka kvinnor ekonomiskt, politiskt och socialt. Jämställdhet är ett av fem prioriterade politiska områden men det genomsyrar även de andra fyra:

Demokrati och mänskliga rättigheter

Delaktighet och inflytande för kvinnor i beslutsfattande organ är en av de mest avgörande faktorerna för att skapa jämställdhet. Kvinnor är underrepresenterade hela världen, både inom politik och civilsamhälle vilket leder till missade perspektiv och sämre resultat. Kvinnors rättigheter är mänskliga rättigheter. Palmecentret verkar i alla våra projekt för att skapa jämställda förutsättningar för alla medborgare att delta på lika villkor för att forma samhället de lever i, oavsett om man verkar inom politiken, civilsamhället eller facket. Bara genom ökad jämställd representation når vi slutmålet om ett samhälle där halva makten är kvinnornas och alla tillåts delta och verka i det demokratiska samtalet på lika villkor.

Jämlikhet och arbetares rättigheter

Majoriteten av världens fattiga är kvinnor. Kvinnor utför mindre del av det betalda arbetet än män., kvinnors arbete undervärderas systematiskt och de som har ett formellt arbete får i regel sämre betalt. Avsaknaden av sociala trygghetssystem gör att miljontals saknar rätten till grundläggande sjukvård, utbildning och pension, något som drabbar kvinnor hårdast. Vid kris gör ojämlikheten kvinnor mer sårbara. Världens resurser måste fördelas mer jämlikt, och för att skapa rättvisa krävs politiska reformer och starka fackföreningar som driver kvinnliga löntagares intressen. Att verka för arbetares rättigheter är att verka för kvinnors rättigheter. Att verka för jämlikhet är att verka för jämställdhet. Därför genomsyrar jämställdhetsarbetet alla Palmecentrets internationella projekt, oavsett aktör eller övergripande målsättning.

Rättvis klimatomställning

Klimatförändringarna drabbar idag kvinnor i utvecklingsländer hårdast. Detta trots att det påvisas gång på gång att de största klimatbovarna är bemedlade män. Arbete som i större utsträckning idag utförs av kvinnor, – som att odla mat, hämta vatten och ved, är redan idag svårt drabbade av klimatförändringarna. Klimatnotan landar på grupper och delar av världen som står för en betydligt mindre klimatpåverkan.
Att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner påverkar också våra chanser att nå klimatmålen. Länder med större jämställdhet är mer framgångsrika i att driva politik för en hållbar utveckling. Därför är jämställdhetsarbete en grund i alla Palmecentrets projekt för rättvis klimatomställning.

Fred och dialog

När kvinnor deltar i fredsförhandlingar blir freden mer hållbar. Flickor och kvinnor är särskilt utsatta i krig och konflikt och riskerar att utsättas både av väpnade grupper och innanför hemmets fyra väggar. I fredsförhandlingar är det viktigt att kvinnors erfarenheter lyfts, annars riskerar framtida fredsavtal och samhällen att missa konsekvenserna av sexuellt våld, våld i hemmet, tvångsäktenskap och andra kvinnliga erfarenheter. Jämställdhetsperspektivet genomsyrar därför vårt samarbete med civilsamhällesorganisationer och progressiva politiska rörelser i konfliktområden verkar för långsiktig fred.

”Minimilönen ska höjas!” ropar en kvinna i megafonen, och demonstrationståget svarar: ”Vår kamp, vår kamp!”. Klockan är 9 på morgonen men solljuset är redan skarpt och arbetarna kisar när tåget slingrar sig fram längs sidan av de hårt trafikerade gatorna i industrizonen Shwe Pyi Tar. Längs vägen står åskådare som avbrutit sin söndagsfika för att titta eller heja på de närmare 2000 arbetare som tågar förbi.

Arbetarna som demonstrerar kommer främst från textilfabrikerna i området, men också från livsmedelsindustrin. Demonstrationen är organiserad av Palmecentrets fackliga partnerorganisationer. Kraven är tydliga: de vill ha höjd minimilön, stopp för trakasserier av fackföreningar och ansvarsfullare företag.

– Arbetsgivarna måste följa lagen, i dag är det alldeles för slappt, de kan strunta i reglerna som finns utan större risk, säger en 29-årig kvinna som är facklig ledare på en textilfabrik i området.

Fabriker nyttjar pandemin för att avskeda

Före coronapandemin anställde textilindustrin i Burma omkring 380 000 arbetare, varav 90 procent kvinnor, i över 400 fabriker. Men sedan utbrottet av Covid-19 har tusentals fackligt anslutna textilarbetare sparkats från sina fabriker, ofta utan ersättning, enligt tidningen The Guardian.

Enligt det globala fackliga nätverket IndustriALL utnyttjar fabriker pandemin för att krossa lokala fackförbund på arbetsplatserna, genom att helt enkelt avskeda fackligt aktiva men skylla på minskade beställningar på grund av Covid-19.

Textilier står för en tiondel av Burmas export och när pandemin väl lagt sig väntas industrins omsättning växa med flera miljarder kronor.

Långa arbetsdagar, lite betalt

De senaste åren har den växande industrin lockat många fattiga människor från landsbygden in till Rangoons industriförorter, men det är en tuff verklighet de möter, berättar programchefen på fackförbundet.

– Osäkra anställningar och övertid är normen. Många jobbar 14 timmar om dagen, även om lagen bara tillåter 11 timmar (8 timmars arbetsdag plus max 3 timmar övertid, reds. anm.). Men trots övertiden räcker lönen sällan särskilt långt.

Minimilönen låg i början av 2020 på 4800 kyat, eller 32 kronor, om dagen. Arbetarna kräver nu att lönen höjs för att hänga med de ökande levnadskostnaderna.

– Det är framför allt mat och elektricitet som blivit dyrare. Ovanpå det betalar många höga hyror för sitt boende, säger programchefen.

”Facket har gett mig självförtroende”

I demonstrationståget går en ung kvinna med sin knutna näve i luften och skriker med i ramsorna för full hals. Hon har jobbat i fyra år på en textilfabrik som tillverkar kläder åt amerikanska och tyska klädföretag.

– Varje dag måste jag jobba övertid för att pengarna ska räcka, säger hon med hes röst.

– En bra månad tjänar jag 300 000 kyat (ca. 2000 kronor), men min hyra är på 120 000 kyat (ca 800 kr). Jag har också ansvar att försörja mina föräldrar, så det mesta av det som är kvar går till dem, säger hon.

Kvinnan berättar att hon kom i kontakt med fackförbundet för ungefär två år sedan. Genom dem fick hon lära sig vad lagen säger och vad arbetsrätt är för något.

– Det var häftigt att förstå hur det fungerar och vilka rättigheter jag har, och hur man ska prata med arbetsgivare och myndigheter. Det hjälpte mitt självförtroende att känna att jag har rätten på min sida, säger hon.

Nu har hon själv engagerat sig för att stärka organiseringen på sin fabrik. Det finns mycket att ta strid för där, berättar hon.

– Fabriken blandar fasta arbetare med daglönare som lätt kan sparkas och utnyttjas. Om du blir gravid riskerar du att få sparken utan kompensation. Fabriken trakasserar oss också och försöker få oss att sluta engagera oss. De uppmanar andra arbetare att inte prata med oss.

Facket skapar ett sammanhang

Efter att demonstrationen genomförts samlas några av aktivisterna på det lokala fackliga kontoret. När alla loggar in på det trådlösa nätverket börjar en mobilorkester spela med notifikationer i olika toner från alla meddelanden som strömmar in. Så gott som alla aktivister jobbar själva på någon fabrik i området. De jobbar vanligtvis sex dagar i veckan, men ser det ändå som självklart att lägga sin enda lediga dag på att demonstrera.

En medlem tycker att det är ett bra tillfälle för arbetare från olika fabriker att träffas och dela erfarenheter.

– Det är sällsynt med demonstrationer där arbetare från olika fabriker och fack deltar. Vanligtvis rör vi oss i våra egna kretsar, men när vi samlas som idag är vi starka. Dels får regeringen ögonen på oss när vi är många, dels får vi umgås och höra hur det ser ut på andra arbetsplatser, säger hon.

En medlem säger att fackföreningsrörelsen i Burma fortfarande är svag och behöver allt stöd den kan få.

– Lagstiftningen är ett hinder, den är både svag och otydlig. Många arbetare kommer dessutom från landsbygden och har låg eller ingen kunskap om arbetsrätt eller vad en fackförening är för något. Många är också rädda för att engagera sig eftersom det innebär risk för trakasserier eller att man får sparken.

FAKTA
Burma fick en lagstadgad minimilön år 2015. Lönenivån bestäms vartannat år av regeringen i samråd med arbetsgivare och fackliga organisationer. I början av 2020 låg den på 4800 kyat (32 kronor) om dagen. Planen var att bestämma en ny lönenivå under våren 2020, men på grund av Covid-19 har förhandlingarna skjutits fram. Fackliga organisationer har krävt att minimilönen sätts till 7700 kyat om dagen.

– Apartheidtiden lärde mig att försvara mig för att säga min mening om orättvisa förhållanden. Det är vad jag delar med mig av idag.

Hushållsarbetare – personer som mot betalning bland annat städar hem, lagar mat och tar hand om barn – är globalt sett en dåligt erkänd yrkeskategori. Många saknar formellt arbetskontrakt och därmed tillgång till välfärd.

– I de flesta länder har hushållsarbetare varken pensionsfonder eller tillgång till hälsovård, sjuklön eller föräldraförsäkring. Många ser sig därför tvungna att jobba långt efter 70 år, säger Myrtle Witbooi, själv 73 år, på telefon från Kapstaden.

Började med en månadslön på två dollar

Hon är ordförande för den internationella federationen för hushållsarbetare (IDWF) och för det sydafrikanska fackförbundet (Sadsawu). Själv började Myrtle arbeta hos en familj på 60-talet till en månadslön av två dollar.

Det fanns inga lagar som reglerade hushållsarbete, minns hon. Vi hade ingen frihet och arbetade sju dagar i veckan. Vi kunde inte vara ute efter klockan sex.

När en nedsättande artikel publicerades i en dagstidning skickade hon in ett svar.

– Journalisten som skrivit artikeln hörde av sig och sa ”om du har allt det här i ditt huvud, varför gör du inte något med det? Det födde känslan av att kunna mobilisera och organisera.

Facket var vägen in

Myrtle Witbooi började kontakta hushållsarbetare. 1982 blev hon fackligt engagerad på heltid. Men det var inte lätt att få gehör till en början.

– Att arbeta för arbetsrättslagar under apartheid var som att knacka på en dörr som de hade kastat bort nycklarna till.

Kampen för frihet och stödet till ANC var därför del av den fackliga kampen när Myrtle Witbooi var med och skapade ett nationellt förbund för hushållsarbetare. I gengäld lovade ANC att förbättra deras situation när de kom till makten – ett löfte de inte höll.

Fick igenom höjning av minimilönen

Efter starka påtryckningar fick Sadsawu tillslut igenom en höjning av minimilönen från 110 (60 kr) till 800 rand (430 kr), 45 timmars arbetstid och lediga söndagar.

– Vi krävde också a-kassa ett år senare, men det ansågs kosta för mycket. Då kedjade vi fast oss vid grindarna till parlamentet och vägrade lämna.

– När jag tittade ut över de som hade kämpat för frihet med mig glömde jag mitt manuskript. Jag talade från hjärtat om deras löften och om de lagar vi så mycket behövde. Där och då insåg jag min kraft som människa.

Myrtle är idag en internationell facklig ledare

Idag leder Myrtle Witbooi det fackliga arbetet för hushållsarbetares arbetsvillkor. Den internationella federationen IDWF, som bland annat får bidrag av Palmecentret, arbetar för att stärka fackliga ledare och stödja kampanjarbete, inte minst gällande konventionerna 189 och 190. IDWF arbetar också för migranter – en särskilt utsatt grupp hushållsarbetare.

ILOs konvention 189 antogs 2011 och innebar ett avgörande steg för erkännande. Konventionen definierar och skyddar hushållsarbetares rättigheter och har hittills ratificerats av 30 länder, däribland Sydafrika (2013) och Sverige (2019).

Stora framsteg – men kampen fortsätter

Sydafrika har enligt Myrtle bra lagar för hushållsarbetare, även om det krävs ständiga påminnelser för att se till att de efterföljs. Det sydafrikanska fackförbundet (Sadsawu) arbetar idag intensivt för att hushållsarbetare ska garanteras samma minimilön som andra arbetare. I våras fastställdes den till 3500 rand (1900 kr) – men bara 75% av den summan för hushållsarbetare.

– En av de största kampanjerna i södra Afrika är att få ministern att skriva under en ny lagstiftning. Vi behöver den verkligen. Många skadar sig, till exempel när de putsar fönster.

Sexuellt våld ett vanligt problem

Ett annat stort problem för hushållsarbetare – i Sydafrika och globalt – är sexuella övergrepp. Sadsawu driver för närvarande två rättsfall i den här kategorin. Men många vågar inte tala öppet om händelserna utan är rädda för att gå till jobbet.

Den berör våld och trakasserier på arbetsplatser och antogs förra året. Men hittills har bara två länder ratificerat. Myrtle Witbooi tror att svårigheterna att bedriva kampanjarbete under pandemin spelar in.

En fjärdedel av hushållsarbetarna arbetslösa i och med pandemin

Covid har också haft en mer direkt effekt – uppemot en fjärdedel av landets en miljon hushållsarbetare har enligt Myrtle förlorat sina jobb. Men bara 19 000 av de drabbade har kunnat få ut pengar från den solidaritetsfond som inrättats. För det krävs inskrivning i a-kassan – och registrering online.

– Vägen framåt är utbildning för att få dem att förstå teknologin. Men det är en enorm uppgift så parallellt hjälper vi till att registrera.

Sadsawu organiserar 40 000 arbetare och håller vanligtvis utbildningar varannan torsdag och söndag. Då får hushållsarbetarna också lära sig om bland annat rättigheter och konventioner.

– Arbetsrättslagar ger makt men förändrar inte mycket om hushållsarbetare inte förstår dem. De behöver veta att de är del av ekonomin och känna att de kontrollerar sina liv. Därför lägger vi så mycket fokus på utbildning.

Myrtle Witboois egen drivkraft kommer ur erfarenheterna som hushållsarbetare under apartheidåren.

– Jag tvingades lära mig att försvara mig för att säga min mening om orättvisa förhållanden och diskriminering. Det har gjort mig till den jag är och det är vad jag delar med mig av till andra. Vi är starka kvinnor.

Željko är ensamstående pappa efter en skilsmässa. Men han såg ändå ljust på tillvaron eftersom han i hård konkurrens lyckats få ett fast jobb på en metallindustri.

– Jag kunde försörja barnen på egen hand och räknade med att kunna vara kvar på företaget till min pension, säger Željko Lemić.

Men på grund den ekonomiska kris som följt i coronapandemins spår bestämde sig företaget att lägga ner. Den 1 april fick Željko och hans arbetskamrater veta att det inte längre hade något jobb. För Željkos del innebar det att han ställdes helt utan inkomst.

Men han och kamraterna i den fackförening som får stöd från Palmecentret och LO-distriktet i Västsverige gick samman och kämpade sig till tre månadslöner i ersättning från företaget. Och de fortsätter stödja varandra.

– Det känns viktigt att man inte är ensam i en svår tid, säger Željko Lemić.

Željko försöker nu försörja sig på tillfälliga jobb, och hjälper till där det behövs. Inkomsten räcker för de mest nödvändiga dagliga behoven. Men inte till att skapa en trygg framtid. Han söker hela tiden efter ett nytt jobb.

– Så länge jag har mina tio fingrar att arbeta med så kommer barnen inte att behöva gå hungriga, säger Željko Lemić.

Hjälp Olof Palmes Internationella Center att fortsätta stödja våra fackliga partners runt om i världen. Visa på Gränslös Solidaritet genom att swisha en gåva till 123 240 60 72.

– Jag vet aldrig hur lång tid det ska ta. Jag blir stoppad av polis och militär vid vägspärrarna. Ena dagen säger de att mina papper är i ordning, nästa dag säger de att det saknas något tillstånd från regeringen, berättar Japhet Moyo.

För alla som nu inte får gå till jobbet är läget mycket kritiskt. Den helt övervägande delen arbetar i den informella sektorn. När man sätts i karantän blir man helt enkelt utan inkomst. Vilket bland annat drabbar de hembiträden som organisera inom Zimbabwe Congress of Trade Unions (ZCTU).

Vissa anställda måste gå till arbetet. Det gäller till exempel anställda inom hälsovården, gruvdrift och energisektorn. Företagen ska testa personalen och vidta åtgärder för att förhindra smittspridning. Men vad spelar det för roll när man till och från arbetet trängs ihop på överfulla lastbilsflak och bussar.

Hot och hat i skuggan av corona

Officiellt har Zimbabwe nästan inga coronafall alls. Men de som arbetar inom sjukvården berättar en annan historia. För de som läggs in väntar sjukvård med brist på allt, inklusive mediciner. Anställda får använda vad de hittar som skyddsutrustning, till exempel handdukar.

Facket försöker påverka genom den trepartsdialog som instiftats mellan regering, fack och arbetsgivare. Men det är svårt att få gehör. I det här läget när man har svårt att vara ute på arbetsplatserna satsar man mycket på att informera via sociala media, för att nå de som har tillgång till nätet. I annat fall blir det helt och hållet regeringens propaganda som hörs.

Regeringen utnyttjar pandemin för att klämma dit facket och oppositionen. Att vara fackligt aktiv i Zimbabwe kan vara farligt. Japhet Moyo har gripits flera gånger. Han har fått brev med pistolkulor levererat hem till sig och sms om att hans dotter ska våldtas.

– Jag vet inte var hoten kommer ifrån, men utgår från att det är från staten. Just nu får vi mycket hotfulla kommentarer i sociala media.

Långt samarbete med Palmecentret och svenska arbetarrörelsen

Olof Palmes Internationella Center har under många år stöttat ZCTU. Från och med i år går även LO och TCO in i ett projekt för att stärka den zimbabwiska organisationen. Behoven är förstås enorma.

– För oss i facket blir det tufft när många medlemmar inte har några arbeten och inte har råd att betala medlemsavgiften. För Zimbabwe som sådant blir det ännu värre. Regeringen har inte satt något slutdatum för karantänen och corona används som en ursäkt för att trampa ner friheten, säger Japhet Moyo.

Hjälp Olof Palmes Internationella Center att fortsätta stödja facket i Zimbabwe. Visa på Gränslös Solidaritet genom att swisha en gåva till 123 240 60 72.

– I många länder ses inte hushållsanställda som arbetstagare och om du finns i den informella sektorn omfattas du inte av ländernas lagstiftning, säger Sofia Johansson, internationell ombudsman på Kommunal.

Just det var problemet i Mexiko. Saken ställdes på sin spets när en 80-årig kvinna som jobbat som hushållsarbetare i 50 år lämnade in en talan till domstol om att få rätt att få del av socialförsäkringssystemet. Hon fick avslag; enligt lagen har det inte varit obligatoriskt att skriva in hushållsarbetare i systemet.

Kvinnan överklagade till Högsta domstolen och fick stöd av hushållsarbetarfacket Sinactraho.

– Vi gick ihop med andra organisationer och gjorde offentliga uttalanden där vi uppmanade domstolen att döma till hushållsarbetarens fördel, säger Norma Palacios från Sinactraho.

I december 2018 dömde Högsta Domstolen att det var diskriminering att arbetsgivare inte var skyldiga att registrera hushållsarbetare till socialförsäkringssystem. Domstolen gav regeringen tre år att ta fram ett system som gör anslutningen obligatorisk.

Att bli inskriven i sjukförsäkringen innebär att de mexikanska hushållsarbetarna kommer att ha tillgång till bland annat sjukvård, försäkringar vid arbetsskada, pension och arbetslöshetsförsäkring. Och barnomsorg, något som inte minst är viktigt för arbetande mödrar som kanske varit tvungna att lämna sina barn ensamma eller med sina äldre syskon.

Även om det finns frågor kvar att lösa konstaterar Norma Palacios att det här innebär verklig förändring.

– Nu gäller det att fortsätta att kämpa på som fackförening och visa att vi hushållsarbetare är organiserade och kräver vår rätt.

Även i Hongkong har hushållsarbetarna kämpat sig till en framgång. Hushållsarbetarfack i Asien samarbetar i den fackliga federationen FADWU som har sitt säte i Hongkong. Det kanske största problemet för hushållsarbetare här är bemanningsbolag som tar ut olagligt höga avgifter vilket till exempel kan leda till att arbetarna fastnar i skulder. Skulder som gör det svårt att lämna en anställning, även om man till exempel inte får ut sin lön eller utsätts för övergrepp.

– Det är många personer och företag som gör stora vinster på hushållsarbetarna, säger Fish Ip, koordinator på IDWF och räknar upp bland andra familjerna som får pengar från förmedlare för att sända sina döttrar utomlands, byöverhuvudena, skolorna där flickorna lärs upp, banker, korrupta tjänstemän och Hongkongs regering som åtnjuter billig arbetskraft.

Arbetet för att få till stånd förändringar har pågått länge genom att bland annat publicera rapporter, lyfta fram enskilda fall och protestera utanför bemanningsbolagen.

– Det var inte förrän fallet med Erwiana fick stor publicitet som regeringen till slut pressades att ta tag i problemet med bemanningsbolagens höga avgifter. Efter att ha jobbat en månad hos en arbetsgivare som misshandlade henne sökte Erwiana hjälp hos bemanningsbolaget men hon uppmanades att stanna kvar eftersom hon fortfarande var skyldig bolaget pengar på förmedlingsavgiften, säger Fish Ip.

Erwiana Sulistyaningsih var migrantarbetare från Indonesien. Hennes arbetsgivare skickade till slut hem henne, med bara flygbiljetten och ingen lön, och hotade hennes familj om hon avslöjade hur hon behandlats. Erwiana Sulistyaningsih anmälde dock sin före detta arbetsgivare och denne dömdes till fängelse i Hongkong.

Det här ledde till att regeringen tog fram en uppförandekod. Även om det inte innebär några nya regler är det nu tydligare vad bemanningsbolagen behöver uppfylla för att få förnyad licens att fortsätta att verka.

Hushållsarbetarna i Hongkong har dock fortfarande en utsatt position. I slutet av december publicerade hushållsarbetarfacket FADWU en rapport om de svårigheter som möter den som vill stämma sin arbetsgivare för att till exempel få ut lön.

– Rättssystemet i Hong Kong sviker migrantarbetare som jobbar som hushållsarbetare. De har ett underläge gentemot sina arbetsgivare i en förhandlingsprocess. De känner inte till Hongkongs lagar, de kanske inte talar kantonesiska eller engelska, och de lider av brist på information om hur processen går till och saknar stöd för att driva sina krav, sa Phobusk Gasing, ordförande för FADWU, när rapporten presenterades.

Migrantarbetare som vänder sig till det juridiska systemet med klagomål riskerar att bli av med sina jobb och bostad, vilket i slutänden gör att de kan övertygas att ta vad de erbjuds även om de egentligen inte är nöjda.

– Vi måste fortsätta att organisera fler hushållsarbetare och stärka deras organisation så att de kan hjälpa varandra, lära känna sina rättigheter och föra ut sina krav till allmänheten och till lagstiftarna, säger Fish Ip.

LO:s systerorganisation Hong Kong Confederation of Trade Unions generalsekreterare samt vice ordförande i Hongkongs socialdemokratiska parti, Lee Cheuk-yan, greps i morse av polis. Samtidigt grep man demokratiförespråkaren och mediemogulen Jimmy Lai och ett antal andra personer.

Cheuk-yan har sedan sin tid som student under protesterna på Tiananmentorget stridit för demokratiska och fackliga rättigheter, som politiker och fackföreningsledare.

Han var med och bildade den fria fackföreningsfederationen HKCTU 1990, tillsammans med sin fru Elizabeth Tang. Hon, som också är en välkänd demokratiaktivist, besökte i september förra året LO och Olof Palmes Internationella Center i Stockholm med anledning av de omfattande protester som startade i juni 2019 i Hongkong. Då hade ett stort antal demonstranter skadats av polisen och 1100 gripits. Tang kommenterade under sitt besök att:

”Frustrationen är stor och vi kräver en oberoende utredning av polisens agerande”.

I samband med demonstrationerna skickade LO ett brev till kinesiska ambassaden där Kina uppmanades att inte vidta våld mot demonstranter som utförde sina grundläggande mänskliga rättigheter till föreningsfrihet, församlingsfrihet och yttrandefrihet.

Istället så har nu sammanlagt 7 000 personer gripits sedan i juni förra året. Flera av dem riskerar upp till tio år i fängelse.

Corona-viruset har gjort att läget i Hongkong varit lite lugnare på sistone och att mediernas intresse varit ett annat men motståndet mot demokratin står stadigt, vilket morgonens arresteringar visar. Detta samma vecka som den svenska medborgaren Gui Minhai döms till fängelse i Kina.

Lee Cheuk-Yan har släppts mot borgen men väntar nu en rättegång 5 maj. HKCTU har publicerat ett uttalande där man kräver att församlingsfriheten ska respekteras och att Lee Cheuk-yan och de andra arresterade ska frias från alla brottsanklagelser.

Vi står fortsatt upp för våra vänner och för de fria progressiva rörelser som drabbas i Hongkong. För deras rätt att arbeta vidare och tillsammans med Hongkongs medborgare samlas och uttrycka sitt motstånd mot rådande odemokratiska ordning.

Vi uppmanar våra företrädare i Sverige och EU att göra detsamma och verka för ett formellt agerande och tydligt ställningstagande mot den odemokratiska utveckling vi nu ser ske i Hongkong.

Petrus Volmoer och Janetta Kyster har kommit till staden Robertson eftersom de har akut behov av juridisk rådgivning. De har arbetat tio år på samma fruktfarm, och haft en bostad som tillhört farmen. Men när Janetta vågade säga ifrån efter att hon utsatts för sexuella trakasserier av en arbetsledare hamnade de i en svår situation. De tvingades till övertidsarbete och helgarbete. Och nu har de vräkts från farmen.

Palmecentrets samarbetsorganisation Trust for Community Outreach and Education (TCOE) driver ett litet kontor för juridisk rådgivning i Robertson. De som arbetar där är inte utbildade jurister, men har skaffat sig kunskap om lagar och regler på arbetsmarknaden. Ibland tvingas de driva fall till domstol, och följer då med som stödpersoner i domstolen.

TCOE stöder en lokal fackförening för lantarbetare i Västra Kapprovinsen. Deneco Dubé är vice ordförande organisationen. Han bekräftar att arbetsförhållanden för lantarbetarna många gånger är usla och att de utsätts för ovärdig behandling.

Nyligen upptäckte facket till och med en Fair Trade-märkt vingård där löner och arbetsförhållanden inte alls motsvarade de krav som ställs för den märkningen. Arbetare på gården som klagade fick köpa billigt vin, som de sedan anklagades för att ha stulit, så att de kunde avskedas. Sedan missförhållandena upptäcktes har gården slutat att använda Fair Trade-märkningen.

– Svenska konsumenter måste ställa frågor om hur vinet de dricker producerats, säger Deneco Dubé.

I området runt Robertson finns flera vingårdar, men inte en enda av dem ägs av en svart vinmakare.

– Vi har sagt till ägaren på en av de större gårdarna att inom tre år skulle vi vilja att hälften av cheferna är svarta eller färgade. Men får bara till svar att det saknas kompetens.

Bland lantarbetare och jordlösa som får stöd via TCOE finns det till och med de som menar att man internationellt borde driva kravet på en bojkott av sydafrikanska jordbruksvaror.

Nyhetsbrev

Stöd oss

1. Full lön till albanska oljearbetare

2. Bidrag till arbetslösa fabriksarbetare i Burma

3. Avtal som säkrar lönerna för bussförare i Filippinerna

Demokrati och mänskliga rättigheter

Jämlikhet och arbetares rättigheter

Rättvis klimatomställning

Fred och dialog

Fabriker nyttjar pandemin för att avskeda

Långa arbetsdagar, lite betalt

”Facket har gett mig självförtroende”

Facket skapar ett sammanhang

Började med en månadslön på två dollar

Facket var vägen in

Fick igenom höjning av minimilönen

Myrtle är idag en internationell facklig ledare

Stora framsteg – men kampen fortsätter

Sexuellt våld ett vanligt problem

En fjärdedel av hushållsarbetarna arbetslösa i och med pandemin

Hot och hat i skuggan av corona

Långt samarbete med Palmecentret och svenska arbetarrörelsen