Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Himaya Montenegro och Novelita Palisoc, som oftast kallar sig för Maia och Novy, är nära vänner, båda med många år bakom sig som hushållsarbetare. Maia fick sitt första jobb hos en familj när hon var 11 år gammal.

Båda är ledande inom United, det filippinska facket för hushållsarbetare. Facket organiserar endast omkring 2 000 av landets cirka 1,8 miljoner hushållsarbetare. Men bara att det finns en organisation som ger röst åt hushållsarbetare i media och i förhandlingar med myndigheterna är av betydelse.

– I morgon reser jag till Sydafrika för att vara med på kongress med det internationella facket för hushållsarbetare, säger Novy, den dag Palmecentret träffar dem i Manila.

En resa som ledde till att hon valdes in i styrelsen för den internationella organisationen, IDWF.

Erfarenhet av arbete under slavliknande förhållanden

Novy har som många andra filippinska kvinnor erfarenhet av att arbeta i familjer utomlands. Tiden i Qatar beskriver hon som två års helvete, under förhållanden som påminde mer om slaveri än ett anständigt arbete.

Familjen hon arbetade för hyrde ut henne som tvätterska och la beslag på halva hennes lön. Hon fick sätta sig i skuld för att få visum och om hon inte arbetade av skulden hotade arbetsgivaren med att inte lämna tillbaka hennes pass. På lediga dagar var hon instängd på ett härbärge där de inte fick tillräckligt att äta.

– Det fanns mat, men den hade föreståndaren på sitt rum, berättar Novy.

Men även i dag har hon en tuff arbetssituation. Mannen i familjen som Novy arbetar hos idag har drabbats av en stroke och behöver mycket stöd. Varje natt sover Novy på en madrass på golvet bredvid sin arbetsgivare.

Både Maia och Novy har också haft turen att ha hamnat i familjer där de fått chansen att utbilda sig vid sidan av arbetet.

– Jag tog hand om tre hus på dagarna, och studerade om kvällarna. Mannens brorson köpte skolböcker åt mig, berättar Maia.

***

Det internationella hushållsarbetarfacket, International Domestic Workers Federation (IDWF) stöds via ett projekt som Kommunal driver genom Palmecentret.

Novy och Maia.

GÖR MER DEMOKRATI – STÖD VÅRT ARBETE:

Videon ovan är från ett tidigare tillfälle än intervjun. 

Hur är läget i ditt hemland och i din organisation?

I Burma blir det bara värre för varje dag. Det finns nu omkring tio tusen politiska fångar. Över en miljon människor har flytt sina hem. Ungefär en miljon människor har förlorat jobbet och bönderna kan inte odla på grund av strider och minor.

Alla viktigare fackliga ledare är eftersökta av militären. Några av dem har gripits, andra gömmer sig. Det finns fortfarande människor som vågar protestera öppet, men någon normal facklig verksamhet går inte att bedriva. Vårt kontor har utsatts för en räd och militären tog alla dokument.

Vilket slags stöd behöver ni från omvärlden?

Fackförbunden behöver stöd för att vi ska kunna fortsätta kämpa. De fackliga ledare som gömmer sig behöver säkra gömställen och mat. Det behövs stöd till transporter. Vi hoppas också att omvärlden skärper sanktionerna mot militärjuntan.

Hur är din egen personliga situation?

Jag lever nu i exil i Tyskland. Min familj, alltså min mamma, bror och syster, har tagit sig över gränsen till Thailand. Men de har inga pass eller andra dokument så de kan inte ta sig vidare.

Stöd Palmecentrets verksamhet!

Bli månadsgivare

Nyo Nyo hade jobbat för textilfabriken Royal Knitting i över tio år när hon en dag i början av april 2020 plötsligt fick veta att verksamheten lagts ned. Hon var en av 150 arbetare som fick sparken över en natt, utan varsel. Alla fick samma kompensation – drygt 700 kronor – oavsett hur länge de jobbat på fabriken.

– Alla blev ursinniga. Många har jobbat där i tio år eller mer, från åtta på morgonen till tio på kvällen. Vi kände att vi förtjänade mer kompensation än så, säger Nyo Nyo.

Stöd med att ta ärendet till domstol

Arbetarnas frustration hade byggts upp under flera års tid, eftersom fabriken betalat låga löner trots de långa arbetsdagarna. Innan de fick sparken hade de anställda tjänat mellan 30 och 60 kronor om dagen, vilket är en bra bit under den thailändska minimilönen på drygt 90 kronor om dagen. Efter uppsägningen ville företaget dessutom vräka arbetarna från deras fabriksbostäder.

– En del kollegor var väldigt arga och ville slåss och vandalisera fabriken, men vi enades om att försöka driva ärendet i rätten i stället, säger Nyo Nyo, som tillsammans med sina kollegor kontaktade Palmecentrets samarbetspartner Yaung Chi Oo Workers’ Association (YCOWA) för att få hjälp.

Där fick de hjälp att driva ärendet vidare till domstol, som i september 2021 dömde till arbetarnas fördel. Fabriken dömdes till att kompensera arbetarna för utebliven semesterersättning och lön, baserat på den verkliga minimilönen, om drygt 9 miljoner kronor totalt. Det var en seger för arbetarna, men fabriken har ännu inte betalat ut några pengar och ägarna har gått under jorden.

– Vi har försökt få kontakt med dem, och även kontaktat de europeiska klädmärken som beställde kläder från fabriken. Men ingen har svarat oss, säger Nyo Nyo, som inte gett upp än.

– Jag vill fortsätta slåss för det här. Det finns många arbetare på andra fabriker i liknande utsatthet, och jag vill inte att de ska behöva gå igenom samma sak som oss.

Kraftig ökning av kränkningar under pandemin

YCOWA, som grundades 1999, är en av de äldsta organisationer som arbetar med att hjälpa burmesiska migrantarbetare i Thailand. Sedan 2001 har de framgångsrikt drivit över 500 fall, vilka resulterat i att över 7000 migrantarbetare beviljats kompensation. Generalsekreterare Moe Kyaw berättar att de sett en kraftig ökning av fall under pandemin.

– Många arbetare fick sparken när fabriker började stänga ner till följd av minskad efterfrågan under pandemin. Vi har jobbat både med att hitta nya jobb åt dem som förlorat jobben, och att stödja med juridisk hjälp för att driva processer i domstol mot arbetsgivare, säger han.

Fr.v. Thu Zar, chef över enheten för juridisk rådgivning hos YCOWA, och Moe Kyaw, generalsekretare. Foto: Axel Kronholm.

Militärkuppen har försvårat situationen ytterligare

Ovanpå pandemin har militärkuppen i Burma försvårat situationen för de cirka 2 miljoner burmesiska medborgare som arbetar i Thailand. För att kunna få arbetstillstånd i Thailand behöver  de få identitetsintyg utfärdade av den burmesiska ambassaden, men sedan kuppen kontrolleras den av militärjuntan.

– Många arbetare vill inte betala avgiften för att få intyget utfärdat, eftersom det skulle bidra till militärens intäkter. Vi brukar råda dem att betala, eftersom de har ett starkare skydd här i Thailand med arbetstillstånd. Men många vägrar ändå. De säger att de inte vill att deras pengar ska gå till att militären köper ammunition och dödar deras kamrater, förklarar Thu Zar, chef för YCOWA:s enhet för juridisk hjälp.

Migrantarbetare som ertappas i Thailand utan arbetstillstånd grips och skickas så småningom tillbaka till Burma. I väntan på att deporteras kan de hållas häktade i upp till 45 dagar i överfulla förvar.

– Vi gör vad vi kan för att leverera mat och vatten till de som hålls där, säger Thu Zar.

Migrantarbetare vill stötta kampen för demokrati i hemlandet

Det har också funnits en stark vilja hos många migrantarbetare att stödja den folkliga kampen inne i Burma mot militärjuntan, berättar Moe Kyaw.

– Tillsammans med andra organisationer gick vi ihop och började samla in donationer från arbetare som vi sedan kunde överföra till demonstranterna i Burma, för att betala för bland annat gasmasker, eftersom polisen använde mycket tårgas.

Under det första året efter kuppen samlade de in nästan 90 000 kronor som skickades till stöd för de strejkande och demonstrerande arbetarna inne i Burma. Sedan dess har man ändrat inriktning och satsar på insamlingar till stöd för de hundratusentals internflyktingar som fördrivits från sina hem på grund av militärens attacker. Man gör också vad man kan för att hjälpa dem som tar sig över gränsen till Thailand på flykt undan juntan.

Men rörelsens huvudsakliga fokus ligger alltjämt på att hjälpa migrantarbetare i Thailand att kräva sin rätt. Thu Zar säger att behoven vida överstiger vad de mäktar med att hantera.

– De advokater som hjälper oss hanterar väldigt många olika fall, vilket gör att processerna ofta tar lång tid.

Moe Kyaw fyller i:

– Vi skulle också behöva mer teknisk hjälp. Sedan pandemin är det mycket som sköts digitalt via videomöten, men det är inte alltid som arbetarna har utrustning eller kunskaper för att delta. Vi behöver utbilda dem.

***

Nyo Nyo heter egentligen något annat. Hennes namn har undanhållits av säkerhetsskäl.

Den första februari 2021 tog militären brutalt tillbaka makten i Burma genom en statskupp. Juntan har drivit över 400 000 människor på flykt och tusentals har mördats. Palmecentret har samverkat med folkrörelser i Burma under många år. Vi fortsätter nu att stödja de motkrafter som arbetar under extremt farliga förhållanden.

Stöd Burmas motkrafter!

Hur hittar arbetare en egen röst? Och vilken utbildning behöver de för att göra det? Det är frågor som står i fokus för IFWEA, som bildades efter andra världskriget av europeiska organisationer, däribland ABF. Dessutom stödjer ABF sedan 2015 IFWEA genom Palmecentret.

Ungdomsutbildning i centrum för samarbetet

Linnéa Wennberg är internationell sekreterare på ABF. Hon berättar om den stora ungdomsutbildningen Youth Globalization Awareness Programme (YGAP), som arrangeras under två veckor varje år, i Kapstaden där IFWEA har sitt sekretariat.

Yngre personer aktiva inom arbetarrörelsen från hela världen samlas för att skapa global dialog och solidaritet samt få fördjupade kunskaper om internationellt arbete.

– YGAP är lite av flaggskeppet i samarbetet mellan våra organisationer. Därigenom skapas möten mellan personer och organisationer och en global kunskapsbank för arbetarrörelsen, berättar Linnéa.

Innan Linnéa började på ABF så arbetade hon specifikt med YGAP, och hon gick själv utbildningen för sju år sedan. Linnea menar att ABF och IFWEA:s gemensamma arbete med YGAP innebär en både praktisk och planeringsmässig närhet.

– När det inte är pandemi ses vi varje år genom YGAP och vi har kontinuerlig kontakt däremellan. Det gör att vi känner organisationerna väldigt väl och också varandra som kollegor. Vi har ett utbyte av erfarenheter och alltid en nära dialog.

Saliem Patel som arbetar med utbildning på IFWEA uppskattar också den goda relationen med ABF.

– ABF är del av en kärna av medlemmar som vi verkligen kan lita på. Vi har öppna kanaler och kan komma överens om prioriteringarna. Dessutom har vi båda attityden att vi lär oss genom att pröva. Vi försöker se en större bild men samtidigt hålla aktiviteterna väldigt praktiska och användarvänliga.

Digital pedagogik viktig under pandemin

Utöver YGAP arbetar IFWEA med ett utbildningsprogram för ledare på gräsrotsnivå, studiecirklar och onlineplattformen Online Labour Academy (OLA). Den startade redan 2012 och IFWEA:s kunskap om digital pedagogik var enormt betydelsefull under pandemin. Från att OLA betraktades med skepsis ökade intresset lavinartat bland medlemsorganisationerna. Feedbacken från alla som genom plattformen har lärt sig att arbeta online har varit mycket positiv.

– Inom arbetarrörelsen ligger vi långt fram digitalt men arbetarrörelsen som sådan kom sent in i det här. Det har funnits ett motstånd från många håll. Vi vill få fackföreningar och andra partner att satsa på utbildning online på ett sätt som knyter an till våra värden, säger Saliem Patel.

Han ser annars 2021 som ett år då IFWEA har kunnat etablera kontakt med fler organisationer från olika länder, särskilt på platser där de tidigare inte haft medlemmar.

– De dras till oss genom de kurser vi erbjuder. Nu pratar vi om hur vi ska kunna bibehålla intresset.

Från 2021 lyfter Linnea Wennberg fram den digitala YGAP-konferensen och studiecirklar i åtta länder kopplade till ILOs konvention 190 om våld och trakasserier på arbetsplatsen.

– Deltagarna får information om konventionen för att sedan kunna stärka civilsamhället att driva på för ratificering. Det är ett jätteintressant arbete som har kunnat fortsätta trots pandemin.

Kärnstöd ger stabilitet

ABF:s stöd till IFWEA genom Palmecentret kallas för kärnstöd. Det innebär att hela organisationen får stöd, inte bara enskilda projekt. Saliem Patel säger att det ger stabilitet i och med att medlen går att planera över en längre period.

ABF får å sin tur en helhetsbild av IFWEAs arbete.

– Vi har lärt känna hela personalstyrkan och läst om allt arbete, både internt och externt. Våra samtal kretsar snarare kring de stora frågorna än enskilda projekt. Det skapar större ägandeskap hos projektpartnern och innebär att vi möts i samma ögonhöjd. Men det krävs bra dialog och samarbete, säger Linnéa Wennberg.

Framöver hoppas hon bibehålla och utveckla den fina relationen med IFWEA genom att återuppta fysiska möten men också dra nytta av digitala fördelar.

– Vi kan ta del av ännu mer av IFWEA:s verksamheter utan att behöva resa. Jag hoppas också kunna hitta sätt att utveckla samarbetet ute i ABF-Sverige.

Vilken är den viktigaste frågan eller utmaningen för arbetares organisering och fackföreningar i ditt land just nu?

Det finns stora brister med rättssäkerheten i Burma sedan militärkuppen i februari 2021. Det är en oerhört känslig situation för arbetare och den allmänna befolkningen när det kommer till yttrandefrihet. Många fackliga ledare har sparkats från sina jobb eller arresterats av militärjuntan på grund av deras protester och engagemang för arbetares rättigheter.

Mekanismen för att hantera klagomål i fabrikerna fungerar inte längre. Sedan kuppen har många arbetare dessutom förlorat sina jobb på grund av att fabriker har stängt ner och att investerare har lämnat landet.

Finns det några positiva exempel där det går i rätt riktning (och som kommer från arbetarrörelsen eller fackföreningar)? Någon slags seger?

Det är inte lätt att hitta positiva exemplen i rådande situation i Burma. Vid starten av militärkuppen var fackföreningar aktivt involverade i protesterna mot den. Men efter brutala nedslag av militärjuntan har fackföreningsrörelsen behövt gå under jorden, eller fortsatt med kampanjer på digitala plattformar.

Hur kommer du fira 1:a maj?

Under normala omständigheter firar vi första maj genom att organisera kampanjer, marschera och hålla tal i offentliga parker. Men på grund av militärkuppen och den känsliga situationen kommer vi fira första maj 2022 genom att publicera ett uttalande om arbetares situation, och sinsemellan fackföreningsmedlemmar och alliansen planerar vi att organisera en online-kampanj.

Michael Hauer, Palmecentrets regionchef för Asien och Latinamerika, kommenterar den rådande situationen i Burma:

– Situationen för Burmas industriarbetare är bedrövlig. Industriområden i städerna lyder fortfarande under så kallade krigslagar, där militären när som helst kan stoppa, visitera eller arrestera förbipasserande. Militärens metod blir också allt mer sofistikerade. Många vittnar om hur dom grundligt söker genom mobiltelefoner efter tecken på stöd för motståndet mot juntan. Vi hör också om arbetsgivare som säger upp all personal utan ersättning för att sedan ta dom tillbaka som ”dagarbetare” till en mindre lön. Fackliga aktivister som står upp för arbetarnas rättigheter blir systematiskt avskedade.

– Det blev tydligt bara veckor efter kuppen att fackföreningsrörelsen betraktades som ett hot av juntan när 16 fackliga organisationer förbjöds. Det var när en grupp kvinnliga industriarbetare anordnade den första demonstrationen som blev startskottet på den landsomfattande proteströrelsen som växte fram. Facklig verksamhet är i princip förbjuden idag eftersom juntan slår hårt ner på föreningsfrihet och organisationsrätt.

Stöd Burmas motkrafter!

När regimen i Eswatini tog bort möjligheten att lämna in medborgarförslag till parlamentet, exploderade missnöjet. Ett upprop för demokrati skickades till parlamentsledamöter, vilket var aktioner som uppmuntrades av bland annat Eswatinis textilarbetarfack, ATUSWA. Men i respons mot de fredliga protesterna exploderade också polisvåldet.

Efter att en student dödats i maj 2021 anordnades stora demonstrationer mot polisens brutala metoder. Ett 70-tal människor dödades, 500 skadades och 800 greps av polis.

– Nu rör sig soldater och polis på gatorna och vi har utegångsförbud nattetid. Det har blivit svårt för vanliga medborgare att göra något för att förbättra sina liv och för arbetare att organisera sig, säger Wander Mkhonza, generalsekreterare och en av grundarna av ATUSWA.

Wander Mkhonza håller tal. Foto: Elijah Chiwota (IndustriALL). 

Fackrörelsen som politisk opposition

Wander Mkhonza berättar att fackföreningarna i praktiken fungerar som opposition eftersom politiska partier är förbjudna, om än fortsatt verksamma. I november anordnade ATUSWA ett möte med strejkande arbetare när polisen utan förvarning dök upp och kastade tårgas på deltagarna.

– Folk sprang ut i panik sökandes efter syre, berättar Wander.

Polisen förklarade senare sitt agerande med att de trodde att det rörde sig om ett politiskt parti. De bad om att få information om möten i förväg, men agerade ändå på samma sätt vid nästa träff. Sedan dess har ATUSWA inte kunnat anordna fler massmöten.

En kung med all makt

Wander Mkhonza använder namnet Swaziland – inte Eswatini.

– Problemet är inte namnet, utan hur det kom till. I vår konstitution står fortfarande Swaziland och ingen person borde kunna vakna upp på morgonen och ändra det. Kungen ska inte vara större än nationen.

Konstitutionen från självständigheten från 1968 garanterar politiska rättigheter och politisk pluralism. Men 1973 förbjöd kungen politiska partier och organisering och sedan dess är det svårt för fackföreningar att verka.

– Arbetares frihet är inte på något sätt garanterad, säger Wander Mkhonza som själv tidigare arbetade i en textilfabrik.

2003 gick han med i och blev senare vice ordförande för det socialdemokratiska partiet PUDEMO, sedan 2008 terroriststämplat av regimen. Idag satsar han främst sin kraft på fackföreningsrörelsen och där ser han en dubbel utmaning: Regeringen motsätter sig fackens existens och arbetsgivarna respekterar inte rätten till organisering och kollektivförhandlingar.

Bara att få ATUSWA registrerad av den statliga instansen Arbetskommissionen innebar tre års kamp. Konflikter tas till domstol av arbetsgivarna och även om ATUSWA nästan alltid vinner, blir det långdragna och därmed kostsamma processer.

Arbetsgivarna är väl medvetna om att det suger ut fackföreningens ekonomiska resurser, säger Wander.

Fackligt engagemang straffas

18 000 personer jobbar inom textilindustrin i Eswatini. Alla företag utom ett är utlandsägda, antingen av taiwaneser eller sydafrikaner. Wander Mkhonza vittnar om arbetsvillkoren inom den eswatinska textilindustrin. Produktionsmål som inte nås tvingar arbetare till obetald övertid. En symaskin som går sönder leder till reducerade arbetstimmar. Anslutning till ett fackförbund innebär förlorad möjlighet till lån och risk att avskedas för bagatellartade fel. Som textilarbetare var Wander Mkhonza med om just det senare.

– Men jag gick till rätten och vann. Arbetsgivaren medgav då att jag avskedades för mitt engagemang i fackföreningen.

Ändå ökar ATUSWA:s medlemsantal ständigt. Den viktigaste frågan är minimilöner. Kravet är motsvarande knappt 10 kr i timmen eller drygt 1800 kr i månaden (45 timmars arbetsvecka), 700 kronor mer än dagens genomsnittslön. ATUSWA har bara kollektivavtal med det största sydafrikanska företaget.

– Där är arbetsförhållandena bättre och arbetarna tjänar mer per timme. Med dem sitter vi ned och löser konflikter. Det är ett bra exempel, men det intresserar ingen.

Wander Mkhonza har arresterats två gånger och år 2018 tappade han hörseln i en vecka efter att ha attackerades av säkerhetspersonalen vid Montigny investment, ett textilföretag ägt av finansministern.

– Vi är ständigt bevakade. Visst är jag rädd, ibland hör jag hur någon knackar på dörren till mitt hem. Men jag vet också vad arbetarna går igenom, för jag har varit där med dem. Jag vet att utan kamp kommer situationen inte att förbättras.

Asmira Malkočević och Vedrana Dautović arbetar på Palmecentrets partnerorganisation Agora Center i Tuzla, en medelstor stad i nordöstra Bosnien och Hercegovina. Den som besöker staden kan omöjligt missa monumentet för Tuzlamassakern som hedrar de 71 personer som 1995 dödades av en granatattack av den bosnienserbiska armén. Ändå är Tuzla känt för sin tolerans och sin historia av socialdemokratiskt styre, något som inte tillhör vanligheterna i landet där nationalistiska ledare brukar röstas fram baserat på etnisk tillhörighet.

Hos Agora Center, som kan liknas vid ett studieförbund, finner Tuzlas ungdomar någonting som den traditionella utbildningen sällan tillåter – en möjlighet att pröva tankar, uttrycka åsikter, och väcka initiativ. Vissa lär sig om fackliga rättigheter, genom ett samarbete med Fastighetsanställdas förbund, andra skriver motioner om förbättrad källsortering till stadsdelsförvaltningen. Asmira och Vedrana drar i alla trådar för att förverkliga ungdomarnas visioner och träffar dagligen på unga eldsjälar, såväl som den politiskt ointresserade majoriteten – men aldrig ungdomar som ger uttryck för den nationalism som vädras i de bosniska medierna varje dag.

Tvärtom bidrar nationalismen till att många unga vill flytta därifrån, menar de. Det är ett växande problem i Bosnien och Hercegovina att kvalificerad arbetskraft lämnar landet, oftast till förmån för grannländerna i EU. Sedan 1991 har landets folkmängd sjunkit med nästan en miljon. Detta förklaras ofta med hög arbetslöshet men också att många väljer att lämna Bosnien och Hercegovina på grund av en bristande rättvisa.

Asmira och Vedrana har pratat med Agora Centers förtroendevalda ungdomar:

– Jag tror att Bosnien och Hercegovina inom en överskådlig framtid kommer att vara helt utan unga människor. En genomsnittlig ung person kan få bättre livskvalitet i nästan vilket annat europeiskt land som helst, säger Slaven Ostojić.

Ena Karadžin påpekar det absurda i att landet har tre presidenter men att ingen av dem får någonting gjort.

I Transparency Internationals senaste korruptionsindex skattas Bosnien och Hercegovina som det tredje mest korrupta landet i Europa. Medan nödvändiga politiska reformer låtit vänta på sig, har de styrande politikernas handlingskraft fokuserat på att öka rikedomen åt sig själva och sina partier. Enligt en lokal representant för organisationen har landet hamnat i händerna på en ”etno-nationalistisk kartell”, exempelvis kan det vara svårt att hitta ett vanligt jobb utan rätt politiska kontakter. Många anser att de nationalistiska ledarna iscensätter etniska motsättningar just för att distrahera sina väljare från det pågående maktmissbruket.

– Det är en kuliss skapad för att avleda från den brottsliga verksamheten och till ett billigt pris köpa väljare inför valet, säger Dino Hukić.

– Nationalismen är mindre representerad bland de yngre, men de som växt upp med sådan retorik har större möjligheter att få sin röst hörd genom de styrande partierna, säger Berina Avdić.

På Agora Center märker man dessutom av pandemins effekter på samhällsklimatet. Inte nog med att psykisk ohälsa redan är stigmatiserad, de långa perioderna av social distansering har gett mer utrymme för partistyrda medier att sprida hatretorik och annan vilseledande information. Nu upplevs ungas oro som värre än någonsin.

– Risken för en ny konflikt skrämmer mig, fortsätter Berina Avdić. Jag tycker att landet drivs av inkompetenta och kriminella människor som borde fatta beslut som gynnar medborgarna, men i stället använder sin position för att dölja sin brottslighet.

Oavsett vilken folkgrupp de tillhör, är Agora Centers medlemmar lika drabbade av svårigheterna som Bosnien och Hercegovinas unga tampas med. Deras berättelser är påfallande lika. Därför är organisationens viktigaste uppgift att fånga upp den upplevda hopplösheten och omvandla den till en ung gemenskap och drivkraft. De som får hjälp att påverka sin egen situation har också anledning att stanna kvar i Bosnien och Hercegovina och bygga ett samhälle som de vill leva i.

– Jag vill tro att unga människor kommer att förstå sin egen styrka och att det kan skapas ett utrymme för dem att förbättra landet. Bara så kan visionen om utveckling och välfärd bli möjlig, säger Suana Huremović.

Berina Avdić avslutar med att säga:

– Jag är en av få unga som inte vill lämna landet jag är född i för att hitta min framtid och säkerhet någon annanstans. Jag har fortfarande hopp om att det går att hitta en lösning på de problem som växer varje dag.

Artikeln publicerades först i Aktuellt i Politiken.

En av tio filippinska medborgare jobbar utomlands och skickar hem pengar, remitteringar, som globalt beräknas uppgå till tre gånger biståndet i storlek. En hård tillvaro där arbetsgivarens goda vilja reglerar livsvillkoren. Organisationen Center for Migrant Advocacy arbetar med stöd av Palmecentret med att hjälpa utsatta migrantarbetare. Klockan är 11 på kvällen lokal tid i Qatars huvudstad Doha när jag når den 44- åriga migrantarbetaren Marites Garcia över telefon. Arbetsdagen hos familjen hon bor och jobbar hos är just avslutad. Klockan sju börjar hon igen och jobbar fram till elva på kvällen. Inga lediga dagar.

– Det händer att jag får en timme över när det minsta barnet sover. Och ibland låter frun i huset mig gå till kyrkan, berättar hon.

Marites Garcia tar hand om fyra barn som är sex år och yngre. En annan hushållsarbetare lagar mat och städar. Marites egna söner på Filippinerna är 25, 21 och 11 år men med dem pratar hon sällan. När hon slutar jobba har de sedan länge lagt sig. Ändå beklagar hon inte situationen.

Marites Garcia med barnen hon tar hand om i Qatar.

– Jag har tur som blir så väl behandlad av min arbetsgivare, säger hon.

Hotad, avklädd och misshandlad på jobbet

För Marites Garcia har betydligt värre erfarenheter. När hon först reste ut till Saudiarabiens huvudstad Riyadh år 2016 lånade familjen ut henne till olika släktingar. Arbetsbördan var enorm. Marites fråntogs sina telefoner och i det sista hemmet blev hon hotad, avklädd och misshandlad. Kokhett vatten kastades mot henne. Hon sov i vardagsrummet och lönen såg hon inte till på flera månader.

– De behandlade mig som ett djur, säger hon.

Marites Garcia skickade genom vänner desperata hjälpmeddelanden till den filippinska ambassadens migrantarbetssektion och lyckades lämna familjen. Väl tillbaka i Filippinerna – helt utan pengar – hjälpte organisationen Center for Migrant Advocacy (CMA) henne att starta en juridisk process för att få ut obetalade månadslöner.  CMA har lång erfarenhet av att ge stöd till utsatta migrantarbetare. Organisationen startades 2004 och deras fokus är kvinnor med jobb i arbetsmiljöer som ofta är oreglerade och där inspektörer inte kan göra kontroller.

10 miljoner filippinska migrantarbetare

– Vi arbetar nära filippinska myndigheter och olika föreningar av filippinska migrantarbetare, berättar Ellene Sana, chef för CMA och dess medgrundare.

Det var under Ferdinand Marcos administration på 1980-talet som den filippinska regeringen började skapa en mer systemisk arbetsexportpolitik. Det skedde av främst för att dämpa social oro orsakad av massiv inhemsk arbetslöshet och för att få in utländsk valuta från pengaöverföringar. Idag arbetar över tio av landets 108 miljoner invånare utomlands, vilket gör Filippinerna till ett av de största exportländerna för arbetskraft.

CMA ägnar mycket kraft åt att utbilda och informera i frågor som rör kvinnliga arbetskraftsmigranters situation, tillgång till rättsväsende, etik vid anställningsförfarandena och om den roll som lokala myndigheter kan spela. De bedriver också påverkansarbete gentemot den filippinska regeringen för att de i högre grad ska ta hänsyn till migrantarbetare så att de till exempel kan rösta.

Och behoven av stöd har bara ökat, särskilt som pandemin drastiskt förvärrat situationen för många migrantarbetare. Vissa har förlorat jobb och behöver assistans för att ta sig hem och för till exempel hushållsarbetare har arbetsbördan ökat när alla ständigt är hemma.

CMA stöttar hemvändande migrantarbetare

Även de filippinska familjer som är kvar hemma påverkas förstås. För migranten måste i princip alltid resa själv.

– Regeringen har förhållit sig strikt till det. Att familjen är kvar innebär en garanti för att remitteringar* fortsätter att komma in i landet, säger Ellene Sana.

CMA är en ny samarbetsorganisation till Palmecentret. Tack vare stödet kan CMA hålla utbildningar i mänskliga rättigheter, och stötta hemvändande migrantarbetares återintegrering i landet.

– Stödet vid hemkomsten saknas ofta, också från filippinska myndigheter. De inbjuder människor att resa men bistår dem inte när de kommer tillbaka, säger Ellene Sana.

Vad säger då CMA till de som funderar på att åka som migrantarbetare?

– Vi avråder aldrig någon kategoriskt eftersom vi inte kan erbjuda något alternativ. Men vi säger att om du måste åka så finns det sätt att minska riskerna. Vi ger information, men måste också respektera människors fria val, säger Ellene Sana.

I kontakt med regering och myndigheter lyfter CMA ofta frågan om vikten av att arbeta för att förbättra människors möjligheter att försörja sig i hemlandet.

– Arbetsmigration kan aldrig vara en permanent utvecklingsstrategi, säger Ellene Sana.

Migrantarbetaren Marites Garcia fick aldrig tillbaka några pengar på grund av ett dokument på arabiska som hon hade uppmanats att skriva på av den saudiska samarbetsagenturen. Annars skulle hon enligt dem inte få resa hem, trots de traumatiska upplevelserna i Saudiarabien. När jag frågar Marites Garcia om betydelsen av de pengar hon skickat hem från Qatar börjar hon gråta.

– Tidigare skickade jag hela lönen till familjen men nu går pengarna bara till barnen, säger hon.

Sedan en tid har hon nämligen fått veta att hennes man har flyttat ihop med en annan kvinna. Marites har på grund av pandemin själv inte kunnat återvända till Filippinerna sedan hon började arbeta i Qatar för två år och tre månader sedan.

– Jag behöver jobbet och har tur som har det så bra. När jag har betalat mina söners studier färdigt tänker jag spara för att starta en affärsverksamhet på Filippinerna. Och till ett eget hus. Det har jag aldrig haft.

Khaing Zar var bara 29 år gammal när hon valdes till ordförande för Burmas industrifack (IWFM). Som ung textilarbetare i landet hade hon tidigt fått upp ögonen för ojämlikheten, styrkan i organisering och makten i att vara många.

– I tonåren arbetade jag som sömmerska sju dagar i veckan, från klockan åtta på morgonen till tio på kvällen – med en pendlingstid på tre timmar. Varje kväll kom jag hem halv tolv. Lönen låg på 10 dollar i månaden. Livet bestod av arbete, och arbetet var hårt, säger Khaing Zar som är på besök i Stockholm för att bland annat träffa fackliga samarbetsparten IF Metall.

Demokrativågen krossades

Bara några år senare hade hon som fackligt aktiv avancerat till ordförandeposten i ett av Burmas största fack. Över landet sköljde en demokrativåg. 2015 hade Aun San Suu Kyi och hennes parti NSD vunnit landets första demokratiska val och ekonomin var på tillväxt. Men framtidshoppet skulle inte vara länge. 2017 slog den burmesiska militären ned mot den muslimska minoriteten rohingya, och med statlig inblandning mördades runt 25 000 rohingyer, och ytterligare 700 000 fördrevs till Bangladesh. Den fragila demokratin bröt sedan samman med militärkuppen i februari 2021 som slängde landet tillbaka till en auktoritär militärstat.

Mitt i detta stod Khaing Zar. I över åtta år hade facket arbetat för förbättrade arbetsvillkor och gjort stora framsteg. Över en natt kastades de tillbaka till ruta noll.

– Allt vi arbetat för togs ifrån oss. Nu är lönerna så låga att arbetare i fabrikerna inte kan leva på sin inkomst. Priserna på varor har ökat, och människor förlorar sina jobb. Situationen är, minst sagt, otroligt svår, säger Khaing Zar.

Facken aktiva i protesterna

Khaing Zar och IMWF tog tidigt en aktiv roll i protesterna mot militärregimen. Facket organiserar sina medlemmar att delta i demonstrationerna och tar ut arbetarna i strejker. Men juntan har slagit tillbaka hårt. Flera fackliga ledare har arresterats, en har mördats och alltmer måste de fackligt aktiva hålla sig gömda och arbeta i det dolda. De burmeser deltagit i protesterna gömmer sig. Men Khaing Zar fortsätter kämpa i det öppna.

– Jag oroar mig mest för min familjs säkerhet, men jag har bestämt mig. Jag måste fortsätta höras och synas i min roll som facklig ledare. Om inte jag står upp och tar kampen, hur ska jag kunna be andra att göra det?

Stödet är avgörande

Stödet från omvärlden har varit avgörande för kampen, menar Zar. Det är när omvärlden vänder bort blicken som situationen på riktigt blir hopplös. Men hennes målsättning förblir glasklar. Regimen ska bort, det är den enda lösningen och vägen framåt. Burmas folk ska återfå sin frihet.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Burma här.