”Svik inte dem som drabbas hårdast av klimatkrisen, regeringen!”

Sverige åker nu till FN:s klimatmöte under parollen ”brådska och möjligheter”. Samtidigt har regeringen slagit av på takten i den egna omställningen och signalerar minskat stöd för de mest utsatta i klimatbiståndet. Med sådan politik för klimatbiståndet sviker Sverige de som drabbas hårdast av klimatkrisen.

Två knäckfrågor kommer att prägla förhandlingarna på det kommande klimattoppmötet: takten för den globala utsläppsminskningen och rika länders ekonomiska stöd till klimatarbetet i så kallade utvecklingsländer. Båda är helt avgörande för utsatta människor i områden där klimatförändringarna redan slår hårt.

För allas framtid behöver utsläppskurvan vända snabbt nedåt. Global utfasning av fossila bränslen är ett måste för att klara Parisavtalets mål. Omställningen behöver ske i hela världen, och resursstarka länder som Sverige måste visa ledarskap, såväl på hemmaplan som i det internationella samarbetet.

”För allas framtid behöver utsläppskurvan vända snabbt nedåt.”

Men för de mest utsatta och resurssvaga länderna är det inte den egna utsläppsminskningen som brådskar mest. De är sällan de stora utsläpparna – vare sig i dag eller historiskt, eller sett till konsumtion eller produktion. I stället står de inför den akuta, svåra och kostsamma uppgiften att anpassa sig till nya levnadsvillkor. De måste hantera torka, brist på rent färskvatten, översvämningar, nya sjukdomar, bristande sanitet och förstörda skördar. Inte sällan drabbas kvinnor hårdast, eftersom det ofta är de som måste se till att familjen har vatten, mat och håller sig frisk. Extrema väderförhållanden tvingar människor på flykt och skördar liv.

Stöd till klimatanpassning är helt avgörande för miljontals människor. Bristande anpassning försämrar motståndskraften hos människor, samhällen och naturen och leder till ännu större kostnader i form av skador och förluster — som i den mån de alls kan repareras eller ersättas, tar enorma resurser i anspråk. Hur den nya fonden för skador och förluster ska fyllas är en annan viktig fråga under Cop 28.

”Bristande anpassning leder till ännu större kostnader i form av skador och förluster”

Sverige har tidigare varit ett föredöme globalt och riktat en stor del av sitt klimatbistånd till anpassningsåtgärder. Men nu signalerar regeringen en ändring i biståndspolitiken – handel och bistånd ska kopplas ihop och större fokus ska läggas på utsläppsminskning i länder med stora utsläpp. Så ser också den globala trenden ut, och har gjort så länge: Givare satsar mer på energiomställning och andra insatser som leder till teknikutveckling och ekonomisk avkastning — med möjligheter för näringsliv och privata investeringar — än på klimatanpassning.

Det är alltså utsläppsminskning, och inte klimatanpassning, som får huvuddelen av rika länders knappa klimatfinansiering. Enligt nya beräkningar från FN:s miljöprogram behövs 10–18 gånger mer finansiering till klimatanpassning än den som nu är tillgänglig.

”Enligt FN:s miljöprogram behövs 10–18 gånger mer finansiering till klimatanpassning”

Målet med svenskt bistånd, som riksdagen har fastställt, är att stärka människor i fattigdom och förtryck. Biståndet är en unik och knapp resurs avsedd för just detta. Svenskt klimatbistånd bör därför i hög grad rikta in sig på klimatanpassning för de mest utsatta länderna som drabbas värst av klimatkrisen. Utsläppsminskningen – som på sikt är lika avgörande för de hårdast drabbade – måste fortfarande ha högsta prioritet både i nationell politik och i de internationella förhandlingarna. Men om Sveriges klimatbistånd skulle riktas om mot länder med stora utsläpp och sektorer med kommersiell potential skulle vi svika de mest utsatta och urholka biståndets mål. 

Det stämmer att det är bråttom och att det finns möjligheter i den globala omställningen. Brådskan måste genomsyra all klimatpolitik, men möjligheterna för svenskt näringsliv kan inte vägleda svenskt bistånd.

”Möjligheterna för svenskt näringsliv kan inte vägleda svenskt bistånd”

För att visa ledarskap för en globalt rättvis klimatomställning behöver regeringen:

1. Presentera kraftfulla åtgärder i Sveriges nationella klimathandlingsplan som leder till snabba utsläppsminskningar, såväl de territoriella som de konsumtionsbaserade utsläppen.

2. Sätta en tydlig inriktning för biståndet som fokuserar på behoven för de länder och grupper som är mest utsatta för klimatkrisen och som har minst medel att själva hantera den. Vara ett föredöme globalt genom att alltid rikta minst hälften av det svenska klimatbiståndet till klimatanpassningsåtgärder.

3. Arbeta aktivt för fler finansieringskällor till fonden för skador och förluster, medel som är additionella till biståndet.

Underskrifter:

Eva Ekelund, Ställföreträdande chef, Act Svenska kyrkan
Jennifer Videmo, Generalsekreterare, Action Aid Sverige
Louise Lindfors, Generalsekreterare, Afrikagrupperna
Martina Hibell, Generalsekreterare, Barnfonden
Ulrika Urey, Generalsekreterare, Fairtrade Sverige
Tobias Linghag, Verksamhetsledare, Framtidsjorden
Martin Nihlgård, Generalsekreterare, Individuell Människohjälp (IM)
Amir Bouzenzana, Tf generalsekreterare, Islamic Relief Sverige
Nastaran Zargari, Tf kanslichef, Jordens Vänner
Lotta Sjöström Becker, Generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Petra Tötterman Andorff, Generalsekreterare, Kvinna till kvinna
Josephine Sundqvist, Generalsekreterare, Läkarmissionen
Anna Sundström, Generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Suzanne Standfast, Generalsekreterare, Oxfam Sverige
Mariann Eriksson, Generalsekreterare, Plan International Sverige
Niclas Lindgren, Direktor, PMU
Alexandra Klang, Verksamhetsledare, Svalorna Indien-Bangladesh
Linn Thullberg, Ordförande, Svalorna Latinamerika
Charlotta Norrby, Generalsekreterare, Svenska missionsrådet
Alice Blondel, Director, Swedwatch
Charlotta Szczepanowski, Generalsekreterare, Vi-skogen
Johanna Eliasson, Ordförande, Vänsterns Internationella Forum
Anna Nilsdotter, Generalsekreterare, WaterAid
Anna Tibblin, Generalsekreterare, We Effect

Debattartikeln publicerades i Aktuell Hållbarhet den 29/11/2023.