Första maj är solidaritetens dag

”Den 1 maj är solidaritetens dag, och solidariteten känner inga gränser. Den blir nära och påträngande i en värld där människor lever i förtryck och förföljelse, i svält och elände. Den angår oss alla”.

Så öppnade Olof Palme sitt första maj-tal i Kramfors 1964. Och vi gör oss gott att bli påminda om det i dag, nästan 60 år senare.

Världen går i fel riktning. Demokratin är på tillbakagång, globalt och på hemmaplan. Krig och upprustning har tagit över den internationella agendan i en tid när vi behöver fokusera på den gemensamma säkerheten för att möta det globala klimathotet. Och för 11 månader sedan slog världen ett tråkigt rekord. För första gången någonsin befann sig 100 miljoner människor på flykt, från konflikter, våld och förföljelse. Det är drygt en procent av världens befolkning, eller uttryckt på annat sätt, nästan 10 gånger så många människor som bor i Sverige.

Hur svarar den svenska regeringen? Jo, genom att frångå enprocentmålet i biståndet och dra ner på stödet till världens fattiga, till FN och genom att begränsa förutsättningarna för biståndsorganisationer att bedriva sitt påverkansarbete, genomföra granskningar och lyfta människorättsförsvarares röster i Sverige och Europa.

Biståndsmedlen begränsas till närområdet och används till att främja svenska handelsintressen och återvandring. De som drabbas hårdast är världens fattiga och de människorättskämpar som för en svår kamp för demokrati, fackliga rättigheter eller jämställdhet.

Det är nu vår solidaritet sätts på prov. Det har sagts att mänskliga rättigheter är lätt att försvara och stå bakom så länge de inte ifrågasätts.

Nu behövs vi i arbetarrörelsen. Som en politisk motkraft, som folkrörelse och som enskilda medborgare.

Stå upp för den internationella solidariteten.

– Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.