EU-valet – ett vägval i klimatpolitiken

2019 var klimatstrejkernas år. Hundratusentals personer samlades på Europas gator. Den gröna opinionen färgade av sig på den EU-strategi som då skrevs – klimatomställningen blev ett av EUs prioriterade mål. EU tog fram sitt reformpaket, den gröna given, och har stiftat en ström av lagar för att skydda klimat och miljö. Trots att det skulle behövas mycket mer för att EUs omställning ska bli tillräcklig och rättvis, så har klimatet och naturen i dag en central plats på agendan.

Att EU har drivit på har varit en viss tröst då Tidöpartierna lagt Sveriges klimat- och miljöpolitik på huggkubben. Cirka 80 procent av vår miljölagstiftning påverkas trots allt av beslut på EU-nivå. Men högervindarna blåser i fler delar av Europa och risken finns att EU nu kommer att överge många av sina gröna ambitioner.

I en läckt skiss för EUs strategi för de kommande fem åren som ministerrådet har tagit fram har klimatet strukits från listan över de viktigaste frågorna. Vissa medlemsländer, däribland Sverige, uppges vilja pausa EUs miljöarbete.

Även från den internationella utvecklingspolitiken blinkar varningslamporna. I stället för att exempelvis öka stödet till de länder som drabbas av klimatkrisen, tycks fokus nu skifta till att främja unionens ekonomiska intressen. I ytterligare ett läckt dokument, denna gång inifrån EUs ”regering”, Europakommissionen, avfärdas den ”traditionella, smala synen på utveckling”. Framöver bör utvecklingspolitiken handla om att säkra tillgången till råmaterial, rikta in sig på tillväxtmarknader och stärka Europas ställning i världen.

Att grunden för EUs klimatpolitik och internationella ansvarstagande nu skakar har förstås att göra med att Europas höger alltmer använder klimatpolitiken som slagfält. Den konservativa gruppen EPP i Europaparlamentet, dit M och KD hör, har anklagats för att tvinga medborgarna att välja: Klimatet eller en trygg ekonomi? Miljöpolitiken eller jordbruket?

Det är förstås en falsk motsättning. Men det är upp till Europas socialister och gröna att förklara för väljarna att vi behöver hantera den planetära krisen för att ha en chans att leva i säkerhet framöver. Det är också bråttom att berätta hur omställningen ska göras på ett sätt som kan minska klyftorna och ge oss ett bättre liv – eftersom rättviseperspektivet i EUs klimat- och miljöpolitik hittills lämnat en del att önska.

Vad behövs för globalt rättvis omställning?

Tre områden är avgörande för att EU ska ta sitt globala ansvar för klimatkrisen: takten, pengarna och de globala relationerna.

Takten. Det är ingen liten uppgift med tanke på att högern motarbetar EUs befintliga klimatplan, men det styre som nu tar över rodret behöver inte bara hålla kursen utan dessutom höja hastigheten. Parisavtalet är tydligt med att rikare länder ska minska klimatutsläppen snabbare.

I dag är EUs långsiktiga klimatmål att våra utsläpp ska vara netto noll år 2050. Problemet är att vi inte håller koll på hur mycket vi släpper ut på väg dit, eller om världens sammanlagda klimatplaner räcker för att hålla planetens version av Pandoras box stängd. (Spoiler alert: Det gör de inte. Med nuvarande politik passerar vi 1,5 grader inom kort och är på väg mot en cirka 2,7 grader hetare värld under detta århundrade.)

Med mål i form av en rättvis europeisk koldioxidbudget skulle man i stället utgå från hur mycket mer koldioxid som världen kan släppa ut för att ha en rimlig chans att hålla oss under 1,5 grader. Det är kakan, som tillhör alla människor. EU bör hålla sig inom sin beskärda tårtbit. Där behöver även utsläppen som européernas konsumtion orsakar utomlands bakas in.

Pengarna. 29 procent av de utsläpp som skapat klimatkrisen beräknas ha kommit från EU-länderna. Det är en god anledning till att EU behöver öka stödet till länder i det Globala Syd som drabbas av konsekvenserna. Dessa länder ska nu utveckla sina ekonomier – med mycket mindre utsläpp än när vi gjorde det – för att ge sina invånare tillgång till grundläggande rättigheter, som sociala trygghetssystem. Samtidigt behöver de stöd för att hantera de allt högre kostnader som klimatkrisen leder till. Det här klimatstödet behöver vara nya pengar och av bra sort – i form av gåvor, inte dyra lån. En effektiv form av stöd vore att EU ser till att skriva av skulder som håller många låginkomstländer i en tvångströja och förhindrar klimatsatsningar. EU behöver också fylla på den nya fond som skapats för att ersätta länder som drabbas av klimatkatastrofer.

De globala relationerna. Det är knappast en rättvis omställning om mineralerna i europeiska elbilar grävs fram av arbetare som riskerar livet i trånga tunnlar i Demokratiska Republiken Kongo. EU behöver ställa om utan att bygga på Europas historia av att exploatera människor och natur på andra platser.

Det kräver till exempel att EU skriver handelsavtal som följer internationella konventioner kring biologisk mångfald, mänskliga rättigheter och klimat, och uppmanar länder vi handlar med att skärpa sina klimatmål.

Att få fler europeiska företag att ta ansvar för sin påverkan på miljö, arbetare och samhällen runtom i världen är en pågående strid. EU-direktivet om företagsansvar var ett försök, som Tidöregeringen nyligen höll på att stjälpa. Det gick igenom, men berör nu bara cirka 0,05 procent av företagen. Kommande EU-politiker bör ålägga företagen att ta fram planer för hur de ska ställa om i dialog med facken, och se till att anställda i alla led har fackliga rättigheter, trygghet och möjligheter när arbetet förändras.

Progressiva krafter behöver också bryta nedmonteringen av asylrätten och svara på hur EU solidariskt ska möta de människor som tvingas lämna sina länder på grund av den klimatkris som vi varit med och utlöst.

Publicerad i Aktuellt i Politiken den 10/5-2024.