Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Stater och företag världen över förstör och exploaterar systematiskt våra gemensamma ekosystem. Detta är fullt lagligt, det internationella kan i dagsläget inte göra något åt det. Ett tydligt exempel är hur Brasilien, under president Bolsonaros styre, skövlar regnskogen i Amazonas, ett ekosystem som bäst kan förklaras som jordens lungor, utan några som helst juridiska påföljder.

Med en internationell lagstiftning mot storskalig miljöförstörelse, så kallad ecocid, skulle Bolsonaros framfart kunna stoppas.

På Global Green Deals Forum arrangerade Palmecentret tillsammans med End Ecocide Sweden ett seminarium om hur vägen till en ecocidlagstiftning kan se ut. Med utgångspunkt i både lagstiftningen och politiken diskuterade generalsekreterare Anna Sundström frågan med Pella Thiel från End Ecocide, Eleanor Sharpston, tidigare generaladvokat vid EU-domstolen och Jytte Guteland (S) som nu sitter i det utskott i Europaparlamentet som har ansvar för miljöpolitiken.

Markering att läget är akut

Alla panelister var överens om att en ecocidlag som gör det möjligt att ställa storföretag och stater inför rätta, dessutom skulle vara en efterlängtad signal från världssamfundet om att klimatet och miljön inte kan vänta.

Att lagstifta om ekocid är ingen ny idé. Olof Palme föreslog det redan på 70-talet. När Romstadgan som ligger till grund för den Internationella Brottmålsdomstolen sedan skrevs 1998 var ekocid på agendan, men kom i det slutgiltiga förslaget inte med. Det gjorde däremot folkmord, brott mot mänskliga rättigheter, krigsbrott och aggressionsbrott.

– Vi vet fortfarande inte helt varför ecocid inte kom med i Romstadgan, men det finns inget som säger att det inte kan läggas till nu, menade Eleanor Sharpston.

Ekologi en fråga om mänskliga rättigheter

Pella Thiel betonade att frågan inte bara är viktig för miljöns skull, det är också en lag som värnar om de mänskliga rättigheterna.

– Vi människor är en del av ekosystemet. När vi förstör det, förstör vi också förutsättningarna för vårt eget liv och utveckling. Mänskliga rättigheter är tätt sammankopplade med ekologiska rättigheter.

Jytte Guteland som den senaste tiden jobbat hårt på EU-nivå med the Green Deal kopplade samman frågan om ecocid med det pågående arbetet med att utforma politik för en rättvis klimatomställning som skyddar och företräder utsatta grupper.

– En stor del av omställningsarbetet måste fokusera på rättviseaspekten. Här kommer facken in som en viktig aktör, menade hon.

Jytte Guteland och Pella Thiel beskrev en försiktig optimism i det faktum att klimatfrågan har tagit en allt mer självklar plats i de politiska samtalen och allt fler länder börjar lyfta frågan om ecocid. Bara häromdagen gick Belgien ut och sa att de överväger att lagstifta mot ekocid.

– Lagar är normerande, och det är just den här typen av normförskjutning vi nu behöver se, säger Eleanor Sharpston.

Det är nu 48 år sedan Sverige och Olof Palme tog initiativ till FN:s första miljökonferens som hölls i Stockholm 1972. Sverige har varit ett föregångsland när det kommer till progressiv klimatlagstiftning och tillhör de länder som har de mest omfattande klimatlagarna i världen. Dock gör vi ännu långtifrån tillräckligt för att klara klimatmålen i Parisavtalet, eller våra egna miljömål. Enligt en ny studie från Uppsala universitet skulle vi i Sverige behöva fördubbla ansträngningarna för att leva upp till två graders målet. Nu har vi chansen att visa framfötterna på nytt och gå i bräschen för att göra ecocid till ett internationellt brott.

Utvecklingen i Bolivia är dramatisk inför valet, som förhoppningsvis äger rum den 18 oktober. Palmecentret har inte längre någon verksamhet i landet. Men de som varit aktiva i de projekt som arbetarrörelsen i Gävleborg genomfört i samverkan med Palmecentret följer utvecklingen i landet. Och två av dem ger här sin egen personliga syn på händelseutvecklingen.

Bolivia har haft ett 40-tal statskupper och haft såväl militärdiktaturer som andra diktatorer i många perioder. Hösten 2004 inträffade dock sensationen att en president från den förtryckta ursprungsbefolkningen, Evo Morales från aymarafolket, vann en jordskredsseger i presidentvalet. Han företrädde partiet MAS, Movimiento al Socialismo, ett socialistiskt parti som bildades så sent som 1997 men ändå lyckades nå nära 54 procent av rösterna i valet det året.

Evo Morales har sedan omvalts två gånger, och under hans tid vid makten har Bolivia gått från att vara det fattigaste landet i Sydamerika till ett land med ständig tillväxt och en förhållandevis stark ekonomi. Genom en ny konstitution har också ursprungsbefolkningen fått delaktighet i samhällsutvecklingen och många reformer har stärkt de fattigaste.

Motsättningar mellan rika och fattiga, höger och vänster har dock fortlevt och Evo Morales har anklagats för många saker, inte minst för att man genom förändringar i vallagen gjorde det möjligt för honom att bli omvald flera gånger.

Press försatte Morales på landsflykt

Hösten 2019 tog dock historien åter en ny vändning då valresultatet ifrågasattes av oppositionen men också av omvärlden. Det kom anklagelser om valfusk och efter upplopp med gatustrider och tryck från omvärlden tvingades Evo Morales i landsflykt. På ett märkligt sätt kunde sedan en ”interimspresident” utses, stödd av bland annat militären och polisen. Denna president, Jeanine Añez, hade fått fyra procent av rösterna i valet. Men stöttades av andra i oppositionen, och kunde därmed tillträda i ett slags ”statskupp” i november 2019. Därefter har datum för nyval skjutits upp 3 gånger och nu ska val ske den 18 oktober.

Genom tidigare kontakter i utvecklingsprojekt har vi kunnat följa utvecklingen någorlunda och det tydliga är att de som för tillfället har presidentmakten gör allt för att misskreditera Evo Morales och partiet MAS. Det sker många aktioner mot aktiva i form av fängslanden, husarrester, legala processer av olika slag men också direkta våldsamheter i flera sammanhang.

Våld från militär och polis

I exempelvis Evos hemregion Chapare skulle en protestdemonstration genomföras men den stoppades av omfattande tårgasbomber från militären och sedan sköts det skarpt in i folkmassan. 9 personer dog, 115 skadades och några personer saknas därefter.

I en senare protest i staden El Alto dödades också minst 9 personer av militären/polisen och ett 40-tal personer angavs skadade.

Såväl interamerikanska kommissionen för mänskliga rättigheter som FN:s kommissionär för mänskliga rättigheter, Michelle Bachelet (fd president i Chile) har fördömt militärens/regimens våldsagerande.

Som annat exempel kan nämnas att Evos 25-åriga dotter Evaliz Morales är i landsflykt i Argentina anklagad för terrorism och för att ha berikat sig personligen under tidigare styre.

Evaliz mor, Francisca Alvarado Pinto, tidigare ledare för den politiska rörelsen Eje Pachakuti, och hennes man Felix Cardenas, som bland annat varit ansvarig för den nya konstitution som antogs 2008, har utsatts för förföljelse av myndigheterna men de befinner sig idag i Bolivia mitt i kampen för det kommande valet.

På besök i Sverige

Evaliz och Fransisca besökte ABF Gävleborg och Palmecentret 2015 och kunde då berätta om många framgångar för ursprungsbefolkning och inte minst för kvinnor i Bolivia och de hade då stort hopp om ytterligare förbättringar, något som nu kan kännas avlägset.

Flera andra som varit aktiva i de projekt som tidigare genomförts av ABF Gävleborg och IF Metall Gävleborg har anklagats för terrorism och trycket är nu mycket hårt på aktiva inom vänstern. Just nu pågår också processer för att ta ifrån partiet MAS deras legala status, vilket i så fall praktiken innebär att partiets kulle förbjudas, och att förbjuda deras presidentkandidat Lucho Acre att ställa upp i valet. Men för närvarande leder partiet i opinionsmätningarna.

En händelse som nu kom oss verkligt nära var att en av de tidigare projektledarna, Willy Flores, anklagades för terrorism, fängslades för att sedan hamna i husarrest i december förra året. Willy var en betydelsefull person då han var ledargestalt för en känd amatörteatergrupp, ALBOR  i El Alto. De har fört en kamp för ursprungsbefolkningen med kulturen som vapen. De har också gjort stora insatser för ungdomar och uppmärksammats runtom i Bolivia för detta. Willy var ”motorn” i detta arbete för demokrati och delaktighet och han var hyllad i många kulturkretsar i Bolivia. Utöver den typen av teater så har Albor också gjort spanska versioner av Astrid Lindgren-figurer som t ex Emil i Lönneberga. De har turnerat några gånger i Sverige med sina pjäser, senast 2017. Tyvärr avled Willy mycket tragiskt vid endast 41 års ålder i sviterna av covid -19 i sin husarrest den 19 juli 2020.

Anklagelser om korruption

Många ministrar i den tidigare regeringen anklagas för olika saker som korruption och terrorism och flera av dem har suttit i skydd på Méxicos ambassad i uppemot 9 månader.

Det finns ett fall med Evo Morales stabschef Patricia Hermosa. Hon drabbades av frihetsberövande, abort och trakasserier i fängelse. Arresteringsordern på henne utfärdades när hon skulle registrera Evo Morales som kandidat till parlamentsvalet.

Situationen politiskt är mycket märklig då MAS fortfarande har majoritet i parlamentet eftersom inget nytt val genomförts. Till exempel har MAS nuvarande presidentkandidat lagt ett förslag på ett bidrag på 1 000 bolivianos, motsvarande cirka 4 000 kronor till alla fattiga familjer som drabbats av ekonomiska effekter av covid-pandemin. Interimspresidenten avslog förslaget men efter prövning så är det nu beslutat. Även flera andra lagar för att stödja folket i den ekonomiska krisen har antagits av riksdagen, frågan är dock om de blir genomförda av regeringen.

Hoppet står nu till att valet 18 oktober kan genomföras på rätt sätt och att ursprungs-befolkningen kan rädda den goda utvecklingen som pågick 2005 till 2019. Risk för fortsatta våldsamma konflikter är dock mycket stor i det polariserade Bolivia.

Åke Söderman och Markus Kristiansson, före detta projektledare för Palmecentrets Boliviaprojekt

– Jag hoppas kunna återvända till Belarus så snart som möjligt, säger Volha Kavalkova, när jag träffar henne på hotellet i Gamla Stan. Hon är i Stockholm för att träffa utrikesminister Ann Linde, riksdagsledamöter, press och representanter för svenska civilsamhället. Budskapet är tydligt; Alexander Lukasjenka är en illegitim ledare.

Volha Kavalkova är medlem i oppositionens koordinationsråd och ombud för Svjatlana Tsichanouskaja, som av den samlade oppositionen ses som valets verkliga vinnare.

I slutet av augusti greps Volha på en fabrik i Minsk i samband ett möte med de strejkande arbetarna. Många känner igen henne från bilden som kablades ut i samband med rättegången där Volha med ett leende i förhörburen formerar händerna till ett hjärta. Efter att ha avtjänat ett kortare fängelsestraff för att ha arrangerat allmän sammankomst utan tillstånd tvingades hon att lämna landet och bor nu, som hon själv säger, ”ingenstans”.

– Vi som är på utsidan reser runt i Europa och framför den demokratiska oppositionens krav. Men de som verkligen behöver omvärldens stöd är de som fortfarande är kvar i landet. Den förföljelse de utsätts för visar att koordinationsrådet ses som ett verkligt hot av Lukasjenkas regim.

Hoten och fängslanden fortsätter

Koordinationsrådet bildades efter presidentvalet den 9 augusti, med syfte att inleda en dialog med regimen. Men dialog har Lukasjenko tydligt visat att han inte är intresserad av. Av de sju medlemmar som ingår i koordinationsrådets presidium har flera tvingats lämna landet medan andra har fängslats. När nobelpristagaren Svetlana Aleksijevitj utsattes hotades i sitt hem för någon vecka sedan kunde ett gripande förhindras tack vare rådigt ingripande från utländska ambassader i landet.

– Som politiker känner jag storinspiration av det gensvar vi fått, säger Kavalkova. Vi har 10 000-tals medlemmar. Alla kan vara med. Det finns ingen ideologisk strid inom rörelsen. Det är inte tid för det nu. Den ideologiska debatten får vi ta senare nu är fokus att göra oss av med diktaturen.

Tre politiska krav

Koordinationsrådets tre politiska krav har fått ett enormt gensvar och i en dryg månad har människor demonstrerat till stöd för kraven om att de politiska fångarna ska släppas, att den pågående repressionen måste upphöra och de ansvariga för övergreppen ställas till svars och att nya demokratiska val måste hållas.

Den 5:e november är Lukasjenkas mandatperiod formellt slut. Innan dess måste omvärlden förklara honom illegitim som landets ledare genom att erkänna Svjatlana Tsichanouskaja och koordinationsrådet som representanter för det belarusiska folket fram tills nya demokratiska val kan hållas. Litauen visar vägen men många länder tvekar. Vad är ni rädda för?, frågar Volha. Det belarusiska folket är inte rädda. Då borde ni inte vara det heller.

Situationen i Belarus är fortsatt mycket allvarlig. Sedan 1994 sitter diktatorn Alexander Lukasjenko på makten i landet. Det var i augusti 2020, när han tog hem ”segern” i ytterligare ett riggat val som folket fick nog. Efter valresultatet offentliggjordes har tusentals demonstranter vecka efter vecka, månad efter månad intagit landets gator för fredliga protester. De har av polis blivit bemötta med övervåld, tårgas och arresteringar. Flera har dödats. Men folket ger inte upp.

Lukasjenkos tid vid makten måste få ett slut. De mänskliga rättigheterna måste respekteras. Våldet måste upphöra. Tillsammans med våra parters i Belarus kämpar vi på Palmecentret för demokrati och frihet. 

Palmecentret stöttar progressiva och demokratiska krafter inom både politiken och civilsamhället i Belarus. Med hjälp av ditt stöd kan de fortsätta sin kamp för ett fritt Belarus.

Swisha ditt stöd till 123 240 60 72 – märk gåvan med ”Belarus”.
Plusgiro: 570-2

Oppositionens kandidat Svetlana Tichanouskaya har enligt vallokalsundersökningar och röstningsprotokoll som vissa vallokaler delat med sig av i själva verket fått en stor majoritet av rösterna.

-Repressionen måste få ett slut. Vi måste tillsammans kräva ett stopp för president Lukasjenkos illegitima framfart och visa vårt stöd för motkrafterna i landet, säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.

Flertalet oppositionella politiker – däribland en av presidentvalskandidaterna, aktivister och journalister har frihetsberövats eller dömts till böter redan innan valet och polisen har slagit ner mot demonstranter med oacceptabelt våld under och efter valdagen.

-Vi får rapporter från våra partners i Belarus om arresteringar och ickedemokratiska metoder med vilka man försöker tysta oppositionen. Vissa tvingas hålla sig gömda eller söka tillflykt till andra länder nu. Bland annat ska ett antal anställda på ABF Belarus vara anhållna, säger Anna Sundström.

De demokratiska krafterna i Belarus har idag samlats kring följande uttalande:

ALEXANDER LUKASJENKO ÄR INTE PRESIDENT I BELARUS!

Gemensamt uttalande av företrädare för demokratiska politiska partier och organisationer den 11 augusti 2020.

Vi, företrädare för de demokratiska krafterna, anser att Alexander Lukasjenko inte valdes till president, eftersom ett fritt och demokratiskt val inte genomfördes i Belarus.

Detta faktum är orsaken till gatuprotesterna, eftersom Belarus folk inte tror på Alexander Lukasjenkos seger.

Vi anser att ansvaret för händelserna efter presidentvalet personligen ligger hos Alexander Lukasjenko och personligen hos var och en av medlemmarna i regeringen.

Vi uppmanar Alexander Lukasjenko att avstå från att utlysa undantagstillstånd och ytterligare trappa upp konflikten. Vi uppmanar de brottsbekämpande organen att avstå från att utföra olagliga order, använda våld, använda skadeverkande vapen, misshandel och mord mot sitt eget folk.

Vi uppmanar militären att återvända till sina förläggningar. Vi uppmanar myndigheterna att åter ge fri tillgång till internet, oberoende informationsresurser, upphöra med förföljelsen av journalister, sociala och politiska aktivister och vanliga medborgare.

Vi kräver att alla fängslade medborgare omedelbart friges, att alla brottmål som rör deltagande i massevenemang omedelbart ska annulleras, att alla politiska fångar friges.

Vi anser att Svetlana Tikhanovskaya är segrare i presidentvalet då hon fick stöd av en absolut majoritet av Belarus befolkning.

Belarus myndigheter är medvetna om detta och döljer bevisen för Svetlana Tikhanovskayas obestridda seger genom att förfalska de slutliga protokollen från vallokalerna. Belarus folk övervann sin rädsla och visade att de kunde försvara sitt val.

För BSDP Hramada – Belarus Socialdemokrater, Ihar Barysau
För Belarusian Congress of Democratic Trade Unions, Aliaksandar Yarashuk
För United Civic Party of Belarus, Mikalai Kazlau
För Belarusian Popular Front, Grigorij Kostusev
För organisationskommittén för Belarusian Liberal Party of Freedom and Progress, Uladzimir Novasyad
För organisationskommittén för Belarus Kristdemokratiska Parti, Vital Rymasjeuski

Enligt David R Marples, historiker och ledande Belaruskännare, skulle inte Lukasjenko vinna ett val som är fritt och demokratiskt. De belarusiska väljarnas krav på förändring är starkare än någonsin och den demokratiska oppositionen lär inte acceptera att Lukasjenko fuskar sig till ännu en valseger. Det gör att dagarna efter valet kommer att bli avgörande för Belarus närmsta framtid. Förhoppningarna om en fredlig övergång är små – mycket talar därför för omfattande demonstrationer och risk för att regimen möter dessa med våld.

Alexander Lukasjenko segrade i presidentvalet 1994 med ett resultat på 80 procent i den andra valomgången och blev då landets första president. Sedan dess har han inget av hans redovisade valresultat varit lägre än 75 procent. Oberoende opinionsundersökningar har däremot pekat på helt andra resultat och det råder inget tvivel om att valmyndigheten riggat valen och kraftigt friserat siffrorna. Internationella valobservatörer har kritiserat valen och observatörer har inte getts möjlighet att övervaka valproceduren på ett rimligt sätt, bland annat har de tvingats se räkningen av rösterna från tiotalet meters avstånd. Oppositionens egna bedömningar av resultaten i olika valkretsar har markant skiljt sig från de som senare redovisats. Ibland har ”resultat” till och med redovisats innan vallokalerna har stängt, enligt uppgifter från oppositionen.

Det är högst troligt att valmyndigheten även den här gången kommer att göra allt för att ge Lukasjenko segern. Förutsättningarna och möjligheterna att fuska är bättre än någonsin. Den europeiska säkerhetsorganisationen, OSSE, sänder i år inga observatörer eftersom man inte fick någon inbjudan i rimlig tid. Dessutom har valmyndigheten beslutat att bara tre observatörer mot vanligtvis fem har tillträde till respektive vallokal. I många regionala valkommissioner ges det inte plats för oppositionens företrädare och bara 15 procent av samtliga observatörer kommer från oppositionen. Demokratiska krafter berövas därmed möjligheter att övervaka valproceduren, vilket har skapat stor besvikelse och underbyggt misstankarna om att regimen återigen tar till alla tillgängliga grepp för att rigga valet.

När Valerij Tsepkalo och Viktor Babariko, de två starkaste oppositionella motkandidaterna till Lukasjenko, ogiltigförklarades av valmyndigheten gav oppositionella krafter inte upp, istället enades man om stöd till Svetalana Tsikanovskaja, hustru till bloggaren Siarhej Tsikanovskij som inte heller tilläts kandidera. Tillsammans med Veronika Tsepkalo, hustru till Valerij Tsepkalo, och Maria Kalesnikava, Viktor Babarikos kampanjledare, utgör hon den trio som nu frontar oppositionen. Tillsammans har de genomfört de största mötena sedan protesterna på 1990-talet, inte bara i Minsk utan också i andra städer runt om i landet, vilket är ovanlig och visar att kraften inom oppositionen är starkare än på länge. I Bangaloreparken i Minsks utkanter deltog nyligen enligt beräkningarna drygt 60 000 människor.

För att förhindra ytterligare en stor manifestation har staden beslutat att istället arrangera konserter med klassisk musik i parken. Under tisdagen tvingades Svetlana Tsikanovskaja ställa in två valmöten i städerna Slutsk och Soligorsk efter att myndigheterna börjat gripa människor som skulle delta och påbörjat olika arbeten på de platser där mötena skulle äga rum.

Det är uppenbart att regimen inte hade räknat med stora folksamlingar och kraftfulla manifestationer och att man påverkas av dem. Under det senaste decenniet har offentliga protester lockat ett begränsat antal människor, bilder från dessa valmöten blir därför genom sin spridning en tydlig signal om den kraftigt ökade styrkan i protesterna. Det ökar i sin tur mobiliseringen och känslan hos många människor av att tillhöra en våg av förändring och utmanar Lukasjenkos känsla över att ha kontroll över situationen på landets gator och parker.

Trots att oppositionen under så många år haft ett gemensamt intresse av att få bort Lukasjenko har de inför och under valen haft svårt att agera gemensamt och framstå som enade och starka. Den här gången kan man i princip tala om en opposition. Många partier och organisationer – bland annat Palmecenters samarbetspartner BSDP, Belarus socialdemokratiska parti – har anslutit sig till Tsikanovskajas kampanj. Att hon egentligen inte har någon ideologisk agenda mer än att få bort Lukasjenko och att hon enats med bankmannen Babarikos och diplomaten och IT-företagsledaren Tsepkalos kampanjer kan tyckas vara en svaghet, men i Belarus är det precis vad som behövdes för att ena oppositionen. Frågor kring relationer med Ryssland och Europa och hemvist på höger-vänsterskalan har tidigare försvagat oppositionen och försvårat möjligheten att enas om ett gemensamt manifest, nu spelar de en liten eller ingen roll.

Det som nu sker är också ett resultat av kraften i sociala medier. Det är inte bara så att valmyndigheten fuskar med valprocedurerna, medierna är statskontrollerade och står till Lukasjenkos tjänst. Inför valen ges kandidaterna bara möjlighet att under en halvtimme berätta om sitt program och om vem man är. Den här gången är det tydligt att tv-mediet förlorat i betydelse, istället har oberoende och regimkritiska medier på internet spelat en viktig roll. Kommunikationstjänsten Telegram har blivit en arena där enskilda spridit såväl bilder som information som varit viktigt för att organisera oppositionen.

Nu ser många med spänning på söndagens val. Men den stora frågan är också vad som händer efteråt, när resultatet har presenterats? Att Lukasjenko skulle erkänna sig besegrad är inte rimligt att tro men inte heller att oppositionen accepterar ett valresultat i paritet med de som Lukasjenko tidigare har erhållit. En förhoppning är en situation utan våld med en lösning om en fredlig övergång från diktatur till demokrati. Det kräver förhandlingar mellan regimen och oppositionen om hur det skulle gå till, men med tanke på hur regimen har agerat under sommaren finns det väldigt lite som pekar på ett sådant scenario. Istället finns en oro att Lukasjenko och säkerhetstjänsten möter demonstrationer på samma sätt som man gjorde i december 2019.

Då hade oppositionen upplevt ett växande utrymme för oppositionella åsikter och det stora antalet presidentkandidater hade argumenterat för regimskifte och känt av att stämningarna bland väljarna pekade på att det var möjligt. När resultatet presenterades på valkvällen hade Lukasjenko fått nästan 80 procent av rösterna i den första omgången då han ställdes mot tiotalet andra kandidater. När dessa kandidater och tiotusentals andra samlades på Självständighetstorget möttes de av det hårdaste möjliga våld och flera av kandidaterna misshandlades svårt. Sju av kandidaterna greps och flera av dem dömdes till långa fängelsestraff, längst straff fick socialdemokraten Mikola Statkevitj, som även den här gången har gripits och nu sitter frihetsberövad.

Valet 2010 upplevdes på förhand som en möjlighet till ökad demokratisering och öppenhet. I slutändan blev det starten till ökad repression och det blev allt svårare för oppositionen att verka och möjligheten för människor att uttrycka en regimkritisk åsikt. Det blir därför en viktig påminnelse om ett möjligt scenario för Belarus och en varning om vad regimen är kapabel till.

Frågan är dock om Lukasjenko på samma sätt som tidigare har full kontroll över statsapparaten och framförallt säkerhetstjänsten? När diktatorer faller gör de det när de tappar känslan av vad som pågår på gatorna och kring köksborden. Runt dessa köksbord och på valmöten finns familjemedlemmar och anhöriga till de som ska verkställa regimens hårda tag – och när de ställs ansikte mot ansikte med sina egna familjemedlemmar så prövas lojaliteterna. Kanske är lojaliteten med en president som är på väg att förlora fotfästet försvagad även inom statsapparaten och att det finns en opposition inom staten som kan bidra till en förändring? Det är något som är värt att hoppas på, men inte att kunna lite på.

Den pågående klimatkrisen hotar vår existens och all framtida utveckling. Den globala arbetarrörelsen står bakom en rättvis omställning – Just transition – där vårt ekonomiska system förändras i grunden och ersätts med ett som är hållbart och rättvist. Svensk arbetarrörelse måste visa vägen och öka takten i arbetet för en rättvis klimatomställning – både i Sverige och globalt.

Palmecentret har tagit fram en broschyr som vänder sig till alla som har någon relation till någon av våra medlemsorganisationer. Vi vill med broschyren visa på den möjlighet som en rättvis omställning innebär för vår rörelse och fånga upp era idéer, kontakter och möjligheter till samarbeten för att bidra till en hållbar värld!

Ladda hem broschyren här.

Du kan också beställa pappersexemplar av broschyren genom att maila info@palmecenter.se

Vid stora beställningar tar vi betalt för frakt, annars är materialet gratis.

Varför styrs allt fler länder av auktoritära ledare?

Ta även del av berättelser från Sydafrika, Burma och Latinamerika, och läs om varför klimatfrågan är arbetarrörelsens ödesfråga. Läs hela tidningen här!