Nyheter-arkiv

Situationen i Belarus är fortsatt mycket allvarlig. Sedan 1994 sitter diktatorn Alexander Lukasjenko på makten i landet. Det var i augusti 2020, när han tog hem ”segern” i ytterligare ett riggat val som folket fick nog. Efter valresultatet offentliggjordes har tusentals demonstranter vecka efter vecka, månad efter månad intagit landets gator för fredliga protester. De har av polis blivit bemötta med övervåld, tårgas och arresteringar. Flera har dödats. Men folket ger inte upp.

Lukasjenkos tid vid makten måste få ett slut. De mänskliga rättigheterna måste respekteras. Våldet måste upphöra. Tillsammans med våra parters i Belarus kämpar vi på Palmecentret för demokrati och frihet.

Palmecentret stöttar progressiva och demokratiska krafter inom både politiken och civilsamhället i Belarus. Med hjälp av ditt stöd kan de fortsätta sin kamp för ett fritt Belarus.

Swisha ditt stöd till 123 240 60 72 – märk gåvan med ”Belarus”.
Plusgiro: 570-2

Partidistriktet i Kalmar Län har valt att skänka 10 kr per medlem till Palmecentrets insamling för Belarus demokratikämpar – de uppmanar nu alla socialdemokratiska partidistrikt att ta efter! Tack Kalmar!

Stort tack till Nynäshamns, Melleruds och Ales Arbetarekommun för att ni antagit utmaningen!

Oppositionens kandidat Svetlana Tichanouskaya har enligt vallokalsundersökningar och röstningsprotokoll som vissa vallokaler delat med sig av i själva verket fått en stor majoritet av rösterna.

-Repressionen måste få ett slut. Vi måste tillsammans kräva ett stopp för president Lukasjenkos illegitima framfart och visa vårt stöd för motkrafterna i landet, säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.

Flertalet oppositionella politiker – däribland en av presidentvalskandidaterna, aktivister och journalister har frihetsberövats eller dömts till böter redan innan valet och polisen har slagit ner mot demonstranter med oacceptabelt våld under och efter valdagen.

-Vi får rapporter från våra partners i Belarus om arresteringar och ickedemokratiska metoder med vilka man försöker tysta oppositionen. Vissa tvingas hålla sig gömda eller söka tillflykt till andra länder nu. Bland annat ska ett antal anställda på ABF Belarus vara anhållna, säger Anna Sundström.

De demokratiska krafterna i Belarus har idag samlats kring följande uttalande:

Gemensamt uttalande av företrädare för demokratiska politiska partier och organisationer den 11 augusti 2020.

Vi, företrädare för de demokratiska krafterna, anser att Alexander Lukasjenko inte valdes till president, eftersom ett fritt och demokratiskt val inte genomfördes i Belarus.

Detta faktum är orsaken till gatuprotesterna, eftersom Belarus folk inte tror på Alexander Lukasjenkos seger.

Vi anser att ansvaret för händelserna efter presidentvalet personligen ligger hos Alexander Lukasjenko och personligen hos var och en av medlemmarna i regeringen.

Vi uppmanar Alexander Lukasjenko att avstå från att utlysa undantagstillstånd och ytterligare trappa upp konflikten. Vi uppmanar de brottsbekämpande organen att avstå från att utföra olagliga order, använda våld, använda skadeverkande vapen, misshandel och mord mot sitt eget folk.

Vi uppmanar militären att återvända till sina förläggningar. Vi uppmanar myndigheterna att åter ge fri tillgång till internet, oberoende informationsresurser, upphöra med förföljelsen av journalister, sociala och politiska aktivister och vanliga medborgare.

Vi kräver att alla fängslade medborgare omedelbart friges, att alla brottmål som rör deltagande i massevenemang omedelbart ska annulleras, att alla politiska fångar friges.

Vi anser att Svetlana Tikhanovskaya är segrare i presidentvalet då hon fick stöd av en absolut majoritet av Belarus befolkning.

Belarus myndigheter är medvetna om detta och döljer bevisen för Svetlana Tikhanovskayas obestridda seger genom att förfalska de slutliga protokollen från vallokalerna. Belarus folk övervann sin rädsla och visade att de kunde försvara sitt val.

För BSDP Hramada – Belarus Socialdemokrater, Ihar Barysau
För Belarusian Congress of Democratic Trade Unions, Aliaksandar Yarashuk
För United Civic Party of Belarus, Mikalai Kazlau
För Belarusian Popular Front, Grigorij Kostusev
För organisationskommittén för Belarusian Liberal Party of Freedom and Progress, Uladzimir Novasyad
För organisationskommittén för Belarus Kristdemokratiska Parti, Vital Rymasjeuski

Enligt David R Marples, historiker och ledande Belaruskännare, skulle inte Lukasjenko vinna ett val som är fritt och demokratiskt. De belarusiska väljarnas krav på förändring är starkare än någonsin och den demokratiska oppositionen lär inte acceptera att Lukasjenko fuskar sig till ännu en valseger. Det gör att dagarna efter valet kommer att bli avgörande för Belarus närmsta framtid. Förhoppningarna om en fredlig övergång är små – mycket talar därför för omfattande demonstrationer och risk för att regimen möter dessa med våld.

Alexander Lukasjenko segrade i presidentvalet 1994 med ett resultat på 80 procent i den andra valomgången och blev då landets första president. Sedan dess har han inget av hans redovisade valresultat varit lägre än 75 procent. Oberoende opinionsundersökningar har däremot pekat på helt andra resultat och det råder inget tvivel om att valmyndigheten riggat valen och kraftigt friserat siffrorna. Internationella valobservatörer har kritiserat valen och observatörer har inte getts möjlighet att övervaka valproceduren på ett rimligt sätt, bland annat har de tvingats se räkningen av rösterna från tiotalet meters avstånd. Oppositionens egna bedömningar av resultaten i olika valkretsar har markant skiljt sig från de som senare redovisats. Ibland har ”resultat” till och med redovisats innan vallokalerna har stängt, enligt uppgifter från oppositionen.

Det är högst troligt att valmyndigheten även den här gången kommer att göra allt för att ge Lukasjenko segern. Förutsättningarna och möjligheterna att fuska är bättre än någonsin. Den europeiska säkerhetsorganisationen, OSSE, sänder i år inga observatörer eftersom man inte fick någon inbjudan i rimlig tid. Dessutom har valmyndigheten beslutat att bara tre observatörer mot vanligtvis fem har tillträde till respektive vallokal. I många regionala valkommissioner ges det inte plats för oppositionens företrädare och bara 15 procent av samtliga observatörer kommer från oppositionen. Demokratiska krafter berövas därmed möjligheter att övervaka valproceduren, vilket har skapat stor besvikelse och underbyggt misstankarna om att regimen återigen tar till alla tillgängliga grepp för att rigga valet.

När Valerij Tsepkalo och Viktor Babariko, de två starkaste oppositionella motkandidaterna till Lukasjenko, ogiltigförklarades av valmyndigheten gav oppositionella krafter inte upp, istället enades man om stöd till Svetalana Tsikanovskaja, hustru till bloggaren Siarhej Tsikanovskij som inte heller tilläts kandidera. Tillsammans med Veronika Tsepkalo, hustru till Valerij Tsepkalo, och Maria Kalesnikava, Viktor Babarikos kampanjledare, utgör hon den trio som nu frontar oppositionen. Tillsammans har de genomfört de största mötena sedan protesterna på 1990-talet, inte bara i Minsk utan också i andra städer runt om i landet, vilket är ovanlig och visar att kraften inom oppositionen är starkare än på länge. I Bangaloreparken i Minsks utkanter deltog nyligen enligt beräkningarna drygt 60 000 människor.

För att förhindra ytterligare en stor manifestation har staden beslutat att istället arrangera konserter med klassisk musik i parken. Under tisdagen tvingades Svetlana Tsikanovskaja ställa in två valmöten i städerna Slutsk och Soligorsk efter att myndigheterna börjat gripa människor som skulle delta och påbörjat olika arbeten på de platser där mötena skulle äga rum.

Det är uppenbart att regimen inte hade räknat med stora folksamlingar och kraftfulla manifestationer och att man påverkas av dem. Under det senaste decenniet har offentliga protester lockat ett begränsat antal människor, bilder från dessa valmöten blir därför genom sin spridning en tydlig signal om den kraftigt ökade styrkan i protesterna. Det ökar i sin tur mobiliseringen och känslan hos många människor av att tillhöra en våg av förändring och utmanar Lukasjenkos känsla över att ha kontroll över situationen på landets gator och parker.

Trots att oppositionen under så många år haft ett gemensamt intresse av att få bort Lukasjenko har de inför och under valen haft svårt att agera gemensamt och framstå som enade och starka. Den här gången kan man i princip tala om en opposition. Många partier och organisationer – bland annat Palmecenters samarbetspartner BSDP, Belarus socialdemokratiska parti – har anslutit sig till Tsikanovskajas kampanj. Att hon egentligen inte har någon ideologisk agenda mer än att få bort Lukasjenko och att hon enats med bankmannen Babarikos och diplomaten och IT-företagsledaren Tsepkalos kampanjer kan tyckas vara en svaghet, men i Belarus är det precis vad som behövdes för att ena oppositionen. Frågor kring relationer med Ryssland och Europa och hemvist på höger-vänsterskalan har tidigare försvagat oppositionen och försvårat möjligheten att enas om ett gemensamt manifest, nu spelar de en liten eller ingen roll.

Det som nu sker är också ett resultat av kraften i sociala medier. Det är inte bara så att valmyndigheten fuskar med valprocedurerna, medierna är statskontrollerade och står till Lukasjenkos tjänst. Inför valen ges kandidaterna bara möjlighet att under en halvtimme berätta om sitt program och om vem man är. Den här gången är det tydligt att tv-mediet förlorat i betydelse, istället har oberoende och regimkritiska medier på internet spelat en viktig roll. Kommunikationstjänsten Telegram har blivit en arena där enskilda spridit såväl bilder som information som varit viktigt för att organisera oppositionen.

Nu ser många med spänning på söndagens val. Men den stora frågan är också vad som händer efteråt, när resultatet har presenterats? Att Lukasjenko skulle erkänna sig besegrad är inte rimligt att tro men inte heller att oppositionen accepterar ett valresultat i paritet med de som Lukasjenko tidigare har erhållit. En förhoppning är en situation utan våld med en lösning om en fredlig övergång från diktatur till demokrati. Det kräver förhandlingar mellan regimen och oppositionen om hur det skulle gå till, men med tanke på hur regimen har agerat under sommaren finns det väldigt lite som pekar på ett sådant scenario. Istället finns en oro att Lukasjenko och säkerhetstjänsten möter demonstrationer på samma sätt som man gjorde i december 2019.

Då hade oppositionen upplevt ett växande utrymme för oppositionella åsikter och det stora antalet presidentkandidater hade argumenterat för regimskifte och känt av att stämningarna bland väljarna pekade på att det var möjligt. När resultatet presenterades på valkvällen hade Lukasjenko fått nästan 80 procent av rösterna i den första omgången då han ställdes mot tiotalet andra kandidater. När dessa kandidater och tiotusentals andra samlades på Självständighetstorget möttes de av det hårdaste möjliga våld och flera av kandidaterna misshandlades svårt. Sju av kandidaterna greps och flera av dem dömdes till långa fängelsestraff, längst straff fick socialdemokraten Mikola Statkevitj, som även den här gången har gripits och nu sitter frihetsberövad.

Valet 2010 upplevdes på förhand som en möjlighet till ökad demokratisering och öppenhet. I slutändan blev det starten till ökad repression och det blev allt svårare för oppositionen att verka och möjligheten för människor att uttrycka en regimkritisk åsikt. Det blir därför en viktig påminnelse om ett möjligt scenario för Belarus och en varning om vad regimen är kapabel till.

Frågan är dock om Lukasjenko på samma sätt som tidigare har full kontroll över statsapparaten och framförallt säkerhetstjänsten? När diktatorer faller gör de det när de tappar känslan av vad som pågår på gatorna och kring köksborden. Runt dessa köksbord och på valmöten finns familjemedlemmar och anhöriga till de som ska verkställa regimens hårda tag – och när de ställs ansikte mot ansikte med sina egna familjemedlemmar så prövas lojaliteterna. Kanske är lojaliteten med en president som är på väg att förlora fotfästet försvagad även inom statsapparaten och att det finns en opposition inom staten som kan bidra till en förändring? Det är något som är värt att hoppas på, men inte att kunna lite på.

Den pågående klimatkrisen hotar vår existens och all framtida utveckling. Den globala arbetarrörelsen står bakom en rättvis omställning – Just transition – där vårt ekonomiska system förändras i grunden och ersätts med ett som är hållbart och rättvist. Svensk arbetarrörelse måste visa vägen och öka takten i arbetet för en rättvis klimatomställning – både i Sverige och globalt.

Palmecentret har tagit fram en broschyr som vänder sig till alla som har någon relation till någon av våra medlemsorganisationer. Vi vill med broschyren visa på den möjlighet som en rättvis omställning innebär för vår rörelse och fånga upp era idéer, kontakter och möjligheter till samarbeten för att bidra till en hållbar värld!

Du kan också beställa pappersexemplar av broschyren genom att maila info@palmecenter.se

Vid stora beställningar tar vi betalt för frakt, annars är materialet gratis.

Ta även del av berättelser från Sydafrika, Burma och Latinamerika, och läs om varför klimatfrågan är arbetarrörelsens ödesfråga. Läs hela tidningen här!

I Burma har man hittills inte hittat ett enda fall av coronaviruset, även om de flesta är övertygade om att det finns sådana. Att inga fall har konstaterats i beror förmodligen helt och hållet på att få har testats. Burma är ett grannland till Kina, och många burmeser har tillfälliga arbeten i grannlandet.

Om viruset slår till på allvar får det stora konsekvenser. Till exempel finns bara ett fåtal respiratorer i hela landet.

Men även utan konstaterade sjukdomsfall får pandemin konsekvenser. En facklig organisation som Palmecentret är på väg att inleda samarbete med har drivit på för att regeringen ska undersöka ett antal företags agerande. Företagen sparkar arbetare, särskilt fackligt anslutna, och skyller på att corona gör det svårare att få tag på råvaror och få produktionen såld.

På gatorna i Rangoon rullar folklivet på ungefär som vanligt. Men Palmecentret och partnerorganisationerna har redan ställt in ett antal aktiviteter. På Palmecentrets lilla kontor har man just beslutet att ändra rutinerna.

-Vi har bestämt att bara jobba var annan dag på kontoret, och var annan dag hemma. Därmed minskar vi vårt åkande i kollektivtrafiken, säger Michael Hauer, som arbetar för Palmecentret i Burma.

Betlehem, i Palestina, har varit isolerat sedan den 6:e mars. Det sedan en grupp hotellanställda smittats av coronaviruset när de arbetade med en internationell konferens. Betlehem är även i vanliga fall omringar av den mur som Israel låtit bygga, nu är isolationen dubbel. Zarifeh Malki, som är Palmecentrets ansvariga på plats i Palestina berättar att frivilliga från flera av de organisationer som Palmecentret har kontakt med samlar in mat och andra förnödenheter till befolkningen i Betlehem.

En av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Palestina informerar om vad man ska tänka på när det gäller coronaviruset.

Danilo Milic som är Palmecentrets lokalt anställde i Serbien skulle egentligen ha varit i Stockholm för ett möte kring verksamheten i Balkan och Albanien. Men det mötet liksom ett antal andra aktiviteter som Palmecentret skulle ha genomfört har ställts in. I Serbien har pandemin bara börjat visa sig på allvar. Men regeringen har vidtagit en rad tuffa åtgärder.

–Skolorna är stängda så barnen är hemma, men som tur är så är de så stora så de klarar sig själva. Min fru är läkare och får nu arbeta tolvtimmarspass tre gången i veckan, säger Danilo Milic.

Sydafrika har nyligen fått sitt första coronafall bekräftat. Därför har Palmecentret alldeles i dagarna kunnat genomföra ett par aktiviteter med internationellt deltagande. Men nu har president Cyril Ramaphosa gått ut och betonat att läget är allvarligt och gränserna stängs.

Calle Sundstedt är handläggare på Palmecentrets kontor i Stockholm och har precis återvänt från Sydafrika. Han skulle även ha besökt Zimbabwe, men fick avstå då han i så fall skulle ha behövt sitta tre veckor i karantän.

–Sydafrika har fördelen att ha en ung befolkning, som alltså inte ingår i riskgruppen. Men å andra sidan har man många smittade med hiv, säger Calle Sundstedt.

Zimbabwe befinner sig sedan tidigare i en djup kris. Coronaviruset kan komma att förvärra läget ytterligare. Och landet är inte rustat för att möta farsoten.

-Eftersom 90 procent av befolkningen arbetar i den informella sektorn så kan man inte be dem stanna hemma från jobbet, som många av oss i Sverige har möjlighet till. Om man säger till en person som säljer bananer vid vägkanten att sluta med det så kommer hen att dö av svält.

Anna Sundström, som är generalsekreterare för Palmecentret, betonade när hon under helgen talade vid SSU Stockholms läns årskonferens att lösningen på den kris vi befinner oss i inte är mer av nationalism och auktoritära ledare. Inte heller ökad militär upprustning.

–De utmaningar vi står inför – migration, klimatförändringar, pandemier – kan inte mötas med kulor. De kräver helt andra satsningar på fred och fattigdomsbekämpning. På grön teknik och stärkt välfärd. Och inte minst på globalt samarbete, sa Anna Sundström.

– De svenska Socialdemokraterna har varit världsmästare på internationell solidaritet och globalt ansvarstagande. Aktiviteterna kring Solidaritetstävlingen visar att den andan lever kvar. Grattis till Örebrodistriktet, säger Anna Sundström, generalsekreterare för Palmecentret.

Solidaritetstävlingen pågick från Socialdemokraternas partikongress i mars fram till året slut. Sammanlagt gav Solidaritetstävlingen över 270 nya månadsgivare till Palmecentret. Av dem värvade Örebrodistriktet 35 stycken.

– Det är förstås med stor glädje och stolthet som jag tar emot beskedet att vi vunnit Palmecentrets och Socialdemokraternas Solidaritetstävling. Det är ett resultat av hårt arbete av många medlemmar och ett resultat av det långa och starka internationella engagemang som Örebro läns partidistrikt har, säger Matilda Ernkrans, distriktsordförande.

Skaraborg var det partidistrikt som värvade näst flest månadsgivare i förhållande till sitt medlemsantal. En stor prestation med tanke på att distriktet tidigare inte haft så omfattande internationella verksamhet. Efter Skaraborg följde Göteborgsområdet, Blekinge och Gotland.

Palmecentret är precis som andra biståndsorganisationer beroende av insamling för att kunna genomföra vår verksamhet. Men på grund av vår koppling till den politiska rörelsen kan vi till skillnad från andra organisationer inte räkna med stöd från till exempel Postkodlotteriet eller Världens barn. Palmecentret är därmed helt beroende av stöd från personer och organisationer inom arbetarrörelsen.

Socialdemokraterna har ökat sina ambitioner när det gäller internationell verksamhet. Samtliga partidistrikt har nu en internationell ledare och arbetet med i projekten som ger stöd till systerpartier runt om i världen har utvecklats. Ambitionen både från Palmecentret och partiet är att nu ytterligare öka det lokala engagemanget för internationella verksamhet.

Progressive Alliance är ett världsomspännande nätverk för socialdemokratiska partier och progressiva rörelser. Till det årliga mötet i Stockholm den 15 november kom delegationer från omkring 70 länder. Två partiledare tillika regeringschefer, Stefan Löfven och Portugals premiärminister António Costa, inledde den öppna delen av mötet och pekade ut riktningen framåt.

Flera av de partier som deltog på Progressive Alliance har verksamhet tillsammans med Palmecentret, som har i uppdrag att hantera Socialdemokraternas stöd till systerpartier runt om i världen.

Tre frågor dominerade på olika sätt flertalet av de panelsamtal och seminarier som ägde rum under både Progressive Alliance och Palmedagarna:

Progressive Alliance följdes av Palmedagarna där Anders Ygeman, i egenskap av ordförande för Socialdemokraterna i Stockholm – Palmes hemstad – och Palmecentrets ordförande Marita Ulvskog hälsade välkomna.

Konkreta lösningar på globala utmaningar finns – om bara den politiska viljan finns. Till exempel berättade Stefan Lövfen i det inledande panelsamtalet på Palmedagarna om ett möte med de andra EU-ledarna där man diskuterade hur man skulle hantera strömmen av flyktingar till Europa. Den svenske statsministern påminde om att Sverige ger en procent av bruttonationalinkomsten i utvecklingsbistånd, och om övriga EU-länder skulle ge bistånd på samma nivå skulle de länder som människor nu flyr ifrån ha möjlighet att utvecklas så att färre skulle behöva fly.

I panelen kring global rättvisa berättade utrikesminister Ann Linde hur hon samma vecka som vi firade 30-årsminnet av Berlimurens fall fick in rapporter om social oro i Hongkong, Chile, Bolivia, Libanon, Irak och på Gazaremsan. Carlos Benitez från Paraguay talade om hur de auktoritära regimerna är på väg tillbaka i Latinamerika. Paneldeltagarna var eniga om att läget kräver mer av internationell samverkan, inte tvärtom.

I en panel kring rättvis klimatomställning kallade SSU:s ordförande Philip Botström klimatfrågan det största politiska sveket i vår historia. Han menade att inget politiskt parti lagt fram tillräckligt omfattande förslag i klimatfrågan. LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson lyfte fram svenska exempel på konkreta lösningar, som hur tung industri kan göras fossilfri.

På seminariet om Israel och Palestina sa Nidal Fuqaha från Palestinian Peace Coalition att nyckelordet är ”erkännande”. Han tackade den svenska regeringen för att man erkänt Palestina som stat, och förordade bojkott av Israel som påtryckningsmedel för att få slut på ockupationen. Tamar Zandberg från det israeliska vänsterpartiet Meretz tog avstånd från en generell bojkott, men var positiv till bojkott av varor som producerats på palestinskt territorium ockuperat av Israel.

– I Israel firar vi varje år självständighetsdagen. Hur kan vi förneka våra palestinska grannar att fira sin självständighet, sa Tamar Zandberg.

I Serbien har oppositionen beslutat att bojkotta de kommande valen, eftersom regimen använder sig av odemokratiska metoder. Det berättade Maja Ciganovic från Democratic Party från Serbien, på seminariet kring Östeuropa och Västra Balkan.

Under seminariet om kärnvapen och klimatet diskuterade Pierre Schori som är ordförande i Olof Palmes minnesfond och Veronica Sällemark från Föreningen för utvecklingsfrågor, FUF, hur dessa ödesfrågor hänger ihop.

– Kärnvapenstaterna utövar ett strukturellt våld mot världens folk, sa Pierre Schori.

Han underströk också hur viktigt det är att inte ta time out i den här frågan. Palmecentrets nya kampanjsajt stoppabomberna.nu fick också en smyglansering under seminariet.

Nazmi Gür, vice ordförande för det socialdemokratiska partiet HDP i Turkiet påminde under seminariet om Turkiet och Syrien om det ökande förtrycket mot oppositionella i Turkiet. Han uppgav att 60 000 medlemmar i HDP har gripits. Bara dagen innan seminariet hade fyra borgmästare från HDP gripits. Situationen i Turkiet och förföljelsen av medlemmar i HDP hade redan uppmärksamammats på Progressive Alliance möte, där priset Progressive Alliance Award 2019 delades ut till den fängslade HDP-ledaren Selahattin Demirtaş.

Jan Eliasson, tidigare utrikesminister och biträdande generalsekreterare för FN, deltog i ett samtal på temat globala trender och gemensamma svar. Han varnade för att både demokratin och de mänskliga rättigheterna är hotade globalt, och att vi måste mobilisera motkrafterna.

Fackföreningsrörelsen och miljörörelsen möttes i ett spännande samtal mellan Per-Olof Sjöö, ordförande i GS-facket och Pella Thiel från End Ecocide Sweden. End Ecocide vill att ekocid – förstörelse av livsmiljöer – ska bli det femte brottet som man kan ställas till svars för vid den Internationella Brottsmålsdomstolen i Haag. En annan fråga som diskuterades var om naturen självt kan få juridiska rättigheter, så att man därmed kan man stämma den som tex förgiftar en flod.

Per-Olof Sjöö vill också se starkare internationella regelverk, bland annat för att skydda skogar. Men förändringar måste ske på ett sätt så att till exempel skogsarbetare och glesbygdsbor inte upplever det som ett hot.

– Många av mina medlemmar upplever att klimat och miljö är något man pratar om i Stockholm. En rättvis klimatpolitik måste bygga på att människor som utsätts för förändring ska känna sig trygga i att de får stöd. Att skapa den sortens trygghetssystem har vi varit världsbäst på i Sverige, sa Per-Olof Sjöö.

I seminariet om Grön tillväxt berättade infrastrukturminister Thomas Eneroth, som ett exempel på hur lång väg vi har att gå, att han vid ett möte med FN:s organ för civilflyg var den ende minister som argumenterade för att flygbränsle ska kunna beskattas, vilket i dag inte är tillåtet. Men han kunde också berätta om en rad konkreta satsningar för att ställa om transportsektorn så att klimatmålen kan nås.

Helgens sista seminarium handlade om bristen på tillit och förtroende för politiska ledare och institutioner, och hur tilliten kan ökas.

Palmecentrets generalsekreterare, Anna Sundström, avslutade Palmedagarna med en uppmaning till alla att känna självförtroende och räta på ryggen.

– Det har varit en konferens som gett mycket hopp. Det finns en global progressiv rörelse som sitter inne med svaren på de utmaningar vi står inför, och vi har ledare som är beredda att axla ansvaret, sa Anna Sundström.

Nyhetsbrev

Stöd oss