Krönika-arkiv

Nyligen var jag i Zimbabwe. Jag träffade mängder av engagerade människor som inget annat vill än att bidra till en positiv utveckling.

Zimbabwierna är otåliga – och det med rätta. Ekonomin är i fritt fall. Matpriserna är så höga att vanliga människor inte kan köpa maten i butikerna, bensinen är en bristvara och köerna ringlar långa till de mackar som enligt ryktet har bränsle i pumpen. Skolavgifterna är så höga att många inte har råd att låta barnen gå i skolan. Frustrationen växer. Aktivister vittnar om fortsatt repression. Rykten surrar om en ny kupp. Oron växer för folkliga protester som återigen kommer att mötas av våld från regimen.

Men samtidigt spirar hoppet. Små förbättringar tas som intäkt för att något är på väg att förändras. En väg som fått ny asfalt, en överenskommelse om trepartsdialog, nyheten om ett internationellt företags etablering i landet.

Under besöket medverkade jag på lanseringen av två rapporter som den feministiska organisationen Whispers står bakom. Rapporterna undersöker situationen för kvinnor som är politiskt aktiva. Många utsätts för trakasserier och övergrepp från de egna leden.

Det är viktig, men skrämmande läsning, om en verklighet som tyvärr många också kan känna igen från Sverige. De patriarkala och förtryckande strukturerna finns överallt. Men det gör även motståndet.

Nu kommer värmen med stormsteg. Ha en riktigt skön sommar, oavsett om ni arbetar eller är lediga!

Motståndare till president Rodrigo Dutertes regim i Filippinerna utsätts för hot om våld, och personer som opponerar sig har också mördats inom ramen för ”kriget mot droger”. Det utomrättsliga mördandet som sker systematiskt och som varit Dutertes främsta vallöfte. Journalister och politiker som inte allierar sig med presidenten skräms till tystnad om de granskar eller undersöker makten.

Den 13 maj är det val i Filippinerna. Och de många politiker som redan allierat sig med presidenten ser ut att bli ännu fler. Men de som vägrar ansluta sig till Duterte finns också, i senaten och högsta domstolen och bland gräsrotsaktivister och i fackföreningsrörelsen. Olof Palmes Internationella Center samarbetar sedan länge med filippinska motkrafter på alla dessa nivåer, men de vittnar om en allt svårare kamp.

I Filippinerna har man precis som i USA mellanårsval, där den demokratiskt valda församlingen – kongressen, med representanthus och senat – väljs mitt i presidentperioden. Hälften av senatens 24 stolar ska tillsättas och många av representanthusets stolar är valbara i mellanårsvalet. En annan likhet är att båda länderna sedan presidentvalen 2016 styrs av auktoritära populistiska ledare. President Donald Trump och president Duterte är hårdföra och impulsiva på samma skrämmande vis.

De senaste opinionsmätningarna förutspår att oppositionens samtliga åtta senatorskandidater riskerar att inte bli valda till en av de tolv platserna i senaten som ska tillsättas. För presidenten skulle övertaget i senaten betyda att vägen ligger öppen för att ytterligare kunna toppstyra Filippinerna och ändra i landets konstitution.

I senaten har nämligen vissa av Dutertes idéer och förslag kunnat stoppas hittills, genom en viss majoritet av oppositionella senatorer. En av dessa senatorer är Risa Hontiveros, som tillhör svenska Socialdemokraternas systerparti Akbayan, hon sitter lyckligtvis säkert på en av de tolv ickevalbara stolarna. I kongressens representanthus har det lilla socialdemokratiska partiet Akbayan som bäst chans till en stol – vilket är vad man i dagsläget innehar – och förlorar man den också försvinner många års viktig kamp.

Inom oppositionen är man nu också rädda för vad Duterte kan åstadkomma när det blir dags för honom att ersätta ytterligare domare i högsta domstolen. I slutet av året kan då så många som tolv av de totalt femton domarna i högsta domstolen vara utsedda av honom.

Att Duterte får ytterligare makt i Filippinerna, på grund av men kanske också trots sin hårdföra populism – där galenskapen i hans utomrättsliga mördande genom sitt ”krig mot droger” blivit vida känt – är djupt oroande. Han har förbjudit Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) att verka i landet och han har slagit ner på alla försök som gjorts att undersöka de överträdelser av mänskliga rättigheter som begåtts under hans tid som president. Även de som undersökt tvivelaktiga kopplingar till honom och hans familj, som till exempel att hans son misstänks ha kopplingar till storskalig narkotikasmuggling, utsätts för munkavle genom olika uppseendeväckande rättspiruetter.

Olof Palmes Internationella Center har länge varit verksamma i Filippinerna. Tillsammans med våra medlemsorganisationer i Sverige som stöttar de projekt vi bedriver i Filippinerna, bland annat Kommunal, Livs och Seko, ser vi hur utrymmet för civilsamhällesorganisationer och gräsrotsarbete krymper i Dutertes våldsamma grepp om landet.

Vi måste stå upp för alla dessa personer som orkar fortsätta kämpa i Filippinerna, och vi får hoppas att oppositionen lyckas bättre än vad opinionsmätningarna förutspår i morgon.

Första maj drar i gång tidigt. Det börjar redan i gryningen svensk tid när feminister och fredsvänner i Filippinerna (som ligger 6 timmar före Sverige) ställer upp för att demonstrera för jämställdhet, demokrati och social trygghet och fortsätter fram till långt in på natten då de mexikanska hushållsarbetarna fyller gatorna på andra sidan jordklotet.

Progressiva rörelser behövs, inte bara på första maj utan 365 dagar om året. Den globala arbetarrörelsen består av tusentals olika stämmor som tillsammans bildar en mäktig kör för fred, frihet och rättvisa.

Traditionen med första maj-demonstrationer inleddes 1890, efter ett beslut på en internationell arbetarkongress. Från början stod kampen för 8 timmars arbetsdag i fokus. Parollerna har skiftat genom åren, likaså antalet deltagare. När de politiska vindarna blåst åt vårt håll har demonstrationerna varit stora, ibland har det varit glesare led ett par år innan det har vänt igen. Men demonstrationerna har fortsatt.

Första maj är en viktig högtidsdag. Men 2019 kanske ännu viktigare än vanligt. Högernationalismens vindar viner kallt. Valrörelsen till Europaparlamentsvalet – Ödesvalet som det kallats – har dragit i gång. Marie Nilsson, som är förbundsordförande för vår medlemsorganisation IF Metall, skriver i Dagens Arbete varför hon tänker demonstrera på första maj: ”Det känns faktiskt viktigare än på mycket länge. Riksdagen har en bred högermajoritet. Extremhögern vinner mark i hela Europa.”

Arbetarrörelsen är den motkraft som kan vända utvecklingen. Tillsammans ska vi manifestera på gator och torg för demokratiska och jämlika samhällen. För hållbar utveckling och för alla människors lika rätt. För fred och nedrustning i en tid när världens samlade militära utgifter är på den högsta nivån sedan kalla krigets dagar. Så alldeles självklart ska Sverige skriva under FN:s förbud mot kärnvapen – det blir min första maj-paroll.

Arbetarrörelsens internationella solidaritet är för många förknippat med namnet Olof Palme.

Men redan i arbetarrörelsens barndom fanns en insikt om det ömsesidiga beroendet mellan människor, inte bara i vårt närområde, utan över hela världen. Hjalmar Branting, Sveriges första socialdemokratiska statsminister, fick Nobels fredspris 1921, bland annat för sitt arbete inom Nationernas Förbund (föregångaren till FN).

Sedan fanns förstås alla gräsrötterna: människorna som studerade internationella frågor på sin fritid, som byggde fackliga samarbeten över gränserna, hjälpte politiska flyktingar och protesterade mot förföljelser av oppositionella i Tsar-Ryssland.

Samma typ av människor, arbetarrörelsens gräsrötter, bar under 1900-talet upp kampen mot apartheid i Sydafrika och för demokrati i Chile.

Många som i dag är aktiva i arbetarrörelsen har berättat att det var internationalismen som fick dem att engagera sig en gång i tiden. Det gäller inte bara för Socialdemokraterna, utan även för våra fackliga medlemsorganisationer, som bedriver en imponerande internationell verksamhet.

Många inom fackförbunden kan vittna om att det globala arbetet kan hjälpa till att värva medlemmar. För en hel del människor, inte minst unga, kan internationella frågor kännas minst lika relevanta som till exempel schyssta arbetsvillkor. Solidariteten är en kraft för att öka friheten i samhället, eftersom ingen är fri förrän alla är fria.

Världen brinner – polariseringen ökar och antidemokratiska krafter vinner terräng. På Olof Palmes Internationella Center brinner vi för världen. Vi stöttar de krafter som bjuder motstånd. Som trots repression fortsätter kampen för demokratiska fri- och rättigheter. Det är både ljus och mörker. I Serbien vädrar oppositionen morgonluft. Folket protesterar mot den högernationalistiska regeringen. I Turkiet förbereder man sig för helgens lokalval samtidigt som tusentals lokalpolitiker från det socialdemokratiska partiet HDP sitter fängslade.

Det finns många sätt att stötta Palmecentrets verksamhet. Bjud gärna in era vänner att gilla oss på Facebook eller prenumerera på vårt nyhetsbrev. En stor del av Palmecentrets projektverksamhet finansieras av Sida men kräver en egeninsats. Vi är därför beroende av de bidrag som kommer in, inte minst från våra månadsgivare.

Många av er som läser detta är säkert redan månadsgivare. Ett stort tack till er – ni är ryggraden i den svenska arbetarrörelsens solidaritetsarbete.

”Demokratin i världen är på tillbakagång. I dag lever fler människor i länder med auktoritära tendenser än i länder som gör demokratiska framsteg”, konstaterade Wallström när hon presenterade utrikespolitiska deklarationen i riksdagen. Tillbakagången är global och många av Palmecentrets samarbetsorganisationer vittnar om ökad repression och trakasserier.

Utvecklingen gäller även Europa. Inför Europaparlamentsvalet finns anledning till en orosanmälan om ett brunt Europa. Det är också undertiteln till boken ”Ödesvalet” som Palmecentret lanserar i början av mars, i samarbete med skribenten Lars Jederlund. Boken beskriver de partier som befinner sig till höger om den traditionella högern och vad de vill göra med Europa. Boken är intressant men också skrämmande läsning. Vi gör klokt att ta dem på orden – de menar det de säger. Ungern halkade exempelvis ner i organisationen Freedom House:s listning av läget för civila och politiska fri- och rättigheter i världens alla länder. Som första land i EU klassas nu Ungern som ”delvis fritt”.

Därför är det glädjande att regeringens demokratioffensiv även ska omfatta Europasamarbetet – ”vi ska ställa krav på att demokratin och rättsstatens principer respekteras av samtliga EU:s medlemsstater”, slår Wallström fast. Demokratin måste vinnas i varje epok och av varje generation. Vi lever i dag i en avgörande tid för EU och Europas framtid.

Det ovanligt tydliga jämlikhetsperspektivet i den utrikespolitiska deklarationen är också mycket välkommet. Det finns ett otvetydigt samband mellan växande sociala klyftor och en minskande tilltro till demokratin. Därför behöver vi mer jämlikhet och mindre klyftor. Världens resurser behöver fördelas solidariskt, både inom och mellan länder. Ett ensidigt fokus i biståndet på de fattigaste länderna som varit rådande under senare år, inte minst under alliansregeringens åtta år vid makten, ersätts förhoppningsvis av ett fokus på de fattigaste människorna – oavsett om de bor i ett låg- eller medelinkomstland. Ökad tonvikt på den sociala dialogen mellan stater, arbetsgivare och fackföreningar är en viktig del. Den aviserade utvecklingen av initiativet Global Deal förpliktigar.

Att jämställdhet och kvinnors och flickors rättigheter fortsätter att stå i fokus för utrikespolitiken känns självklart. En konkretisering av vad den feministiska utrikespolitiken 2.0 kommer att innehålla är nödvändig. Sverige måste fortsätta att flytta fram positionerna på området.

Den andra prioriteringen i regeringens utrikespolitik är fred och säkerhet. Också här skulle det behövas en offensiv – en offensiv för perspektivet gemensam säkerhet i stället för fortsatt upprustning och krigsretorik. Freden kommer aldrig att kunna vinnas med militära medel.

Att regeringen avser ta ett nytt initiativ och samla en bred krets länder i arbetet för kärnvapennedrustning är naturligtvis välkommet. Men målet för nedrustning måste vara avrustning. Spänningarna i vår omvärld ökar och kärnvapenhotet har inte varit så stort som sedan kalla krigets dagar. Vi vet att ett kärnvapenkrig skulle utplåna hela mänskligheten. Att ett fåtal länder har mänsklighetens öde i sina händer är fullkomligt oacceptabelt och det måste den överväldigande majoritet länder som inte har kärnvapen ändra på. Också här bör Sverige och Wallström gå före – det ligger helt rätt i tiden.

I dag den 30 januari tilldelas Daniel Ellsberg från USA Palmepriset, för ”sin djupa humanism och sitt storartade mod” (som det heter i prismotiveringen). Palmepriset delas ut av Olof Palmes minnesfond för internationell förståelse och gemensam säkerhet, en organisation som vi på Palmecentret ofta samarbetar med.

Priset delas ut samma dag som Olof Palme skulle ha fyllt 92 år. Grattis Daniel Ellsberg!

Daniel Ellsberg är mest känd för att ha avslöjat hemliga dokument om Vietnamkriget 1971. Det var länge kontroversiellt att kritisera USA:s krigföring. Olof Palmes kritik mot kriget ledde till exempel till att USA frös de diplomatiska förbindelserna med Sverige. Men Daniel Ellsbergs avslöjande bidrog till att vända opinionen mot kriget i USA.

Daniel Ellsberg är ett exempel på hur enskilda modiga människor kan göra skillnad. Det är extra viktigt att lyfta fram hans insats nu när vi ser på många håll i världen hur de som kritiserar makten hotas och utrymmet för fri debatt krymper.

Daniel Ellsberg har också varit en viktig röst för kärnvapennedrustning, till exempel med boken The Doomsday machine som kom ut 2017.

Nu i januari blev utredningen om kärnvapenförbud, som tillsatts av regeringen, färdig. Det är en utredning utan visioner, och utan förståelse för hur människor tidigare i historien lyckats skapa opinioner som fått utvecklingen att gå i en annan riktning.

Utredningen rekommenderar att Sverige inte undertecknar FN:s konvention om kärnvapenförbud. En beklaglig och felaktig slutsats som är bristfälligt underbyggd, det visar organisationen ICAN som tilldelades Nobels fredspris 2017. Läs rapporten här.

Enligt en opinionsundersökning som Sifo gjort på uppdrag av Palmecentret finns det en överväldigande majoritet (85 procent!) bland svenska folket för att underteckna konventionen. I en tid när världens ledare återigen skramlar med hot om kärnvapenkrig behöver Sverige gå före. Politikerna borde lyssna på väljarna och underteckna konventionen.

I juletid går mångas tankar till ett barn som för två tusen år sedan föddes i Betlehem. Men låt oss även ägna en tanke åt de barn som lever i dagens Betlehem, i Palestina. De lever i en stad som är inringad av den mur som Israel låtit bygga genom Palestina.

Från Olof Palmes Internationella Center har vi inför den här julen valt att lyfta fram två barn från Betlehem, som får symbolisera hur människor tvingas leva i en svår livssituation, som inte orsakats av vare sig torka eller jordbävning, utan av politiska beslut.

Ayham, 11 år, bor i ett trångt flyktingläger där människor levt i generationer, allt sedan Israel bildades. Han drömmer om att få spela fotboll på en riktigt gräsplan, och älskar den karateträning som Palmecentrets samarbetsorganisation arrangerar.

Haya, 7 år, bor granne med den israeliska muren, en mur som för henne alltid funnits där. Men sommarläger med zumba och målning har vidgat hennes vyer.

Palmecentret driver sammanlagt 16 projekt på Västbanken, Gaza och i Jerusalem. Nio organisationer från svensk arbetarrörelse deltar i projekten.

Lika väl som två barn från Palestina kunde vi lyft fram några av de miljoner kvinnliga hushållsarbetare som denna jul liksom alla andra jular arbetar långt hemifrån under slavliknande förhållanden. I stort behov av en stark fackförening. Vi kunde ha valt en politisk ledare från ett progressivt parti, som sitter fängslad efter att ha vågat höja sin röst mot förtrycket. Eller det kunde ha varit romer på Balkan, vars tillvaro präglas av misär och diskriminering.

Alla är exempel på individer och grupper som Palmecentret stöder i samverkan med hela den svenska arbetarrörelsen. Alla har de det gemensamt att det krävs organisering och politisk kamp för att förändra deras situation till det bättre.

Svensk arbetarrörelse har all anledning att ytterligare öka sin ambition att påverka världen utanför Sveriges gränser. Det räcker inte med att vinna slaget på hemmaplan. Det gäller inte minst nästa år då vi har ett val till Europaparlamentet då fascistiska och högerextrema krafter kan nå stora framgångar, om inte de progressiva motkrafterna mobiliserar till hundra procent.

Låt oss gemensamt se till att 2019 blir året då vi tar kliv bort från orättvisor, förtryck och klimatförnekelse. Från arbetarrörelsen är det viktigt att vara tydlig i sitt förhållande till omvärlden. De som förtrycker ska kallas förtryckare.

De högerextrema krafter som växer i Europa ska utmanas genom en tydlig alternativ berättelse, där jämlikhet och rättvisa står i centrum. Och hotet om ett kärnvapenkrig, som kan utrota hela mänskligheten, behöver bemötas med ett entydigt ställningstagande om att Sverige ska skriva under FN:s konvention om ett globalt förbud för kärnvapen.

Enligt julevangeliet föddes Jesus i Betlehem – som i dag hör till palestinska Västbanken. Lagom till jul drar vi i gång insamlingskampanjen Barnen i Betlehem – som skildrar livet för barn och unga i dagens Betlehem. Mer om insamlingen i nästa nyhetsbrev – håll utkik!

Palmecentret arbetar sedan många för ett fritt Palestina. Vi samarbetar med bland annat fackföreningar och ungdomsorganisationer. Våra partners bedriver en verksamhet som skapar förändring – och på sikt också bidrar till fred mellan Israel och Palestina. För konflikten måste lösas. Både det israeliska och det palestinska folket har rätt att leva i fred.

I veckan som gått har Palmecentret haft besök av Lamia från organisationen Old City Youth Association som med stöd av ABF Botkyrka Salem och Palmecentret bedriver ungdomsverksamhet i Östra Jerusalem. Tillsammans har vi rest runt i landet och berättat om livet i Palestina. Som Lamia själv uttrycker det:

– Att mina mänskliga rättigheter berövas mig, innebär inte att jag inte har rätt till dem.

I denna månads nyhetsbrev finns ett reportage från Filippinerna – där arbetarrörelsen kämpar vidare, trots mycket svåra förhållanden under Dutertes auktoritära styre.

Och till sist en riktigt glad nyhet: Sveriges riksdag har beslutat att ratificera ILOs konvention 189 om bättre arbetsvillkor för hushållsanställda. Det är något som bland annat vår medlemsorganisation LO slagits för. Konventionens syfte är att garantera till exempel rätt till reglerad arbetstid och ordentliga anställningsavtal. Ett mycket bra beslut av riksdagen. Det spelar stor roll vilka politiker vi väljer, även när det gäller globala frågor.

Nyhetsbrev

Stöd oss