Debatt-arkiv

Regeringen har meddelat att man avstår från att skriva under FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen och följer därmed den kritiserade Lundin-utredningens rekommendation.

– Jag är såklart besviken, men välkomnar samtidigt de insatser regeringen planerar. Ett svenskt kunskapscentrum kan öka förståelsen för det reella hotet från kärnvapen och tillsammans med ett svenskt stöd till ett nedrustningssekretariat inom FN ytterligare stärka Sveriges roll i nedrustningsarbetet. Vi delar målet om en värld fri från kärnvapen, säger Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.

Beslutet har fattats mot bakgrund av att det idag saknas nödvändigt stöd för att ratificera förbudskonventionen i riksdagen då den samlade borgerligheten är emot en ratificering. Trots att svenska folket med en överväldigande majoritet är för ett förbud och en svensk underskrift. Detta enligt en årlig opinionsundersökning som Palmecentret låtit Sifo göra och som visar att 85 procent av svenska folket är för att man undertecknar FN:s konvention om ett förbud mot kärnvapen. Alldeles oavsett vilket parti man röstar på.

– Jag hoppades naturligtvis på ett beslut om undertecknande, men de vägar framåt som Margot Wallström och regeringen presenterar är också viktiga för att Sverige ska kunna bibehålla sin position i nedrustningsfrågor internationellt. Dörren för att skriva under i ett senare skede står fortfarande öppen. Och det kommer vi fortsätta arbeta för, säger Anna Sundström.

När det här skrivs är vi mitt uppe i en valrörelse, där en av de stora utmaningarna för alla oss som tror på EU-samarbetet och står upp för demokrati och alla människors lika värde är att få upp valdeltagandet. Några som definitivt inte kommer att ligga på sofflocket på söndag är de högerextrema. De har en plan för att ta över EU. Om demokrater och antirasister låter bli att rösta riskerar Sverige att representeras av högernationalisterna och deras europeiska vänner i Bryssel och Strasbourg.

Den här våren har det också varit val i flera av de länder som Palmecentret arbetar i. I presidentvalet i Nordmakedonien vann Stevo Pendarovski, fristående kandidat som stöddes av Socialdemokraternas systerparti SDSM. Det var glädjande att valdeltagandet blev tillräckligt högt för att valet skulle vara giltigt – vilket inte alls var en självklarhet. Det krävs nämligen att över 40 procent av väljarna som finns i röstlängderna går och röstar. Men vallängderna är inte alltid uppdaterade och många väljare bor utomlands utan möjlighet att rösta.

I Sydafrika vann ANC valet med 58 procent av rösterna. I svenska öron kan det låta som en helt fantastisk siffra, men det är ANC:s sämsta val sedan apartheid avskaffades och de första fria valen genomfördes 1994. Det är också första gången partiet hamnar under 60 procent. Valets stora vinnare är vänsterpopulistiska EFF, som tagit röster från väljare som är missnöjda med orättvisorna och klyftorna i Sydafrika, och fick 11 procent trots att partiet av många ses som mycket kontroversiellt med sin militanta retorik.

Under Rodrigo Dutertes auktoritära och högerpopulistiska regim har utrymmet för de demokratiska krafterna minskat i Filippinerna. Nu i maj var det mellanårsval där bland annat hälften av senatens platser har valts om. Dutertes framgångar i valet innebär att han stärker sin makt. För första gången sedan 1998 lyckades inte Socialdemokraternas systerparti Akbayan få någon plats i kongressen. Senaten har under den gångna mandatperioden varit en viktig motkraft bland annat tack vare Akbayans senator Risa Hontiveros. Palmecentret fortsätter att stötta de krafter som står upp för för fred, rättvisa och demokrati i Filippinerna. Och Risa Hontiveros viktiga arbete kan fortsätta då hennes plats inte var en av de som skulle väljas om den här gången.

I Istanbul ökar spänningen inför omvalet i juni. Efter lokalvalet i Istanbul den 31 mars vägrade Turkiets president Erdogan erkänna sig besegrad. Socialdemokratiska CHP som vann med knapp marginal laddar nu för fullt för att befästa segern. Ett resultat som skulle innebära ett hårt slag mot Erdogan och hans parti AKP som styrt Istanbul i 25 år. Det skulle också innebära en ljusning för den kraftigt undantryckta demokratin i landet.

Kampen för demokratin pågår ständigt. I år är det 100 år sedan riksdagen tog beslutet om allmän och lika rösträtt. Det var en stor seger för arbetarrörelsen och kvinnorörelsen. Demokratins genombrott var inget som kom automatiskt, det var ett resultat av långt och envist politiskt arbete.

Vi får aldrig ta våra demokratiska fri- och rättigheter för givna. De måste försvaras och återerövras varje dag. På söndag röstar jag för att hedra dem som kämpat för min rätt att rösta, för alla dem vars kamp fortfarande pågår och för ett demokratiskt, jämställt och jämlikt Europa.

Svensk socialdemokrati har en unik och uthållig historia i kampen för en kärnvapenfri värld. På 1960-talet ville Högerpartiet och ÖB ha en svensk atombomb. Men regeringen Erlander drog slutsatsen att atombombsinnehav skulle göra Sverige till ett mål och drastiskt minska vår säkerhet.

1961 lanserade Sverige Undénplanen om att bilda en atomfri klubb i FN för att få kärnvapenstaterna att sluta provtesta. 1968 fick S-kvinnorna partikongressen att besluta att Sverige aldrig skulle anskaffa kärnvapen.

På FN:s första miljökonferens 1972 i Stockholm kallade Olof Palme USA:s bombkrig i Vietnam för ett miljömord. 1982 lanserade Palmekommissionen doktrinen om Gemensam säkerhet: ”Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för hot om ömsesidig förintelse”.

Att atombombshotet oroar visar Sifo-undersökningar från 2017 och 2018: fler än 4 av 5 svenskar vill att Sverige skriver under kärnvapenförbudet. Så vill också de flesta vetenskapsmän, forskare och fredspristagare.

Kärnvapenstaterna har svikit sina löften att börja avskaffa sina domedagsvapen. Därför har fyra nya kärnvapenstater, alla i konflikt, tillkommit: Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea. Nato har också amerikanska kärnvapen utplacerade i Belgien, Holland, Italien, Turkiet och Tyskland samt på örlogsfartyg. För dessa vapen finns, liksom för de ryska, en fullt utbyggd strategi för första användning i Europa.

Risken för en ny kapprustning med kärnvapen i Europa är mycket stor. Även finansvärlden inser faran. Den Fjärde AP-fonden har rensat bort alla bolag med koppling till kärnvapen, totalt 45 stycken, främst amerikanska, ur sin portfölj.

Att inte ta klar ställning kan tolkas som medgivande. Att vika sig för tomma hot är inte bara förnedrande, det äventyrar vår säkerhet och vårt oberoende. De borgerliga partierna och SD är negativa till kärnvapenförbudet, de räds osannolika sanktioner från Nato och USA. I stället vill de finna säkerhet under ett radioaktivt ”kärnvapenparaply”!

I Sälen i januari 2018 förklarade Margot Wallström att ”risken för att kärnvapen kommer att användas är i dag större än på mycket länge”. Hon tillade vad vi socialdemokrater alltid har sagt i denna ödesfråga: ”Passivitet är ingen option”.

Vid samma konferens underströk Stefan Löfven att ”hotet av ett kärnvapenkrig är det enskilt största hotet mot vår gemensamma överlevnad. Att bygga säkerhet på hot om ömsesidig förstörelse är ohållbart”. Med tydlig referens till Olof Palme tillade statsministern: ”Vi använder diplomati, internationellt samarbete och förtroendeskapande åtgärder i vårt arbete för fred och gemensam säkerhet”.

Både i årets EU-val och i nästa riksdagsval blir socialdemokratins vägval i denna livsviktiga fråga avgörande för många medborgares ställningstagande. Regeringen bör därför snarast tillkännage sin målsättning att Sveriges riksdag ratificerar FN-avtalet om ett förbud mot kärnvapen.

Riksdagsledamöterna har också ett enskilt ansvar. De borde följa kollegerna i finska utrikesutskottet, som i fjol enhälligt uttalade: ”Konventionen om kärnvapenförbud utgör i sig inte ett hot mot icke-spridningsfördraget eller det fullständiga provstoppsavtalet eller mot de internationella förpliktelser som följer med dem. Snarare stöder och kompletterar konventionen de andra avtalen och förpliktelserna.”

Manila, november 2018. Duggregnet, som gör att vi flyttar till ett bord under tak, kommer som en lättnad i den tryckande värmen som råder här i mitten av november.

Jag sitter med ett par kollegor och några svenska journalister och lyssnar på Youth for Mental Health Coalition, en lobbyorganisation som består av unga förespråkare och aktivister i Filippinerna, som bildades för att driva frågan om psykisk ohälsa bland unga i landet.

Med kring bordet är också Alvin Quintans, chef för Active Citizenship Foundation (ACF). ACF är en av de organisationer som Olof Palmes Internationella Centersamarbetar med i Filippinerna, och de i sin tur stödjer det arbete Youth for Mental Health Coalition bedriver. ACF arbetar för att öka människors politiska deltagande och lokalbefolkningens inflytande över lokal politik och samhällsutveckling i hela landet.

Raymond John Aguit, eller RJ som han kallas, är ordförande för Youth for Mental Health Coalition och aktivist samtidigt som han studerar till läkare. Han visar ett cirkeldiagram på sin bärbara dator, från en stor studie som Världshälsoorganisationen (WHO) har gjort kring antalet diagnostiserade depressioner per region i världen. Sydostasien har det största antalet av de regioner FN-organet kartlagt, med sina dryga 85 miljoner diagnoser.

Tillsammans med RJ beskriver Alyannah Lagasca och en annan ung aktivist som heter Wilfred Malabanan hur de arbetar med frågan. Alyannah har, precis som flera som engagerat sig i Youth for Mental Health Coalition, själv en neuropsykiatrisk diagnos. De berättar att stigmat är enormt kring psykisk ohälsa i Filippinerna.

För att kunna få relevant hjälp att klara sina universitetsstudier, till exempel, krävs dels förändrad lagstiftning och riktlinjer som ger unga som lider av psykisk ohälsa rättigheter och stöd, men också kunskap. Att lätta upp samtalsklimatet kring frågan, att våga prata om det och på sikt bryta stigmat.

RJ, Alyannah, Wilfred och alla deras aktivistkollegor lobbar nu för att man i Filippinerna ska uppdatera sin lagstiftning på området, berättar de. Man har fått hjälp av politiker som drivit frågan på olika nivåer, och en Mental Health Act har arbetats fram. Ett paket av riktlinjer och förslag som skulle göra livet lättare för Filippinernas unga och deras psykiska hälsa. Som ska motverka diskriminering och bryta stigmat.

Stockholm, januari 2019. Nu i veckan nås jag av nyheten att Filippinerna undertecknat och ska börja implementera de förslag vi fick höra om i regnet i Manila för två månader sedan. Att de riktlinjer som Youth for Mental Health Coalition skapat uppmärksamhet och byggt kunskap kring så länge nu alltså ska ingå i den vidare lagstiftningen som omgärdar hälso- och sjukvårdsområdet i Filippinerna.

Man har insett vidden av detta stora och alarmerande problem; för folkhälsan, för samhällsekonomin, men framför allt för vad det gör med unga människor om det förblir underprioriterat och förbisett.

I Sverige är ungas psykiska ohälsa också ett jätteproblem. Flera svenska rapporter vittnar på sistone om att unga i Sverige mår sämre och sämre (Tankesmedjan Tiden, Folkhälsomyndigheten, Mind). För lite för sent, brukar det heta, men ett gott tecken är i alla fall att statsminister Stefan Löfven tog upp frågan i regeringsförklaringen nu i veckan.

Ökad stress, prestationsångest och en ständigt uppkopplad tillvaro är alla faktorer som unga i Sverige delar med unga i Filippinerna. Något som kan kännas igen av unga människor i båda länderna är även den upplevda känslan av sämre levnadsvillkor och framtidsutsikter, på arbets- och bostadsmarknaden.

Lägg därtill att den politiska osäkerheten och oroligheten är enorm i Filippinerna efter president Dutertes tillträde 2016. Att det nästan dagligen sker utomrättsliga avrättningar genom hans krig mot droger och att så många som tiotusentals unga har skjutits till döds av polisen, något som välkomnats av inte bara presidenten utan av flera högt uppsatta politiker.

I ett samhälle genomsyrat av den rädsla som detta skapar, och som många jag träffade i Filippinerna vittnade om, finns en grogrund för ytterligare stress och hopplöshet inför framtiden för unga personer. Men det är också en grogrund för samhällsengagemang, medbestämmande och motkraft. Att om man organiserar sig på gräsrotsnivå kan man göra skillnad – som Youth for Mental Health Coalition gör.

Det är den fjärde november år 2016. Klockan är 23:30 på kvällen. En tweet ramlar in i sociala medier och sprids som en löpeld.

Det är den kurdiska ledaren Selahattin Demirtas som skriver. Meddelandet är kort: »Den turkiska säkerhetsstyrkan står utanför mitt hem med en order om tvångsarrestering«.

Innan han öppnar dörren för polisen tar han avsked från sin fru och deras två döttrar. Han lugnar ner dem och säger att allt ska gå bra. Kort efter gripandet av honom och ett tiotal andra inom HDP, det tredje största partiet i det turkiska parlamentet, stängs sociala medier och nätverkstjänster som Twitter, Facebook, YouTube och Whatsapp av i Turkiet.

Vid gripandet under natten är gatorna i Diyarbakir tomma. Demirtas förs iväg utan protester. Under natten flygs han i en helikopter till högsäkerhetsfängelset i Edirne i västra Turkiet, 1 240 km ifrån hans hemort Diyarbakir.

Anklagelserna mot honom är allvarliga: att bilda och leda en terrororganisation samt propagera för den. Åklagaren yrkar på mellan 43 och 142 års fängelsestraff.

Månaderna innan får Demirtas indikationer på att han kommer att fängslas. Flera gånger om uppmanas han till att fly landet. Han erbjuds till och med fristad i utländska ambassader i Turkiet i juli 2016 då ett misslyckat statskuppsförsök genomförs. Han vägrar.

Ett par månader innan Demirtas fängslas är han på ett besök i Stockholm i september 2016 för att berätta om det alarmerande läget i Turkiet. Han är bekymrad. Arresteringarna fortsätter i den turkiska statens försök att tysta kurdisk opposition.

Strax efter hans ankomst till Stockholm nås han av nyheten att partiets vice ordförande gripits för att ha deltagit på en begravning av en HDP-medlem. »Det är bara en tidsfråga tills de arresterar mig«, säger han.

Svenska riksdagen där vi befinner oss för möten med politiska partier och svensk media känns plötsligt trång. »Finns det ingen balkong här?« frågar han. Vi tar oss upp till en balkong. Han tänder en cigarett och tittar ut mot Gamla stan. »Vackert«, säger han.

»Varför stannar du inte här om du vet att du kommer att fängslas om du åker tillbaka? Du kan få skydd«, säger någon. »Aldrig«, svarar Demirtas, förnärmad över frågan. »Hellre sitter jag i fängelse i mitt eget hemland på grund av mina åsikter, än att lever i exil här. Och om Sverige vill göra något för att skydda oss är det genom att sätta press på Turkiet som är på väg mot en avgrund«.

Sedan Demirtas fängslats passerar det 434 dagar innan en första rättegång hålls. Varje vecka åker hans fru Basak Demirtas de 1 240 kilometrarna för att träffa sin man i högsäkerhetsfängelset i Edirne.

Från fängelset har Demirtas drivit en valrörelse under våren 2018 inför presidentvalet i juni samma år. Han var en av kandidaterna och fick närmare nio procent av alla röster.

Turkiet har formaliserat ett auktoritärt presidentstyre. Läget i landet försämras i rasande fart. All opposition tystas. Medier stängs ner, endast regeringstrogna tillåts verka. Det civila samhällets utrymme krymper. Men Demirtas fortsätter med sin politiska aktivism från fängelset.

Under sin tid som partiordförande har han konsekvent arbetat för en fredlig lösning på den mångåriga och blodiga konflikten mellan den turkiska staten och PKK. Under konfliktresolutionsprocessen mellan parterna som startade 2011 medlade Demirtas direkt i konflikten mellan parterna. I dag åtalas han för sina insatser i den fallerade fredsprocessen.

Demirtas är en fortsatt stark röst för fred och demokrati i Turkiet. Han har förmågan att mobilisera miljoner människor, samla dem kring demokratiska värderingar och minska polariseringen i landet. Hans novellsamling Seher som han skrev från fängelset sålde över 100 000 exemplar på 20 dagar.

Turkiets förtryck mot oppositionen och det civila samhället måste upphöra. Selahattin Demirtas, en stark röst för freden och demokratin i landet, måste släppas fri och tillåtas fortsätta sin politiska aktivism i frihet.

Den utrikespolitiska hållning som genom decennier gällt för Socialdemokraterna utgår från att respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och den grundläggande folkrätten gäller för alla, utan undantag.

Det kanske tydligaste exemplet är den hållning som Olof Palme företrädde. Palme var hård i sin kritik av de kommunistiska diktaturerna i öst. Men till skillnad från de flesta andra västliga ledare höll han inte tyst om apartheidpolitiken i Sydafrika och vågade kritisera USA:s krigföring i Vietnam. Denna rakryggade hållning väckte beundran och respekt i omvärlden.

Svenska socialdemokrater har alltid tagit tydligt avstånd från antisemitism, både på Olof Palmes tid och i dag. När den israeliske ambassadören i en intervju i Kvällsposten säger att den socialdemokratiska utrikespolitiken, med början under Olof Palmes ledning, skapat grogrund för dagens antisemitism så visar han inte bara att han är okunnig om historien. Han kommer dessutom med ett helt osant påstående.

Olof Palme var ständigt tydlig med Israels rätt till en egen stat inom säkra och erkända gränser och det israeliska folkets rätt att leva i fred. Han hävdade alltid alla människors lika värde och fördömde alla former av antisemitism. Genom historien har Socialdemokraterna strävat efter att ha en god relation till Israel, men det innebär inte att man därmed avsagt sig möjligheten att framföra kritik.

Sverige tar, i bred politisk enighet, avstånd från den israeliska ockupationen av palestinskt territorium. Men socialdemokratiska regeringar har inte nöjt sig med att kritisera, utan har aktivt försökt bidra till att hitta lösningar på konflikten.

Israel är präglat av ett långt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Vänskapen mellan Tage Erlander och David Ben-Gurion i början av 1960-talet, den socialistiska kibbutzrörelsen och Göran Perssons starka engagemang för staten Israel och för hågkomsten av Förintelsen visar exempel på den goda relationen mellan våra båda länder och folk.

Som vänner till Israel är vi därför djupt bekymrade över i vilken riktning det israeliska samhället utvecklas. Den högernationalistiska politiken försvagar landets demokratiska grundvalar, ökar polariseringen och försvårar freden.

Ambassadör Ilan Ben-Dov betonar att han inte ser Israelkritik som antisemitism. Ändå är det snarare regel än undantag att var och en som framför någon form av kritik mot Israel stämplas som antisemit. Det är djupt olyckligt att polariseringen av debattklimatet gått så långt att kritiska synpunkter på staten Israel, vare sig de kommer från den egna befolkningen eller från vänner i omvärlden, bemöts på just det sättet. Det för oss längre bort från en lösning på konflikten i Mellanöstern, samtidigt som samhällsklimatet förgiftas.

Text: Ingvar Carlsson, före detta statsminister, Lena Hjelm-Wallén, före detta utrikesminister, Jan Eliasson, före detta utrikesminister, Pierre Schori, före detta biträdande utrikesminister och ordförande Olof Palmes Minnesfond, Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Texten har även publicerats i Expressen

Nyhetsbrev

Stöd oss