Växla språk / Change language ENG
Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Nu är det inte läge att kapa biståndet till Palestina

Lättnaden över nyheten om vapenvila mellan Hamas, och andra terrororganisationer på Gazaremsan, och Israel blandas med frustration över den moderata partiledningens cynism och populism. Mitt under den senaste tidens våldsupptrappning meddelar Moderaterna att de vill minska det svenska biståndet till Palestina. Det är en farlig väg att gå och minst sagt häpnadsväckande.

Den här gången varade den väpnade konflikten i elva dagar och krävde 244 människors liv. Tolv israeler varav två barn och 232 palestinier, varav 65 barn. Över tjugo mediehus och organisationer har fått sina kontor förstörda. Just när Gaza är sönderslaget av krig och behoven är som störst, passar Moderaterna på att deklarera att biståndet till Palestina ska minska.

De humanitära behoven är enorma och samtidigt kommer våldet återkomma så länge det politiska läget inte förbättras. Ytterligare civila kommer dö, familjer trasas sönder och nya trauman kommer uppstå för de barn som redan lider och tappar tro på framtiden och demokratin. För långsiktig stabilitet och fred krävs demokrati och framtidstro genom enträget arbete med att förbättra människors levnadsvillkor vilket är vad svenskt bistånd haft och har som huvuduppgift.

Det svenska biståndet till Palestina stödjer de krafter som arbetar för demokrati, yttrandefrihet, kvinnors rättigheter, ansvarsutkrävande och mot extremism. Moderaterna har rätt i att demokratin är hotad. Desto större anledning att stödja det palestinska civilsamhället.

I våldscyklerna är det extremisterna som håller i taktpinnen och det är vår uppgift att stötta de demokratiska och fredsinriktade krafter som till slut är bärare av en hållbar politisk lösning på konflikten. Det palestinska civilsamhällets organisationer spelar också en viktig roll i att bevaka och rapportera om situationen för demokrati och mänskliga rättigheter i de områden som kontrolleras av Hamas och den palestinska myndigheten.

Bistånd är inte en konsultbeställning. Högerns annonserade neddragningar av finansiering i hopp om snabba lösningar är orealistiskt, kontraproduktivt och farligt. Att den svenska högern med Moderater och Sverigedemokrater i spetsen har för avsikt att minska biståndet är heller inget nytt.

Trots att stödet för svenskt bistånd idag är stort bland befolkningen görs populistiska försök att ställa behov mot varandra för att kunna lämna världens fattiga med notan för skattesänkningar i Sverige. Detta trots att världsutvecklingen i allmänhet och demokratiutvecklingen i synnerhet går åt fel håll med ett minskat demokratiskt utrymme för civilsamhället. Då behöver den internationella solidariteten och samarbetet stärkas. Är målet fred och stabilisering är demokratibistånd vägen framåt.

Länge har dessutom udden riktats mot just Palestina. Det finns inga ambitioner hos det högerkonservativa blocket att skapa en drägligare tillvaro för dessa människor. Man har valt sida och riskerar med sin politik att stärka extremisterna och omöjliggöra en långsiktig lösning både politiskt och socialt.

Att kapa stödet skulle inte pressa ickedemokratiska aktörer, utan istället främst drabba barn och unga. Svenskt bistånd ger hopp om ett värdigt liv och bidrar till framtidstro för människor som vuxit upp i en flera decennier lång konflikt. Har Sverige ambitioner att verka för långsiktigt freds- och demokratibygge behöver vi också vara realistiska. Det kostar pengar, men det räddar liv. Det främjar demokratin och bereder väg för den långsiktiga lösning som är den enda möjliga: två stater i fred, säkerhet och samexistens.


Debattartikeln publicerades 27 maj 2021 i Piteå-Tidning

”Nu behövs en långsiktig fred – för barnens skull”

Att Israel och Hamas enats om ett eldupphör är välkommet, men ingen kan utropa sig som segrare. Attackerna har upphört, men det råder inte fred. Barnen är krigets största förlorare. Sveriges politiker måste agera kraftfullare för en långsiktig lösning på konflikten, kräver svenska biståndsorganisationer med verksamhet i Palestina.

I tisdags sköts 16-årige Islam Wael Burnat till döds på en lekplats i utkanten av Ramallah. Islam och hans vänner deltog i en folklig demonstration mot Israels bombräder mot Gaza och fördrivningen av palestinska familjer från östra Jerusalem.

Lekparken Abu Lemon, där Islam dödades, har byggts med stöd av svenskt bistånd.

”Vi byggde den här lekparken intill muren just för att ge barnen i det här området ett tryggt ställe att leka på, någonstans för dem att andas. Mitt hjärta går sönder”, säger Nora Hamdan, programansvarig för We Effect på plats i Ramallah.

Under de tio dagar som de senaste våldsamheterna pågick föll minst 65 barn offer för våldet i Gaza, Västbanken och Israel. De har dödats i sömnen i sönderbombade hem, i leken på gatan, på väg till affären eller skolan. Mitt i barndomen, i en vardag de inte har valt eller har någon makt över.

”Om det finns ett helvete på jorden är det barnens liv i Gaza i dag”, sa FN:s generalsekreterare Antonio Guterres inför generalförsamlingen i veckan.

Ansvaret faller tungt på världssamfundet som inte agerat tillräckligt kraftfullt mot den olagliga israeliska bosättningspolitiken, mot diskrimineringen och fördrivningen av palestinska familjer. Problematiken är välkänd sedan länge och såväl människorättsorganisationer som EU:s och FN:s representanter på plats har länge varnat för konsekvenserna.

Barnen i Palestina och Israel kan inte känna sig trygga förrän det råder varaktig fred mellan partnerna. Både israeler och palestinier har rätt att leva i säkerhet och med lika rättigheter.

Därför kräver vi att Sveriges regering, EU och FN verkar för att:

Anna Stenvinkel, generalsekreterare ForumCiv

Martin Nihlgård, generalsekreterare IM, Individuell Människohjälp

Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret

Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect


Debattartikeln publicerades först i Folkbladet 24/5-2021.

”Alla svenska partier måste ta ansvar för att få slut på Israels ockupation av Palestina”

Området Sheik Jarrah i det ockuperade östra Jerusalem, har i dagarna fått stå symbol för den folkrättsvidriga ockupationen av Palestina som pågått allt för länge. Den israeliska staten tillåter bosättare att stjäla land och hem från palestinier medan världen tyst tittar på.

Enligt FN:s kontor för humanitära frågor (OCHA) dokumenterades förra året minst 771 fall av våldsamt agerande av israeliska bosättare som resulterade i att 133 palestinier skadades främst i östra Jerusalem, Hebron, Nablus och Ramallah. Under de tre första månaderna av 2021 dokumenterades ytterligare drygt 210 fall.

De senaste dagarna har många av oss skakats av tvångsevakueringarna av palestinier boende i stadsdelen Sheik Jarrah efter att israelisk domstol hävdat att området skulle ha utgjort judisk mark före 1948. Även det har resulterat i hundratals skadade.

Igår miste dessutom 21 personer sitt liv, bland dem 9 barn, som en konsekvens av israeliska bombattacker i Gaza. Våldet från alla parter måste upphöra omedelbart.

Det är när brott möts med straffrihet som en ockupation kan fortgå i över sju decennier och försätter miljontals palestinier på flykt. Såväl de israeliska bosättningarna som våldet bosättarna och den israeliska militären utövar mot palestinier är ett brott mot internationell rätt.

Europeiska skattebetalares bistånd till att bygga upp hem och skolor för palestinier på palestinsk mark förstörs eller konfiskeras systematiskt av israeliska myndigheter. Det är oacceptabelt och måste omedelbart kompenseras av Israel.

Det är ett faktum att Benjamin Netanyahu och den israeliska högern saknar vilja att verka för en fredlig lösning grundat på två stater. Det är också häpnadsväckande att ockupationen har fått fortgå utan agerande från det internationella samfundet.

I Europaparlamentet har extremhögern, högern och många gånger den liberala gruppen tillsammans utgjort hinder för att ens ta upp frågan om Israels folkrättsbrott i parlamentet. Nästa vecka kommer frågan återigen vara på bordet.

Det är dags för alla svenska partier att ta sitt ansvar för att få slut på ockupationen utan konstanta undanflykter. Det finns ett flertal saker alla svenska partier i riksdagen och i Europaparlamentet skulle kunna driva gemensamt:

1) Erkänn Palestina enligt 1967 års gränser. För alla som verkligen tror på en tvåstatslösning borde ett erkännande av Palestina vara en självklarhet. Så länge Palestina inte erkänns på samma sätt som Israel kommer framgång vara svårt att uppnås i framtida fredsförhandlingarna. Sverige gick i bräschen och erkände redan 2014 men vi behöver fortsätta trycka på för att fler stater ska välja att göra detsamma.

2) Stoppa handel med varor från bosättarområden och företag som bidrar till att upprätthålla ockupationen. Bosättningar är ett brott mot internationell rätt och borde inte stödjas av någon. Dessutom utgör expansionen av bosättningar ett stort hinder för en ordnad tvåstatslösning.

3) Se över EU:s och Israels associationsavtal. Enligt artikel två i associationsavtalet utgör respekten för mänskliga rättigheter och demokrati i både de interna och externa relationerna en avgörande del av avtalet. Israels brott mot mänskliga rättigheter kan vara ett avtalsbrott.

4) Stödja internationella brottmålsdomstolen i dess utredning av krigsbrott. Internationella brottmålsdomstolen inledde tidigare i år en förundersökning om möjliga krigsbrott som begåtts på ockuperat territorium. Sedan dess har både domstolen och chefsåklagaren utsatts för politiska påtryckningar av israeliska myndigheter som dessutom vägrar samarbeta. Det är viktigt att rättsstatens principer respekteras och domstolen får utöva sitt arbete på ett oberoende och opartiskt sätt. Brott får inte fortsätta mötas av straffrihet.

 

Olof Palmes ord “Politik är att vilja något” är viktigare än någonsin. ”Att vilja förändring, därför att förändringen ger löften om förbättring”.

För alla oss som tror att en tvåstatslösning är vägen fram, där Israel och Palestina lever sida vid sida i fred och säkerhet, borde ovanstående krav vara en självklarhet.

Evin Incir, Europaparlamentariker (S)
Anna Sundström, Generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center
Tajma Sisic, Internationell ledare, SSU

Debattartikeln publicerades 11/5 i OmVärlden.

Global jämställdhet är viktigare än någonsin

Kriser förstärker orättvisor

Våra just nu tre största globala kriser – klimatförändringarna, demokratins kräftgång och coronapandemin – trycker tillbaka jämställdheten, kastar miljontals kvinnor ut i arbetslöshet, hunger och både ekonomisk och social utsatthet. Ändå får alltför ofta det aktiva jämställdhetsarbetet stå tillbaka i tider av kris.

I mars 2019, ett år innan världen kastades in en pandemi, rapporterade Världsbanken att världen tog snabba kliv mot jämställdhet tack vare ett decennium då lagar stiftats för att på papperet ge kvinnor och män samma juridiska rättigheter. Kvinnor kan visserligen fortfarande endast åtnjuta tre fjärdedelar av de rättigheter som män men om den progressiva takten fortsatte skulle världen nå jämställdhet i lagar och regleringar år 2073.

Sedan kom pandemin och med den ett bakslag för jämställdheten som av FN kallats för en skuggpandemi. Vanligen drabbar ekonomisk kris män hårdare än kvinnor men i coronapandemins spår är det precis tvärtom. Skolstängningar tvingar kvinnor tillbaka till hemmen för att ta hand om barnen, den ekonomiska krisen slår hårdare mot kvinnodominerade sektorer och dessutom ökar våldet i hemmen. Jämställheten har fått sig en rejäl törn och traditionella könsroller har både synliggjorts och förvärrats.

En tredjedel av alla flickor och kvinnor världen över har blivit slagna eller sexuellt utnyttjade någon gång i livet. En förvärrad ekonomisk situation är förödande för världens kvinnor.
Avsaknaden av sociala trygghetssystem gör att miljontals saknar rätten till grundläggande sjukvård, utbildning och pension. Detta drabbar kvinnor hårdast. En tredjedel av alla flickor och kvinnor världen över har blivit slagna eller sexuellt utnyttjade någon gång i livet. En förvärrad ekonomisk situation är förödande för världens kvinnor.

Kvinnor drabbas när demokratin försvagas

Hand i hand med en växande nationalism stärker repressiva ledare just nu sin makt i många av världens länder vilket resulterat i en demokratisk tillbakagång i ett stort antal länder världen över. Nationalismen har många fiender, men avståndstagandet från feminister och kvinnorättsförsvarare förenar. ​Kvinnans roll är först och främst att föda nationens barn och stötta nationens försvarare – mannen. ​Med en växande nationalism och allt fler auktoritära ledare minskar inte bara det demokratiska utrymmet. Kvinnors rättigheter trycks tillbaka, jämställdheten minskar och kvinnors delaktighet i samhället minskar.

Traditionella könsroller förvägrar kvinnor delaktighet samtidigt som inflytande i beslutsfattande organ är en av de mest avgörande faktorerna för att skapa jämställdhet. Då endast 25 procent av världens parlamentariker är kvinnor, det i huvudsak män som fattar besluten om hur coronapandemin ska hanteras. Enligt UNIFEM är detta förklaringen till att mindre än en femtedel av åtgärderna i stimulanspaketen är särskilt riktade mot kvinnor.

Att kvinnor är underrepresenterade i maktpositioner är inte bara ett demokratiskt problem, det leder till förlorade möjligheter och sämre utveckling för hela samhället. Dessutom minskar våra chanser att nå klimatmålen. Kvinnors livsstil generellt orsakar mindre klimatpåverkan och kvinnor drabbas i högre utsträckning än män av klimatförändringarnas effekter samtidigt som jämställdhet gynnar länders förmåga att tackla klimatomställningen. Ändå saknas ofta ett tydligt jämställdhetsperspektiv i klimatdebatten.

Dags för en ny säkerhetspolitik

Som en direkt konsekvens av klimatförändringarna växer spänningar, ökar antalet konflikter och människor på flykt men vårt svar kan inte vara murar mot omvärlden och mer resurser till militär och försvar. Det är både kortsiktigt och naivt. I stället måste vi nu fånga möjligheten att i grunden utmana den alltjämt rådande traditionella och stereotypt manliga synen på säkerhet. Vi behöver ett tankeskifte till en säkerhetspolitik som sätter människors säkerhet, trygghet och rättigheter i fokus.

När kris är det nya normala måste arbetet för jämställdhet ges förnyad prioritet. Genom att verka för en jämställd miljö- och klimatomställning sätter vi samtidigt freden och den gemensamma säkerheten i fokus. Alla vinner på jämställdhet!

Artikeln publicerades maj 2021 på Folkhemmet Opinion

Moderaterna trummar ut budskap om att strypa biståndet

För första gången på över två decennier ökar den extrema fattigdomen i världen. Vid årsskiftet varnade FN för att 235 miljoner människor kommer att behöva akut stöd nästa år i spåren av pandemin – en ökning med 40 procent från 2019.

För första gången sedan FN:s utvecklingsprogram UNDP började mäta utvecklingen i världen genom sitt Human Development Index gick utvecklingen på många håll bakåt under 2020. Samtidigt minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer och ländernas skuldbörda ökar.

Också i Sverige fortsätter röster höjas för att minska biståndet och villkora det med krav som de facto underminerar syftet om att minska fattigdom och förtryck. I sann Donald Trump-anda trummar Moderaterna ut budskap om att strypa biståndet och påståenden om att sätta ”Sverige först”, som om Sverige är en isolerad ö och inte påverkas av den globala utvecklingen.

När Europaparlamentet nyligen röstade igenom ett förslag om att använda bistånd som påtryckningsmedel i migrationspolitiken var det på den moderata gruppen i Europaparlamentets (EPP) initiativ. I stället för att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling i de länder och för de människor som behöver stödet allra mest, sätts kortsiktiga intressen först och biståndet riktas till de länder som hörsammar krav på gränspoliser.

Vi socialdemokrater står upp för det svenska biståndet som sätter fattigdomsbekämpning först. Vi är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen, det har vi definitivt råd med och problemen globalt kräver det. Vår säkerhet, handel och utveckling är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning.  Därför ska biståndet också fortsatt användas till att utrota fattigdomen, stärka jämställdheten och minska orättvisorna i världen.

Samtidigt som våra samhällen utmanas av en pandemi av historiska dimensioner utgör klimatkrisen ett akut hot mot vår existens. Effekterna syns redan nu i form av återkommande bränder, översvämningar, torka och hotet mot den biologiska mångfalden.

Hårdast drabbas de miljontals människor som redan lever i social och ekonomisk utsatthet, speciellt kvinnor och flickor. Behovet av internationell solidaritet, samverkan och en feministisk biståndspolitik har därför aldrig varit större än just nu.

När utmaningarna hopar sig är det lätt att det känns hopplöst. Men det är viktigare än någonsin att vi kraftsamlar för att vända utvecklingen. Vi vet att det går. Vi har ju gjort det förut – tillsammans.

Att minska fattigdomen och bidra till att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i fattigdom har varit målet för det svenska biståndet sedan starten på 1960-talet. Genom ett generöst bistånd har vi bidragit till just detta.

De senaste decennierna har miljontals människor tagit sig ur fattigdom, barnadödligheten har minskat kraftigt, fler människor har tillgång till sjukvård och de allra flesta barn går i skolan. När nu utvecklingen vänds tillbaka måste världssamfundets ansträngningar öka liksom den rika världens vilja att ta ansvar för den globala utvecklingen.

Själva kärnan i solidaritetsbegreppet är just insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra. Olof Palme talade ofta om den moderna världens ödesgemenskap; en insikt om att världens länder kommit att bli alltmer beroende av varandra.

Genom en aktiv utrikespolitik som ger fortsatt prioritet åt internationell samverkan och ett generöst bistånd bidrar vi till en bättre och tryggare värld. Det är bra också för Sverige. Globalt samarbete för minskad fattigdom och ojämlikhet är vår främsta framtidsstrategi.

Annika Strandhäll (S)biståndspolitisk talesperson och riksdagsledamot
Evin Incir (S), Europaparlamentariker
Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center


Artikeln publicerades i OmVärlden 17/3-2021. 

Våga stå upp för Hongkongs fackliga kämpar!

Den demokratiska utvecklingen går åt fel håll i Hongkong. Godtyckliga gripanden sker nu i lagens namn och våra fackliga kamraters röster tystas.

Redan under förra året ställde vi oss kritiska till de säkerhetslagar som Kina införde i landet. Nu ser vi lagarnas oacceptabla effekt.

Fackliga kamrater fängslas och ställs inför rätta när de utövar sin demokratiska rätt att protestera och demonstrera. Det kan vi aldrig acceptera – varken i Hongkong eller någon annan stans i världen.

I början av januari fängslades över 50 personer, däribland en av våra fackliga kollegor, Carol Ng, ordförande för Hongkongs fria fackförening HKCTU.

Det brott hon åtalas för är att tillsammans med andra prodemokrater uppmanat parlamentariker att rösta emot ett budgetförslag; en samhällsomstörtande verksamhet enligt de nya säkerhetslagarna.

Hon hämtades mitt i natten och fördes bort, efter ett dygn i fångenskap släpptes hon, men har nu häktats igen och väntar nu på rättegång.

Fängslanden, bortföranden och arresteringar sker med stöd av säkerhetslagarna. De  möjliggör för kinesiska myndigheterna att hindra folket från att utöva sina demokratiska fri- och rättigheter.

Utrymmet att höja sin röst krymper allt mer och det som tidigare klassats som vanliga protesterbedöms nu som terrorhandling ellersamhällsomstörtande verksamhet.

Vi kommer att följa både Carol och hennes fackliga kamraters rättegångar.

Dessa händelser illustrerar hur snabbt demokrati kan sättas ur spel när odemokratiska stater, likt Kina, inskränker de mänskliga och fackliga rättigheterna. Det får även direkta effekter på fackliga rättigheter.

Demokratiska rättigheter kan aldrig tas för givna och den kamp fackligt aktiva för i Hongkong är även vår kamp.

När företag allt mer rör sig på en global marknad blir det än viktigare för fackföreningar i Sverige att stötta arbetare världen över i deras strävan efter bra arbetsvillkor och liv i frihet, utan förtryck.

Om arbetare i andra länder inte kan organisera sig och kräva förbättringar kommer det på sikt även försämra för arbetare i Sverige.

Vi kräver frihet åt de gripna i Hong Kong och vi vill att Sveriges regering agerar kraftfullt för att våra fackliga kamrater frias.

 


Debattartikeln publicerades först i Arbetet 15/3-2021.

”Vi vet vilken skillnad biståndet gör”

Svenskt bistånds syfte är att människor som lever i fattigdom och förtryck ska kunna förändra sin situation, aldrig att stärka regimer som tvingar människor att leva i fattigdom och förtryck. Principen är enkel, men verkligheten är nästan aldrig det. Stöd till demokratisering av statliga institutioner eller att investera i exempelvis hälsosystem, även i länder med en antidemokratisk utveckling, kan vara försvarbart och nödvändigt.

När Bawar Ismail frågar sig ”varför denna motvilja från biståndsbranschen till att dra in allt stöd när biståndspengar visat sig understödja auktoritära regimer” visar han en brist på kunskap om hur svenskt bistånd fungerar idag. Andelen bistånd direkt till stater är mycket liten, den stora delen går via FN-organ och till oberoende organisationer i civilsamhället. Att Sverige skulle sluta stödja de krafter som arbetar för en demokratisk förändring är varken smart eller rimligt.

Organisationer i civilsamhället med djup kännedom om situationen i landet bör alltid konsulteras innan beslut om förändringar av biståndet. Det är nödvändigt för att vi ska kunna orientera oss i komplexa politiska kontexter där det kan vara svårt för utomstående att se vilka aktörer som är hoppet om en demokratisk förändring och vilka som är emot den.

Det är minst sagt beklagligt att Bawar Ismail vill vända vår debattartikel med drygt 40 andra organisationer till ett försök att ”strypa en nödvändig diskussion om Sveriges internationella utvecklingssamarbete” när detta upptar mycket av våra organisationers tid och kraft. Det vi vänder oss mot är felaktiga påståenden i medier som att ”ingen egentligen vet vilken skillnad de många miljarderna gör bortom det rent humanitära stödet.” (Bohuslänningen 12/2–20) eller ”en tredjedel av alla biståndsmedel uppskattas försvinna i korruption” (Enköpings-Posten 12/9-19).

Det finns gott om liknande exempel som har gemensamt att de känns långt från en nödvändig diskussion om hur Sveriges bistånd kan förbättras. Vi vet vilken skillnad biståndet gör, vi vet också och påtalar ofta vilka risker som finns. Vi vill gärna diskutera biståndets effektivitet, men den diskussionen behöver baseras på kunskap och fakta.

 

Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna

Amira Malik Miller, påverkanschef, Islamic Relief Sverige

Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center


Debattartikeln publicerades först i Göteborgs-Posten 2/3-2021.

Sverige och EU måste omedelbart agera mot militären i Burma.

Tiotusentals människor demonstrerar dagligen mot militärjuntan i Burma (även kallat Myanmar). Det råder inga tvivel om att befolkningen motsätter sig militärens brutala maktövertagande.
Nu måste omvärlden snabbt visa handlingskraft och vidta konkreta åtgärder som biter på militären. Riktade sanktioner mot militärens ekonomiska intressen skulle kunna vara avgörande.

De senaste veckorna har nyheter kablats ut från Burma som vi hoppades var förpassade till historien. Än en gång har militären gripit makten i landet och avsatt den folkvalda regeringen. Men som så många gånger tidigare har folket gått ut på gatorna med sin säkerhet som insats. De vägrar acceptera en återgång till diktatur.

Den 1 februari, samma dag som det nyvalda parlamentet i Burma skulle tillträda, genomförde militären sin statskupp. Ett års undantagstillstånd utlystes, de folkvalda politikerna avsattes och militären tog över styrningen av landet. Fler än 500 aktivister, journalister och politiker har hittills gripits, däribland landets civila ledare, fredspristagaren Aung San Suu Kyi. Istället styrs landet av överbefälhavare Min Aung Hlaing. Samme man som FN-utredare pekar ut som ansvarig för brott mot mänskligheten och fördrivningen av folkgruppen rohingya.

Redan samma dag som militären grep makten började människor öppet visa sitt motstånd. Protesterna växte snabbt och nu sker dagliga massdemonstrationer i hela landet. Enbart den största staden Rangoon har enligt flera olika lokala medier fler än 100 000 människor slutit upp i de största folkliga demonstrationerna sedan de stora demonstrationerna mot diktaturen 1988.

Det finns en stor kraft och beslutsamhet i de demonstrationer som nu sker. I tio år har befolkningen fått känna på hur det är att leva i ett mer öppet samhälle. Ekonomin har vuxit och levnadsstandarden har ökat. För dagens unga är kontakt med omvärlden en självklarhet. Aung San Suu Kyi, som länge satt i husarrest, ställde upp och vann två val med stor majoritet. Hennes styre har varit en stor besvikelse för många, inte minst landets minoriteter, men det innebär inte att de vill återgå till militärdiktaturen. Framför allt för landets unga är det en otänkbarhet.

Protesterna har varit fredliga och välorganiserade men har trots det i flera fall mötts av våld från polisen. Tårgas, vattenkanoner och gummikulor har använts mot demonstranter och det finns även rapporter om att poliser skjutit skarpt. De senaste dagarna har soldater och stridsfordon synts på gatorna i städer runt om i landet. Tillslagen mot demonstranterna blir alltmer hårdhänta. Skakande scener har fångats på film när polis skjutit mot folkmassor. Regimens svar kan bli än mer brutalt. Militären har tidigare slagit ner protester utan pardon med tusentals döda som följd.

Omvärlden måste agera snabbt för att sätta press på militären. Konkreta åtgärder måste till. Den burmesiska militären har omfattande ekonomiska intressen. Den kontrollerar flera stora företag, något som ger stora intäkter utanför försvarsbudgeten. Genom att rikta in sig på dessa kan omvärlden sätta press på juntan.

Sverige och EU bör omedelbart införa riktade sanktioner mot den burmesiska militären och företag som ägs och kontrolleras av militären, något som även rekommenderas av FN:s särskilda utredningskommission för Burma. USA har tagit på sig ledartröjan och redan aviserat sanktioner mot tio personer som bär ansvar för statskuppen och tre företag som ägs av militären. Men EU har ännu inte presenterat några konkreta åtgärder som svar på militärkuppen. Sveriges regering måste driva på så att EU omedelbart agerar mot militären.

Tiden att agera är nu. Burma får inte glida tillbaka in i militärens järngrepp. Omvärlden måste stödja de demokratiska krafter i landet som står upp mot militären.

Abul Kalam, ordförande för Swedish Rohingya Association
Anders L Pettersson, executive director vid Civil Rights Defenders
Anna Sundström, generalsekreterare vid Olof Palmes Internationella Center
Eva Ekelund, policychef vid Act Svenska kyrkan
Kristina Jelmin, verksamhetschef för Svenska Burmakommittén
Lina Arvidsson, talesperson för Globala Partnerskap, LSU – Sveriges Ungdomsorganisationer
Måns Molander, Nordenchef vid Human Rights Watch
Ulrika Strand, generalsekreterare vid Fonden för mänskliga rättigheter
Anna Widoff, ordförande för MeSheWe

Artikeln publicerades 19/2 – 2020 i Sydsvenskan.

Se upp för krafter som vill minska biståndet

Välkommen till ditt nya uppdrag som minister för internationellt utvecklingssamarbete, Per Olsson Fridh. Du kan göra skillnad för miljontals utsatta människor och bidra till konkreta steg på vägen för att utrota fattigdomen i världen.

Ditt arbete blir på flera sätt svårt. Läget i världen – och debatten i Sverige – kräver att du lyckas förmedla det internationella biståndets unika roll och driva på för alla insatser som krävs för en global hållbar utveckling.

Coronapandemin har förstärkt ojämlikheter så extrema att de hindrar mänsklig och ekonomisk utveckling. Fler riskerar att dö av hunger än av viruset, varnar FN.

Tillsammans med miljö- och klimatkrisen, tillbakagång av jämställdheten och ökande hot mot demokratin är världen dåligt rustad att nå målen om en hållbar utveckling i Agenda 2030.

Detta är inga nyheter för dig. Men alltför många politiska ledare i Sverige och världen agerar inte för förändring i den takt som behövs. Tillgången till vaccin mot covid-19 är ett utmärkt exempel på hur kortsynta nationella intressen och brist på globala perspektiv är kontraproduktiva.

Den globalt orättvisa fördelningen av covid-vaccin innebär att möjligheten att bromsa pandemin försenas och ökar riskerna för oss alla. Principen ”vi först” blir lika med att alla förlorar. Det gäller många av de utmaningar världen står inför: konflikter, klimathot, hunger.

Internationellt samarbete, i politiken och i praktiken, är det enda sättet att lösa globala utmaningar. Biståndet är en viktig pusselbit bland många i det arbetet.

Men de rika länderna är långt ifrån att uppfylla sina åtaganden för den här pusselbiten. Det är i dag många politiker inom EU och andra höginkomstländer som ställer ”egna” behov mot stöd till människor i fattigdom som argument för att skära ner på och försämra sitt internationella stöd.

Flera medlemsstater i EU vill använda bistånd i helt andra syften, till exempel som påtryckningsmedel i migrationspolitiken, trots att det är påvisat kontraproduktivt.

Här behöver du stå emot den typen av oaktsamhet med offentliga medel och insistera på att bistånd ska ge resultat för dem det är till för. Du inleder ditt uppdrag som en övertygande röst för ett verkligt effektivt bistånd, den rösten kommer att behöva bli än mer stark och pedagogisk i samtal med andra givarländer och i den svenska debatten.

Där måste du också hantera aktörer som jobbar hårt på att sprida en nidbild av biståndet som korrumperat och resultatlöst.

Den ogrundade bilden till trots har du stöd från en majoritet av svenskarna som vill att Sverige ska fortsätta att avsätta en hundradel av vårt välstånd till internationellt bistånd.

Låt dig lyftas av, och värna, det stödet genom att berätta, med passion och hjärta och koll på fakta, om biståndets roll i dag.

Bjud motstånd mot de krafter som vill backa från ansvaret och skärma av Sverige och EU från världen på ett sätt vi alla förlorar på. Gör svenska folket stolt över vad vårt land står för internationellt.

Vi vet att du är väl förtrogen med den stora utmaningen i den demokratiska tillbakagången och framväxandet av auktoritära regimer i världen. Det är ett snårigt område för biståndet där vi måste utgå från den viktiga principen om att svenskt bistånd aldrig ska understödja en auktoritär regim, men undvika svartvita slutsatser som ”dra in allt stöd!” – som riskerar drabba just de krafter vi vill stödja.

Vi uppmanar dig att se till så att det svenska biståndet och den pågående demokratisatsningen alltid står på utsatta människors sida, når ut på gräsrotsnivå och är väl förankrat i lokala organisationer.

Om vi ska lyckas skapa en mer hållbar och rättvis värld, måste global utveckling vara hela regeringens och hela Sveriges politik, hand i hand med den feministiska utrikespolitiken.

Det finns fortfarande anledningar att sopa framför egen dörr. Sverige exporterar i detta nu krigsmateriel till kriget i Jemen där ett barn dör var tionde minut till följd av konflikten.

Avsaknad av lagstiftning om företags ansvar för mänskliga rättigheter gör att det fortfarande förekommer barnarbete och omänskliga arbetsvillkor i produktionen av varorna vi köper. Låginkomstländer med stora underskott av resurser för skola, sjukvård och social trygghet kämpar med skuldbörda och företags skatteflykt – områden där Sverige kan bidra till bättre internationella överenskommelser.

Ditt arbete blir viktig för att få dina ministerkollegor att ta sitt ansvar för hållbar utveckling globalt, alltid med mänskliga rättigheter som grund.

En minister kan inte göra allt. Civilsamhället både i Sverige och internationellt finns med i arbetet. Strävan för en värld fri från fattigdom och förtryck ser vi varje dag i våra samarbeten med människor, lokalsamhällen och organisationer i Afrika, Asien, Latinamerika och östra Europa.

Nu växlar vi upp för världen.

Ulrika Strand, generalsekreterare, Fonden för mänskliga rättigheter
Malin Flemström, vd, The Hunger Project Sverige
Stina Götbrink, generalsekreterare, Hand in Hand Sweden
Martina Hibell, generalsekreterare, Barnfonden
Alexander Clemenson, generalsekreterare, KFUM Sverige
Jennifer Vidmo, generalsekreterare, ActionAid Sverige
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Pernilla Baralt, generalsekreterare, Unicef Sveriges GS
Peter Brune, generalsekreterare, War Child Sverige
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Mikael Sundström, ordförande, Jordens Vänner
Henrik Carlborg, ordförande, Palestinagrupperna i Sverige
Gerardo Lizano, kansliansvarig, Praktisk Solidaritet
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Kristina Jelmin, verksamhetschef, Svenska Burmakommittén
Charlotta Norrby, generalsekreterare, Svenska missionsrådet
Ingela Holmertz, generalsekreterare, RFSU
Kim Reenaas, generalsekreterare, IOGT-NTO-rörelsen
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Göran Alfredsson, ordförande, MyRight
Niclas Lindgren, direktor PMU
Morten Kjaerum, chef, Raoul Wallenberg-institutet för mänskliga rättigheter och humanitär rät
Eliot Wieslander, generalsekreterare, Läkare i Världen
Jan Strömdahl, ordförande, Svenska Västsaharakommittén
Hanna Dahlström, kanslichef, FIAN Sverige
Andreas Stefansson, generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
Anna Nilsdotter, generalsekreterare, Water Aid Sverige
Martin Nihlgård, generalsekreterare IM (Individuell Människohjälp)
Johan Pettersson, generalsekreterare, Oxfam Sverige
Anna Tibblin, generalsekreterare, We Effect och Vi-skogen
Cecilia Chatterjee-Martinsen, internationell chef för Rädda Barnen
Lena Ingelstam, generalsekreterare, DiakoniaMariann Eriksson, generalsekreterare Plan International Sverige
Judy McCallum, Executive Director, Life & Peace Institute
Malin Nilsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet, IKFF
Christer Åkesson, tf generalsekreterare, Läkarmissionen
Agnes Hellström, ordförande, Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen
Caroline Björkdahl, styrelseordförande, Svalorna Latinamerika
Frank Berglund, vice förbundsordförande RFSL
Charlie Aronsson, kanslichef, Fair Action
Sofia Östmark, kanslichef, Union to Union
Alán Ali, ordförande, MÄN
Ann Stödberg, ordförande, Operation 1325
Lotta Sjöström Becker, generalsekreterare, Kristna Fredsrörelsen
Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter

Underskrifterna är samordnade av Concord Sverige


Debattartikeln publicerades i Aftonbladet 8/2-2021.

Dags för Sverige att ta ställning för FN:s kärnvapen­förbud!

I dag träder äntligen FN:s förbud mot kärnvapen, TPNW, i kraft. Efter år av internationellt organiserad kamp nåddes i oktober förra året äntligen den magiska gränsen om ratificering i 50 stater. Detta gör förbudet till internationell lag, vilket innebär förbud mot att utveckla, testa, producera, tillverka, äga eller lagra kärnvapen av alla slag. Detta är därför en stor dag för folkrätten och för internationellt samarbete.

För trots att förbudet endast gäller i de länder som ratificerat avtalet, och trots att de nio kärnvapenstaterna sparkat bakut så finns nu ett verktyg på plats för att framöver verka normerande. Det är ett stort kliv fram för fredsrörelsen i världen, men mycket återstår att göra – inte minst för oss i arbetarrörelsen i Sverige. Sverige är ett militärt alliansfritt land med ett stolt förflutet vad gäller kamp för kärnvapennedrustning, men nu lyser vi med vår frånvaro bland de 51 nationer som undertecknat avtalet.

Fastän det råder konsensus inom arbetarrörelsen om behovet av internationell stabilitet och en utveckling mot fred och nedrustning i världen, har den socialdemokratiskt ledda regeringen ännu inte valt att underteckna avtalet. I stället hänvisas alla som verkar för att Sverige ska skriva under TPNW till Stockholmsinitiativet, ett initiativ från 2019 med syfte att samla och verka för nedrustning på bred front för länder i alla delar av världen.

Kärnvapenfrågan är komplex. Det finns förstås ett behov av att bereda fler vägar framåt. Det är klokt att sammanlänka länder som skrivit under förbudet med till exempel länder som är medlemmar i NATO, för att gemensamt hitta en väg framåt. Vi välkomnar och står bakom alla insatser som har för avsikt att verka för begränsningar, avveckling eller förbud, men vi får inte nöja oss med att skynda långsamt.

Dessa två, Stockholmsinitiativet och TPNW, står inte emot varandra. Vi måste inte välja det ena eller det andra. Tvärtom har vi allt att vinna på att stå tydligt för svenska värderingar om fred och avspänning i världen, tillsammans med den svenska fredsrörelsen. Socialdemokratiskt ledda regeringar har en stolt tradition av att gå i bräschen för en säkerhetspolitik som inte spelar kärnvapenstater och auktoritära ledare i händerna och som värnar långsiktig stabilitet, säkerhet och miljö.

Vill vi fortsatt vara en ansedd humanitär stormakt behöver vi våga säga ifrån, också mot världens kärnvapennationer.

Det är dags för regeringen att ta ställning för TPNW och bidra med Sveriges goda internationella anseende till den nya normen för en fredligare planet, där kärnvapenhotet förpassats till historiens skräphög.

Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Carina Ohlsson, förbundsordförande S-kvinnor
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-s
Jesper Eneroth, Ordförande för S i Svenska kyrkan
Malin Malm, förbundsordförande S-studenter
Philip Botström, förbundsordförande SSU
Sara Kukka Salam, förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet


Artikeln publicerades 22/1 – 2020 i Arbetet.