Debatt-arkiv

Regeringen gör just nu den största nedskärningen någonsin av Sveriges internationella bistånd; 9,2 miljarder kronor, när biståndet får bära hela kostnaden för mottagandet av flyktingar från Ukraina. Inget annat EU-land har gjort i närheten av lika stora och snabba nedskärningar av det internationella biståndet. Detta svek mot världens fattiga och förtryckta, och mot Sveriges internationella klimatåtaganden, måste rättas till omedelbart.

För oss är det självklart att Sverige ska ta emot de människor som tvingas fly undan krig. Men regeringens beslut ställer utsatta grupper mot varandra. Till exempel lamslår nedskärningarna viktigt arbete som över 2 000 organisationer och nätverk i Afrika, Asien, Latinamerika, Mellanöstern och Östeuropa gör för hållbar utveckling och mänskliga rättigheter. Många av dem är verksamma i mycket svåra politiska miljöer där civilsamhällets utrymme redan är kraftigt begränsat och där miljö- och människorättsförsvarare ofta arbetar med livet som insats. Snabba och oförutsedda minskningar av stöd och avbrutna samarbeten gör Sverige till en minst sagt opålitlig samarbetspartner för dessa redan utsatta lokala aktörer.

En av de minst uppmärksammade – men mest uppseendeväckande – konsekvenserna av vårbudgeten är regeringens brutna löften om klimatfinansiering och hållbar utveckling. Det området nedprioriteras mer än de flesta områden i biståndsbudgeten, trots tidigare löften om kraftigt ökad internationell klimatfinansiering. Stödet till de globala klimatfonderna minskas sammanlagt med en miljard kronor, nästan en halvering. Andra budgetanslag, som det för hållbar utveckling som också inkluderar jämställdhet samt anslaget för demokrati och mänskliga rättigheter, är också bland de mest drabbade. Kort sagt: regeringen sviker allra mest de områden de själva säger sig prioritera.

FN varnade nyligen för att ofattbara 1,7 miljarder barn och vuxna riskerar att lida brist på mat i den globala hungerkatastrof som sker framför våra ögon. Fattigdom och ojämlikhet har förstärkts av klimatkrisen, och vi ser en allvarlig tillbakagång för demokrati och jämställdhet i spåren av covid 19-pandemin. En konsekvens av kriget i Ukraina är extrema priser på mat och energi. Det för med sig enormt mänskligt lidande, i Ukraina med närområde, men också i Afrika, Mellanöstern och globalt. Världen hänger ihop. Internationellt bistånd behövs för att förebygga allt värre konflikter och katastrofer, nu och i framtiden.

Vi, undertecknande organisationer, förväntar oss att Sveriges regering står för grundläggande medmänskliga värderingar. Sverige måste vara bättre än så här. Om vi inte står upp för våra värderingar i tider av kris – vad är de då värda?

När Sverige på toppmöte i Glasgow lovar klimatfinansiering till de mest utsatta länderna – då ska den levereras.

När statsministern i sin regeringsförklaring lyfter fram miljö- och klimatbiståndet – då ska det betyda något.

När regeringen har jämställdhet och demokrati som grundläggande utgångspunkter för Sveriges agerande i världen – då måste det finnas mening och vilja bakom orden.

När finansministern säger att svensk ekonomi står väl rustad att ta emot flyktingar undan kriget i Ukraina och budgetöverskottet på 139 miljarder kronor är större än väntat – då har Sverige råd med både solidariteten med flyktingar och vårt internationella bistånd.

Sverige har däremot inte råd att skära ner det internationella biståndet och svika människor och organisationer över hela världen som behöver vårt stöd mer än någonsin. Diktatorer världen över gnuggar just nu händerna när Sverige monterar ner sitt stöd till miljöförsvarare, demokratirörelser, kvinnorättsförsvarare och hbtqi-organisationer.

Det är ett alltigenom dåligt beslut att ta pengar från världens fattiga och förtryckta och i stället göra Sverige till den med råge största mottagaren av svenskt bistånd. Eftersom budgeten inte formellt ändrats utan beslutet fattats genom regleringsbrev till Sida, kan regeringen vilket ögonblick som helst ta tillbaka det här djupt orättfärdiga beslutet. Gör det nu!

Det Socialdemokratiska partiet har nu tagit ställning för ett svenskt medlemskap i Nato och Sverige kommer därmed att söka om medlemskap.

Rysslands olagliga invasion av Ukraina och det förändrade säkerhetsläge som det övergreppet medfört har tvingat fram en olyckligt snabb process.

Det Sverige där socialdemokratin varit den viktigaste politiska kraften har genom historien kombinerat sin roll som alliansfri stat med att vara en röst i världen som stått upp för demokrati, mänskliga rättigheter och en mer rättvis världsordning.

Sverige har också varit en nation som drivit på för fred och nedrustning, och bidragit till fredliga lösningar på väpnade konflikter. Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Alva Myrdal, Olof Palme och Anna Lindh, raden av svenska fredshjältar kan göras lång.

Till det kommer att vi från Sverige under decennier avsatt en hundradel av våra samlade resurser till utvecklingsbistånd, och därigenom bidragit till förbättrade levnadsförhållanden för miljontals människor.

Nu vill det till att det Sverige, som inte längre kommer att vara alliansfritt, fortsätter att spela en aktiv och positiv roll i världen.

Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för det som är rätt och riktigt.

Inte heller ska vi minska ner på de resurser vi avsätter för global utveckling och för klimatet. Tvärtom är det dags att ta ett steg framåt och ännu tydligare stå upp för en fredlig och hållbar värld.

Beslutet att gå med i Nato har fattats i en snabb och forcerad process. Genom en debatt som alltför snävt fokuserat på försvarsförmåga och försvarsgarantier.

För beslutets långsiktiga legitimitet måste regeringen inte bara tydligt ta avstånd från Natos kärnvapendoktrin utan också säkerställa Sveriges fortsatt ledande roll för nedrusning och fred.

Annars finns snart inga nya namn att lägga till raden av svenska fredshjältar.

Till: Biståndsminister Matilda Ernkrans
Kopia: Finansminister Mikael Damberg, Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson

Vad styr regeringens beslut att dra ner på internationellt bistånd?

Regeringen har beslutat att stoppa utbetalningarna till Sveriges internationella bistånd, för att finansiera kommunernas flyktingmottagande. Självklart ska Sverige ta emot människor på flykt, men vi har råd att göra detta utan att ta resurser från världens mest utsatta. Inte minst som Riksgäldens senaste prognos pekar på ett oväntat stort budgetöverskott och att regeringen säger att statens finanser är starka.

Regeringens fokusområden i biståndspolitiken är bland annat demokrati och mänskliga rättigheter, klimat och jämställdhet. Det är viktiga förutsättningar för att skapa en tryggare värld för oss alla. Arbetet för att nå dessa mål sker till stor del inom det internationella biståndet och beslutet att kraftigt dra ner på detta motverkar regeringens egen agenda. Samtidigt hör vi regeringen upprepa att de ”stolt” står upp för sina biståndsåtaganden. Vi vill dock hävda att utnyttjandet av en tvivelaktig beräkningsmodell inte friskriver regeringen från vare sig åtaganden eller ansvar.

Hunger och fattigdom ökar i världen. Enligt FN:s livsmedelsprogram WFP är utvecklingen alarmerande. Att i detta läge göra den största nedskärningen någonsin och minska det internationella biståndet med 9,2 miljarder kronor är uppseendeväckande.

Möjligheterna att motverka klimatförändringarnas konsekvenser minskar för varje dag. Att i detta läge minska stödet till tre stora klimatfonder med sammanlagt 1 miljard kronor är minst sagt obetänksamt.

Demokratin i världen är i kris. Att i det läget minska stödet till demokratiska civilsamhällesorganisationer som kämpar för grundläggande mänskliga rättigheter är närmast tanklöst.

Det finns fortfarande möjlighet för regeringen att göra ett stort fel avsevärt mindre.

Migrationsverkets senaste prognos (2022-04-27) ger ett planeringsantagande på 6,4 miljarder kronor, vilket är hela 4 miljarder kronor lägre än det scenario som de aviserade nedskärningarna bygger på. Att pausa biståndet till efter Migrationsverkets nästa prognos skulle allvarligt försämra situationen för människor som lever i fattigdom och förtryck.

Därför undrar vi:

– Litar inte regeringen längre på prognoserna från Migrationsverket som underlag för beslut om avräkningar från det internationella biståndet?

– Varför ändrar regeringen inte utbetalningstaket på biståndsanslaget snarast möjligt när det nu finns en formell prognos från Migrationsverket som visar att kostnaderna för flyktingmottagandet beräknas bli fyra miljarder kronor lägre?

– Om beslutet att skära ner det internationella biståndet med totalt 9,2 miljarder kronor de facto byggde på marsscenariot från Migrationsverket, vilket beslutsunderlag ligger då bakom regeringens underlåtenhet att ändra beslutet baserat på den färska ordinarie prognosen?

Drygt två månader har nu gått sedan Putin inledde det ryska angreppskriget mot Ukraina. Den humanitära katastrofen är ett faktum. Sönderbombade städer, massgravar och miljontals människor på flykt.

Den solidaritet som länderna i Europa och omvärlden visat sedan den 24 februari inger hopp. Återigen mobiliserar hela Sverige för att ta emot människor på flykt och det svenska folkets vilja att bistå visar tydligt – Ukrainas sak är vår!

Riskerar att öka spänningarna i världen

Det folkrättsvidriga kriget är inte bara en tragedi för Ukraina. Det påverkar en hel värld. Redan nu bidrar ökade drivmedelspriser och ökade livsmedelspriser till ökad fattigdom och hunger. I Europa, men också i Etiopien, Jemen, i Zimbabwe. Sårbara stater där läget snabbt kan försämras ytterligare. Många länder i Nordafrika och Mellanöstern har stor import av spannmål från Ukraina. Ukraina är världens största givare till FN:s livsmedelsprogram. Eller rättare sagt, var världens största givare till FN:s livsmedelsprogram.

Vi minns gnistan som tände inbördeskriget i Syrien. Risken för ökade spänningar som utvecklas till konflikter och nya krig är uppenbar, vilket oundvikligen leder till nya migrationskostnader. I detta läge minskar Europa sitt bistånd, fokuserar på den egna säkerheten och omfördelar medel till flyktingmottagande. Det är kortsiktigt, kontraproduktivt och riskerar att öka spänningarna i världen.

Tyvärr agerar den svenska regeringen på samma sätt. I förslaget till vår ändringsbudget avräknas 9,2 miljarder från biståndet under 2022. Pengarna ska täcka kostnader för mottagandet av människor som flyr från Ukraina. Det är nästan en femtedel av hela biståndet och motsvarar mer pengar än det sammanlagda biståndet till Sveriges tio största samarbetsländer. När nu migrationsverket dessutom meddelat att antalet flyktingar från Ukraina blir färre än förväntat måste biståndet återställas.

Sverige kan bättre

Att Sverige visar solidaritet med människor på flykt från Ukraina är självklart, men att vi lämnar världens fattiga med notan är oförsvarligt. Ett minskat bistånd kommer ytterligare öka fattigdom och hunger. Försämra möjligheterna att förebygga kriser och konflikter som driver fler människor på flykt och minska stödet till de demokratiska krafter som idag behövs mer än någonsin. Den del av det svenska biståndet som riktas till att värna mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och rätten att organisera sig fackligt minskar exempelvis med 42 procent. Detta i en tid när 68 procent av världens befolkning lever i ett land som utvecklas i auktoritär riktning.

Expertgruppen för biståndsanalys har varnat för de negativa konsekvenser plötsliga förändringar av biståndsbudgeten medför, FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har vädjat till världens rika länder att inte minska biståndet eftersom det kommer att försämra möjligheten att förebygga nya kriser.

Världsbanken, Internationella valutafonden, Världshandelsorganisationen och många biståndsorganisationer har tydligt förmedlat det allvarliga världsläget.

Sverige kan bättre. Vi har råd att visa solidaritet med Ukraina och stå upp för biståndet till världens fattigaste. I en sammankopplad värld är solidaritet i vårt egenintresse.

Putins orättfärdiga krig mot Ukraina har nu pågått i lite drygt en månad. Lidandet är oerhört. De bilder och berättelser vi får ta del av hur civila drabbas är ofattbara. Ett invasionskrig i Europa skakar oss i grunden.

Vi välkomnar att EU aktiverat sitt massflyktsdirektiv för första gången. Det är bara ett av de många sätt på vilka Ukrainas grannländer och Sverige visar sitt stöd och solidaritet med de drygt 10 miljoner ukrainare som flytt sina hem de senaste veckorna.

Den blixtsnabba och sammansvetsade solidaritetsrespons som länderna i Europa och omvärlden visat prov på sedan 24 februari inger hopp. Återigen mobiliserar hela Sverige för att ta emot människor på flykt och det svenska folkets vilja att bistå visar tydligt – Ukrainas sak är vår!

Sverige och svensk socialdemokrati har en stolt tradition av solidaritet och internationell samverkan. Den svenska biståndsviljan är generellt hög, detta visar Sidas återkommande undersökningar.

Sverige är ett av få rika länder som fortsatt står upp för ett generöst bistånd som sätter fattigdomsbekämpning först.

Vi socialdemokrater är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen. Det har vi definitivt råd med och skapar en säkrare värld för alla.

Utspel om att sänka biståndet eller att villkora detsamma med krav på återvandring har kommit från olika partier under lång tid.

Därför var det glädjande att höra utrikesminister Ann Linde i utrikesdeklarationen, bara dagar innan Putin invaderade Ukraina, klargöra att ”svenskt bistånd ska användas till att minska fattigdomen och orättvisorna i världen. Det handlar om solidaritet – men också om en övertygelse om att en bättre värld ger ett tryggare Sverige”.

Vi välkomnar naturligtvis att regeringen nu tillskjuter kommunerna och regionerna medel för att hantera det ökade antal flyktingar som anländer i Sverige.

Dock oroas vi av svaret på frågan från Aftonbladets reporter under regeringens presskonferens som antyder att finansieringen kommer ske genom så kallade avräkningar på Sveriges bistånd. Pengar från biståndsbudgeten som varit avsedda att minska fattigdomen och främja demokratiutveckling i en mängd länder runt om i världen

Vi vill därför påminna den socialdemokratiska regeringen om att på vår partikongress i höstas slog fast att avräkningar från biståndet ska hanteras restriktivt. Vår uppmaning lyder; lämna inte världens fattiga med notan för solidariteten med Ukraina. Sverige kan bättre. Sverige har råd att både ta ansvar för Europa och världen.

I skuggan av Putins krig mot Ukraina pågår fler kriser. Jemen, Syrien och Etiopien är bara tre exempel på andra konfliktsituationer som orsakar stort mänskligt lidande.

I spåren av coronapandemin har fattigdomen ökat och miljontals barn berövats möjligheten till utbildning. Redan utsatta grupper har blivit ännu mer utsatta inte minst barn och unga, kvinnor och hbtq+personer.

Kriget mot Ukraina bidrar till ökade livsmedels- och drivmedelspriser vilket ytterligare ökar utsattheten för världens fattiga.

Klimatförändringarnas effekter accelererar, den biologiska mångfalden minskar med stora konsekvenser för vår gemensamma överlevnad. Värst drabbas världens fattiga.

Ett minskat bistånd kommer ytterligare öka fattigdom och hunger. Minska möjligheterna att förebygga kriser och konflikter som driver fler människor på flykt.

Det primära målet för biståndet är att minska fattigdom och bidra till hållbara och demokratiska samhällen.

Läget för demokratin är allvarligt. I dag lever 87,3 procent av jordens befolkning – 6,4 miljarder människor – i mer eller mindre inskränkta samhällen.

Autokratiseringen av Ryssland stannar inte där. Indien, Turkiet, Brasilien är exempel på andra länder där demokratiska fri- och rättigheter begränsas. Effekterna av en auktoritär och totalitär samhällsutveckling leder alltför ofta till krig och konflikt.

Genom att bidra till demokratisk utveckling bygger vi världen, och därigenom Sverige, säkrare.

Socialdemokratins svar i ambitionen om en bättre värld kan inte vara att ta pengar för fattigdomsbekämpning till att bistå flyktingar undan ett krig i vårt närområde. Det är både kortsiktigt och dumt.

Vi måste höja blicken och arbeta långsiktigt. Globalt utvecklingssamarbete och bistånd är en investering för framtiden. Genom att ta ansvar för världen, tar vi ansvar för Sverige.

Lisa Nåbo, förbundsordförande SSU
Diyar Cicek, förbundssekreterare SSU
Christopher Lindvall, internationellt ansvarig SSU
Sara Kukka-Salam, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet
Hélène Sevastik, förbundssekreterare Socialdemokrater för tro och solidaritet
Thomas Hammarberg, styrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet
Emma Fastesson Lindgren, förbundsordförande S-studenter
Henrik Svensson, förbundssekreterare S-studenter
Lara Badinson, internationellt ansvarig S-studenter
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-socialdemokrater
Andreas Saleskog, biträdande förbundssekreterare HBT-socialdemokrater
Emelie Stark, internationell ledare HBT-socialdemokrater
David Loveday, ordförande s-föreningen Internationalisterna
Marita Ulvskog, ordförande Olof Palmes Internationella Center
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Den senaste tiden har vi upplevt en säkerhetspolitisk diskussion där fokus legat på det militärstrategiska, på stridsvagnar, på upptrappning och hot.

Nu behöver det även höras röster som talar för fred och dialog. Det kräver att man samtidigt kan ha två tankar i huvudet.
Den inrikespolitiska utvecklingen i Ryssland är mycket oroväckande. Den ökade repressionen mot oppositionen ska givetvis kraftfullt fördömas. Putins anspråk på att bestämma över länder i Rysslands närhet och den militära upptrappningen vid Ukrainas gräns, där nu också diktaturen i Belarus gett sig in i spelet, behöver också bemötas konsekvent. Men samtidigt måste vi stå upp för dialog och fredliga lösningar.
För precis 40 år sedan marscherade 100 000 människor genom gatorna i Göteborg, i en mäktig manifestation för fred.

Liknande fredsmanifestationer hölls runt om i Västeuropa och Nordamerika, utifrån insikten att det kalla kriget inte på några villkor kunde tillåtas övergå i ett förödande kärnvapenkrig som sannolikt skulle innebära slutet för hela mänskligheten. Var finns den fredsrörelsen i dag?

För precis 40 år sedan presenterade också en internationell kommission under ledning av Olof Palme en rapport där begreppet gemensam säkerhet etablerades. Kommissionen hade representanter från såväl Sovjetunionen som USA, och från utvecklingsländer. Deras budskap till militärallianserna var att ingen part kan vinna ett kärnvapenkrig, ett sådant skulle enbart resultera i ömsesidig förintelse. Således kan man inte trygga sin säkerhet genom fler och kraftfullare bomber, utan enbart i en dialog med motståndaren kring hur man gemensamt bygger säkerhet.

Nu arbetar en ny internationell kommission, Common Security 2022, under ledning av bland andra Olof Palmes Internationella Center. Utifrån de tankar som formulerades av Palmekommissionen ska detta nya initiativ senare i vår lägga fram förslag på hur vi i dag kan möta kärnvapenhotet, men även andra globala utmaningar som hör vår tid till, som pandemier och klimatkrisen.

Svensk arbetarrörelse har historiskt spelat en framträdande roll i kampen för fred och nedrustning. Alva Myrdal, Inga Thorsson och Maj Britt Theorin är exempel på socialdemokrater som varit tunga namn i nedrustningsfrågor. Och så förstås Olof Palme.

För den som förfäras över det den allt mer krigiska tonläget är det hoppingivande att läsa det tal som Olof Palme höll inför FN 1985, där han bland annat säger att det är dags att överväga en internationell lag som förbjuder användning av kärnvapen, som en del i en process för total nedrustning. I dagarna firar just en sådan lag – FN:s konvention om förbud mot kärnvapen – ett år. Det visar hur visioner och idéer kan omsättas till praktisk handling.

Nu behöver fredsarbetet inom arbetarrörelsen, liksom från en bredare svensk fredsrörelse, återigen stärkas. Freden kan inte tas för given. När nu skramlet från vapnen hörs allt tydligare så behöver vi snart åter bli minst 100 000 som samlas någonstans i Sverige för att manifestera för freden. Och vi borde våga hoppas att minst lika många tågar längs gatorna i Moskva. Freden behöver oss.

DEBATT. En lång tradition av ned- och avrustning, fred och frihet har alltid varit en hörnsten inom svensk socialdemokrati och arbetarrörelse.

Vårt budskap till kongressen är tydligt: vårt parti ska även fortsättningsvis vara en kraft i denna kamp och ett undertecknande av FN:s kärnvapenförbud bör således ske skyndsamt.

Alva Myrdal, Inga Thorsson, Olof Palme och Maj Britt Theorin har alla fått internationellt genomslag för sina idéer och sin kamp för en värld fri från kärnvapen. Anna Lindh talade på Olof Palmes begravning. Hon sa:

”Vi som är unga vill tro på framtiden. Och i en tid då ångesten över ett hotande kärnvapenkrig växer och när många unga ser med fruktan på framtiden, då tog Olof Palme vår rädsla på allvar och förvandlade den till framtidstro och handlingskraft. Han ledde oss i kampen för avspänning, nedrustning och fred. Tack Olof Palme, för att din kamp för framtiden hjälpte oss att tro på den.”

Detta är ett arv vi som rörelse vill förvalta. För Annas, Alvas, Ingas, Olofs och Maj Britts skull, men allra mest för att de som är unga nu ska slippa känna fruktan inför framtiden.

Något som de dessvärre gör, med ett överhängande klimathot, en pandemi och en orolig omvärld. Lösningen på dessa vår tids ödesfrågor är gemensam. Den ser inte landsgränser.

Kärnvapenhotet kan tyckas avlägset i vår tid, men faktum är att hotet är på samma höga nivå nu igen som det var under kalla krigets mitt.

Icke-spridningsavtalet (NPT) kom till för drygt 50 år sedan för att trappa ned kärnvapenupprustningen. Men kärnvapenländerna har tvärtom blivit fler och kärnvapenarsenalerna har ökat.

Sveriges strategiskt viktiga försvarssamarbeten eller det fortsatta nedrustningsarbetet inom NPT motsäger inte anslutning till kärnvapenförbudet.

Tvärtom är ett undertecknande av förbudskonventionen en naturlig fortsättning för att främja svensk säkerhet. 86 länder har hittills skrivit under och alltfler länder, däribland vårt Nato-grannland Norge börjar inse vikten av förbudet.

Det kanske främsta Natolandet av dem alla, USA, har under Bidens presidentskap till och med sagt att de ska se över sitt eget innehav av kärnvapen.

En socialdemokratiskt ledd regering måste inta en position som gör att vi kan aktivt påverka den för oss så viktiga fråga.

Vi vill mana vår egen kongress att skärpa kraven och tydligt ställa sig bakom ett förbud mot kärnvapen.

”Det sägs ibland att den uppseendeväckande retoriken hos folkrörelser behöver balanseras upp av statsmannamässig realism. Dessa dagar känner jag snarare att den statsmannamässiga retoriken behöver balanseras av den handfasta realismen hos vanligt folk som har kommit att förstå vad ett kärnvapenkrig skulle innebära och som kräver praktisk handling för att undvika det”.

Och sällan har svenska folket varit så eniga gällandes ett möjligt politiskt beslut. Olof Palmes Internationella Center har flera år i rad bett Sifo ta reda på vad svenska folket anser om kärnvapenförbudet.

Nära nio av tio stöder kärnvapenförbudet och vill att Sverige skriver under. Oavsett vilket av riksdagens partier man röstar på finns en överväldigande majoritet som är för ett svenskt undertecknande.

Årets helt färska siffror visar dessutom att bland socialdemokratiska väljare uppgår stödet för ett svenskt undertecknande till 87, 8 procent.

Kongressen måste fatta beslut som leder till att vi socialdemokrater ställer oss på rätt sida av historien och fortsätter arbetet med att avskaffa kärnvapen.

Vårt arbete behövs för att de som är unga nu ska kunna ha en framtid att tro på.

Anna Sundström, Olof Palme International Center
Annika Strandhäll, ordförande S-kvinnor
Lisa Nåbo, ordförande SSU
Diyar Cicek, förbundssekreterare SSU
Birgitta Dahl, fd statsråd och talman
Hans Josefsson, tidigare förbundssekreterare Socialdemokrater för tro och solidaritet
Marita Ulvskog, ordförande Olof Palmes Internationella center
Pierre Schori, fd statsråd, ordförande Olof Palmes Minnesfond
Wanja Lundby-Wedin, Kyrkostyrelsens 1:a vice ordförande
Evin Incir, Europaparlamentariker
Och 90 fler.

Olof Palme höll ett av sina sista tal i New Delhi, i Indien. Talet hölls till minne av den indiska premiärministern Indira Gandhi.

Palme talade om internationell säkerhet och hotet om ett kärnvapenkrig: ”Ett kärnvapenkrig kan drabba alla folk och alla stater, även de som är längst bort från krigsskådeplatsen. Men det betyder också att alla folk och alla nationer har rätt att säga sitt om dessa massförstörelsevapen”

I april 2015 lämnade International Trade Union Confederation (ITUC) över sju miljoner namnunderskrifter till FN:s dåvarande biträdande generalsekreterare Jan Eliasson. Sju miljoner fackliga medlemmar världen över krävde ett internationellt avtal som förbjöd kärnvapnen.

I början av det här året trädde FN:s konvention om förbud mot kärnvapen i kraft, efter att 50 stater ratificerat den. Bland dem Nya Zealand, Irland, Österrike, Chile, Mexiko, Thailand, och Sydafrika. Idag har 56 länder ratificerat konventionen och ytterligare 30 skrivit under, men ännu inte ratificerat.

Kärnvapenupprustning pågår

Man ska inte bli förvånad över att ingen av kärnvapenmakterna eller NATO-länderna finns med bland de som skrivit under konventionen. Det är ju de som vi nu ska sätta press på.

Det arbetet går framåt. I Norge har det norska Arbeiderpartiet, som nu bildar regering, sagt att man vill se att Norge ska närma sig avtalet om kärnvapenförbud som observatör, och uppmanar andra NATO-länder att göra detsamma.

Den epok av avspänning som kom ut av Reagan och Gorbatjovs nedrustningsförhandlingar är över. Nu ser vi i stället oroande tecken på en kärnvapenupprustning och vi har inte råd att begå misstaget att behandla kärnvapenhotet på samma sätt som klimathotet och risken för globala pandemier. Där världens ledare förnekat allvaret till dess att krisen varit ett faktum.

Om en dag en president tryckt på avfyrningsknappen till kärnvapenmissilerna finns ingen möjlighet att ångra sig. Redan ett begränsat kärnvapenkrig leder till miljontals döda och får stor inverkan på världens klimat och ekonomi. Ett fullskaligt krig med kärnvapen kan leda till att hela mänskligheten utplånas.

Facket måste vare fredsrörelse. Det är våra medlemmar som slaktats på slagfälten, allt medan generaler och presidenter befunnit sig lång borta från fronten.

Säkerhet genom dialog

De cirka 70 miljarder dollar som förra året spenderades på kärnvapnen skulle vara till långt större nytta om de i stället investerades i välfärd och utveckling, som en del i ett nytt socialt kontrakt mellan arbetare, regeringar och arbetsgivare.

Att driva igenom ett sådant socialt kontrakt skulle garantera att fackliga rättigheter respekteras över hela världen, och att alla garanteras anständiga arbetsförhållanden med löner som går att leva på, liksom rätten till kollektiva förhandlingar.

De sociala trygghetssystemen ska gälla för alla. Företagen ska vara öppna och ansvarstagande i sin verksamhet. En social dialog krävs för att garantera en rättvis klimatomställning och rättvisa när ny teknik kommer till användning.

År 1982 presenterade en internationell kommission ledd av Olof Palme en rapport där man etablerade begreppet gemensam säkerhet. Den slutsats kommissionen kom fram till var att ingen part kan vinna ett kärnvapenkrig, då det leder till ömsesidig förintelse.

Därför kan man inte öka sin säkerhet genom fler och tyngre vapen. Säkerhet kan bara uppnås i en gemensam dialog med motståndaren.

Kärnvapen som globalt hot

Nu har ITUC tillsammans med Olof Palmes Internationella Center och fredsorganisationen International Peace Bureau bestämt sig för att återlansera begreppet gemensam säkerhet. En ny internationell kommission har satts samman som inte bara tittar på hotet från massförstörelsevapen utan även nutida globala hot som klimatkrisen och de ökande klyftorna i världen.

Under nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, kommer vi inom ”Common Security 2022” att presentera vår rapport. Och vi kommer att behöva den svenska fackföreningsrörelsens stöd i att sprida vårt budskap.

Lika viktigt är att fackföreningsrörelsen trycker på sina respektive regeringar för att förmå dem att skriva på FN:s kärnvapenförbud. Kärnvapnen hotar hela mänskligheten och det finns inga giltig moraliska, politiska eller ekonomiska motiv för att någon nation ska få inneha sådana vapen.

Från den internationella fackföreningsrörelsen måste vi sända ett tydligt budskap till världssamfundet att kärnvapnen helt och hållet måste förbjudas.

De som överlevde kärnvapenattackerna och minns vad som skedde är nu över 80 år gamla. Snart finns ingen kvar som kan berätta utifrån egna erfarenheter. Det är upp till oss som är aktiva i dag att inte förtränga hotet från framtida kärnvapenkrig, och engagera oss för att eliminera det. Det är hög tid för Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud.

Klimatkrisen är ett tydligt exempel där problem förträngts och åtgärder uteblivit. Och än i dag finns de som fortsätter att förneka. Risken för en global pandemi har spelats ner, och när den nu har drabbat ser vi att den globala samverkan som borde funnits för att effektivt bekämpa smittan inte fanns på plats.

Vi kan inte inta samma förnekande attityd till risken för ett kärnvapenkrig, som faktiskt kan leda till att hela mänskligheten utplånas. Världens politiska ledare har alltför länge förnekat eller förminskat detta hot mot vår existens.

Sannolikheten för ett storskaligt kärnvapenkrig ökar, liksom risken för en mer begränsad konflikt där kärnvapen används, men som ändå kan resultera i många miljoner döda och påverkan på hela jordens klimat.

Kärnvapenförbud är vägen framåt

Säkerhet kan bara uppnås gemensamt med motståndaren. Inte genom konfrontation och kapprustning. Kärnvapenmakterna moderniserar sina kärnvapen, och spenderar mer pengar på sina kärnvapenarsenaler. Det är USA och Ryssland som innehar den helt övervägande delen av kärnvapnen. Samtidigt har antalet stater som innehar kärnvapen ökat. Storbritannien har beslutat att öka antalet kärnvapenstridsspetsar med 40 procent och det kommer oroande rapporter om kinesisk kärnvapenupprustning.

I allt högre utsträckning räknar kärnvapenmakterna in kärnvapnen i sin militärstrategiska planering. Och med stigande spänningar mellan supermakterna ökar sannolikheten att de faktiskt kommer till användning. Det kan ske genom ett misstag, ett falskt alarm, där ett upptrissat läge inte tillåter att man avvaktar med en motattack.

Det vi nu behöver är en global folklig mobilisering, som lyfter upp kärnvapenhotet från den skugga det hamnat i, till en fråga som lägger sig högst upp på den internationella dagordningen. Det främsta ljuset i mörkret är FN:s kärnvapenförbud som beslutades 2017, samma år som organisationen ICAN fick Nobels fredspris för sitt arbete för ett globalt förbud mot kärnvapen.

Dags att gå i Palmes fotspår

FN:s kärnvapenförbud trädde i kraft i januari i år, då fler än 50 nationer ratificerat det. Redan 1985 lyfte Olof Palme i ett tal inför FN behovet av en internationell konvention mot användningen av kärnvapen, som ett steg på vägen mot en total avrustning. Han skulle förstås ha uppskattat att se att hans förslag tre decennier senare förvandlats till verklighet.

Ändå har Sverige valt att inte skriva under konventionen, vilket är högst beklagligt. Med tanke på den stolta tradition Sverige har när det gäller fred- och nedrustning borde vi istället vara en ledande kraft i den växande rörelse som kräver en värld utan kärnvapen.

Vi behöver även finna vägar till samtal som kan minska risken för en kärnvapenkatastrof och minimera andra globala hot mot mänskligheten. Samtal och förhandlingar som måste ske mellan nationer som i övrigt må ha ett konfliktfyllt förhållande. År 1982 lade en internationell kommission under ledning av Olof Palme fram en rapport där begreppet gemensam säkerhet etablerades. Det Palmekommissionen kom fram till var att i ett kärnvapenkrig finns inga segrare, bara ömsesidig förintelse. Säkerhet kan bara uppnås gemensamt med motståndaren. Inte genom konfrontation och kapprustning.

En ny kommission för gemensam säkerhet har bildats

Nu har en ny internationell kommission skapats, som utifrån begreppet gemensam säkerhet analyserar hur världen ska ta sig an kärnvapenhotet och andra hot mot mänskligheten. Initiativet går under namnet Common Security 2022. Nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, presenteras en rapport om hur vi ska nå gemensam mänsklig säkerhet i vår tid. En förändring måste till om Hiroshima och Nagasaki inte bara ska vara de första utan även de sista städerna som läggs i ruiner av en kärnvapenattack.

Anna Sundström
Olof Palmes Internationella Center
Pierre Schori
Olof Palmes Minnesfond

Stöd oss

Vi, undertecknande organisationer, förväntar oss att Sveriges regering står för grundläggande medmänskliga värderingar. Sverige måste vara bättre än så här. Om vi inte står upp för våra värderingar i tider av kris – vad är de då värda?

Avsätt två procent av bruttonationalinkomsten för utvecklingsbistånd.

Bygg säkerhetspolitiken utifrån begreppet gemensam säkerhet.

Kampen för en kärnvapenfri värld måste gå vidare.

Socialdemokraternas förbehåll mot kärnvapen och utländska militära baser på svenskt territorium är bra men räcker inte. Lagstiftning krävs.

Sverige måste också behålla initiativet i en rad andra nedrustningsfrågor som till exempel förbud mot autonoma vapensystem och förhindra en militarisering av yttre rymden.

Vad styr regeringens beslut att dra ner på internationellt bistånd?

Därför undrar vi:

Riskerar att öka spänningarna i världen

Sverige kan bättre

Kärnvapenupprustning pågår

Säkerhet genom dialog

Kärnvapen som globalt hot

Kärnvapenförbud är vägen framåt

Dags att gå i Palmes fotspår

En ny kommission för gemensam säkerhet har bildats

Nyhetsbrev

Stöd oss

Vi, undertecknande organisationer, förväntar oss att Sveriges regering står för grundläggande medmänskliga värderingar. Sverige måste vara bättre än så här. Om vi inte står upp för våra värderingar i tider av kris – vad är de då värda?

Avsätt två procent av bruttonationalinkomsten för utvecklingsbistånd.

Bygg säkerhetspolitiken utifrån begreppet gemensam säkerhet.

Kampen för en kärnvapenfri värld måste gå vidare.

Socialdemokraternas förbehåll mot kärnvapen och utländska militära baser på svenskt territorium är bra men räcker inte. Lagstiftning krävs.

Sverige måste också behålla initiativet i en rad andra nedrustningsfrågor som till exempel förbud mot autonoma vapensystem och förhindra en militarisering av yttre rymden.

Vad styr regeringens beslut att dra ner på internationellt bistånd?

Därför undrar vi:

Riskerar att öka spänningarna i världen

Sverige kan bättre

Kärnvapenupprustning pågår

Säkerhet genom dialog

Kärnvapen som globalt hot

Kärnvapenförbud är vägen framåt

Dags att gå i Palmes fotspår

En ny kommission för gemensam säkerhet har bildats