Debatt-arkiv

Olof Palmes Internationella Center har tagit fram ett digitalt studiematerial om Palestina. Materialet riktar sig speciellt mot ungdomar som vill öka sin förståelse om ungas situation i Palestina och bättra på kunskapen om konflikten i Mellanöstern.

Detta studiematerial har granskats med förstoringsglas av Kristofer Åberg, ordförande för Socialdemokratiska Israelvänner. I en debattartikel i Dagens ETC går han till hårt angrepp mot hur fakta har använts i materialet och menar att Palmecentret lierat sig med krafter som hyllar terrordåd mot civila.

Kritiken mot materialet hade i någon mån gått att förstå om Kristofer Åberg faktiskt hade visat på svagheter och faktafel. Men tvärtom har han fel på punkt efter punkt.

Låt oss för att förtydliga lyfta fram två exempel:

• Om hur kriget 1948 skildras i materialet skriver Åberg: ”Man lyfter bara fram israeliska krigshandlingar i samband med att kriget 1948 bröt ut – detta trots att Israel välkomnade FN:s beslut och att det var den arabiska sidan som valde krig.” I studiematerialet står det: ”Sionisterna välkomnade delningsplanen medan araberna förkastade den”. Vidare sägs att: ”När staten Israel utropades den 14 maj 1948 gick de angränsande arabstaterna till attack och ett regelrätt krig utbröt”. Och de exempel på krigshandlingar som lyfts fram är en från vardera sidan.

• Angående BDS (bojkott, desinvestering och sanktioner) skriver Åberg: ”Man uttrycker sig också i positiva ordalag om BDS – en kampanj som motarbetar hela Israels existens.” I studiematerialet står det att: ”Många organisationer, däribland Palmecentret, anser det fel att handla med produkter från illegala bosättningar, men har inte tagit ställning för att bojkotta varor och tjänster från företag som verkar inom staten Israels gränser.”

Om utrymmet tillät skulle vi kunna fortsätta stycke för stycke att visa på felaktigheter i Kristofer Åbergs artikel. Men vi tror inte att Kristofer Åberg egentligen är ute efter att korrigera faktafel. Utan att det bakomliggande syftet är ett annat, som vi som socialdemokrater har svårt att förstå.

Kristofer Åbergs läsning av studiematerialet är ytterst selektiv och bortser helt från den förståelse och försvar för Israels existens som finns där. Kritiken måste därmed antas syfta till att tysta kritiken mot ockupationen och snedvrida debatten till att handla om ”för eller emot Israel”, vilket tyvärr enbart tjänar den israeliska extremhögerns agenda.

Det finns inga tvivel om att den israeliska ockupationen av Palestina strider mot folkrätten. Var och en som besöker Västbanken eller Gaza kan inte låta bli att bli djupt omskakad över hur ockupationen påverkar varje liten del av vardagen och den förnedrande behandling som palestinier hela tiden utsätts för.

För oss socialdemokrater, med den tradition av internationell solidaritet som vår rörelse utgår från, är det självklart att denna ockupation måste upphöra och konflikten i Mellanöstern få en fredlig upplösning.

Som vi säger i studiematerialet finns för svensk arbetarrörelse ingen tvekan. Den står stadigt i sitt synsätt att både israeler och palestinier förtjänar att få leva i fred, sida vid sida, i två fria, livskraftiga och demokratiska stater. Med folkrätten som grund, och en historia av solidaritet med människorna i regionen fortsätter kampen för en rättvis och hållbar fred.

För ett år sedan, så väntade vi på kriget – väntade, anade, men ville inte riktigt tro att det skulle hända. Ville tro på fred och skiljedom, på att konflikter skulle kunna lösas i ett förhandlingsrum och inte på slagfältet.

Naivt, så här i efterhand. Särskilt om man följt Ryssland under Putin sedan han tog över makten. Han tog över efter 90-talets vilda år av förhoppningar om ett demokratiskt Ryssland, som saboterades av den pengahungriga sovjetiska nomenklaturan, den politiska överklassen som fördelade jobben mellan sig, och sedan när det blev möjligt landets naturtillgångar och produktionsmedel.

Putin röjde upp, tog tillbaka rikedomarna och delade ut egna förläningar. Från första början har hans styre präglats av ond bråd död och brutal likgiltighet för människoliv. När vi i dag förfasar oss över ”köttkvarnen” vid östfronten i Ukraina, mer än tusen ryska soldater dör där just nu per dag, så ska vi komma ihåg att det började med Kursk (ubåten som sjönk och som Putin ägnade en axelryckning) och Groznyj, de många som dog vid terrorattackerna i Beslan och på Dubrovkateatern i Moskva, anfallet på Georgien, ockupationen av Krym och invasionen i Donbas 2014.

Här följer Putin en gammal rysk tradition, människoliv har aldrig varit något värda i Ryssland. När ryssarna dör i tusental på slagfältet rycker man på axlarna och säger lakoniskt ”Vi är många.” Till och med när barn dör, finns det ett uttryck som säger ungefär ”men brudarna kan föda fler barn..”

I början av kriget skrev jag en artikel om Putin som innehöll en liknelse med Hitler. Nu är liknelsen vedertagen, inte minst efter den där hemska dagen då mördandet och tortyren under ockupationen av Kyjivförorten Bucha. Samma beteende från de ryska truppernas sida har sedan dokumenterats, om och om igen, på alla de orter som befriats från ockupanterna. Gravar, tortyrlokaler, traumatiserade ukrainare, berättar samma sak om och om igen, om den brutalitet som ryssarna visar. Om de ansträngningar man gör att utplåna det ukrainska. Ingen ska längre tala språket, läsa litteraturen, berätta den ukrainska historien. Målet är att Ukraina ska underkasta sig och bli en del av Ryssland. Om det så kräver folkmord.

Samma dag i april som skildringarna från Bucha präglade nyheterna, publicerade den statliga nyhetsbyrån Ria Novosti en artikel om den ”Ryska världen”. Artikeln menade att Ukraina var inget land, inte egentligen. Ukrainarna var inte ett folk. Ukrainska var inte ett språk. Ryssland hade rätt att ta vad som är ”deras”.

Ingen ska inbilla sig att ambitionen stannar vid Ukraina, lika litet som Hitler nöjde sig med Sudetenland, Österrike. Tjeckoslovakien och Polen. Putin och hans anhang i Moskva har stora ambitioner, och talar öppet i sin propaganda-tv om den ryska världen som ska sträcka sig från Portugal till Stilla havet. Det kan verka vara satir och en bisarrt skruvad världsbild, men de menar allvar. De ser sig överlägsna den europeiska demokratiska traditionen och kallar oss för dekadenta satanister. Metropoliten Kirill, den Moskvaortodoxa kyrkans ledare, har sagt att kriget handlar om rätten att förbjuda Pridedemonstrationer. Det skulle man kunna skratta åt men det är ett skrämmande exempel på hur den ryska propagandan utnyttjar en i deras ögon svag, försumbar grupp, för att få med sig det ryska folket i ett kulturkrig som utspelar sig i verkliga livet.

”Är det verkligen fred vi vill ha? Till varje tänkbart pris. Är vi alldeles säkra på det?” Så sjöng Imperiet.

Ja, vi vill förstås ha fred. Men inte till priset av ukrainare som blir ryska slavar. Inte till priset av att ryssarna får andrum att bygga upp sina stridskrafter och försöka igen. Hotet är reellt mot övriga ryska grannländer, som Ryssland inte heller egentligen accepterar som självständiga.

Men kärnvapnen då? Som rullas ut som hot med jämna mellanrum. Eller de inte särskilt subtila hoten mot ukrainska kärnkraftverk, med mera.

Vi kan inte låta dem skrämma oss till underkastelse. Då kommer den ryska terroriststaten snart med nya utpressningskrav. Ryssland är inte den stormakt de trodde sig vara (eller ville att vi skulle tro att de var). Deras armé står på korrupta lerfötter. Deras land är ett fängelse, som hade öppna portar några år på 90-talet, men som stängts igen för att inte invånarna ska fly. (Det gör de som kan ändå.)

Freden kommer. Ryssland kommer att tvingas lämna ukrainskt territorium, och DÅ är det dags att förhandla – om krigsskadestånd, om straff för krigsförbrytelser.

Vi bevittnar med bestörtning ett eskalerande våld i både Israel och Palestina. Våldet sker i en tid när den nya israeliska regeringen har fattat en rad beslut som slår hårt mot palestinierna och riskerar att underminera den israeliska demokratin: israelisk suveränitet ska gälla på Västbanken, vilket i praktiken innebär en annektering.

Bosättningarna ska fortsätta växa och incitamenten för israeler att flytta dit utökas. Ministern för nationell säkerhet har fått mandat att ge israeliska säkerhetsstyrkor ytterligare immunitet för våldshandlingar, medan våldet från bosättare tar sig alltmer brutala former utan att förövarna lagförs. Israeliska människorättsorganisationer riskerar att tystas genom en rad åtgärder. Exempelvis beskattning av anslag från ”utländska statliga enheter” med syfte att försvaga organisationerna ekonomiskt och begränsa deras verksamhet.

Biståndet gör skillnad

Samtidigt som omvärldens stöd till dem som kämpar för mänskliga rättigheter i Israel och Palestina är viktigare än någonsin, väljer Sveriges regering att kraftigt dra ned på biståndet till Palestina.

Att stora delar av det bistånd som är tänkt att främja områden som mänskliga rättigheter, demokrati, jämställdhet och ekonomisk utveckling nu uteblir får naturligtvis konsekvenser, inte minst för den palestinska civilbefolkningen. Då behöver regeringen stärka andra vägar för att ta sitt ansvar för att skydda folkrätten och främja utveckling i Palestina. Detta är principer som i decennier har värnats av svenska regeringar oavsett politisk färg.

Nu behövs en stark svensk röst mer än någonsin.

Lindrar symptomen

När vi tillsammans besökte Israel och Palestina i slutet av förra året såg vi vilken skillnad svenskt bistånd gör i människors liv.

Vi mötte palestinska civilsamhällesorganisationer som med hjälp av biståndet kan fostra framtida demokratiska ledare och utkräva ansvar från de egna makthavarna.

Vi fick också se hur svenskt bistånd bidrar till ökad jämställdhet och kvinnors ekonomiska egenmakt när vi besökte kvinnoledda jordbrukskooperativ på Västbanken. Samtidigt var det tydligt att biståndet främst lindrar symptomen av ockupationen och inte löser grundorsakerna.

Vi träffade också israeliska politiker och civilsamhällesrepresentanter som uttryckte stor oro för den negativa demokratiska utvecklingen i Israel. Utvecklingen gör fredlig dialog allt svårare.

Ockupationen hindrar utvecklingen

Den israeliska ockupationen utgör det främsta hindret för palestinsk utveckling. Biståndet är nödvändigt för att övervaka brott mot folkrätten, men måste också följas upp med att hålla den israeliska ockupationsmakten ansvarig. Samtidigt behöver Sverige fortsätta verka för att reformera det, om än kringskurna, palestinska självstyret och stå fast vid ambitionen att bidra till en tvåstatslösning där israeler och palestinier kan leva tryggt, demokratiskt och rättvist sida vid sida.

Därför uppmanar vi Sveriges regering att:

Ge ett starkt politiskt och ekonomiskt stöd till palestinska och israeliska människorättsorganisationer.
Använda EU-ordförandeskapet för att tillsammans med andra EU-länder, ställa krav på att folkrätten respekteras av alla parter och att Israel, i egenskap av ockupationsmakt, hålls ansvarigt för sina skyldigheter under internationell humanitär rätt. Den skyldigheten innebär att sörja för civilbefolkningens välmående och säkerhet.
Uppmana Palestinska myndigheten att hålla val, trots hindren för att genomföra val i östra Jerusalem.

Vi lever i en mycket en svår tid. Kriget i Ukraina och dess globala ekonomiska konsekvenser i form av stigande mat- och bränslepriser har, i kombination med effekterna av klimatkrisen och utarmningen av biologisk mångfald, kraftigt ökat antalet människor som hungrar och lever i fattigdom. Samtidigt lever fler människor än tidigare på flykt; demokratin och de mänskliga rättigheterna är på tillbakagång och flickor och kvinnor betalar det högsta priset när utvecklingsframsteg rullas tillbaka.

Inför denna extremt utmanande situation gör svenska biståndsorganisationer ett livsviktigt jobb. Vi stödjer sårbara människor med insatser för bland annat fattigdomsminskning, humanitär hjälp, miljöarbete och mänskliga rättigheter. Vi gör detta med finansiering från hundratusentals svenskar som bidrar till vår verksamhet – och med bidrag från den svenska biståndsbudgeten. Med några dagars varsel över julhelgerna, riskerar nu förutsättningarna för att kunna utföra det arbetet att förändras.

Trots att antalet människor i akut behov av bistånd ökar, sänker Sverige sina ambitioner. Redan i våras drog den dåvarande S-regeringen ned biståndet till övriga delar av världen för att finansiera mottagandet av ukrainska flyktingar i Sverige. Nu har den nya SD-stödda regeringskoalitionen övergett enprocentsmålet och sänkt biståndet, inklusive det som går via civilsamhället.

Sveriges bistånd rankas som ett av de mest effektiva i världen. För att utveckla den höga kvalitet som regeringen säger sig eftersträva krävs tydliga ramar, förutsägbarhet och långsiktighet. Den nya regeringen har ännu inte levererat något av detta. De uppger att de vill reformera biståndet och göra det mer effektivt. Men regleringsbrevet skapar i stället stor osäkerhet om vad som gäller.

Biståndsministern frångår därmed också den form för dialog – de ”gemensamma åtagandena” – mellan regering, myndigheter och civilsamhälle som den förra alliansregeringen införde och som fungerat utmärkt sedan dess för att värna kvalitet och effektivitet i biståndet, och säkerställa förutsägbarhet och förankring i forskning och beprövad erfarenhet inför större förändringar.

Civilsamhället representerar en stor bredd av olika organisationer som i över hundra år utvecklat erfarenheter, expertis och kompetens som utförare av det svenska biståndet. Vår strävan har alltid varit att lära och förbättra vårt arbete. På onsdagen träffar civilsamhället biståndsminister Johan Forssell för första gången. Det är ett kort möte med många organisationer. Vi kommer då att framföra att om Sverige ska kunna fortsätta leverera effektivt bistånd i världsklass så krävs följande av regeringen:

Vi uppmanar därför regeringen att på allvar inleda en dialog med oss för att klargöra de frågetecken som uppstått på grund av regleringsbrevet och för att vi konstruktivt ska kunna bidra till regeringens ambition om ett effektivt, långsiktigt och transparent bistånd. Vi kommer sannolikt ha både samstämmiga och skiljaktiga ståndpunkter om vad som leder fram till en sådan målsättning, men det viktiga är att vi möts och samtalar, för att på sätt öka den samlade kunskapen och ge fler perspektiv på regeringens reformagenda. Vi ser fram emot fördjupade samtal under kommande månader.

Erik Lysén
chef för Act Svenska kyrkan
Anna Tibblin
generalsekreterare, We Effect
Maria Nyberg
generalsekreterare, Union to Union
Anna Stenvinkel
generalsekreterare, ForumCiv
Martin Nihlgård
generalsekreterare, Individuell Människohjälp
Mattias Brunander
tf generalsekreterare, Diakonia
Cecilia Tengroth
generalsekreterare, Svenska FN-förbundet
Petra Tötterman Andorff
generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Louise Lindfors
generalsekreterare, Afrikagrupperna
Anders Pettersson
Executive Director, Civil Rights Defenders
Ingela Holmertz
generalsekreterare, RFSU
Karin Lexén
generalsekreterare, Naturskyddsföreningen
Niclas Lindgren
direktor, PMU
Anna Sundström
generalsekreterare, Olof Palmes Internationella Center
Andreas Stefansson
generalsekreterare, Svenska Afghanistankommittén
Mariann Eriksson
generalsekreterare, Plan International
Gustaf Lind
generalsekreterare, Världsnaturfonden WWF

Det har snart gått ett halvt sekel sedan Marocko invaderade och ockuperade en stor del av Västsahara. I början på 90-talet, efter det 16 år långa kriget mellan ockupantmakten och Västsaharas befrielserörelse Polisario, skulle västsaharierna – i likhet med andra afrikanska kolonier – slutligen få välja sin egen framtid: självständighet eller integration med Marocko. Den överenskomna folkomröstningen har fortfarande inte genomförts. I snart fem decennier har västsaharier levt på flykt under extrema förhållanden i den algeriska delen av Saharaöknen och under Marockos förtryckarmakt. I snart sextio år har Västsahara funnits med på FN:s lista över områden att avkolonisera, men förnekats rätten till självbestämmande.

”Som kommande ordförandeland i EU har Sverige under sex månader ett tillfälle att på nytt axla rollen som folkrättens försvarare och agera för att utvecklingen i Västsahara börjar gå i linje med internationell rätt.”

Ett stycke historia fyller fortfarande sin funktion – få människor känner till Marockos ockupation i Västsahara. Ännu färre vet att det sedan två år tillbaka återigen pågår en väpnad konflikt mellan parterna. I november 2020 bröt Marocko den 29-åriga vapenvilan genom att inleda en militärinsats i den FN-kontrollerade buffertzonen. Polisario svarade med att beskjuta den 220 mil långa befästa mur som delar landet.

Till följd av det återupptagna kriget möter västsaharier i det ockuperade området ett intensifierat förtryck. Rapporter från Amnesty, Human Rights Watch, FN-organ och västsahariska organisationer beskriver hur den marockanska säkerhetstjänsten utsätter västsaharier för övergrepp, trakasserier och hot. Förföljelser, godtyckliga fängslanden och ofrivilliga försvinnanden förekommer tillsammans med onödigt och överdrivet våld för att skingra fredliga demonstrationer.

Kriget har även kraftigt försämrat levnadsvillkoren för de västsaharier som lever i självförvaltade flyktingläger i Algeriet. Neddragningar i det humanitära biståndet i samband med Covidpandemin och Rysslands invasion av Ukraina har ytterligare förvärrat situationen. Majoriteten lever under fattigdomsgränsen, hälften av alla kvinnor och barn lider av anemi och närmare 60 procent står inför risken av osäker livsmedelsförsörjning, rapporterar UNHCR och FN:s livsmedelsprogram, WFP.

Situationen i flyktinglägren betecknas av EU-kommissionen som en bortglömd humanitär kris, vilket åsyftar bristande humanitärt stöd och frånvaron av internationell medierapportering.

Möjligheten att bevaka konflikten och de övergrepp som sker i ockuperade Västsahara är kraftigt beskuren för att inte säga obefintlig. Det gäller alla som inte är beroende eller köpta av den marockanska regimen, det vill säga oberoende observatörer, journalister, politiker och diplomater. I likhet med flera internationella organisationer såsom Amnesty och Human Rights Watch, har även svenska organisationer som Emmaus och Kristna Fredsrörelsen nekats tillträde eller blivit utslängda och portade från Västsahara. Inte ens FN:s Generalsekreterares särskilda sändebud för Västsahara, Staffan de Mistura, har släppts in av ockupationsmakten. MINURSO, som har funnits på plats i Västsahara sedan 1991 för att organisera folkomröstningen, förblir FN:s enda fredsbevarande styrka som saknar ett mandat att övervaka och rapportera om brott mot de mänskliga rättigheterna.

Medieblockaden och tillslutenheten, som är del av Marockos strategiska krigföring, är utmanande men ger inte skäl att negligera Västsahara. Tvärtom är behovet av en allsidig och oberoende nyhetsrapportering om Västsahara större än någonsin. Tystnaden riskerar att inte bara gå i god som ett politiskt ställningstagande utan även kväva en långsiktig lösning som ter sig alltmer avlägsen i spåren av Marockos satsningar på den internationella arenan.

Några av Sveriges främsta experter i internationell rätt och folkrätt, däribland professorerna Ove Bring, Pål Wrange och Said Mahmoudi, har genom åren förespråkat att lösningen på västsaharakonflikten står att finna i folkrätten och rätten till självbestämmande. Både Internationella domstolen i Haag och FN har fastställt att Marocko inte har rätt till territoriet. Senast i september 2021 gjorde även EU:s domstol, för tredje gången, samma bedömning gällande EU:s handelsavtal med Marocko. För tio år sedan var Sverige på väg att agera till stöd för Västsaharas rättmätiga krav på självständighet; 2012 tog riksdagen det historiska beslutet att Sverige skulle erkänna den västsahariska republiken SADR, men riksdagsbeslutet har ännu inte infriats. I väntan på att fler stater liksom Afrikanska Unionen till fullo erkänner den västsahariska republiken kan Sverige ge Polisarios representation i Stockholm diplomatisk status.

Som kommande ordförandeland i EU har Sverige under sex månader ett tillfälle att på nytt axla rollen som folkrättens försvarare och agera för att utvecklingen i Västsahara börjar gå i linje med internationell rätt. För att rikta ljuset mot en långsiktig lösning och manifestera att rättvisa och mänskliga rättigheter även gäller för den västsahariska befolkningen uppmanar undertecknade Sveriges regering att:

Med ett par exempel baserade på hörsägen och långt dragna växlar på problemen inom brittiska Labour anklagar Lars Adaktusson Olof Palmes Internationella Center för ”att medvetet se mellan fingrarna med kvardröjande antisemitiska stråk som finns inom vänstern och den egna organisationen”.

Alla människors lika värde är en grundbult i all vår verksamhet och den nolltolerans mot rasism som Adaktusson efterlyser en självklarhet. Att anklaga vänstern för rasism samtidigt som det egna partiet släpper in ett parti vars politik grundar sig på rasistiska tankefigurer i Regeringskansliet är häpnadsväckande.

Arbetar aktivt mot rasism

Alla de organisationer Adaktusson pekar ut i artikeln arbetar aktivt mot rasism i alla dess former. Tillsammans, och var för sig, arbetar vi för fredlig samexistens mellan Israel och Palestina med den internationella folkrätten som grund. Och i nära samarbete med både israeliska och palestinska organisationer.

Att illvilligt kalla kritik mot den israeliska regeringens segregationspolitik, fortsatt ockupation och laissez-faire politik mot eskalerande bosättarvåld anti-semitism är stötande.

Ändå är det exakt den strategi som destruktiva krafter använt under lång tid. Något som bland annat uppmärksammats av just den forskare Adaktusson hänvisar till i sin artikel. Tyvärr är strategin effektiv eftersom det tar fokus från kärnfrågan.

Hittills i år har minst 168 palestinier dött som en konsekvens av konflikten mellan Israel och Palestina, enligt FN-organet OCHA. Det gör 2022 till det dödligaste året sedan 2005. Under samma period har 19 israeler dödats och nyligen avled två personer och ett tjugotal skadades i ett terrorattentat i Jerusalem.

Spänningarna i staden var tydliga när jag besökte regionen i mitten av oktober. Alla jag mötte – både på den israeliska och palestinska sidan – talade om våldsspiralen som åter börjat snurra, spänningarna som tilltar och varnade för att en ny intifada kryper närmare.

Korruption och maktfullkomlighet

Korruption och maktfullkomlighet på den palestinska sidan skapar misstro och legitimitet uteblir så länge val inte genomförs. Efter det senaste valet i Israel tar landet ytterligare ett steg åt höger när Benjamin Netanyahu gör comeback och öppnar dörren till regeringsmakten för tre ultraradikala högerpartier. Båda länder står inför stora demokratiska utmaningar och freden dem emellan ser mer avlägsen ut än på länge.

Jag har tidigare bjudit in Lars Adaktusson för att diskutera hur vi gemensamt kan driva på för en fredlig och demokratisk utveckling i Israel och Palestina. Hur vi tillsammans kan motverka rasism och antisemitism i Sverige. Hittills utan framgång, men inbjudan kvarstår.

DEBATT. Miljörörelsen och de organisationer som arbetar för sociala och ekonomiska rättigheter ställer sig nu bakom en gemensam agenda för klimatomställning i Sverige.

Den nybildade och partipolitiskt obundna Allians för rättvis klimatomställning (ARK) riktar en kraftfull uppmaning till Sveriges nya regering och riksdag: Agera under denna mandatperiod för att genomföra en heltäckande och rättvis klimatomställning.

Biståndet genomsyras av en mer restriktiv migrationspolitik i Tidöavtalet

Dagen innan mitt besök i byn presenterade den tillträdande statsministern Ulf Kristersson Tidöavtalet. Hans egen roll var ganska begränsad. Presskonferensens mittpunkt var Jimmie Åkesson. Partiledare för det parti som helt klart gjort störst avtryck i avtalet men som ändå inte tar plats i regeringen. Formuleringar om ”inre utlänningskontroller”, ”visitationszoner”, ”återvandring” och ”bristande vandel” som grund för utvisning ger kalla kårar.

Tidöavtalets skrivningar om biståndet genomsyras också av en mer restriktiv migrationspolitik. Biståndet ska villkoras med återtagande av medborgare, bidra till återvandring och frågan om samarbete med “främmande stater” för att åstadkommande ett effektivt återvändande ska prioriteras. I klartext innebär det att svenskt bistånd kan komma att användas till mer av gränsövervakning och insatser som ska förhindra migration till Europa i stället för att minska fattigdom, bidra till demokratisk utveckling och hantera klimatförändringarnas effekter, och därigenom hantera migrationens grundorsaker.

FN vädjar till den rika världen att höja ambitionerna

Enprocentsmålet för biståndet slopas, i stället ska treåriga budgetramar ange biståndets storlek vilket kommer leda till en successiv de facto minskning av biståndet i en tid då globala utmaningar kräver mer internationell solidaritet och samarbete.

Sedan ett antal år minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer, internationella investeringar minskar också och ländernas skuldbörda ökar. FNs generalsekreterare vädjar till den rika världen; höj ambitionerna. För vår gemensamma överlevnad. För de fattiga ländernas möjlighet att möta klimatförändringarnas effekter, vända tillbaka utvecklingen som rullats tillbaka under covidpandemin. För att förebygga hunger och konflikt som hotar i spåren av den globala livsmedelskris vi står inför. Då gör den tillträdande regeringen precis tvärt om och sänker ambitionerna.

Med Tidöavtalet bryter Kristerssons gäng med 60 år av svensk tradition på det biståndspolitiska området. 1962 fattade riksdagen beslut om Sveriges första biståndspolitiska proposition och målet om att investera en hundradel av vårt växande välstånd i global utveckling. Tage Erlander konstaterade att ”den svenska hjälpen till de fattiga folken inte kräver någon annan motivering än den som bottnar i känslor av moralisk plikt och internationell solidaritet, i vår uppfattning om människovärde och jämlikhet”.

Socialdemokraterna behöver stå upp för enprocentsmålet

Samtalet i byn Beit Mirsim går vidare. Kvinnorna talar om det allaktivitetshus som tack vare svenskt stöd erbjuder utbildning för kvinnor och stöd till byns kvarvarande jordbrukare. I en by lite längre bort bygger ett annat kvinnokooperativ en vårdcentral, också det tack vare svenskt bistånd. Oron över deras möjligheter till fortsatt stöd gnager.

För Socialdemokraterna blir mandatperiodens viktigaste uppgift på det biståndspolitiska området att stå upp för enprocentsmålet och fortsätta att driva på för ett utvecklingssamarbete som grundar sig på människovärde och jämlikhet. Utan diffusa konditionalitetskrav och i insikt om att solidaritet och samarbete är vår bästa försäkring mot framtida kriser. Att ta ansvar för världen är att ta ansvar för Sverige.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center.

Debattartikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 19/10-2022.

Utrikespolitiken brukar beskrivas som den första försvarslinjen. Att genom diplomati, medling, konfliktförebyggande och förtroendeskapande åtgärder öka Sveriges möjligheter att verka för avspänning och stabilitet och bidra till att möta de globala utmaningar vi står inför. I den utrikespoliska agenda Ulf Kristerson presenterat framgår tydligt vad det är Sverige ska försvaras mot; Rysslands krig och människor på flykt. Utrikespolitiken styrs om för att handla mer om närområdet, stänga gränser och använda bistånd som ett verktyg för egna migrationspolitiska syften. Ett tydligt högernationalistiskt och alltför snävt perspektiv som riskerar att i stället öka vår sårbarhet.

Auktoritär global utveckling

Vi befinner oss i ett oroande säkerhetspolitiskt läge.Rysslands anfallskrig mot Ukraina påverkar Sveriges säkerhet. Stödet till försvaret och återuppbyggnaden av Ukraina måste fortsatt prioriteras. Men vi kan inte bortse från krigets globala effekter och bakomliggande orsaker. Två decennier av auktoritär utveckling i Ryssland ser vi nu resultatet av. Men den auktoritära utvecklingen stannar inte vid den ryska gränsen. I hela världen går demokratin kräftgång. Endast 14 procent av världens befolkning lever i en liberal demokrati och antalet illiberala och auktoritära stater ökar snabbt. Demokratins nedgång bäddar för fler krig, konstaterar statsvetarprofessorn Staffan I Lindberg.

Om den förra regeringens utrikespolitiska demokratisatsning nu tas vidare är oklart men att den feministiska utrikespolitiken slopas var väntat, eftersom högern låst fast sig vid att kritisera begreppet i stället för att fokusera på innehållet. I en tid när hat, hot och fysiska trakasserier mot världens kvinnorättsförsvarare ökar blir signalen till omvärlden ett minskat fokus på kvinnors och flickors rättigheter.

Sedan ett antal år minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer, internationella investeringar minskar också och ländernas skuldbörda ökar. Ökade energi- och drivmedelspriser, brist på tillgång till mat och högre livsmedelspriser i spåren av det ryska invasionskriget leder till ökad fattigdom och hunger runt om i hela världen. FN:s generalsekreterare har vädjat till den rika världen att höja ambitionerna så att de fattiga länderna ska ha möjlighet att möta klimatförändringarnas effekter. För att vända tillbaka utvecklingen som rullats tillbaka under covid-pandemin och för att förebygga hunger och konflikt som hotar i spåren av den globala livsmedelskris vi står inför. Då gör i stället den tillträdande regeringen precis tvärtom och sänker ambitionerna. Och låter samtidigt världens fattiga betala för solidariteten med Ukraina.

Utgiftsmål för försvaret men inte biståndet

Liberalerna och Kristdemokraterna har trots löften innan valet tvingats acceptera att enprocentsmålet i biståndet nu slopas. Det ska vara resultaten som räknas, inte ett utbetalningsmål, konstaterar Ulf Kristersson i sin regeringsförklaring. Bara några minuter efter att han stolt presenterat ett utgiftsmål om två procent för det svenska försvaret. Varför det är fel med utgiftsmål för biståndet samtidigt som är helt i sin ordning för försvaret är både ologiskt och osolidariskt.

I stället för att fortsätta den nu 60-åriga traditionen av att investera en hundradel av vårt växande välstånd i global utveckling föreslår regeringen en treårig budgetram för biståndet som succesivt minskas och samtidigt villkoras med migrationspolitiska krav. Biståndet ska bidra till återvandring och frågan om samarbete med “främmande stater” för att åstadkommande ett effektiv återvändande ska prioriteras. I klartext innebär det att svenskt bistånd kan komma att användas till mer av gränsövervakning och insatser som ska förhindra migration till Europa. Eller till att bygga fängelser i andra länder som Ebba Busch föreslagit. Att hantera migrationens grundorsaker genom att minska fattigdom, bidra till demokratisk utveckling och hantera klimatförändringarnas effekter, allt det som faktiskt alltid varit målet för svenskt bistånd, hamnar i skymundan.

Kritiken från civilsamhällesorganisationerna har varit skarp. Både mot minskad budget och viljan att göra biståndet till ett verktyg för migrationspolitiken. Kristdemokraternas Gudrun Brunegård tror att civilsamhället blir lugnare när budgeten presenteras eftersom ”de blir vinnarna”. Men kritiken har lika mycket handlat om att regeringen ställt biståndets olika delar mot varandra. Det humanitära biståndet har lyfts fram som särskilt viktigt och något som ska prioriteras. Men det långsiktiga biståndet ska ju förebygga akuta kriser och behovet av kortsiktiga humanitära insatser. För att öka stödet till civilsamhället ska stödet till multilaterala organisationer minska. Men flera av FN:s organisationer samarbetar nära civilsamhället och har en enormt viktig roll att spela för dialog och medling, konfliktförebyggande och förtroendeskapande insatser. När Sverige och andra demokratiska länder minskar stödet till FN-systemet ökar andra aktörer, till exempel Kina, sin finansiering och därmed sitt inflytande. På sikt riskerar det att ytterligare underminera det så viktiga internationella samarbetet och stärka de auktoritära krafter som bidrar till mer av krig och konflikt, fler flyktingströmmar och fler humanitära kriser.

Det internationella samarbetet bör prioriteras

FN-systemet har absolut sina brister men ett fortsatt engagemang för att utveckla och effektivisera arbetet är helt nödvändigt för världsfreden, för vår möjlighet att möta de existentiella hot vi står inför och att vända den negativa demokratiska utvecklingen. På samma sätt är EU en viktig arena och ett ökat engagemang naturligtvis välkommet. Men inför det svenska EU-ordförandeskapet nästa år har regeringen bara valt att gå vidare med fyra av de fem prioriteringar som pekats ut. Det femte, rättsstatens principer, lämnas därhän. Samtidigt ger sig utrikesutskottets ordförande Björn Söder på organisationen Civil Rights Defenders som kallat Tidöavtalet en ”överenskommelse för ett mer repressivt och rättighetsfrånvänt Sverige”. Organisationen borde inte få bidrag från Sveriges skattebetalare, rasar Söder och slår fast att ”med en ny regeringen finns möjlighet att dra in dessa miljonstöd av svenska skattemedel”.

Många av de utmaningar vi står inför är globala. Därför måste utrikespolitiken ha ett globalt fokus. På samma sätt måste den nationella politiken ha ett utrikespolitiskt fokus. Människor runt om i världen tappar tron på demokratiska system och vänder sig till populistiska och auktoritära ledare med budskap om enkla lösningar när ojämlikheten växer och demokratin inte levererar. Det handlar om ledare som använder demokratin för att nedmontera densamma, som behåller makten genom ökad repression och förtryck av oliktänkande. Här har vi mycket att lära av civilsamhället i länder som Ungern, Serbien, Turkiet, Filippinerna och Brasilien. Också det blir en viktig del av utrikespolitiken i en tid av demokratisk tillbakagång och ökad repression. Hur kan deras erfarenheter hjälpa oss att skydda våra grundläggande demokratiska fri- och rättigheter?

På sitt bord kommer Sveriges nytillträdda regering snart att ha ett lagförslag om demokrativillkor som krav för statligt stöd. Först för trossamfunden (Svenska kyrkan undantaget) och organisationer som får pengar via allmänna arvsfonden och i nästa led för allt statligt stöd till civilsamhället. Intentionen är god, men riskerna med förslaget så stora att vi vill uppmana den nya regeringen att göra ett omtag.

Lagstiftning måste vara förutsägbar. Högt ställda beviskrav och tydliga ramverk är en förutsättning för att en lag ska vara effektiv, proportionerlig och rättssäker. Uppfyller inte lagstiftningen om demokrativillkor detta kommer den, helt i motsats till sitt övergripande syfte, bidra till att motverka både demokratisk utveckling och religionsfrihet.

Vi är vana vid noggrann kontroll och uppföljning av hur skattemedel används. Som strategiska partners till Sida vidareförmedlar vi årligen mångmiljonbelopp av svenska biståndsmedel. Bland oss och våra 220 medlemsorganisationer och deras internationella partners återfinns allt från små gräsrotsrörelser till nationella riksorganisationer, sekulära och trosbaserade civilsamhällesorganisationer samt trossamfund. Sammantaget representerar vi flera miljoner svenskar som på olika sätt engagerar sig i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter, i Sverige och utomlands. Det gör vi utifrån en mångfald av övertygelser och trosuppfattningar. Mot den här bakgrunden har vi i likhet med olika remissinstanser välkomnat tydliga, transparanta och rättssäkra demokrativillkor för det statliga stödet. Precis som flera andra har de remissvar några av oss skrivit också betonat vikten av förutsägbarhet och rättssäkerhet och det är med mycket djup oro vi nu ser att flera av problemen kvarstår i den slutgiltiga regeringspropositionen. Vi håller självklart med om att utövande av hot, tvång, våld, diskriminering och på annat sätt motverkande av demokratin är grund för exkludering. Vår kritik gäller lagförslagets utformning och otydligheten kring omfattning och implementering.

Definitioner av hot, tvång, våld och hets mot folkgrupp har i lagförslaget helt frikopplats från svensk straffrätt. Det krävs inte någon fällande dom, det krävs inte ens en polisanmälan, det räcker att en beslutsfattande myndighet anser sig ha tillräckliga skäl för att påbörja en utredning och sedan tillräckligt starka skäl för att dra in stöd.

Företrädarskapet, alltså de fysiska personer som omfattas av demokrativillkoren, definieras som vem som helst som företräder en organisation internt eller externt inom ramen för dess verksamhet. Det gäller alltså även frivilliga, och då ingen ålderskategorisering finns torde även minderåriga företrädare innefattas. Granskning av företrädares förehavanden ska enligt lagförslaget kunna ske utan den granskades, eller dess närmaste krets, kännedom.

När vi ställt frågor till kulturdepartementet om hur en rättssäker och proportionerlig tillämpning ska säkras har svaret varit att vi får lita på att gränsdragningarna utkristalliserar sig framöver. Säkerhetsventilen är, enligt lagförslaget, en undantagsklausul vilken ger möjlighet till fortsatt stöd under särskilda omständigheter. Men när lagförslagets grundregler innebär så stora risker för godtycklig tillämpning framstår undantagsmöjligheten lätt som ännu en risk för ökad godtycklighet snarare än en trygghet.

I praktiken innebär lagförslaget ett mycket omfattande tolknings- och kontrollansvar för samfund och organisationer. För vem vill riskera att hamna på fel sida om de tillämpningslinjer som enligt lagstiftaren så småningom ska utkristallisera sig, men som ingen ännu vet var de går? Varken civilsamhällesorganisationer eller trossamfund vill, eller kanske kan, lägga tid och pengar på rättsprocesser i förvaltningsdomstolen för att rentvå sig. Än mindre vill de riskera att stämplas som ickedemokratiska i allmänhetens ögon medan utredningar pågår. Risken är att lagförslaget ökar misstänksamhet, självcensur och ”cancelkultur” inom svenskt civilsamhälle, eller att organisationer och samfund helt avslutar statliga finansieringssamarbeten och backar i sina relationer till staten.

Det kan därför starkt ifrågasättas om det slutgiltiga lagförslaget kommer att gynna den levande demokratin, det pluralistiska civilsamhället och möjligheten att utöva religions- och övertygelsefriheten på ett effektivt sätt. Snarare finns stor risk att lagförslaget i sin nuvarande form bidrar till radikalisering, isolering och bäddar för de parallellsamhällen som lagstiftaren säger sig vilja undvika.

Regeringen motiverar begränsningarna av föreningsfriheten och religionsfriheten med att statligt stöd är en förmån och inte en rättighet, och med att begränsningarna är nödvändiga inom ramen för ett demokratiskt samhälle. Även om statligt stöd skulle kunna ses som en förmån, måste både föreningsfriheten och religionsfriheten tillämpas i sin kontext och begränsningar ska alltid vara proportionerliga, nödvändiga och effektiva. Internationell rätt ställer mycket höga krav på att all lagstiftning som berör föreningar, inklusive statligt stöd till dessa, ska vara tydlig och förutsägbar. I Sverige har relationen mellan stat och civilsamhälle under lång tid präglats av hög tillit och starka finansiella band och många organisationer och samfund är i praktiken i dag beroende av statligt stöd för sin verksamhet. Argument om statligt stöd som enbart en förmån framstår därför som främmande och det vi egentligen talar om är då en total omförhandling av relationen mellan staten och det svenska civilsamhället.

Skulle nuvarande proposition bli till lag riskerar den att kraftigt beskära det demokratiska utrymmet för hela det svenska civilsamhället. Vi ställer oss mycket tveksamma till om denna lagstiftning kommer att vara effektiv och uppnå de resultat den avser att säkra: att statligt stöd inte går till klandervärd verksamhet.

Anna Stenvinkel, generalsekreterare Forum Civ
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Charlotta Norrby, generalsekreterare Svenska missionsrådet
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen
Martin Nihlgård, generalsekreterare IM
Niclas Lindgren, direktor, PMU
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till kvinna