Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Tidigt på morgonen, bara timmar innan det nyvalda parlamentet skulle samlas och ha sitt första möte, arresterades flera av Burmas folkvalda ledare, bland andra Aung San Suu Kyi. Ännu en gång hade militären kört över folket och tagit makten i Burma.

– Första tecknet på att något inte stämde den morgonen var att varken telefon eller internet fungerade, men det gick att skicka sms. Mina kollegor och jag upprättade snabbt kontakt via sms och bestämde att alla skulle stanna hemma de första dagarna, berättar Michael Hauer, chef för Palmecentrets arbete i Asien och vid tidpunkten för kuppen bosatt i Rangoon med sin familj.

Efter ett par dagars tyst chock började människor protestera. En massrörelse växte snabbt, där folk över hela landet varje kväll klockan åtta högljutt bankade på kastruller och byttor, som ett sätt att visa sitt missnöje. Fem dagar efter kuppen gav sig tusentals modiga människor ut på gatorna i ett av Rangoons industridistrikt. De flesta var unga kvinnliga textilarbetare som fått nog och valde att öppet visa sin avsky mot militärkuppen. Demonstrationen blev startskottet på den massiva demonstrationsvåg vi sett skölja över Burma sedan dess. Rangoon och många andra städer paralyserades helt av demonstrationer och strejker.

– Känslan var att vi befann oss i händelsernas centrum, och att militären skulle ge vika för motståndsrörelsens enorma stöd. Den första tiden uppvisade militären ett visst tålamod med demonstrationerna, säger Michael Hauer.

Brutalt våld från regimen

Men när folket inte reagerade på militärens kommunikéer tog man som så många gånger förr i historien till brutalt våld mot civila. Snart förbjöds fackförbund och oberoende media. Ett år efter kuppen har runt 1600 människor dödats av militären. 12 500 personer har fängslats eller förts bort utan formella anklagelser.

Palmecentret samarbetar sedan många år med fackföreningsrörelsen, kvinnorörelsen och andra civilsamhällesorganisationer som arbetar för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma. Partnerorganisationerna var i ett tidigt skede delaktiga i att organisera motståndet.

– Flera av våra partners uppfattas som ett direkt hot av juntan, och de har förbjudits. Därför var det viktigaste för oss att prioritera säkerheten för våra burmesiska kamrater. Men vi arbetade också för att försöka skapa så bra förutsättningar som möjligt för dem att vara en del av den folkrörelse som växte fram, berättar Michael.

Samlad opposition

Trots att militärens våld fortsatte att eskalera på gatorna så växte sig motståndet starkare, men i andra former. En parallell ”skuggregering” bildades. En civil olydnadsrörelse växte fram. Statsanställda vägrade arbeta under juntan. Medborgare vägrade betala skatt och el.

Utmärkande för Burmas framväxande demokratirörelse var att kvinnor klev fram och till stor del utgjorde den drivande kraften i motståndet. Bilder på kvinnor som använde saronger för att hindra soldaters frammarsch kablades ut i världsmedia.

– Lite tillspetsat kan man säga generalernas kupp oavsiktligt har bidragit till något ingen tidigare lyckats uppnå, nämligen en bred politisk enighet bland Burmas minoriteter och majoritetsbefolkning. En samlad opposition kämpar tillsammans, och våra partnerorganisationer är en del av det arbetet, säger Michael.

Tuffa arbetsvillkor

För Palmecentret ställde den nya situationen krav på helt förändrade arbetssätt. Militären kontrollerade nästan alla kommunikationsvägar, och banksektorn kollapsade. Michael och hans familj lämnade Burma.

– Det svåraste har varit att anpassa verksamheten till en situation i förfall. Ingen hade full inblick i vad som hände och det var svårt att hålla sig uppdaterad. Rutiner som etablerades en vecka kunde vara helt utdaterade nästa. Självklart begicks det misstag, men över lag tycker jag att vi som team hanterade situationen bra.

– Jag är mest stolt över hur våra partners agerat. Under hela den här krisen har de varit drivande inom motståndsrörelsen och aktivt bidragit till förutsättningar för ett nytt demokratiskt Burma.

Michael Hauer är Palmecentrets regionchef för Asien och Latinamerika. 

Stötta Burmas motkrafter!

Valet i Serbien gällde presidentposten och det nationella parlamentet, samt kommunfullmäktige i huvudstaden. Och för första gången på tio år tappade det styrande partiet röster.

SNS är fortsatt störst i parlamentet med 43 procent, men förlorade sin majoritet och tvingas nu söka stöd av andra partier för att bilda regering. Så medan Vucic fick fler röster än i tidigare val, tappade hans parti. Det tyder på att han frikopplat sig från partiet och nu framför allt sitter på ett personligt mandat.

– Medborgarna ser inte längre Vucic som del av SNS. Han står numera på en egen politisk piedestal, sa landets premiärminister Ana Brnabic, utsedd av Vucic, efter valet.

Kritik från en försvagad opposition

Det serbiska progressiva partiet (SNS) kom till makten 2012 och har sedan dess dominerat landets politiska scen.

Partiets grundare kom från den nationalistiska extremhögern, men antog en demokratisk och EU-vänlig retorik samtidigt som de blev alltmer auktoritära på hemmaplan. SNS och Vucic har systematiskt dekonstruerat alla kontrollmekanismer, som ett oberoende rättsväsende, självständiga myndigheter och oberoende medier.

Den alltmer auktoritära utvecklingen har kritiserats av oppositionen som i protest bojkottade det förra parlamentsvalet. Även EU har kritiserat bristen på politisk dialog och attackerna på medier och oppositionen. Men Vucic har skickligt balanserat det geopolitiska spelet där EU slåss med Ryssland och Kina om inflytande över Serbien.

– Vucics kontroll har skapat en omöjlig situation för den politiska oppositionen och det behövs ett rejält omtag från EU. Särskilt nu när det finns en uppenbar risk att Ryssland gör allt för att få knyta Serbien än närmare sig, säger S-riksdagsledamot Pyry Niemi som besökte Serbien inför valet.

Vucics dominans har också underlättats av den splittrade och svaga oppositionen. Ett sorgligt illustrativt exempel är det Demokratiska partiets (DS) utveckling från att vara den ledande politiska kraften i demokratiseringen av Serbien efter att Milosevic störtades år 2000, till att atomiseras i ett otal allt mindre falanger som mestadels bråkar sinsemellan.

Demokratistöd från Palmecentret

Efter att det ursprungliga DS imploderat i interna stridigheter har nya, såväl som gamla, röster och enande krafter i oppositionen mot det styrande partiet växt fram. Flera av dessa initiativ får stöd av Olof Palmes Internationella Center, som ser behovet av en bred och progressiv opposition.

Bland dessa finns en bred grön vänsterrörelse i Belgrad, som samlades i en koalition kallad Moramo inför valet. De lyckades komma in i både det nationella parlamentet och Belgrads parlament.

De olika fragmenten av det Demokratiska partiet lyckades också samla sig till en allians med andra partier inför valet, efter medling från Democratic Dialogue Network, en annan av Palmecentrets partner.

Artikeln publicerades först i Aktuellt i Politiken 28/4-2022.

Colombia är ett av få länder i Latinamerika som aldrig haft en vänsterorienterad regering vid makten. Konflikten mellan FARC, landets regering och paramilitära grupper har pågått i över 50 år. Misslyckade fredsprocesser har avlöst varandra samtidigt som ledare som utmanat status quo många gånger tystats eller till och med mördats.

I maj 2022 är det dags för Colombias befolkning att rösta fram en ny regering. För fyra år sedan tog Iván Duque från högerpartiet Centro Democrático över presidentposten efter fredspristagaren Santos. Fredsprocessen efter det historiska fredsavtalet 2016 har under Duques mandatperiod mer eller mindre legat i träda, och befolkningens förtroende för regeringen är rekordlågt. Förra året gick hundratusentals ut i protester mot en skattereform som Duque ville införa, mitt i en pandemi som slagit hårt mot många av landets lägre samhällsklasser. Protesterna slogs brutalt ner av polis och militär och regeringens popularitet dalade ännu mer.

Det lutar mot ett regeringsskifte

– Alla förutsättningar finns för ett regeringsskifte i Colombia, säger Carolina Corcho Mejía, samordnare för Palmecentrets projekt i Colombia, som är en del av Palmecentrets program i Latinamerika (PAOLA).

Och hon verkar ha rätt. Efter första valomgången, som gick av stapeln i mars 2022, är två av tre kandidater inför andra omgången från oppositionspartier. Gustavo Petro som tillhör Pacto Histórico (Historiska alliansen) där flera vänsterpartier ingår, leder opinionsmätningarna med över 40 procent. Den andra kandidaten, Sergio Fajardo, kommer från samarbetet Coalición Esperanza (Koalition förhoppning) där mitten- och liberala partier ingår.

Dessutom finns det ett visst närmande mellan dessa två koalitioner. Det tack vare en akademi som arrangerades av Palmecentret förra året, där representanter från Pacto Histórico och Partido Verde (Gröna partiet) medverkade. Efter akademin uppmanade flera senatorer till enighet inför valet.

– Palmecentret har haft en fundamental roll i att få oppositionen i Colombia att öppna upp för samarbete. Vi lyckades skapa en akademi och involvera viktiga politiker. Där förstärktes alliansen Pacto Histórico och man kom överens med Partido Verde om hur man skulle stötta varandra inför kommande val, berättar Carolina.

En akademi för erfarenhetsutbyte och samarbete

Det var i augusti förra året som akademin, som gick under namnet “Regeringskoalitioner och agendan för en demokratisk transition för Colombia”, hölls i kuststaden Santa Marta i norra Colombia. Inbjudna var också koalitionssamarbeten från Chile, Uruguay och Spanien, som delade med sig av erfarenheten av att skapa majoritetsstyren mellan vänster- och mittenpartier.

– Colombia har aldrig någonsin haft en alternativ regering. Så erfarenheterna från andra delar av Latinamerika och Europa var väldigt viktiga, säger Carolina Corcho Mejía.

Under akademin diskuterades också åtta policydokument som tagits fram med finansiering av Palmecentret. Dokumenten handlade om reformer inom bland annat skatter, sjukvård, utbildning och säkerhet, och godkändes på akademin som den politik som Pacto Histórico går till val på.

– Viktigt att poängtera är att arbetet vi har gjort med Palmecentret varit riktat till partitoppen. Vi pratar inte om seminarier som anordnats för lokala partiföreningar, utan det här är ett arbete direkt med de styrande ledarna och den som kan komma att bli Colombias nästa president, säger Carolina, som själv spås bli hälsominister i en regering ledd av Gustavo Petro.

Civilsamhällets involvering en framgångsfaktor

Något som skapade stor diskussion under akademin var om Pacto Histórico skulle använda sig av öppna eller stängda listor i valet till senaten. Man beslöt sig slutligen om att ha stängda listor med ett av huvudargumenten att det skulle säkra antalet kvinnliga representanter. Listan som var den enda varvade listan med jämn könsfördelning, blev sedan den lista som fick flest röster i valet i mars. Och i senaten ökade den kvinnliga representationen från 22 till 30 procent.

Carolina påpekar också att en viktig del av framgången med PAOLA är att man lyckats involvera civilsamhället. Kvinnoorganisationer, organisationer från bonderörelser med flera har på så vis varit delaktiga i processen med att utveckla politiken inför valet.

Och att Colombias befolkning är sugna på något annat än de högerregeringar som styrt landet i decennier är tydligt. Det visar också den spridning som resultaten av akademin fick på sociala medier, med tiotusentals delningar.

– 73 procent av befolkningen lever just nu i fattigdom eller riskerar att hamna i den. Colombia behöver reformeras i grunden inom många områden, den demokratiska processen är ett av dessa, säger Carolina Corcho Mejía.

Carolina Corcho Mejía, samordnare för Palmecentrets projekt i Colombia, på PAOLA-arrangerat seminarium.

När regimen i Eswatini tog bort möjligheten att lämna in medborgarförslag till parlamentet, exploderade missnöjet. Ett upprop för demokrati skickades till parlamentsledamöter, vilket var aktioner som uppmuntrades av bland annat Eswatinis textilarbetarfack, ATUSWA. Men i respons mot de fredliga protesterna exploderade också polisvåldet.

Efter att en student dödats i maj 2021 anordnades stora demonstrationer mot polisens brutala metoder. Ett 70-tal människor dödades, 500 skadades och 800 greps av polis.

– Nu rör sig soldater och polis på gatorna och vi har utegångsförbud nattetid. Det har blivit svårt för vanliga medborgare att göra något för att förbättra sina liv och för arbetare att organisera sig, säger Wander Mkhonza, generalsekreterare och en av grundarna av ATUSWA.

Wander Mkhonza håller tal. Foto: Elijah Chiwota (IndustriALL). 

Fackrörelsen som politisk opposition

Wander Mkhonza berättar att fackföreningarna i praktiken fungerar som opposition eftersom politiska partier är förbjudna, om än fortsatt verksamma. I november anordnade ATUSWA ett möte med strejkande arbetare när polisen utan förvarning dök upp och kastade tårgas på deltagarna.

– Folk sprang ut i panik sökandes efter syre, berättar Wander.

Polisen förklarade senare sitt agerande med att de trodde att det rörde sig om ett politiskt parti. De bad om att få information om möten i förväg, men agerade ändå på samma sätt vid nästa träff. Sedan dess har ATUSWA inte kunnat anordna fler massmöten.

En kung med all makt

Wander Mkhonza använder namnet Swaziland – inte Eswatini.

– Problemet är inte namnet, utan hur det kom till. I vår konstitution står fortfarande Swaziland och ingen person borde kunna vakna upp på morgonen och ändra det. Kungen ska inte vara större än nationen.

Konstitutionen från självständigheten från 1968 garanterar politiska rättigheter och politisk pluralism. Men 1973 förbjöd kungen politiska partier och organisering och sedan dess är det svårt för fackföreningar att verka.

– Arbetares frihet är inte på något sätt garanterad, säger Wander Mkhonza som själv tidigare arbetade i en textilfabrik.

2003 gick han med i och blev senare vice ordförande för det socialdemokratiska partiet PUDEMO, sedan 2008 terroriststämplat av regimen. Idag satsar han främst sin kraft på fackföreningsrörelsen och där ser han en dubbel utmaning: Regeringen motsätter sig fackens existens och arbetsgivarna respekterar inte rätten till organisering och kollektivförhandlingar.

Bara att få ATUSWA registrerad av den statliga instansen Arbetskommissionen innebar tre års kamp. Konflikter tas till domstol av arbetsgivarna och även om ATUSWA nästan alltid vinner, blir det långdragna och därmed kostsamma processer.

Arbetsgivarna är väl medvetna om att det suger ut fackföreningens ekonomiska resurser, säger Wander.

Fackligt engagemang straffas

18 000 personer jobbar inom textilindustrin i Eswatini. Alla företag utom ett är utlandsägda, antingen av taiwaneser eller sydafrikaner. Wander Mkhonza vittnar om arbetsvillkoren inom den eswatinska textilindustrin. Produktionsmål som inte nås tvingar arbetare till obetald övertid. En symaskin som går sönder leder till reducerade arbetstimmar. Anslutning till ett fackförbund innebär förlorad möjlighet till lån och risk att avskedas för bagatellartade fel. Som textilarbetare var Wander Mkhonza med om just det senare.

– Men jag gick till rätten och vann. Arbetsgivaren medgav då att jag avskedades för mitt engagemang i fackföreningen.

Ändå ökar ATUSWA:s medlemsantal ständigt. Den viktigaste frågan är minimilöner. Kravet är motsvarande knappt 10 kr i timmen eller drygt 1800 kr i månaden (45 timmars arbetsvecka), 700 kronor mer än dagens genomsnittslön. ATUSWA har bara kollektivavtal med det största sydafrikanska företaget.

– Där är arbetsförhållandena bättre och arbetarna tjänar mer per timme. Med dem sitter vi ned och löser konflikter. Det är ett bra exempel, men det intresserar ingen.

Wander Mkhonza har arresterats två gånger och år 2018 tappade han hörseln i en vecka efter att ha attackerades av säkerhetspersonalen vid Montigny investment, ett textilföretag ägt av finansministern.

– Vi är ständigt bevakade. Visst är jag rädd, ibland hör jag hur någon knackar på dörren till mitt hem. Men jag vet också vad arbetarna går igenom, för jag har varit där med dem. Jag vet att utan kamp kommer situationen inte att förbättras.

Asmira Malkočević och Vedrana Dautović arbetar på Palmecentrets partnerorganisation Agora Center i Tuzla, en medelstor stad i nordöstra Bosnien och Hercegovina. Den som besöker staden kan omöjligt missa monumentet för Tuzlamassakern som hedrar de 71 personer som 1995 dödades av en granatattack av den bosnienserbiska armén. Ändå är Tuzla känt för sin tolerans och sin historia av socialdemokratiskt styre, något som inte tillhör vanligheterna i landet där nationalistiska ledare brukar röstas fram baserat på etnisk tillhörighet.

Hos Agora Center, som kan liknas vid ett studieförbund, finner Tuzlas ungdomar någonting som den traditionella utbildningen sällan tillåter – en möjlighet att pröva tankar, uttrycka åsikter, och väcka initiativ. Vissa lär sig om fackliga rättigheter, genom ett samarbete med Fastighetsanställdas förbund, andra skriver motioner om förbättrad källsortering till stadsdelsförvaltningen. Asmira och Vedrana drar i alla trådar för att förverkliga ungdomarnas visioner och träffar dagligen på unga eldsjälar, såväl som den politiskt ointresserade majoriteten – men aldrig ungdomar som ger uttryck för den nationalism som vädras i de bosniska medierna varje dag.

Tvärtom bidrar nationalismen till att många unga vill flytta därifrån, menar de. Det är ett växande problem i Bosnien och Hercegovina att kvalificerad arbetskraft lämnar landet, oftast till förmån för grannländerna i EU. Sedan 1991 har landets folkmängd sjunkit med nästan en miljon. Detta förklaras ofta med hög arbetslöshet men också att många väljer att lämna Bosnien och Hercegovina på grund av en bristande rättvisa.

Asmira och Vedrana har pratat med Agora Centers förtroendevalda ungdomar:

– Jag tror att Bosnien och Hercegovina inom en överskådlig framtid kommer att vara helt utan unga människor. En genomsnittlig ung person kan få bättre livskvalitet i nästan vilket annat europeiskt land som helst, säger Slaven Ostojić.

Ena Karadžin påpekar det absurda i att landet har tre presidenter men att ingen av dem får någonting gjort.

I Transparency Internationals senaste korruptionsindex skattas Bosnien och Hercegovina som det tredje mest korrupta landet i Europa. Medan nödvändiga politiska reformer låtit vänta på sig, har de styrande politikernas handlingskraft fokuserat på att öka rikedomen åt sig själva och sina partier. Enligt en lokal representant för organisationen har landet hamnat i händerna på en ”etno-nationalistisk kartell”, exempelvis kan det vara svårt att hitta ett vanligt jobb utan rätt politiska kontakter. Många anser att de nationalistiska ledarna iscensätter etniska motsättningar just för att distrahera sina väljare från det pågående maktmissbruket.

– Det är en kuliss skapad för att avleda från den brottsliga verksamheten och till ett billigt pris köpa väljare inför valet, säger Dino Hukić.

– Nationalismen är mindre representerad bland de yngre, men de som växt upp med sådan retorik har större möjligheter att få sin röst hörd genom de styrande partierna, säger Berina Avdić.

På Agora Center märker man dessutom av pandemins effekter på samhällsklimatet. Inte nog med att psykisk ohälsa redan är stigmatiserad, de långa perioderna av social distansering har gett mer utrymme för partistyrda medier att sprida hatretorik och annan vilseledande information. Nu upplevs ungas oro som värre än någonsin.

– Risken för en ny konflikt skrämmer mig, fortsätter Berina Avdić. Jag tycker att landet drivs av inkompetenta och kriminella människor som borde fatta beslut som gynnar medborgarna, men i stället använder sin position för att dölja sin brottslighet.

Oavsett vilken folkgrupp de tillhör, är Agora Centers medlemmar lika drabbade av svårigheterna som Bosnien och Hercegovinas unga tampas med. Deras berättelser är påfallande lika. Därför är organisationens viktigaste uppgift att fånga upp den upplevda hopplösheten och omvandla den till en ung gemenskap och drivkraft. De som får hjälp att påverka sin egen situation har också anledning att stanna kvar i Bosnien och Hercegovina och bygga ett samhälle som de vill leva i.

– Jag vill tro att unga människor kommer att förstå sin egen styrka och att det kan skapas ett utrymme för dem att förbättra landet. Bara så kan visionen om utveckling och välfärd bli möjlig, säger Suana Huremović.

Berina Avdić avslutar med att säga:

– Jag är en av få unga som inte vill lämna landet jag är född i för att hitta min framtid och säkerhet någon annanstans. Jag har fortfarande hopp om att det går att hitta en lösning på de problem som växer varje dag.

Artikeln publicerades först i Aktuellt i Politiken.

Mot slutet av intervjun ljuder återigen flyglarmet och Ivanna Khrapko måste hastigt avbryta för att bege sig till skyddsrummet. Under natten har det gång på gång varit flyglarm. Men trots de extremt svåra förhållandena måste Ivanna jobba på, för att leda och hålla i gång ett stort fackligt ungdomsnätverk, där man nu stöttar varandra för att stå emot Putins krig.

– Det är hemskt. Jag kan inte sova eller slappna av. Igår gick larmet när jag åt middag. Jag tar lugnande mediciner för att dämpa stressen, berättar hon.

Stöd från Palmecentret

Ivanna Khrapko är fackligt aktiv i facket för statsanställda. Nyligen valdes hon till ordförande för ett fackligt ungdomsnätverk för olika fackföreningar från hela Ukraina, som nu får stöd från Olof Palmes Internationella Center och den svenska fackföreningsrörelsen. För närvarande har de lagt traditionellt fackligt arbete åt sidan för att i stället hålla i gång en livsviktig verksamhet under brinnande krig.

Hennes fokus just nu är att ta ansvar för att leda och hålla kontakten med fackligt aktiva unga för att ordna med hjälp och stöd. De pengar som de nu får från den insamling som Palmecentret genomför ska i den akuta situation som råder användas till mat, mediciner och annan nödhjälp. De kan även betala transporter för medlemmar som behöver ta sig till säkra platser, eller bistå de som vill och kan lämna landet.

– I dag fick jag ett samtal från en person, bara 21 år gammal, som bor i närheten av en tågstation i Kiev, där det varit en fruktansvärd bombning. Han ringde för att han var rädd. Vi försöker nu hjälpa honom att hitta någonstans att fly till i västra Ukraina, berättar Ivanna.

Budskap till omvärlden

Ivanna har uttalat sig i svensk media och försöker också tillsammans med övriga i nätverket att via sociala medier rikta sig till unga i Ryssland, Belarus och Europa, och uppmanar dem att inte vara rädda för att höja sina röster mot kriget.

– Vi vill att unga i Ryssland och Belarus hör oss. Det är deras vänner som dör i kriget.

Medlemmarna i ungdomsnätverkets chatt har gjort det till en vana att varje kväll skicka ett plustecken. Det betyder att de är säkra och vid liv.

Ivanna Khrapko bor i Kiev men befinner sig för närvarande i staden Tjernivtsi, nära gränsen till Rumänien. Hon följde med en vän och hennes ettåriga dotter som reste västerut för att fly landet. Ivannas plan var att återvända till Kiev men det hade hunnit bli alldeles för farligt. Den ryska armén hade förstört vägar och broar och det bombades oavbrutet. Därför har hon blivit kvar i Tjernivtsi och driver verksamheten därifrån.

Viktigt att sprida sann information

Katerina Izmailova är också hon fackligt aktiv, i järnvägsbolagets fack. Men till skillnad från Ivanna har hon valt att lämna landet, tillsammans med en femårig dotter och en nioårig son. Hon befinner sig i Köln i Tyskland, där hon tack vare en volontär fått en bostad. Mannen är kvar i Ukraina, där han gått med i armén och strider nu mot invasionsstyrkan.

Katerina och Ivanna känner varandra väl och har nu tät kontakt. Katerina är till stor hjälp i och med att hon har koll på de tillfälliga tidtabellerna för tågen, och därmed kan informera fackliga kamrater som behöver sätta sig i säkerhet. Hon arbetar också på eget initiativ med förberedelser för att skicka mediciner, kläder och andra förnödenheter in i Ukraina från Tyskland.

Ivanna och Katerina betonar båda vikten av att så många som möjligt hjälper till att sprida sann information om vad som sker i Ukraina just nu.

– Vi slåss inte mot ryssar. Vi slåss mot ondskan, säger Ivanna Khrapko.

– Stort tack till alla er som sprider information. Det behövs och vi vägrar att låta oss tystas, säger Katerina Izmailova.

I september 2021 hölls en tväckfacklig ledarutbilding i Kiev med deltagare från flera länder i öst. Då träffade vi Katerina Izmailova, Victoria Pimenova och Evgeny Stempkovsky, tre unga aktivister inom facket för järnvägen. Ett halvår senare är läget ett annat. Ryssland mobiliserar runt Ukrainas gränser, Asienbörsen har fallit rejält och omvärlden befarar fysisk och digital attack. Hur upplever Katerina och Victoria läget nu?

– Det viktigaste för vårt land är att vi förblir lugna och inte får panik. För oss som jobbar inom järnvägen gäller att säkerställa stabil oavbruten transport och logistik till alla hörn av Ukraina.

Är vi rädda? Kanske lite, för vi vet inte riktigt vad vi kan förvänta oss, men vi förstår att utgången hänger på vad vi gör för åtgärder. Så vårt fackliga ungdomsråd har, utan att vänta på order, satt i gång en kurs i egenläkarvård i hemmet. Eugene, går nu grundläggande kunskapskurser i vapenanvändning och taktisk medicin.

I allmänhet råder ingen panik och de flesta har känslan av att allt detta är ännu ett geopolitiskt informationsspel och bluff.

Så sloganen för vårt ungdomsråd är just nu skämtsamt ”Håll dig lugn, men smörj maskingeväret”. Vi vill tro att det inte blir så farligt eller någon attack, men gör oss redo ändå både mentalt och praktiskt.

– Läget som Katerina och Victoria vittnar om, stämmer väl överens med andra som jag har pratat med. Man ser Rysslands mobilisering som en styrkedemonstration. Samtidigt förbereder man sig genom att bunkra mat och matriel. Dessa människor har varit med förr och är medvetna om att läget kan ändra sig mycket snabbt, säger Inga Näslund, handläggare för våra partnersamarbeten i öst.

Brutal militärdiktatur utan skrupler, eller subtila strategier för att succesivt strypa folkets rättigheter att tala, agera och röra sig fritt – två sidor av samma mynt. I Zimbabwe möts modiga aktivister av våld – och tonvis med administration.

– Du börjar tänka på vad du säger – hur du säger det. Plötsligt säger du inte att vitt är vitt och blått är blått, utan du säger att blått är lite småvitt.. För mig är den här självcensuren som vi lever med i Zimbabwe en av de allvarligaste konsekvenserna av det krympande demokratiska utrymmet för civilsamhällets organisationer.

Teatern som verktyg för samhällskritik

Det säger Daniel Maposa, grundare och chef för teatergruppen Savanna Trust som är en av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Zimbabwe. Savanna Trust har sedan starten för femton år sedan använt teater som ett sätt att skapa dialog och väcka medvetenhet om frågor som demokrati och mänskliga rättigheter. För det är i de frågorna som orsaken till den stora fattigdomen finns, menar Daniel Maposa.

– Jag har aldrig varit intresserad av att spela Shakespeare. För mig har teatern alltid handlat om att hantera samhällsfrågor, ett sätt att vara aktivist.

Föreställningarna berör aktuella teman, och publiken bjuds in att agera, eller att delta i samtal efter föreställningen.

– Teatern är ett verktyg för att plocka ner stora frågor som demokrati till människors vardagsliv, förklarar Daniel Maposa.

Kortlivat hopp med Mugabes efterträdare

Lätt att arbeta har det aldrig varit, varken för Savanna Trust eller för någon annan organisation som försvarar yttrandefrihet och mänskliga rättigheter i Zimbabwe. Under Robert Mugabes mångåriga regim drabbades regimkritiker konstant av hot, försvinnanden, misshandel eller mord. Men när Mugabe tvingades bort från makten 2017 var förväntningarna om en ny tid höga. Efterträdaren Emmerson Mnangagwa lovade att landet skulle bli mer öppet och pressfriheten skulle stärkas.

– Saker och ting blev så mycket bättre under det första året. Så här i efterhand kan jag se att det där bara var ett sätt av makthavarna att testa oss, säger Daniel Maposa.

Mord, hot och våld av de som protesterar

För inget av Mnangagwas löften har infriats. Tvärtom är det nya styret lika obenäget att tåla kritik som den tidigare statsledaren. Detta stod klart 2019 när människor demonstrerade mot höjda bensinpriser. Protesterna bemöttes av våld från säkerhetstjänsten. Enligt Human Rights Watch sköts 17 personer ihjäl och tusentals greps. Sedan dess har förtrycket mot det civila samhället ökat i snabb takt. Människors rätt att organisera sig kränks gång på gång.

– Hot är vardagsmat för oss. Vi får dem genom telefonsamtal eller indirekt kommunicerat genom massmedia. Men lika allvarligt är att vi nekas vissa privilegier, att som kulturorganisation till exempel inte bjudas in till offentliga plattformar och samtal där vi borde få närvara, säger Daniel.

Administrativa hinder gör arbetet svårt

Han beskriver en subtil strategi att strypa det demokratiska utrymmet. Säkerhetstjänsten ”hälsar på” hos organisationer för att tysta dem. Organisationerna förbjuds inte officiellt, men makthavarna sätter så komplicerade administrativa käppar i hjulen för dem att de till slut inte kan arbeta. En ny lagstiftning har gjort det möjligt för staten att öka kontrollen ytterligare.

– Vi tvingades att göra en ny ansökan för varje provins i landet som vi arbetar i. Det tog tre månader att göra om ansökningarna, och under den perioden var vi förbjudna att bedriva någon form av verksamhet. Det här är ett sätt för dem att övervaka oss och kontrollera vilka aktiviteter vi genomför, menar Daniel.

Kravet på omregistrering och en ekonomisk mycket detaljerad redovisning gäller alla organisationer som har offentlig eller utländsk finansiering. Ett stort antal organisationer med finansiärer som inte passar staten, har sedan stämplats för ”terroristverksamhet”.

Nya metoder under pandemin

2020 låg Savanna Trusts teaterverksamhet nere av samma skäl som för resten av världens kulturevenemang – pandemin. Savanna Trust kunde med bland annat Palmecentrets stöd relativt snabbt ställa om sin verksamhet och i stället börja producera föreställningar för radio.

– Vi bestämde oss för att skapa ett radiodrama om den nya lagstiftningen som gör det möjligt för en minister att utefter eget tycke och smak bestämma om en organisation ska få verka eller inte. Vi hann sända tre episoder och var på väg att spela in fler, men så klart förbjöds radiostationerna att sända föreställningen.

Zimbabwe har öppnat upp och Savanna Trusts skådespelare är tillbaka ute i byar och samhällen.

– Det är fantastiskt att vi får spela igen!

Ny föreställning med mångbottnade budskap

Daniel berättar om den nya föreställningen ”Death bed”, till synes en föreställning om covid-19, en dödssjuk mamma och en pappa som sviker sin familj.

– Men det är egentligen en satir som handlar om hur människor kontrollerar varandra. För publiken har den väckt frågor om hur man håller ihop, inom den lilla familjen – men i förlängningen om hur vi som folk ska hålla ihop mot den odemokratiska utveckling vi lever under.

70 regimkritiker fördes bort och torterades under 2020 i Zimbabwe. Att säga att blått är lite småvitt kan i bästa fall därför också vara en smart strategi för att nå ut med viktiga budskap och samtidigt klara livhanken.

En av tio filippinska medborgare jobbar utomlands och skickar hem pengar, remitteringar, som globalt beräknas uppgå till tre gånger biståndet i storlek. En hård tillvaro där arbetsgivarens goda vilja reglerar livsvillkoren. Organisationen Center for Migrant Advocacy arbetar med stöd av Palmecentret med att hjälpa utsatta migrantarbetare. Klockan är 11 på kvällen lokal tid i Qatars huvudstad Doha när jag når den 44- åriga migrantarbetaren Marites Garcia över telefon. Arbetsdagen hos familjen hon bor och jobbar hos är just avslutad. Klockan sju börjar hon igen och jobbar fram till elva på kvällen. Inga lediga dagar.

– Det händer att jag får en timme över när det minsta barnet sover. Och ibland låter frun i huset mig gå till kyrkan, berättar hon.

Marites Garcia tar hand om fyra barn som är sex år och yngre. En annan hushållsarbetare lagar mat och städar. Marites egna söner på Filippinerna är 25, 21 och 11 år men med dem pratar hon sällan. När hon slutar jobba har de sedan länge lagt sig. Ändå beklagar hon inte situationen.

Marites Garcia med barnen hon tar hand om i Qatar.

– Jag har tur som blir så väl behandlad av min arbetsgivare, säger hon.

Hotad, avklädd och misshandlad på jobbet

För Marites Garcia har betydligt värre erfarenheter. När hon först reste ut till Saudiarabiens huvudstad Riyadh år 2016 lånade familjen ut henne till olika släktingar. Arbetsbördan var enorm. Marites fråntogs sina telefoner och i det sista hemmet blev hon hotad, avklädd och misshandlad. Kokhett vatten kastades mot henne. Hon sov i vardagsrummet och lönen såg hon inte till på flera månader.

– De behandlade mig som ett djur, säger hon.

Marites Garcia skickade genom vänner desperata hjälpmeddelanden till den filippinska ambassadens migrantarbetssektion och lyckades lämna familjen. Väl tillbaka i Filippinerna – helt utan pengar – hjälpte organisationen Center for Migrant Advocacy (CMA) henne att starta en juridisk process för att få ut obetalade månadslöner.  CMA har lång erfarenhet av att ge stöd till utsatta migrantarbetare. Organisationen startades 2004 och deras fokus är kvinnor med jobb i arbetsmiljöer som ofta är oreglerade och där inspektörer inte kan göra kontroller.

10 miljoner filippinska migrantarbetare

– Vi arbetar nära filippinska myndigheter och olika föreningar av filippinska migrantarbetare, berättar Ellene Sana, chef för CMA och dess medgrundare.

Det var under Ferdinand Marcos administration på 1980-talet som den filippinska regeringen började skapa en mer systemisk arbetsexportpolitik. Det skedde av främst för att dämpa social oro orsakad av massiv inhemsk arbetslöshet och för att få in utländsk valuta från pengaöverföringar. Idag arbetar över tio av landets 108 miljoner invånare utomlands, vilket gör Filippinerna till ett av de största exportländerna för arbetskraft.

CMA ägnar mycket kraft åt att utbilda och informera i frågor som rör kvinnliga arbetskraftsmigranters situation, tillgång till rättsväsende, etik vid anställningsförfarandena och om den roll som lokala myndigheter kan spela. De bedriver också påverkansarbete gentemot den filippinska regeringen för att de i högre grad ska ta hänsyn till migrantarbetare så att de till exempel kan rösta.

Och behoven av stöd har bara ökat, särskilt som pandemin drastiskt förvärrat situationen för många migrantarbetare. Vissa har förlorat jobb och behöver assistans för att ta sig hem och för till exempel hushållsarbetare har arbetsbördan ökat när alla ständigt är hemma.

CMA stöttar hemvändande migrantarbetare

Även de filippinska familjer som är kvar hemma påverkas förstås. För migranten måste i princip alltid resa själv.

– Regeringen har förhållit sig strikt till det. Att familjen är kvar innebär en garanti för att remitteringar* fortsätter att komma in i landet, säger Ellene Sana.

CMA är en ny samarbetsorganisation till Palmecentret. Tack vare stödet kan CMA hålla utbildningar i mänskliga rättigheter, och stötta hemvändande migrantarbetares återintegrering i landet.

– Stödet vid hemkomsten saknas ofta, också från filippinska myndigheter. De inbjuder människor att resa men bistår dem inte när de kommer tillbaka, säger Ellene Sana.

Vad säger då CMA till de som funderar på att åka som migrantarbetare?

– Vi avråder aldrig någon kategoriskt eftersom vi inte kan erbjuda något alternativ. Men vi säger att om du måste åka så finns det sätt att minska riskerna. Vi ger information, men måste också respektera människors fria val, säger Ellene Sana.

I kontakt med regering och myndigheter lyfter CMA ofta frågan om vikten av att arbeta för att förbättra människors möjligheter att försörja sig i hemlandet.

– Arbetsmigration kan aldrig vara en permanent utvecklingsstrategi, säger Ellene Sana.

Migrantarbetaren Marites Garcia fick aldrig tillbaka några pengar på grund av ett dokument på arabiska som hon hade uppmanats att skriva på av den saudiska samarbetsagenturen. Annars skulle hon enligt dem inte få resa hem, trots de traumatiska upplevelserna i Saudiarabien. När jag frågar Marites Garcia om betydelsen av de pengar hon skickat hem från Qatar börjar hon gråta.

– Tidigare skickade jag hela lönen till familjen men nu går pengarna bara till barnen, säger hon.

Sedan en tid har hon nämligen fått veta att hennes man har flyttat ihop med en annan kvinna. Marites har på grund av pandemin själv inte kunnat återvända till Filippinerna sedan hon började arbeta i Qatar för två år och tre månader sedan.

– Jag behöver jobbet och har tur som har det så bra. När jag har betalat mina söners studier färdigt tänker jag spara för att starta en affärsverksamhet på Filippinerna. Och till ett eget hus. Det har jag aldrig haft.

– En vanlig jul i Belarus ser nog ungefär ut som i resten av Europa. Man träffar sin familj, går på marknad, ger presenter till barnen – men inget är som vanligt längre, säger Julia Mickewicz som numera bor i Litauen och därifrån driver ABF Belarus.

Lukasjenka har förbjudit julens färger. Eller i Belarus är de inte sedda som juliga färger utan färger för motstånd, opposition och frihet. Rött och vitt signalerar att du är en motståndare mot förtrycket och diktaturen. De signalerna vill diktatorn inte se på stadens gator.

Gripen för fel färg på naglarna

Julia har för vår intervju målat sina naglar i rött och vitt och visar stolt upp dem på skärmen.

– Om jag hade gått runt med dessa naglar i Minsk hade jag blivit gripen. Kanske hade jag fått böter, eller i värsta fall fängelse. Lukasjenka kallar det för fiendens färger, han vägrar att ens benämna oss som en opposition.

Det kan låta komiskt säger Julia och ler uppgivet, men det är på riktigt farligt att bära färgerna. Lukasjenka har helt och fullt tappat greppet om verkligheten.

Minsk gator ekar tomma

Protesterna har pågått sedan augusti 2020 då Lukasjenka utsåg sig själv till vinnare i ett fullkomligt riggat val. Människor som aldrig tidigare protesterat mot diktaturen gick ut på gator och torg, hundratusentals människor varje vecka visade sitt motstånd och krävde förändring. Nu är Minsk gator tomma igen.

– Folk vågar inte protestera längre. Då och då hålls små hemliga aktioner men det är poliser överallt, många också civilt klädda. Att bara samlas några människor i grupp kan vara tillräckligt misstänksamt, säger Julia.

En jul i exil

I år kommer Julia fira jul i Vilnius tillsammans med en annan belarusisk vän i exil, aktivisten Olga som hon för första gången träffade i fängelset. Det är vår nya tradition säger Julia, som hoppas att hennes man kommer kunna hälsa på henne över nyår, han bor numera i Ryssland.

Belarus folk behöver vårt fortsatta stöd för att nästa år kunna fira julen tillsammans och i alla dess färger. Stöd Julia och hennes kamrater genom att köpa årets jul-gåvokort.

Köp ett gåvokort