Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

I skuggan av kriget i Ukraina har inbördeskriget i Burma blivit allt våldsammare. I sin jakt på aktivister och motståndsrörelsen har militärjuntan, som grep makten i en kupp i februari 2021, bränt ner hundratals byar, belägrat hela städer och attackerat hjälpkonvojer och humanitära hjälparbetare.

I hela landet är över 14 miljoner människor i behov av humanitär hjälp, enligt World Food Programme. Våldet från militären har sedan kuppen och fram till juni månad i år tvingat över 700 000 människor på flykt, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR.

De flesta av dessa flyktingar har fått söka skydd i närliggande samhällen, i bergen eller djunglerna, medan endast ett fåtal har lyckats ta sig till formella flyktingläger. Saw Htoo Klei leder organisationen Karen Office of Relief and Development (KORD) som arbetar i delstaten Karen, och han befarar att de humanitära behoven kommer att fortsätta växa.

– Många av de här människorna är jordbrukare, och när de går miste om en skörd är det hela årets försörjning som försvinner. Burmas armé flygbombar i alla områden, folk är skräckslagna och vet inte när eller var bomberna ska slå ner. Då finns det inga möjligheter att investera pengar eller tid i jordbruket.

Brist på resurser och svåråtkomliga områden

I delstaten Karenni, norr om Karen, jobbar Nei Neh Plo för Coordination Team for Emergency Relief – en organisation som upprättats av Karenni National Progressive Party för att organisera humanitära insatser i delstaten där närmare 90 000 människor är på flykt.

– De är i behov av allt från mat och mediciner till tak över huvudet, filtar och myggnät, säger han.

Deras största utmaning just nu är bristen på resurser.

– Vi har många volontärer och organisationer på marken som kan nå de här flyktingarna, men vi saknar resurser för att möta behoven, säger Nei Neh Plo.

När det gäller större internationella hjälporganisationer som är baserade i Yangon har de ofta svårt att nå dessa konfliktdrabbade områden. Den brittiska biståndsorganisationen UK Aid har i flera rapporter konstaterat att tillträde för de här internationella organisationerna är ”nästan helt inskränkt” när det gäller sydöstra Burma. För att nå dit behoven är som störst krävs insatser över nationsgränser. UK Aid rekommenderar därför biståndsgivare att prioritera gränsöverskridande stöd till lokala organisationer, som beskrivs som ”de enda som kan nå de fördrivna människor och samhällen i kris i och runtomkring de aktiva konfliktområdena.”

Palmecentret stödjer gräsrotsaktörer

Palmecentret är en av få svenska organisationer som stödjer lokala gräsrotsaktörer som arbetar med att leverera utvecklingsstöd och inom ramen för triple nexus en mindre del humanitär hjälp över gränsen in i konfliktdrabbade områden i sydöstra Burma.

– Gränsöverskridande stöd har alltid varit en del av Palmecentrets program för att nå målgrupper som annars vore omöjliga att nå. I och med kuppen har gränsöverskridande stöd ökat i betydelse och ett konkret exempel på hur Palmecentrets anpassningsbara styrning har gett resultat. Palmecentret försöker även anpassa våra villkor utifrån en föränderlig kontext för att tillmötesgå våra partners behov, säger Michael Hauer, Asienchef för Palmecentret

Men inte sällan krockar internationella organisationer och utländska givares byråkrati med förutsättningarna för lokala aktörer. Genom sina lokala nätverk lyckades KORD nå över 60 000 människor i nöd i delstaten Karen under 2021. Man har även kunnat förse omkring 10 000 demokratiaktivister på flykt med mathjälp. Det är ett svårt arbete, med stora risker, men organisationen har över 30 års erfarenhet av biståndsinsatser. Genom åren har de utvecklat robusta system för att kartlägga behov och rapportera om insatserna, anpassat till de unika förutsättningarna som råder i ett aktivt konfliktområde.

– Våra insatser kan inte designas från något huvudkontor i storstäderna. Det händer att internationella givare kontaktar oss och vill hjälpa, men sen visar det sig att deras riktlinjer och krav blir omöjliga för oss att följa, säger KORD:s chef Saw Htoo Klei.

Komplexa kriser kräver flexibilitet

Paul Sein Twa, grundare av Karen Environmental and Social Action Network (KESAN), anser att den farliga och svåra situationen på marken i de konfliktdrabbade områdena kräver att givare kan kompromissa med sin byråkrati.

– Procedurerna de vill att vi ska följa kräver ofta alldeles för mycket tid och resurser i fält. Men situationen förändras snabbt i konflikten. Det kan öppnas en lucka på kanske en vecka då vi har chans att åka in till ett område och leverera hjälp, och då har vi inte tid att först gå igenom en lång byråkratisk process. Det är viktigt att givarna förstår behovet av speciallösningar.

Detta är beskrivningar som återkommer i rapporterna från UK Aid, som konstaterar att ”mer innovativa mekanismer för finansiering behövs för att främja lokalt ledda insatser i en situation av starka, och troligtvis fortsatta, barriärer för direkt internationellt tillträde.”

Nei Neh Plo från delstaten Karenni instämmer:

– Det internationella samfundet måste tänka ett varv till och vara öppna för nya lösningar.

Visa ditt stöd!

Stöd Palmecentrets arbete i världen. Swisha till: 123 240 60 72.

Det framstår som en nästan omöjlig uppgift. Men aldrig tidigare har förutsättningarna varit så goda. Både ELN-gerillan och den paramilitära gruppen Clan del Golfo har signalerat att man vill sätta sig vid förhandlingsbordet med den nya regeringen. Sedan valsegern 19 juni har Petro ägnat stor kraft åt att lägga grunden till den så kallade ”Stora nationella överenskommelsen” och har samtalat med i stort sett alla politiska aktörer, inklusive ärkerivalen före detta president Alvaro Uribe, motståndaren i valet Rodolfo Hernandez och det konservativa partiet. I dag har han stöd av en bred majoritet i kongressen. Så även om fredsprocessen blir svår så har stora hinder undanröjts.

En historisk koalition

Men vägen hit var knappast spikrak. Det var inte länge sedan som den Historiska Pakten, den koalition som står bakom Petro, började ta form på riktigt. När Palmecentret 2018 började samarbeta med de partier som i dag ingår i den Historiska Pakten fanns knappt något samarbete alls. De flesta rådgivare och aktörer från de olika partierna i Colombia som sedan har deltagit i Palmecentrets program kände inte varandra i starten. Men i dag är banden starka och samarbetet tätt. Många har fått ledande positioner och har valts till guvernörer, senatorer och ministrar. Tillsammans har vi bidragit till att ta fram underlaget till stora delar av regeringsprogrammet och samlat pakten för flera strategiska beslut. Ett sådant var att gå till kongressval med en sluten och varvad lista, som till slut gjorde att paktens bänk blev senatens största och starkt bidrog till att den kvinnliga representationen i senaten ökade från 20 till hela 30 procent.

Högerpopulistiskt motstånd

Kongressvalet blev startskottet för den Historiska Paktens presidentvalrörelse. Valrörelsen baserades på en ”kärlekens politik” och att människor ska kunna ”leva gott”, med en vision om att Colombia ska bli ”Livets globala stormakt”. Kampanjen andades optimism och mätningarna såg bra ut. Fram tills några veckor före första valomgången då Tiktok-kungen och Trumpkopian, Rodolfo Hernandez, plötsligt började öka snabbt i popularitet, med en skicklig högerpopulistisk kampanj.

Petro fick endast 40 procent i första omgången. Hernandez fick 28 procent och den traditionella högerkandidaten Federico Gutierrez 24 procent. Det såg mörkt ut. Petro skulle behöva 2,5 miljoner röster till. Men precis som i det chilenska valet, där Boric ställdes mot extremhögerkandidaten Kast, så väckte risken för att Hernandez skulle bli president många nya väljare att gå till valurnorna. Till slut lyckades Petro mobilisera ytterligare 2,7 miljoner och vann med 50,4 procent.

En regering för fred och demokrati

När Petro till slut svurits in på söndagen, beordrade han först att Simón Bolívars svärd skulle hämtas och ceremonin pausades. Bolívar och svärdet symboliserar landets befrielse från spanjorerna, men också kampen för rättvisa. 1974 stals det av ingen mindre än M-19 och lämnades inte tillbaka förrän 1990 då dåvarande fredsprocess inleddes. Avgående president Duque hade dagen före dessutom avslagit begäran om att visa svärdet under ceremonin. När det till slut bars upp på scenen var den spanske kungen den enda statschefen som inte ställde sig upp.

Så dramaturgin låg på topp när till slut Petro inledde sitt installationstal och talade om hur Colombia nu får sin andra chans efter sex årtionden av väpnad konflikt. Hur den nya livets och fredens regering kommer att prioritera freden, dialogen och demokratin. Hur jämlikhet kan bli möjligt genom produktion, arbete och kunskap. Hur ”vi blir lika när den som har mer betalar skatt med vilja och stolthet, utifrån vetskapen om att det kommer att hjälpa en pojke, flicka eller kvinna att växa hälsosamt, att tänka, att leva fullt ut och ge näring och utbildning åt hjärna och själ”.

Det låter förvisso bekant här hemma. I Latinamerika är det emellertid alltför sällsynt och därför så hoppingivande för framtiden i Colombia.

Möjligt slut på 60 år av konflikt

Våldsamma väpnade konflikter som lett till enorm fattigdom och ojämlikhet är delar av facit till varför vänstern kunnat nå framgång och det nu finns bättre förutsättningar än på länge för fred, tillväxt och välfärd.

Colombias inre väpnade konflikt har pågått i över 60 år. I botten ligger den 150-åriga våldsamma maktkampen mellan det liberala och konservativa partiet, som senare övergick till maktuppdelning i den så kallade Nationella Fronten.

I spåren av våld, orättvis fördelning av land och brist på politiskt utrymme för andra aktörer, växte först vänstergerillorna fram och sedan de högerextrema paramilitära grupperna.

Konflikten eskalerade, inramat av kalla kriget, den kubanska revolutionen och USAs nationella säkerhetsdoktrin.

Konflikten blandades med organiserad brottslighet

Kokainproduktionens uppsving gav ytterligare näring åt konflikten och stärkte de olika väpnade gruppernas militära kapacitet. Konflikten blandades med annan organiserad brottslighet och brottssyndikatens inflytande över politiken ökade.

Delar av facit beskrevs av Sanningskommissionens (CEV) rapport från juni i år. Mellan 1985 och 2016 mördades 450 664 personer, åtta miljoner tvångsförflyttades och 50 000 kidnappades. De allra flesta är civila offer för brott begångna av paramilitär, Farc och statliga aktörer.

Bakom sifforna döljer sig en grotesk verklighet, trots att landet formellt sett har varit en demokrati. Som exempelvis den nästan totala utrotningen av partiet Union Patriótica under 80- och 90-talet. Eller när militären mördade tusentals civila som sedan framställdes som kombattanter som hade dött i strid, så kallade falsos-positivos. Allt för att Uriberegeringen (2002–2010) skulle framstå som effektiv i kampen mot terrorismen.

Fredsavtalet stoppade inte våldet

Fredsavtalet från 2016 var en viktig milstolpe, men fick inte slut på våldet. 2021 registrerades 996 aggressioner mot sociala ledare och MR-försvarare, varav 139 mord, 665 hot och 93 attentat. I år har 102 sociala ledare och 26 undertecknare (ex-Farc) av fredsavtalet mördats. Totalt har 337 undertecknare mördats sedan 2016.

Konflikten har lamslagit landet i många år. Den har bidragit till den utbredda fattigdomen och gjort Colombia till ett av världens mest ojämlika länder.

Politiskt har det saknats vilja. Högerns kampanj mot fredsavtalet 2016 och den avgående presidenten Ivan Duques kontinuerliga försök att försvaga eller fördröja implementeringen, är tydliga exempel.

Petros regering präglad av stora utmaningar och goda förutsättningar

Att fortsätta implementera fredsprocessen, demobilisera den återstående gerillan och paramilitära grupperna, ge kokaodlarna alternativ att leva av och få slut på de oräkneliga våldsamma konflikter som fortfarande pågår, är några av de närmast omöjliga utmaningar som ligger framför Petros regering.

Men aldrig tidigare har förutsättningarna varit så goda och den politiska viljan så stark. I det ligger en enorm potential, inte bara för Colombia utan hela regionen och världen, om fred, minskad narkotikaproduktion, stabilitet, tillväxt och välfärd får utvecklas i rätt riktning.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 18/8-2022.

Efter sex månader av krig och inför den ukrainska självständighetsdagen vet ingen riktigt vad som är på väg att hända. Det ryktas om rysk terrorbombning. USA:s ambassad har uppmanat amerikanska medborgare att lämna landet.

– Jag har så mycket att göra att jag inte har tid att vara rädd, säger Ivanna Khrapko, som leder ett fackligt ungdomsnätverk.

Svenska flaggor i Kiev

Ivanna sveper med datorns kamera; först ut genom fönstret för att visa hur tomt det är på gatorna i Kiev och så ett svep över kontoret för att visa att där både finns svenska flaggor och en bild på Olof Palme.

Sverige står för en stor del av de donationer med nödhjälp som ungdomsnätverket ända sedan den ryska invasionen inleddes har distribuerat över landet. Under sommaren har de skickat ut hjälpsändningar från Palmecentret, Kommunal och Tyskland. Bland annat till människor som evakuerats från den ockuperade staden Kherson.

Det fackliga arbetet fortsätter

Som Ivanna berättat i en tidigare intervju har facket gått från att bara ägna sig åt aktiviteter relaterade till kriget till mer normal facklig verksamhet.

– Vi ska snart ordna en facklig grundkurs för ungdomar och har fått in 54 anmälningar från nästan hela landet, förutom de delar där striderna är som hårdast. Det känns positivt eftersom många är rädda för att resa.

– I juli hade vi en träff för det fackliga nätverket. Vi pratade inte bara fackliga frågor utan också om oss själva och hur vi känner oss. En psykolog deltog som stöttade oss i hur vi kan organisera våra liv.

Facket har också fått en mer ansträngd relation till den ukrainska regeringen som antagit en lag som försvagat fackets inflytande.

– President Zelensky blev uppvaktad, även från utlandet, för att han inte skulle skriva under lagen. Men han gjorde det ändå, säger Ivanna Khrapko.

Deltagare på träff med det fackliga ungdomsnätverket. Foto: Privat

Nöjeslivet får vänta

Ivanna pluggar engelska vid sidan av det fackliga jobbet. I vissa delar rullar livet på som vanligt. I det läge som nu råder i Kiev går det att till exempel hänga med vänner på ett kafé.

– Men jag skulle inte gå ut och dansa på en klubb. Det känns inte rätt när andra lever i en situation där deras liv är i fara.

Till sist understryker Ivanna Kharpko hur viktigt det är att solidariteten med Ukraina inte sviktar. Hon vill att det skickas mer vapen till Ukraina och önskar hårdare sanktioner mot Ryssland, och att de organisationer som nu stödjer Ukrainas folk fortsätter sin kamp.

– Tack för det ni gjort och fortsätt med det. Varje gång ni gör en solidaritetsaktivitet så innebär det en påminnelse om att kriget fortfarande pågår och att människor dör varje dag.

Läs om Palmecentrets insamling

Nyo Nyo hade jobbat för textilfabriken Royal Knitting i över tio år när hon en dag i början av april 2020 plötsligt fick veta att verksamheten lagts ned. Hon var en av 150 arbetare som fick sparken över en natt, utan varsel. Alla fick samma kompensation – drygt 700 kronor – oavsett hur länge de jobbat på fabriken.

– Alla blev ursinniga. Många har jobbat där i tio år eller mer, från åtta på morgonen till tio på kvällen. Vi kände att vi förtjänade mer kompensation än så, säger Nyo Nyo.

Stöd med att ta ärendet till domstol

Arbetarnas frustration hade byggts upp under flera års tid, eftersom fabriken betalat låga löner trots de långa arbetsdagarna. Innan de fick sparken hade de anställda tjänat mellan 30 och 60 kronor om dagen, vilket är en bra bit under den thailändska minimilönen på drygt 90 kronor om dagen. Efter uppsägningen ville företaget dessutom vräka arbetarna från deras fabriksbostäder.

– En del kollegor var väldigt arga och ville slåss och vandalisera fabriken, men vi enades om att försöka driva ärendet i rätten i stället, säger Nyo Nyo, som tillsammans med sina kollegor kontaktade Palmecentrets samarbetspartner Yaung Chi Oo Workers’ Association (YCOWA) för att få hjälp.

Där fick de hjälp att driva ärendet vidare till domstol, som i september 2021 dömde till arbetarnas fördel. Fabriken dömdes till att kompensera arbetarna för utebliven semesterersättning och lön, baserat på den verkliga minimilönen, om drygt 9 miljoner kronor totalt. Det var en seger för arbetarna, men fabriken har ännu inte betalat ut några pengar och ägarna har gått under jorden.

– Vi har försökt få kontakt med dem, och även kontaktat de europeiska klädmärken som beställde kläder från fabriken. Men ingen har svarat oss, säger Nyo Nyo, som inte gett upp än.

– Jag vill fortsätta slåss för det här. Det finns många arbetare på andra fabriker i liknande utsatthet, och jag vill inte att de ska behöva gå igenom samma sak som oss.

Kraftig ökning av kränkningar under pandemin

YCOWA, som grundades 1999, är en av de äldsta organisationer som arbetar med att hjälpa burmesiska migrantarbetare i Thailand. Sedan 2001 har de framgångsrikt drivit över 500 fall, vilka resulterat i att över 7000 migrantarbetare beviljats kompensation. Generalsekreterare Moe Kyaw berättar att de sett en kraftig ökning av fall under pandemin.

– Många arbetare fick sparken när fabriker började stänga ner till följd av minskad efterfrågan under pandemin. Vi har jobbat både med att hitta nya jobb åt dem som förlorat jobben, och att stödja med juridisk hjälp för att driva processer i domstol mot arbetsgivare, säger han.

Fr.v. Thu Zar, chef över enheten för juridisk rådgivning hos YCOWA, och Moe Kyaw, generalsekretare. Foto: Axel Kronholm.

Militärkuppen har försvårat situationen ytterligare

Ovanpå pandemin har militärkuppen i Burma försvårat situationen för de cirka 2 miljoner burmesiska medborgare som arbetar i Thailand. För att kunna få arbetstillstånd i Thailand behöver  de få identitetsintyg utfärdade av den burmesiska ambassaden, men sedan kuppen kontrolleras den av militärjuntan.

– Många arbetare vill inte betala avgiften för att få intyget utfärdat, eftersom det skulle bidra till militärens intäkter. Vi brukar råda dem att betala, eftersom de har ett starkare skydd här i Thailand med arbetstillstånd. Men många vägrar ändå. De säger att de inte vill att deras pengar ska gå till att militären köper ammunition och dödar deras kamrater, förklarar Thu Zar, chef för YCOWA:s enhet för juridisk hjälp.

Migrantarbetare som ertappas i Thailand utan arbetstillstånd grips och skickas så småningom tillbaka till Burma. I väntan på att deporteras kan de hållas häktade i upp till 45 dagar i överfulla förvar.

– Vi gör vad vi kan för att leverera mat och vatten till de som hålls där, säger Thu Zar.

Migrantarbetare vill stötta kampen för demokrati i hemlandet

Det har också funnits en stark vilja hos många migrantarbetare att stödja den folkliga kampen inne i Burma mot militärjuntan, berättar Moe Kyaw.

– Tillsammans med andra organisationer gick vi ihop och började samla in donationer från arbetare som vi sedan kunde överföra till demonstranterna i Burma, för att betala för bland annat gasmasker, eftersom polisen använde mycket tårgas.

Under det första året efter kuppen samlade de in nästan 90 000 kronor som skickades till stöd för de strejkande och demonstrerande arbetarna inne i Burma. Sedan dess har man ändrat inriktning och satsar på insamlingar till stöd för de hundratusentals internflyktingar som fördrivits från sina hem på grund av militärens attacker. Man gör också vad man kan för att hjälpa dem som tar sig över gränsen till Thailand på flykt undan juntan.

Men rörelsens huvudsakliga fokus ligger alltjämt på att hjälpa migrantarbetare i Thailand att kräva sin rätt. Thu Zar säger att behoven vida överstiger vad de mäktar med att hantera.

– De advokater som hjälper oss hanterar väldigt många olika fall, vilket gör att processerna ofta tar lång tid.

Moe Kyaw fyller i:

– Vi skulle också behöva mer teknisk hjälp. Sedan pandemin är det mycket som sköts digitalt via videomöten, men det är inte alltid som arbetarna har utrustning eller kunskaper för att delta. Vi behöver utbilda dem.

***

Nyo Nyo heter egentligen något annat. Hennes namn har undanhållits av säkerhetsskäl.

Den första februari 2021 tog militären brutalt tillbaka makten i Burma genom en statskupp. Juntan har drivit över 400 000 människor på flykt och tusentals har mördats. Palmecentret har samverkat med folkrörelser i Burma under många år. Vi fortsätter nu att stödja de motkrafter som arbetar under extremt farliga förhållanden.

Stöd Burmas motkrafter!

Hur hittar arbetare en egen röst? Och vilken utbildning behöver de för att göra det? Det är frågor som står i fokus för IFWEA, som bildades efter andra världskriget av europeiska organisationer, däribland ABF. Dessutom stödjer ABF sedan 2015 IFWEA genom Palmecentret.

Ungdomsutbildning i centrum för samarbetet

Linnéa Wennberg är internationell sekreterare på ABF. Hon berättar om den stora ungdomsutbildningen Youth Globalization Awareness Programme (YGAP), som arrangeras under två veckor varje år, i Kapstaden där IFWEA har sitt sekretariat.

Yngre personer aktiva inom arbetarrörelsen från hela världen samlas för att skapa global dialog och solidaritet samt få fördjupade kunskaper om internationellt arbete.

– YGAP är lite av flaggskeppet i samarbetet mellan våra organisationer. Därigenom skapas möten mellan personer och organisationer och en global kunskapsbank för arbetarrörelsen, berättar Linnéa.

Innan Linnéa började på ABF så arbetade hon specifikt med YGAP, och hon gick själv utbildningen för sju år sedan. Linnea menar att ABF och IFWEA:s gemensamma arbete med YGAP innebär en både praktisk och planeringsmässig närhet.

– När det inte är pandemi ses vi varje år genom YGAP och vi har kontinuerlig kontakt däremellan. Det gör att vi känner organisationerna väldigt väl och också varandra som kollegor. Vi har ett utbyte av erfarenheter och alltid en nära dialog.

Saliem Patel som arbetar med utbildning på IFWEA uppskattar också den goda relationen med ABF.

– ABF är del av en kärna av medlemmar som vi verkligen kan lita på. Vi har öppna kanaler och kan komma överens om prioriteringarna. Dessutom har vi båda attityden att vi lär oss genom att pröva. Vi försöker se en större bild men samtidigt hålla aktiviteterna väldigt praktiska och användarvänliga.

Digital pedagogik viktig under pandemin

Utöver YGAP arbetar IFWEA med ett utbildningsprogram för ledare på gräsrotsnivå, studiecirklar och onlineplattformen Online Labour Academy (OLA). Den startade redan 2012 och IFWEA:s kunskap om digital pedagogik var enormt betydelsefull under pandemin. Från att OLA betraktades med skepsis ökade intresset lavinartat bland medlemsorganisationerna. Feedbacken från alla som genom plattformen har lärt sig att arbeta online har varit mycket positiv.

– Inom arbetarrörelsen ligger vi långt fram digitalt men arbetarrörelsen som sådan kom sent in i det här. Det har funnits ett motstånd från många håll. Vi vill få fackföreningar och andra partner att satsa på utbildning online på ett sätt som knyter an till våra värden, säger Saliem Patel.

Han ser annars 2021 som ett år då IFWEA har kunnat etablera kontakt med fler organisationer från olika länder, särskilt på platser där de tidigare inte haft medlemmar.

– De dras till oss genom de kurser vi erbjuder. Nu pratar vi om hur vi ska kunna bibehålla intresset.

Från 2021 lyfter Linnea Wennberg fram den digitala YGAP-konferensen och studiecirklar i åtta länder kopplade till ILOs konvention 190 om våld och trakasserier på arbetsplatsen.

– Deltagarna får information om konventionen för att sedan kunna stärka civilsamhället att driva på för ratificering. Det är ett jätteintressant arbete som har kunnat fortsätta trots pandemin.

Kärnstöd ger stabilitet

ABF:s stöd till IFWEA genom Palmecentret kallas för kärnstöd. Det innebär att hela organisationen får stöd, inte bara enskilda projekt. Saliem Patel säger att det ger stabilitet i och med att medlen går att planera över en längre period.

ABF får å sin tur en helhetsbild av IFWEAs arbete.

– Vi har lärt känna hela personalstyrkan och läst om allt arbete, både internt och externt. Våra samtal kretsar snarare kring de stora frågorna än enskilda projekt. Det skapar större ägandeskap hos projektpartnern och innebär att vi möts i samma ögonhöjd. Men det krävs bra dialog och samarbete, säger Linnéa Wennberg.

Framöver hoppas hon bibehålla och utveckla den fina relationen med IFWEA genom att återuppta fysiska möten men också dra nytta av digitala fördelar.

– Vi kan ta del av ännu mer av IFWEA:s verksamheter utan att behöva resa. Jag hoppas också kunna hitta sätt att utveckla samarbetet ute i ABF-Sverige.

• Nedrustningsavtal för fossila bränslen

– Vi blev koloniserade då, och vi blir koloniserade nu.

En röst som tillhör en namibisk aktivist ekar i entréhallen till FNs miljökonferens Stockholm+50. Deltagare stannar för att ta bilder av klungan av aktivister som höjer sina knytnävar i luften på det annars så formella evenemanget. Många tillhör ungdomsrörelser och urfolk.

Hon pratar om det som utspelar sig i hennes hemland, Namibia. Där har det kanadensiska företaget ReconAfrica fått tillstånd att utvinna olja i Kavangodeltat – hem åt den största populationen av elefanter i världen och ett område med stor betydelse för det lokala Sanfolket. Majoriteten av dem som bor i regionen har inte konsulterats. Därför har civilsamhället startat en kampanj för att stoppa projektet och utreda hur det gick till när tillståndet gavs.

Samtidigt försöker samma aktivister komma åt fossilindustrin på en högre nivå, för att inte behöva slåss mot en tusenhövdad drake. De som samlats i Stockholm+50-konferensens lobby vill se ett globalt nedrustningsavtal för fossila bränslen. Klimatkrisen är i dag ett säkerhetshot av samma kaliber som kärnvapenkrig, och det är de regimer och företag som förfogar över de fossila bränslena som har handen på den röda knappen. Att en liten minoritet kan rikta ett sådant hot mot resten av mänskligheten pekas ut som djupt odemokratiskt.

Med ett bindande fossilt nedrustningsavtal skulle världens länder behöva avbryta all ny utvinning av fossila bränslen och snabbt ställa om till förnybar energi. Kampanjen införlivar dessutom nästa krav:

• En rättvis klimatomställning

Att klimatomställningen också måste vara rättvis handlar om att arbetare ska ha ekonomisk trygghet när arbetsmarknaden förändras och tillgång till nya gröna och bra jobb. Men det handlar också om mer demokrati.

Arbetstagare ska få vara med och bestämma, genom social dialog, hur deras arbetsplats och sektor ska klimatanpassas. Olika grupper i samhället ska också få ge sina synpunkter. Nadia April från Women’s Leader­ship Centre i Namibia gav ett råd till de regeringsföreträdare som var på plats under Stockholm+50: Starta skyndsamt demokratisk dialog om rättvis omställning, om det ska bli verklighet av klimatlöftena.

– Lägg extra fokus på att marginaliserade grupper ska kunna delta på ett jämlikt sätt, till exempel ursprungsbefolkningar, landsbygdsbor, unga och kvinnor. De måste erkännas som ledare.

Nadia April från Women’s Leadership Centre i Namibia. Foto: Privat

• En lag mot ekocid

Ett tredje initiativ för att ge människor möjligheter att freda sin miljö mot exploatering som lyftes ofta under konferensen, till exempel av unga världen runt, var lagstiftning mot ekocid. Ekocid betyder storskalig miljöförstörelse – och det är lagligt i dag. Därför kampanjas det nu för en lag på internationell nivå, som kan komma åt den här typen av brott.

Med en ekocidlag skulle exempelvis ReconAfricas företagsledning behöva väga in risken att de – personligen – kan dras inför domstol om deras beslut leder till allvarliga skador på miljön i Kavango. Och de kvinnor, urfolkssamhällen och småjordbrukare som hittills inte fått gehör hos sin regering skulle ha ett forum där de kan göra sina röster hörda och utkräva rättvisa.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 28/6-2022.

År 1997 hade Sydafrika just lämnat ett brutalt apartheidsystem. Men ett annat förtryck fanns kvar: det patriarkala.

– På den tiden visste kvinnor inget om sina rättigheter, säger Linda Brukwe som leder Ikhwezi Women’s Support Centre i landet.

Ikhwezi startade för 25 år sedan och är verksam i Cathcart på landsbygden i de östra delarna av Sydafrika. Syftet är att ge stöd till kvinnor och barn som utsatts för våld och övergrepp. Linda Brukwe misshandlades själv psykiskt och fysiskt av sin make under många år. När hon fick information från Ikhwezi engagerade hon sig för att lära andra kvinnor att de inte behöver utstå samma sak.

– Två av tre kvinnor i området är utsatta för någon form av våld… eller, jag tror att det egentligen är nästan alla. Vi måste stoppa det!

Enligt Linda Brukwe är patriarkala strukturer inom xhosakulturen en bidragande faktor, liksom arbetslöshet och fattigdom. Under pandemin har hon sett en dramatisk ökning i våldet mot kvinnor när människor varit hänvisade till hemmet, männen har förlorat jobb och alkoholmissbruket blivit än mer utbrett.

Samarbete med svenska S-kvinnor

Ikhwezi stöds genom Palmecentret av S-kvinnor (på förbundsnivå) sedan 2016. Förbundssekreterare Nina Unesi har själv besökt organisationen.

– Ikhwezi har etablerat sig så starkt att det har blivit självklart för omgivningen att fråga om deras kunskap i allt som rör våld mot kvinnor. De belyser frågorna, engagerar området och blir tillfrågade om kunskap. Ikhwezi är som en spindel som håller samman det sociala nätverket och samarbetar med kommunpolitiker, socialtjänst, sjukvården och polis.

Linda Brukwe säger att stödet från Palmecentret har gjort det möjligt för Ikhwezi att utbilda de här aktörerna i attityd och arbetssätt.

– Det är viktigt att jobba nära varandra så att våldsdrabbade kvinnor känner att de tas på allvar. Annars kommer de inte att anmäla.

På polisstationen i Cathcart har Ikhwezi inrättat ett särskilt rum så att våldsdrabbade kvinnor kan göra anmälan i avskildhet samt få stöd och information. Ikhwezi håller också kontakt med kvinnan, fungerar medlande och följer henne till tingsrätten. Dessutom driver de sedan länge ett härbärge för kvinnor och barn utsatta för våld och övergrepp.

”Vi lär oss av varandra”

Många angränsande kommuner har liknande problem och tillsammans med S-kvinnor har Ikhwezi byggt upp ett nätverk för samarbete mellan lokala organisationer. Ikhwezi som har lång erfarenhet passar bra som samordnare och ingår också i ett större nätverk som lobbar för nationell förändring.

– Det visar att samarbete är en framgångsmetod, säger Nina Unesi som hoppas att fler kvinnodistrikt utöver Stockholms län ska ge stöd till organisationer i det lokala nätverket.

– På så sätt skulle vi tillsammans kunna lyfta frågorna i ett stort område i Sydafrika och gemensamt åka dit för studiebesök och aktiviteter. Samtidigt som de sydafrikanska organisationerna också samverkar.

Enligt Linda Brukwe har plattformen gjort det möjligt att dela erfarenheter. Samarbetet med Sverige har stärkt Ikhwezi organisatoriskt och gett nya insikter.

– Många tror att det som händer här är unikt. Men genom det här partnerskapet lär vi oss av varandra.

Påverkansarbete som ger resultat

Förutom stöd till offer håller Ikhwezi i utbildningar och pratar i skolor. Genom ett särskilt program engageras män att arbeta mot könsbaserat våld och sexuella trakasserier. Påverkansarbete sker bland annat genom protestmarscher. År 2018 var Ikhwezi del av de nationella demonstrationerna #TotalShutdown. De har gjort skillnad.

– Rättsfallen ges prioritet och hårda straff utdöms. Fortfarande finns många utmaningar men vi kvinnor tas på allvar på ett annat sätt än tidigare, säger Linda och återger två domar.

I det första fallet fick en kvinna Ikhwezis stöd för att få skyddsåtgärder beviljade av tingsrätten. Hon mördades ändå av sin man men organisationens lobbyarbete och protestmarscher bidrog till att maken dömdes till ett hårt fängelsestraff – 34 år. I ett annat fall våldtogs ett barn av tillsyningsmannen på det jordbruk där familjen arbetade. Barnet och mamman kunde stanna sex månader på Ikhwezis härbärge medan mannen dömdes till 20 år.

Foto: Ikhwezi Women’s Support Centre

Stärkta kvinnor bygger nationen

När Linda Brukwe blickar framåt vill hon arbeta med unga och sprida servicen till fler. Kvinnor bör stärkas i att ta egna beslut och göra saker själva, inte bara stödja män.

– Vi behöver kvinnor som kan ta ledande politiska positioner. Vi lobbar för att det ska bli 50-50. Att stärka kvinnor är att bygga nationen.

Linda Brukwe var själv under sex år i början av 00-talet involverad i politik genom ANC. Men frustrationen att se de lokala – manliga – politikerna inte göra vad de var tillsatta för blev för stor.

– Min ambition var att stärka samhällsservice som infrastruktur, bostäder och el. Om jag inte kunde göra det eller öppet påtala interna problem, varför skulle jag stanna?

Sagt och gjort, Linda Brukwe gick tillbaka till Ikhwezi.

– Idag lever jag det liv jag vill. Jag tjänar inte så mycket men arbetet gör mig lycklig. Att förändra kvinnors liv är min passion.

Ikhwezi betyder lyskraft eller ljus på xhosa och är namnet på en av stjärnorna. Linda Brukwes vision är att se kvinnor fria från alla former av våld.

– De ska kunna gå vart de vill när de vill och göra vad de vill oavsett vilka kläder de bär.

Just den här dagen har det kommit en hjälpsändning från Olof Palmes Internationella Center och Kommunal. Den ska nu packas om och sändas ut till behövande runt om i Ukraina.

– Det finns stora behov i hela landet, men vi klarar just nu inte att leverera till de östligaste delarna av Ukraina där kriget pågår som mest. I stället inriktar vi oss på att stödja flyktingar därifrån, säger Ivanna Khrapko.

Hon leder ett fackligt nätverk av ungdomar som ända sedan Ryssland inledde kriget mot Ukraina har arbetat med att distribuera nödhjälp till krigets offer. Det är mat, blöjor, mediciner och annat som kan behövas i en nödsituation.

Sedan den tidigare intervjun ett par veckor in i kriget har nätverket växt, hittat rutiner för verksamheten och utvecklat den. Som exempel nämner Ivanna att de börjat samarbeta med facket på ett företag som tillverkar läkemedel, så att de kan hjälpa till och kontrollera hjälpsändningarna med mediciner.

Kriget har blivit vardag

Ivanna Khrapko har i någon mån vant sig vid att leva med kriget. Förra gången hon blev intervjuad befann hon sig i en stad nära den rumänska gränsen. Hon var i ett slags chocktillstånd, oroad över de ständiga flyglarmen och kunde inte sova på nätterna. Sedan de ryska trupperna drog sig tillbaka från Kievs omedelbara närhet har hon kunnat återvända hem, till en huvudstad där situationen är någorlunda normal.

– Men jag har gått ner tio kilo under den här tiden, säger hon.

Facket för offentliganställda där Ivanna är aktiv har börjat återuppta normal facklig verksamhet. För facket handlar det inte längre bara om akuta åtgärder i en krigssituation.

– Även om det pågår krig i landet finns det människor som har problem på sina arbetsplatser och behöver stöd. Vi vill kunna hålla i gång vår fackliga organisation. Snart går vi ut med en enkät till medlemmarna för att höra efter vilka behov de har.

Nödhjälpen måste fortsätta

I och med att förhållandena i stora delar av Ukraina blivit mer normala kan man ställa sig frågan om det fortsatt finns behov av humanitär nödhjälp. Men enligt Ivanna är behoven fortfarande enorma.

– Bara i regionen Poltava finns 130 000 flyktingar. De behöver mat och har problem med hälsan, och saknar tillgång till mediciner. De är arbetslösa och har inga pengar. Därför måste nödhjälpen fortsätta, säger Ivanna Khrapko.

– Jag vet att vi kommer att vinna det här kriget. Men priset blir högt, med många döda och förstörd infrastruktur. Jag vill verkligen tacka alla i Sverige. Inte från något annat håll får vi lika mycket stöd som från Sverige.

Förutom det fackliga ungdomsnätverket går pengar från Palmecentrets insamling till en barnorganisation som stöd av Unga Örnar, liksom till en socialdemokratisk systerorganisation och ett aktivistnätverk baserat i Litauen, med ukrainare i exil som kanaliserar stöd till hemlandet.

Läs mer om insamlingen

Läs vår tidigare intervju med Ivanna

Visa ditt stöd!

Stöd Palmecentrets arbete i världen! Swisha till: 123 240 60 72.

Med 98 procent av rösterna räknade vet vi att Filippinerna, med bred marginal, har röstat fram Ferdinand Marcos Jr till landets nästa president. Den 9 maj gick fler än 67 miljoner väljare till valurnorna i Filippinerna.

Valet har beskrivits som ett ödesval där Filippinerna inte bara röstar på sin framtid, utan även på sin historia.

Huvudkandidater i presidentvalet var liberalen och sittande vicepresidenten Leno Robredo och den tidigare diktatorn Ferdinand Marcos son, Marcos Jr, även kallad Bongbong.

För de flesta av oss ger namnet Marcos dåliga associationer. Ferdinand Marcos styrde landet i 21 år fram till 1986 då familjen tvingades fly till Hawaii efter ett folkligt uppror som krävde demokratiska reformer.

Marcos styre kännetecknades av krigslagar och grova övergrepp mot mänskliga rättigheter och har gett upphov till det tvivelaktiga statskicket, kleptokrati (stöldstyre), för sitt hänsynslösa plundrande av statskassan.

Valresultatet ett misslyckande för landets demokratiska institutioner

Men hur förklarar man att en diktatorson på demokratisk väg kan väljas till president. Jag fick en möjlighet att prata med Ronald Llamas, tidigare politisk rådgivare till president Aquino och tidigare partiordförande för Akbayan Citizens’ Action Party. Han menar att valresultatet är ett misslyckande för landets demokratiska institutioner.

För det första pekar han på att familjen Marcos aldrig lämnade politiken, trots att de tvingades fly 1986. Efter att familjen kom tillbaka till Filippinerna ställde Imelda Marcos upp i presidentvalen 1992 och 1998, men förlorade.

1995 blev Imelda vald till ledamot av Filippinernas representanthus, något hon senare upprepade 2010–19. Trots att hon blivit dömd i domstol för stöld och korruption har hon aldrig avtjänat någon straff.

Under president Rodrigo Duterte har Filippinerna gått i en alltmer auktoritär riktning där det juridiska systemet använts för att tysta meningsmotståndare och systematiskt attackera pressfriheten. I skolsystemet har tiden under krigslagarna (1972–81) tagits bort ur läroplanen, vilket lämnat utrymme för Marcos att lansera en alternativ historia.

För det andra möttes Leni Robrero och Bongbong Marcos i vicepresidentvalet 2016. Då lyckades Leni Robrero vinna valet med en mycket knapp marginal.

”Sedan 2016 har Marcos använt sociala medier, bland annat Facebook, Youtube och Tiktok för att presentera en alternativ historia över pappa Ferdinand Marcos tid vid makten.”

Sociala medier har varit avgörande

Valförlusten blev statskottet för familjen Marcos ”re-branding” som skulle bädda vägen för valvinsten i måndags. Enligt Rappler, den digitala nyhetssidan som drivs av Nobelpristagaren Maria Ressa, kontaktade Marcos det ökända dataanalysföretaget Cambridge Analytica för uppdraget.

Sedan 2016 har Marcos använt sociala medier, bland annat Facebook, Youtube och Tiktok för att presentera en alternativ historia över pappa Ferdinand Marcos tid vid makten.

I välregisserade och tillrättalagda filmer och bilder beskrivs Marcos presidentskap som en gyllene tid av infrastrukursatsningar och fattigdomsbekämpning, men också att det inte skedde några gripanden eller andra övergrepp av oliktänkande. Man har även använt sociala medier för smutskastning av sina motståndare.

Den filippinska demokratin är extra känslig för denna typ av desinfomationskampanjer, dels för att Filippinerna har en av den högsta användartalen för sociala medier per capita i världen och dels för att 60 procent av väljarkåren inte var födda när Marcos den äldre styrde.

Med andra ord har Marcos haft gott om tid att planera och förbereda sin kampanj. Leni Robrero anmälde sin kampanj den sista dagen för registrering, vilket inte gav henne tillräckligt med tid för att ta igen Marcos försprång.

Dynastier förenas

Rolands tredje punkt om demokratiska institutioners misslyckande är den om de två politiska dynastier som gifter sig samman. Bongbongs vicepresidentkandidat är nämligen den sittande diktatorns Rodrigo Duterte dotter, Sara Duterte-Carpio.

Sara Duterte efterträdde sin far som borgmästare i Davao City och har haft högt förtroende bland väljarna redan från kampanjstart. Det var först efter att de två kandidaterna format UniTeam Alliance som Marcos siffror steg i väljarundersökningarna. 2016 ordnade Rodrigo Duterte så Marcos Sr fick en hjältebegravning, motsvarande statsbegravning, i Manila. Detta talar för att valpakten varit planerad en längre tid.

Under hela sin valkampanj har Bongbong konsekvent avstått från att delta i valdebatter och vägrat svara på kritiska frågor från journalister. Han har inte heller presenterat något politiskt program eller reformpaket han vill genomföra.

Han har sagt att han vill återställa Filippinernas glans så som den var under hans fars tid vid makten. Reaktionerna från omvärlden har hittills varit återhållsamma.

Blandat resultat för socialdemokratiskt systerparti

I vissa avseenden är det extraordinära omständigheter som lett fram till Marcos vinst i Filippinerna. Men i grund och botten följer valet samma välorkestrerade taktik som i andra länder där sociala medier utgör en viktig kanal till väljarna och en kanal som inte gör skillnad på sanning och lögn.

För Socialdemokraternas systerparti Akbayan Citizens’ Action Party har valet inneburit ett blandat resultat.

I Filippinerna väljs 20 procent av kongressledamöterna via röster på partier. Glädjande är att Akbayan nu säkrat den plats i representanthuset som man förlorade i förra valet.

– Jag känner mig otroligt stolt över kampanjen och över vad vi har åstadkommit. Partiet har nått ut till nya målgrupper och även återupptagit relationen till tidigare väljargrupper. Vi har stått upp för demokrati och mänskliga rättigheter trots att det politiska landskapet hårdnat, säger Rafaela David, partiordförande Akbayan.

Goda nyheter är också att Risa Hontiveros blivit omvald till senaten som enda oppositionspolitiker. Detta kommer sannolikt innebära att Risa Hontiveros kommer att utsättas för kraftiga påtryckningar.

– Risa Hontiveros kommer att behöva stort internationellt stöd för att kunna stå emot påtryckningarna. Risken är annars att Risa blir nästa Leila de Lima som fängslats på rättlösa grunder, säger Rafaela David.

Fotnot: Leila de Lima är en uttalad kritiker av president Dutertes krig mot narkotika.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 25/5-2022.

– Om projektet blir av är det en total katastrof, säger Liz Frank.

– Det var självklart för oss att mobilisera oss mot det här. Om de hittar gas eller olja kommer Okavangodeltat att förgiftas och vattenbristen bli total. Fiske och turism kommer försvinna och djur utrotas. Marken kommer inte gå att odla.

Urfolkens ledare får kunskap om sina rättigheter

Tack vare samarbetet med Palmecentret kunde WLC arrangera en tvådagars workshop med kort varsel för san-folkets ledare, och motståndet tog fart.

De flesta deltagarna var kvinnliga ledare och syftet var att utbilda dem i urfolkens rättigheter enligt FN:s deklaration, hur de kan driva påverkansarbete mot exploatering av naturresurser samt sprida kunskap i området.

WLC förstod snart att det kanadensiska företaget inte genomgått de processer som krävs för att få tillstånd från den lokala befolkningen. Och enligt en artikel i National Geographic har flera lokala ledare blivit lovade arbeten i utbyte mot tystnad.

– Konsultationen har varit mycket bristfällig. När företaget har närmat sig människorna för att informera om projektet har de inte alls talat om de negativa aspekterna, berättar Liz.

– Vi litar inte alls på ReconAfrica. De har sagt så mycket som inte alls visat sig stämma, som att de har tillstånd fast de inte har det. I sin marknadsföring pratar de om att det finns mycket vatten i Okavangofloden, men torka är redan ett stort problem här.

Motståndet växte till en global kampanj

WLC:s mobilisering mot oljeborrningen område fick ett fantastiskt gensvar. 120 nationella och 70 internationella organisationer gjorde ett gemensamt upprop (ett så kallat moratorium) om att tillfälligt stoppa projektet. När det namibiska parlamentet inte brydde sig om det publicerades det i en av de största dagstidningarna.

Kampanjen uppmärksammades då av omvärlden. Skådespelaren Leonardo Dicaprios organisation Re:wild har tweetat sitt stöd och Prins Harry har tillsammans med en namibisk kändis i ett öppet brev bett Namibia och Botswanas regeringar stoppa projektet. Efter all uppmärksamhet blev den namibiska regeringen till slut tvungna att anordna offentliga utfrågningar. De skedde dock med så kort varsel och få hade möjlighet att närvara. Något som enligt Liz gjordes med flit. Hon menar att regeringen framför allt valt att hålla ögon och öron stängda.

– De vet givetvis om att det inte finns vatten och vilka klimatförändringar som projektet kan medföra. Men de står på företagets sida. När ReconAfrica besökte presidenten sa denne att civilsamhället pratar för mycket och jagar bort investerare. Efter det skapade vi hashtagen #therighttotalktoomuch, berättar Liz.

WLC:s arbete mot oljeborrningen i Kavango-regionen fortsätter. Nästa stora event är en nationell konferens, ett slags folkets parlament, för att öka pressen på företaget.

– Just nu undersöker vi hur företaget kan ställas inför rätta. Som organisation har vi lärt oss otroligt mycket. Det vi kunde sätta igång med hjälp av Palmecentret har växt till en världsomfattande kampanj!

Röster på miljökonferensen Stockholm+50

I juni 2022 var WLC i Stockholm och deltog på FN:s miljökonferens Stockholm+50. Nadia April från organisationen berättade om fallet ReconAfrica i hemlandet och lyfte bland annat de säkerhetshot som klimatkrisen innebär samt behovet av en demokratisk dialog för rättvis omställning.

Mer om Palmecentret på Stockholm+50