Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Inför valet 2023 gick Move Forward Party (MFP) och Pheu Thai Party (”För Thailand”) in i ett samarbete för att bilda en gemensam regering om valresultatet skulle tillåta det. Pheu Thai lanserade Paetongtarn Shinawatra, yngsta dotter till den tidigare premiärministern och mångmiljardären Thaksin Shinawatra som också grundade partiet, som en av sina främsta kandidater i valet. Partiet har stort stöd på grund av sin populistiska och företagsvänliga agenda. Ett av Pheu Thais stora vallöften är att ge alla medborgare över 16 år ett bidrag på motsvarande 10 000 baht (SEK 3 000) i kryptovaluta.

I opinionsundersökningarna inför valet sågs Pheu Thai, som var det större av de två oppositionspartierna, som den mest sannolika vinnaren. På valdagen överträffade dock MFP förväntningarna och blev valets vinnare med 151 av de 500 folkvalda mandaten i representanthuset samtidigt som Pheu Thai fick 141 mandat. Tillsammans hade de med andra ord en klar majoritet i representanthuset.

För att bilda regering måste dock MFPs ledare Pita Limjaroenrat som premiärministerkandidat bli vald av en majoritet i båda kamrarna, inklusive senaten vars 250 delegater är utsedda av landets militär. Som befarat vägrade de konservativa senatorerna rösta för Pita. Partiets progressiva agenda var för kontroversiell för den politiska eliten att acceptera. För att vidare koppla sitt grepp om situationen användes en obskyr lag för att diskvalificera honom som parlamentsledamot. Han anklagades för att vara delägare i ett medieföretag, vilket parlamentsledamöter inte kan vara, och har suspenderats från sin post i avvaktan på beslut.

Efter fyra månaders politisk kohandel bakom lykta dörrar bytte Pheu Thai sida och allierade sig med partier som står militären nära. Efter förhandlingar kunde man enas om Srettha Thavisin, en affärsman inom fastighetsbranschen utan någon större politisk erfarenhet som premiärministerkandidat. Med senatens stöd kunde Pheu Thai bilda en koalitionsregering bestående av elva partier, ledd av Srettha Thavisin.

Ända sedan Thailand 1932 gick från absolut till konstitutionell monarki har landets politiska historia präglats av instabilitet. Nationen har genomgått inte mindre än tolv militärkupper (och ännu fler kuppförsök) och haft inte mindre än 20 olika konstitutioner. Många kommer säkert ihåg när ”gulskjortor” och ”rödtröjor” drabbade samman för 15 år sedan. Dessa protester speglade Thailands djupa sociala klyftor mellan de mer urbana eliterna och den fattiga, men alltmer politiskt medvetna landsbygdsbefolkningen. Historiker har beskrivit en ”ond cirkel av thailändsk politik”, där instabila demokratiskt valda civila regeringar alternerar med militära styren, under förevändning att återställa ordningen.

Sedan 2014 års militärkupp har thailändsk politik präglats starkt av det militära inflytandet. Omedelbart efter kuppen formades en så kallad expeditionsregering under ledning av den tidigare generalen Prayut Chan-o-cha. Det skulle sedan dröja fram till 2019 innan thailändarna fick möjlighet att rösta igen, då under en ny konstitution som garanterar militären ett stort politiskt inflytande. Prayut Chan-o-cha blev då vald till premiärminister med ett nybildat pro-militärt parti.

MFP har rötter i den ungdomsaktivism som utmanade det thailändska etablissemanget genom protester 2020–21. Demonstrationer utlöstes när författningsdomstolen beordrade upplösningen av MFPs föregångare, Future Forward Party. Demonstranterna såg domstolens beslut som politiskt motiverat och krävde att premiärminister Prayuth Chan-o-cha skulle avsättas, att en ny konstitution utarbetades och att alla de rättsprocesser som riktades mot aktivisterna skulle få ett slut. Eftersom många aktivister anklagades för brott mot majestätslagarna växte även krav på reformer av monarkin fram inom rörelsen.

MFPs politiska agenda skiljer sig från andra partiers. Partiet gick bland annat till val på att reformera välfärdssystemen, avveckla monopol, avskaffa obligatorisk värnplikt, decentralisering och legalisering av samkönade äktenskap. Men den fråga där MFP särskiljer sig mest är dess radikala hållning gentemot monarkin och militären.

Militären bevakar sina intressen

Valresultatet i Thailand innebar ett rejält bakslag för dess konservativa etablissemang och styrande elit och en enorm framgång för det progressiva Move Forward Party.

Det överraskande valresultatet väckte optimism bland den thailändska allmänheten, där MFP ingav hopp om förändring. Men valets efterspel visar på ytterligare ett land där den demokratiska tillbakagången sker inför öppen ridå.

Precis som i grannlandet Burma har militären utformat konstitutionen för att bevaka sina intressen och inflytande snarare än att erbjuda ett demokratiskt ramverk. Frågan är om Thailands progressiva rörelse kan förlita sig på det politiska systemet om man vill uppnå transformativ förändring?

MFP och dess föregångare, Future Forward Party (FFP), har med sina budskap lyckats nå grupper som tidigare känt sig marginaliserade eller underrepresenterade i thailändsk politik. Partiets valplattform fick starkt stöd framför allt hos unga väljare.

Valplattformen bygger på tre teman. Till att börja med förespråkar MFP reformer av Thailands sociala välfärdssystem för att ta itu med ojämlikhet. För det andra vill partiet avveckla flera monopol eller oligopol där förmögna familjer använder sina nätverk och politiska kopplingar, exempelvis inom bryggeriindustrin, för att åstadkomma en mer rättvis ekonomi. Slutligen och mest anmärkningsvärt tar MFP tydlig ställning mot auktoritärt styre, och vill reformera militären och monarkin. MFPs valframgångar innebär inte bara en utmaning av monarkins auktoritet utan också av djupt invanda sociala normer och traditioner inom familjer och på arbetsplatser.

I sitt avslutningstal i parlamentet sa MFP-ledaren Pita Limjaroenrat att Thailand redan har förändrats. Det är inte samma land som det var innan 14 maj. Författningsdomstolen har beordrat honom att lämna sin parlamentsplats.

Nu anklagas han för att ha brutit mot majestätslagarna. Även partiet står anklagat för att störta monarkin och riskerar att upplösas, vilket också skedde efter valet 2019. Det konservativa etablissemanget ser ut att segra på kort sikt, men frågan är om de häller bränsle på elden.

Kriangsak Teerakowitkajorn, vd på Just Economy and Labor Institute menar att trots att MFP lyckats ge en röst åt tidigare marginaliserade politiska och sociala strömningar i Thailand, domineras partiet fortfarande av en urban, utbildad medelklass. MFP behöver bygga tydligare social bas som inkluderar alla segment i samhället. Som rörelse är detta helt nödvändigt för att komma bort från medelklassens dominans och skapa mer utrymme för ledare från underrepresenterade samhällsklasser.

För uppnå förändring i ett odemokratiskt system behöver den progressiva rörelsen analysera hur man även kan arbeta utomparlamentariskt. Ett alltför ensidigt fokus på parlamentarisk politik och lagstiftning kommer inte att räcka för att överkomma de konstitutionella hindren och åstadkomma transformativ förändring.

Thailand är av stort geopolitiskt intresse, ett av få länder i regionen som är välvilligt inställt till väst. Även regionalt har Thailand en plats för sig med en viktig ekonomi. Både progressiva och konservativa aktörer i regionen följer utvecklingen i Thailand noga.

Därför är det extra viktigt att vi inom den internationella arbetarrörelsen visar vårt tydliga stöd för MFP och den vidare rörelsen. MFP, med alla sina styrkor och svagheter, är ett parti som kommer att fortsätta sträva efter förändring och hoppas att SAP kommer att prioritera att bygga upp en relation.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 26/10-2023.

Vad betyder folkbildning för internationell solidaritet och samarbete över gränser?

I samarbetet mellan ABF och den internationella organisationen IFWEA anordnas varje år den stora ungdomsutbildningen Youth Globalisation Awareness Programme (YGAP). Utbildningen arrangeras under två veckor i Kapstaden, där IFWEA har sitt sekretariat. Yngre personer aktiva inom arbetarrörelsen från hela världen samlas för att bygga global dialog och solidaritet, samt få fördjupande kunskaper om internationellt arbete.

– Att få umgås med och lära känna alla dessa engagerade och passionerade människor från olika delar av världen var verkligen en fantastisk upplevelse. Det stärkte min tro på vår förmåga att skapa verklig förändring genom samarbete.

Det berättar James Svanberg från Handelsanställdas förbund som var en av årets deltagare.

– Det stack ut för mig – hur lika vi alla är trots alla sociala skillnader. Det fick mig att uppskatta vad vi gemensamt kan uppnå på en global nivå. Men på ett personligt plan var det häpnadsväckande att uppleva hur lik du kan vara människor som bor tusentals mil ifrån dig, berättar Nina Tatiana Langit från Filippinerna som också deltog i årets utbildning.

Nina är idag anställd på IFWEA. Tidigare har hon arbetat på den filippinska folkbildningsorganisationen LEARN, som också är en samarbetspartner till Palmecentret och som utbildar arbetarrörelsen i allt från kollektivavtal och förhandlingsteknik till jämställdhet.

Nina Tatiana Langit. Foto: Linnéa Wennberg/ABF.

Även Özce Deda från Turkiet har liknande reflektioner.

– Att träffa och samarbeta med individer från olika bakgrunder och kulturer gav ett unikt perspektiv på globala frågor och kraften i internationellt samarbete. Det var första gången jag träffade människor från Bolivia, Pakistan och Filippinerna, säger hon.

Ösze jobbar på Palmecentrets partnerorganisation Zero Discrimination – en organisation som arbetar mot den utbredda diskrimineringen av romer i Turkiet.

Utbildning som bygger relationer

YGAP riktar sig till unga utbildningsledare, fackliga och ungdomsledare som är engagerade i att bygga en demokratisk arbetarrörelse. Genom utbildningen knyter deltagare kontakter inom rörelsen.

– Jag har ett nytt nätverk av personer med liknande yrkesroller i andra delar av världen, vilket kan resultera i internationella samarbeten, säger Linnea Jacobs. Hon arbetar som projektledare på ABF Stockholm och deltog även hon i årets utbildningsprogram.

Under utbildningen får deltagarna bland annat göra en mini-praktik hos lokala organisationer i Sydafrika. En sådan organisation är VPUU (Violence Prevention through Urban Upgrading) som arbetar med att förebygga våldsbrott och bygga trygga och inkluderande samhällen.

– Under dessa dagar hade jag möjligheten att få inblick i hur VPUU skapar bättre förutsättningar i de mest utsatta områdena, i tät samverkan och dialog med de bosatta, berättar Linnea.

– Dessa besök påminde mig om varför jag valde att engagera mig i arbetarrörelsen från början – kampen för en mer rättvis framtid, säger James Svanberg.

Fr.v. James Svanberg och Sergio Gerardo Manjon Cervantes under en redovisning. Foto: Linnéa Wennberg/ABF.

Stärkt internationellt engagemang

Utbildningen har också inspirerat till fortsatt internationellt engagemang och samarbete.

– Jag kommer även att sprida medvetenhet om de viktiga ämnena vi diskuterade under kursen. Både inom min fackförening och inom det Socialdemokratiska partiet, där målet är att bli en aktiv del av lösningen på globala utmaningar, säger James Svanberg.

– Engagemanget för mångfald och samarbete kommer att vara kärnan i mitt förhållningssätt till demokratisk organisering och internationell solidaritet, säger Ösze Deda.

***

IFWEA grundades efter andra världskriget. Organisationen har i mer än 70 år varit en plattform för arbetare globalt att dela resurser och kunskap i fackligt arbete och samhällsorganisering. Det är sprungit ur en idé om att vuxnas rätt till livslångt lärande är en hörnsten för demokrati – för medborgares aktiva politiska deltagande och för utveckling av demokratiska arbetarorganisationer. ABF stödjer sedan 2015 IFWEA genom Palmecentret, men var också med och grundade organisationen.

Läs mer om ABF:s samarbete med IFWEA.

Zimbabwe har sedan frigörelsen 1980 styrts av samma parti. Statskuppen 2017 som tvingade bort Robert Mugabe var på många sätt resultatet av en intern maktstrid inom regeringspartiet. Skillnaden efter kuppen var att militärer i än högre utsträckning tog upp ledande positioner inom beslutande organ och institutioner, där de tidigare bara varit del av administrationen blev flera nu ministrar. Mugabes tidigare högra hand och vicepresident, Emmerson Mnangagwa, lyftes upp av militären och utsågs till president och även partiets kandidat i valrörelsen 2018.

Oppositionen samlades i en koalition av partier som leddes av Nelson Chamisa (Citizens Coalition for Change, CCC). Den sittande presidenten Mnangagwa valdes då med knapp majoritet och även det här valet gav valkommissionen ZEC honom segern.

Ett krympande demokratiskt utrymme

Utvecklingen de senaste åren har kännetecknats av krympande socialt, ekonomiskt och politiskt utrymme, med centraliserad makt för presidenten och minskad möjlighet för översyn och kontroll hos parlamentet. Ytterligare begränsande lagstiftning har skapat självcensur hos civilsamhällesorganisationer, likaså har en hel del nya lagar införts som kraftigt begränsar organisations-, förenings- och demonstrationsfriheten.

En läkare eller sjuksköterska som strejkar mer än tre dagar riskerar nu sex månaders fängelse. Den selektiva tillämpningen av lagar kallas ”lawfare”, och har gjort det svårt för oppositionen att verka. Under mandatperioden har de fråntagits partihögkvarter, finansiering och många möten har nekats tillstånd.

Flera av ledarna och aktivister fängslas i väntan på utredning snarare än rättegång, vilket leder till långvariga frihetsberövanden. Oppositionsanhängare förföljs regelbundet och trakasseras. CCC uppmanar därför till en mangostrategi, att även om man kan vara grön på utsidan som Zanu, så får man ändå innerst inne rösta på CCC, som använder sig av den gula färgen.

ZANU-PFs partihögkvarter i Harare i korsningen Samora Machel/Rotten Row. Politbyrån och centralkommittén sammanträder där regelbundet, huset kallas Shake Shake eftersom det liknar förpackningen på en traditionell öl bryggd på durra och majs. Foto: Calle Sundstedt

Ekonomisk kris

Inflationen är tresiffrig och hälften av landets befolkning är beroende av matsubventioner. Statsskulden är nästan lika stor som BNP och inga nya lån ges eftersom flera tidigare har förfallit utan betalning.

Under mandatperioden har en lokal valuta återintroducerats men den har tappat i värde mot USD så att köpkraften hos allmänheten ytterligare har försvagats dramatiskt.

Lönerna hos offentliganställda betalas ut i lokal valuta samtidigt som varor och tjänster ofta kräver amerikanska dollar. Många hushåll tar sig runt med hjälp av remitteringar från utlandet, att vänner och släktingar som migrerat sänder hem pengar.

Politiskt deltagande

Kvinnors möjlighet till politiskt deltagande i en starkt polariserad miljö är begränsad. Den nya konstitutionen från 2013 har kvoterade platser, de 60 platserna fördelas proportionerligt till partierna utefter hur stödet utfallit i varje provins. Det konkreta resultatet är att kvinnor tar mindre och mindre andel av de direktvalda 210 stolarna, som har specifika valkretsar. Det har minskat med ungefär fyra procentenheter varje val. I år var det bara 70 kandidater som var kvinnor, jämfört med 567 män. CCC hade kandidater till alla 210 valkretsar, tio av 63 som tar plats är kvinnor.

Till de proportionerliga valen i andra kammaren (senaten) så tillämpar de varvade listor (zebra lists), men könsfördelning i parlamentet lämnar mycket i övrigt att önska.

Politiska partiers oförmåga att ha balanserade listor kritiseras av många. Sakhile Sifelani från Women in Politics Support Unit (WiPSU) säger att 50-50 borde gälla de direktvalda platserna. Vid en presskonferens dagen innan valet som anordnades av en valobservatörsgrupp bestående av zimbabwiska kvinnoorganisationer lyfte hon återigen frågan. Lösningarna kan se ut på olika sätt; antingen att valen blir proportionerliga, eller att varannan valkrets behöver representeras av en kvinna och att det skiftar mellan valen, eller att listan med kandidater på en provinsiell nivå behöver vara balanserad.

Valet kritiseras internationellt

Så efter valet, vad händer nu? Valövervakarna från EU och USA men även i regionen är samfälliga i sina preliminära utlåtanden, valen når inte upp till internationell standard. För första gången på länge pekar även den regionala organisationen SADC tydlig med att anmärka på oegentligheterna. CCC har förklarat att de anser valet olagligt och att de ska bevisa det. Det officiella valresultatet gav inte styrande parti 2/3-majoritet så under kommande mandatperiod blir det inte lika lätt för dem att stifta lagar utan att konsultera oppositionen.

Tillsammans gör vi mer demokrati

Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.

SWISHA EN GÅVA HÄR!

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 31/8-2023.

Den smala trappan upp till Eren Keskins advokatkontor i Istanbul ger en känsla av déjà-vu. Om jag inte missminner mig satt hon i samma lokaler när jag intervjuade henne redan för två decennier sedan. Det lilla skrivbordet, högarna med dokument på hyllorna, den låga takhöjden och advokatens engagemang – allt känns bekant. Det gäller även hennes skarpa hållning. Nyheten i denna miljö är en kattlåda och en skål med mat på golvet, avsedd för en tilltufsad gatukatt som Eren Keskin förbarmat sig över.

Riskerar fängelsestraff

Lika osentimental som förr om åren – jag stötte på henne en första gång redan på 1990-talet – konstaterar hon att hennes roll som tillfällig ansvarig utgivare för den prokurdiska tidningen Özgür Gündem år 2016 kan kosta henne sammanlagt 26 år och nio månaders fängelse. Domstolens utslag, som hon överklagat, rör bland annat att hon skulle ha propagerat för en terroristorganisation och varit medlem i en väpnad terroristorganisation. Mellan raderna avses PKK.

– Jag delar inte statens uppfattning. Jag har agerat för att försvara yttrandefriheten, kommenterar Eren Keskin, som var förhindrad att komma till Stockholm i februari för att ta emot Palmepriset. Ett utreseförbud är kopplat till hennes tillfälliga publicistiska gärning.

Hennes försvar drivs av andra advokater medan hon själv ägnar sig åt mål som främst gäller våldsutsatta flickor och kvinnor. Men även hbtqi-personer.

– Och så driver jag mål rörande de ”försvunna”, varav de flesta fallen är från 1990-talet. Men det förekommer också nutida försvinnanden.

Förbjudna protester

Eren brukar delta i en tyst protest som går under benämningen Lördagsmödrarna, Cumartesi Anneleri. Utanför Galatasaray, en legendarisk gymnasieskola i Istanbul, har flanörer i många år kunnat se anhöriga till spårlöst försvunna sitta samlade med porträtt av sina saknade i famnen. Deras tysta protest påminner om de statligt organiserade dödspatruller, Jitem, som tros ha mördat kurdiska aktivister på 1990-talet och röjt undan kropparna på hemlig plats.

”Turkiet är inte en rättsstat”

– Enligt turkisk lag kan dessa demonstrationer inte förbjudas. Men de förbjöds ändå 2018. Turkiet är inte en rättsstat, säger Eren Keskin illusionslöst.

Föreningen för mänskliga rättigheter i Turkiet, (İHD-İnsan Hakları Derneği), som hon är en ledande profil av, har överklagat förbudet till Högsta domstolen. När jag träffar henne i maj har Lördagsmödrarnas demonstration varit formellt tillåten i några veckor. Men strax före valet ställdes den in. Uppemot 30 personer brukar delta i manifestationen.

– Trots att det strider mot lagen har vi blivit frihetsberövade. Polisen brukar sätta handfängsel på oss. Poliser har misshandlat deltagare. De har föst in oss i polisbussar där vi hållits kvar i timmar.

Hatretorik mot hbtqi-samhället

Efter Erdogans seger i vårens president- och parlamentsval har han påbörjat sitt tredje decennium som Turkiets starke man och med ett allt hårdare grepp över makten. I ett land där det tidigare hölls årliga Prideparader, tills de totalförbjöds 2015, har presidenten och hans maktparti anammat en hatretorik mot hbtqi-samhället som påminner om högernationalismen i andra länder.

Eren Keskin konstaterar att denna retorik gagnat Erdogan i valrörelsen. När oppositionen utmålades som hbtqi-kramare och familjens förstörare var det en skrämselpropaganda som gick hem i många kretsar.

– Många trodde på Erdogan och det har skapat en farlig atmosfär för hbtqi-personer.

Sverige och europeiska länder böjer sig för Turkiet

Turkiet är mångårig medlem av Europarådet. Eren Keskin vill att dess Europadomstol tar upp fler turkiska mål och att medlemsstaterna sätter press på Ankara så att domstolens utslag efterlevs. Men i stället tycker hon sig se europeiska stater göra allt för stora eftergifter gentemot Turkiet.

– Om man inte pressar Turkiet att följa Europadomstolen kommer det här landet att bli som Turkmenistan, varnar hon.

– Europeiska länder borde sända fler delegationer till Turkiet, sätta kränkningarna av mänskliga rättigheter högt på agendan, införa embargon av olika slag och uppmärksamma fler rättsfall än Selahattin Demirtaş och Osman Kavala, säger Eren Keskin. Hon syftar på en tidigare kurdisk partiledare, som sitter fängslad sedan 2016, och en affärsman och filantrop som är dömd till livstid. Båda är grundlöst frihetsberövade enligt Europadomstolen som kräver deras villkorslösa frigivning.

Hon menar också att Sverige har böjt sig för utpressning från Ankara under Natoprocessen. Hon tar utvisningen av Mahmut Tat, som i december skickades från Migrationsverkets förvar till turkiskt fängelse, som exempel.

– Han har blivit misshandlad i Turkiet, säger Keskin om den utvisade som sägs vara cancersjuk och avtjänar ett långt straff för påstått samröre med PKK.

Hon påpekar att västerländska ambassader är välinformerade om situationen i Turkiet men ligger lågt. Inte minst av rädsla för att Turkiet ska öppna slussarna för de snart fyra miljoner syriska flyktingar som lever i landet med tillfälliga uppehållstillstånd. Syrierna har blivit slagpåsar i det rådande turkiska samhällsklimatet.

Valresultatet chockade oppositionen

Utgången i det turkiska valet kom som en chock för oppositionen men bekräftade insikten att konservatismen, religiositeten och turknationalismen sitter djup hos många väljare. Eren Keskin fruktar att det kommer att leda till ökad rasism mot de medborgare som inte är sunnimuslimska turkar. Vad tycker hon att oppositionen ska göra i rådande läge?

– Det är mycket svårt, svarar Eren Keskin som dock hoppas på den unga generationen.

– Och så måste europeiska länder sätta press på Turkiet!

Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare,  senast av Drama utan slut: Turkiet 100 år (Bokförlaget Atlas).

”För många av oss vändes livet upp och ner på morgonen den 24 februari. Livet delades in i ett före och ett efter. Det var den här dagen som många av oss förstod vad förlamande rädsla är och total hjälplöshet för att kunna påverka det som händer runt dig.”

Det skriver ABF:s kvinnogrupp i Ukraina i ett brev till Palmecentret där de tackar för det stöd som svenska folket och svensk arbetarrörelse har visat Ukraina. Genom stödet har de kunnat fortsätta sin verksamhet under riskfyllda och svåra krigsförhållanden.

ABF Ukraina bedriver studiecirklar i landet, och de har kommit att bli ett viktigt supportsystem sedan krigets start.

CIRKELLEDARE I KRIGSDRABBADE OMRÅDEN

De flesta av gruppens cirkel- och gruppledare bodde och befann sig i de mest utsatta områdena i Ukraina. I Charkiv, Kiev, Cherson, Berdjansk eller Zaporozjzjia. Många tvingades lämna allt för att rädda sig själva och sina familjer, för att sedan befinna sig med ingenting, i en främmande stad eller i ett helt främmande land. Ofta utan ID-handlingar, kunskap om språket och i chocktillstånd.

Som Svetlana från Cherson-regionen. När beskjutningarna började fattade hon ett blixtsnabbt beslut att fly med sin dotter och barnbarn. De kastade sig in i bilen och tog sig till Tyskland. Där har hon arbetat med att samordna aktiviteter och självhjälpsgrupper för ukrainska flyktingar.

Eller Inna från Belozerka som inte vågade lämna sin by trots ockupation eftersom hennes föräldrar var där. Hon beskrivs som en hjältinna i brevet, som använde alla möjligheter för kommunikation tillgängliga för att stödja motståndet. Hon fortsatte också sitt arbete som psykolog och organiserade bland annat studiecirklar för kvinnor att få en stund av lugn och för att sitta ner och prata över en kopp kaffe.

Eller Victoria från staden Ukrainsk. Genom sina kontakter bidrog hon till en snabb evakuering av människor och barn från krigszonen, vilket räddade flera liv. Efter att ha flytt till en för henne helt ny region, arbetade hon med ungdomar genom att organisera evenemang, studiecirklar och stödgrupper.

Det finns miljontals sådana berättelser. Men tack vare stöd från bland annat Palmecentrets insamling har ABF Ukraina kunnat ge ekonomisk stöttning till sina cirkel- och gruppledare.

ENORM SOLIDARITET

Palmecentret och hela den svenska arbetarrörelsen har samlat in drygt 3,5 miljoner kronor till stöd för Ukraina. Ett varmt tack till alla som har bidragit och för den enorma solidaritet som ni har visat. Vi fortsätter framåt att stödja folkrörelser i Ukraina som organiserar hjälp och som kämpar för demokrati och fred.

Ge en gåva här!

Obs! Beskrivning av självskadebeteende förekommer i artikeln.

***

Föreningen för Noll Diskriminering. Så står det på turkiska på det kontor i Istanbul där Elmas Arus har sin bas. Föreningen, som hon leder, har till syfte att förbättra levnadsvillkoren för romer i Turkiet. Republiken tros ha Europas största romska befolkning.

Identitet viktigast för väljare

Efter att ha verkat inom civilsamhällsorganisationer i två årtionden ställde Elmas Arus upp i årets val som parlamentskandidat för CHP, det Republikanska folkparti som grundades av Atatürk. Under denna valrörelse stod det klart för henne hur vanligt det är att turkiska väljare lägger sina röster på någon de kan identifiera sig med snarare än ett politiskt budskap. Hon kallar dessa väljarpreferenser för hemşehri, ett uttryck som kan översättas med ”folk som oss”.

– Det gäller för hela Turkiet, också i Istanbul, framhåller hon.

I denna megastad bor inflyttade från hela republiken. De flesta söker sig till sina gelikar, sina hemşehri, när de letar efter en bostad. Samma sak händer i politiken. Elmas Arus, som ofta kampanjade bland småföretagare, beskriver ett möte med en grönsakshandlare. När hon ville ha hans röst höll han fram en lökväxt och förklarade: ”Om du kan säga vad den här växten heter kommer du att få min röst”. Elmas Arus kunde.

– Det kanske verkar som en bagatell. Men det visar att politiker som inte förstår hur människor lever sina liv inte kan få deras röster.

Denna insikt ger också en förklaring till varför president Erdogan och hans maktparti AKP lockade så många konservativa sunnimuslimer, trots landets ekonomiska kris, korruptionen och ett trögt statligt hjälparbete efter jordbävningarna i februari, vilka skördade minst 50 000 dödsoffer.

Läs om Palmecentrets insamling till stöd för drabbade

”Jag ville inte spilla bort mitt liv”

För att förstå vidden av vad Elmas Arus har åstadkommit måste man ta del av hennes levnadshistoria. Hon växte upp i en stor romsk släktgemenskap som räknar till totalt 1 500 familjer. Hon kallar den inte klan utan använder hellre ordet ”dynasti”, sulale på turkiska. Bland de många tusen i denna ”dynasti” var hon den första flickan som fick börja skolan. Hon växte upp som enda dotter i en fembarnsfamilj. Hon var sin pappas ögonsten och han lärde henne tidigt att läsa. Det bara ökade Elmas aptit på mer kunskap. När hon var sex år rymde hon hemifrån till skolan.

– Det orsakade skandal i släkten. Andra familjer trodde att jag skulle få dåligt inflytande på deras flickor, som ofta blir bortgifta när de är 13–14 år.

Pappan lät henne gå klart de första årskurserna på villkor att hon skulle sluta skolan när hon kom upp i puberteten. När hon med tiden togs ur skolan fick hon först lära sig ett hantverk, broderi. Som trettonåring tilldelades hon också en häst och en kärra som hon använde för att samla in skrot för återvinning.

– Jag var duktig på att brodera, laga mat och dra in pengar. Jag lärde mig också att bli en skicklig dansare och det har hög status bland romer.

Friarna stöd snart i kö. Hon sågs som en idealisk äktenskapspartner. Men Elmas Arus ville inte fastna i romska kvinnors traditionella livsstil.

– Jag ville inte spilla bort mitt liv och leva som min mamma, förklarar hon.

I dag är Elmas stolt trebarnsmor. På bilden är döttrarna Lal och Asya. Foto: Bitte Hammargren

Examen till varje pris

Elmas ville ta jobb på en fabrik, men hennes pappa lät inte dottern arbeta utanför släkten. I hemlighet skrev hon dock in sig i en fortsättningsskola där elever fick plugga på egen hand fram till examen. Hon tvingades smussla med sina läroböcker, vilket var svårt i en familj där alla sov i samma rum. När hennes pappa hittade henne sovande med en skolbok på magen tog han boken och brände upp den i vredesmod. Elmas Arus blev desperat. Hon ville till varje pris läsa till sin examen – eller göra slut på sitt liv.

– Så jag skar mig i handleden, säger hon och visar ett ärr under armbandet.

Självmordsförsöket slutade med att pappan lät henne gå ytterligare tre år i skolan. Men därefter skulle det vara slut på studierna. Sen måste hon gifta sig. Men efter grundskolan skrev hon in sig på gymnasiet utan föräldrarnas vetskap. Hon började klä sig i skoluniform. Andra romska flickor retade henne för att hon började se ut som en gajé, ett romskt uttryck för majoritetssamhället.

– Men jag brydde mig inte. Jag räckte ut tungan åt dem.

Hinder är till för att övervinna

Elmas gick ut gymnasiet som en av skolans bästa elever och skaffade sig därefter en akademisk journalistutbildning. Men hon nöjde sig inte med den. Varje gång hon gick förbi Istanbuls universitet brukade hon tänka att ”en dag ska jag gå in genom den porten också”. Även den drömmen blev med tiden verklighet. Nu har hon två universitetsexamina, är gift med en man av egen fri vilja och stolt trebarnsmor.

– Ändå betraktas jag ofta som ”bara en zigenare”.

Men hinder i livet är till för att övervinna. Hennes nästa projekt blev att tillsammans med sin man göra en dokumentärfilm om romer runt om i Turkiet, den prisbelönta filmen Buçuk. Filmens titel, som betyder ”halva”, bygger på ett talesätt där det brukar heta att Turkiet består av ”72 och en halv” nationaliteter. Halvan syftar på romerna.

”Föreningen för Noll Diskriminering” står det på en skylt på turkiska på Elmas kontor. Foto: Bitte Hammargren

År 2010 lanserade Recep Tayyip Erdogan, då premiärminister, ett turkiskt roma-initiativ. Elmas Arus var en av talarna under invigningsceremonin.

– Men Erdogans utlovade satsningar på romerna har aldrig förverkligats, konstaterar hon.

Utöver hennes engagemang i Föreningen Noll Diskriminering, som stöds av Palmecentret, leder hon också nätverket Roda, i vilket 45 romska civilsamhällesorganisationer ingår.

Framför sig ser hon fler stängda dörrar som hon vill ta sig in genom.

– En dag ska jag gå in genom porten till det turkiska parlamentet som folkvald, säger hon beslutsam.

***

Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare av bland annat ”Drama utan slut: Turkiet 100 år”.

När vi pratar om hot mot demokratin är det kanske inte ovanligt att föreställa sig våldsamma militärkupper, säkerhetspoliser som slår ner demonstranter, och politiska motståndare, människorättsaktivister och journalister som fängslas, förföljs och riskerar sina liv.

Hela tiden möts vi av sådana horribla vittnesmål från modiga människor och motkrafter. Men det är inte bara dessa uppenbara attacker som hotar demokrati och frihet. Ofta bryts demokratin ner gradvis. Viktiga institutioner för en fungerade demokrati attackeras – som fria medier, ett oberoende rättsväsende och civilsamhället. Det kan ske subtilt och dikteras av mer eller mindre demokratiskt valda ledare.

Vi berättar om några exempel från samarbetspartners ute i världen från de senaste åren:

Ökad kontroll över civilsamhället i Zimbabwe

I Zimbabwe möts modiga aktivister av våld, men också av tonvis med administration. Det är sammantagna strategier för att succesivt strypa folkets rättigheter att tala, agera och röra sig fritt.

”För mig är självcensuren en av de allvarligaste konsekvenserna av det krympande demokratiska utrymmet.”

– Du börjar tänka på vad du säger – hur du säger det. Plötsligt säger du inte att vitt är vitt och blått är blått, utan du säger att blått är lite småvitt… För mig är den här självcensuren som vi lever med i Zimbabwe en av de allvarligaste konsekvenserna av det krympande demokratiska utrymmet för civilsamhällets organisationer.

Det berättar Daniel Maposa, grundare för teatergruppen Savanna Trust som är en av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Zimbabwe.

Han beskriver en subtil strategi för att strypa det demokratiska utrymmet. Säkerhetstjänsten ”hälsar på” hos organisationer för att tysta dem. Organisationerna förbjuds inte officiellt, men makthavarna sätter så komplicerade administrativa käppar i hjulen för dem att de till slut inte kan arbeta. Och en ny lagstiftning har gjort det möjligt för staten att öka kontrollen ytterligare.

Läs hela artikeln från 2022.

Turkiet: ”Myndigheten kan stänga organisationen”

I Turkiet har situationen för mänskliga rättigheter försämrats kraftigt. De som drabbas värst är människorättsaktivister, journalister, oppositionspolitiker och de som arbetar för kurders rättigheter.

– Vår organisation arbetar för att ge kurdiska akademiker en röst. Vi har nyligen åtalats för något som stått i vår tidning, trots att den inte är politisk. Det dyker upp okända människor som ställer frågor när vi har aktiviteter.

Det berättar Ayşe Tepe Doğan vid en intervju i höstas. Då representerade hon organisationen Ismail Besikci Foundation, vars verksamhet har blivit allt svårare att bedriva.

– Vi tillämpar självcensur. Innan vi till exempel går ut med ett pressmeddelande eller publicerar en rapport så skickar vi den till en jurist som går igenom innehållet. Vi kan bli anklagade för att sprida ”terroristpropaganda” och då kan myndigheten stänga organisationen.

Läs hela intervjun från 2022.

Kritiska röster tystas i Serbien

– Oppositionspartierna har systematiskt tryckts ner. Deras finansiering stryps och finansiärer hotas och förföljs, berättar demokratiaktivisten Tamara Tripić.

I Serbien har det demokratiska utrymmet minskat undan för undan. Det oberoende rättsväsendet har attackerats, media kontrollerats och oppositionen har tidigare stängts ute från parlamentet. I dag har oppositionen dock lyckats ta en plats efter det senaste parlamentsvalet 2022.

”Vi försöker uppmuntra medborgarna att vara aktiva.”

Som en motreaktion mot inskränkningar av demokratin grundade Tamara forumet Democratic Dialogue Network 2018. De anordnar seminarier och möten för att bygga allianser samt för att öka delaktigheten och medborgarnas förtroende för politikerna. De har gjort stora framsteg de senaste åren. Inför valet 2022 bidrog de till att skapa en allians mellan oppositionspartier.

– Regimens strategi är att utestänga alla nya krafter från politiken. Alla som är kritiska skräms till tystnad. Vi försöker uppmuntra medborgarna att vara aktiva, sa Tamara vid intervjutillfället.

Läs hela artikeln från 2021.

Förra årets Global Rights Index visade en fortsatt nedåtgående trend för arbetares rättigheter i världen. Enligt rapporten gör 87 procent av länder inskränkningar på strejkrätten, i 77 procent av länder hindras arbetares organisering och våldet mot fackliga ledare ökar.

Palmecentret stöttar partners i flera av de tio värsta länderna att arbeta i 2022, bland annat Eswatini och Burma/Myanmar:

Eswatini: Fackligt engagemang straffas

Sedan 2021 har våld och repression ökat i Eswatini när demokratiprotester brutalt slogs ned. Minst 72 demonstranter dödades och hundratals skadades. Yttrandefrihet och rätten att organisera sig har kraftigt inskränkts.

– Nu rör sig soldater och polis på gatorna och vi har utegångsförbud nattetid. Det har blivit svårt för vanliga medborgare att göra något för att förbättra sina liv och för arbetare att organisera sig, säger Wander Mkhonza, generalsekreterare och en av grundarna till landets textilarbetarfack ATUSWA.

18 000 personer jobbar inom textilindustrin i Eswatini. Alla företag utom ett är utlandsägda. Produktionsmål som inte nås tvingar arbetare till obetald övertid. En symaskin som går sönder leder till reducerade arbetstimmar. Och anslutning till ett fackförbund innebär förlorad möjlighet till lån och risk att avskedas för bagatellartade fel. Det senare var Wander Mkhonza själv med om.

– Men jag gick till rätten och vann. Arbetsgivaren medgav då att jag avskedades för mitt engagemang i fackföreningen.

Berättelsen är ifrån 2022. Läs den i sin helhet.

Den internationella fackliga samorganisationen ITUC uppmärksammande särskilt situationen i Eswatini tidigare i april i år: Läs mer.

Burma: Fackliga ledare måste gömma sig

– Alla viktigare fackliga ledare är eftersökta av militären. Några av dem har gripits, andra gömmer sig. Det finns fortfarande människor som vågar protestera öppet, men någon normal facklig verksamhet går inte att bedriva.

Det berättar den fackliga ledaren Khaing Zar vid ett intervjutillfälle i höstas. Hon lever numera i exil i Tyskland då hon tvingades att lämna landet efter militärkuppen i februari 2021.

Kuppen väckte enorma protester och tusentals modiga människor gav sig ut på gatorna för att visa sin avsky. De flesta var unga kvinnliga textilarbetare.

Men militärregimen svarade med brutalt våld. Oberoende media förbjöds och en 16 arbetarorganisationer förklarades olagliga. Arbetare och fackliga aktivister arresterades och dödades för att ha deltagit i protester och strejker. I mars förra året hade minst 1600 människor dödats av säkerhetsstyrkor och fler än 12 500 personer fängslats.

Trots den allvarliga situationen har Sveriges regering valt att skära ner det svenska biståndet till Burma med 60 procent.

– Minskningen går stick i stäv med statsministerns regeringsförklaring där civilsamhälle och demokratiaktivister skulle vara prioriterade, kommenterade Michael Hauer, Palmecentrets Asien-chef, efter beskedet i vintras.

Läs mer om Khaing Zar och situationen i Burma.

Namibia: Women’s Leadership Centre 

Women’s Leadership Centre (WLC) arbetar med att stärka kvinnor att ta tillvara sina rättigheter och vara politiska aktörer i samhället. De har bland annat mobiliserat 190 organisationer för att protestera mot en planerad oljeborrning i Kavangoregionen. Borrningsprojektet kommer få allvarliga konsekvenser för miljön och sanfolket i området.

Läs mer!

Palestina: Filastiniyat

Filastiniyat är en palestinsk civilsamhällesorganisation som vill öka kvinnors och ungdomars deltagande i samhället. De arbetar bland annat med att stärka och stötta kvinnliga journalister i Palestina.

Lär dig mer!

Turkiet: Eren Keskin

Eren Keskin är människorättsjurist och medordförande i IHD, Turkiets mest kända organisation för mänskliga rättigheter. Sedan 1990-talet har hon engagerat sig i minoritetsfrågor och erbjudit avgiftsfri juridisk assistans till kvinnor som utsatts för sexuell tortyr av statliga styrkor. Arbetet har gjort henne till måltavla för Erdoganregimen.

Läs mer!

Sydafrika: Ikhwezi Women’s Support Centre

Ikhwezi Women’s Support Centre arbetar med att ge stöd till våldsutsatta kvinnor och barn i Cathcart i de östra delarna av Sydafrika. Förutom stöd till offer håller Ikhwezi i utbildningar och pratar i skolor. Genom ett särskilt program engageras män att arbeta mot könsbaserat våld och sexuella trakasserier.

Läs mer!

Nordmakedonien: Kristina Ampeva och Glasen Tekstilec

Kristina Ampeva fick själv sparken från en textilindustri efter att ha kritiserat arbetsförhållandena. Då grundade hon organisationen Glasen Tekstilec för att stödja andra kvinnor i samma situation. Glasen Tekstilecs arbete har uppmärksammats och fått regeringen att inleda en dialog med dem och textilföretagen om förbättrade arbetsvillkor.

Läs mer!

Gör mer demokrati – stöd vårt arbete

Tack vare dessa och många andra kvinnorättskämpars arbete bli världen hela tiden lite mer jämställd och lite bättre.

Ge ditt stöd till dem och till folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.

Följ med i några nedslag i Ivannas vardag under året som har gått:

Tidigt i mars: Flyglarm och ångest

Vår första intervju i början på mars fick hastigt avbrytas. Flyglarmet ljöd och Ivanna var tvungen att snabbt bege sig till skyddsrummet. Natten innan hade flyglarmet ljudit gång på gång.

– Det är hemskt. Jag kan inte sova eller slappna av. Igår gick larmet när jag åt middag. Jag tar lugnande mediciner för att dämpa stressen, berättar Ivanna då.

Under omständigheterna lägger det fackliga ungdomsnätverket allt traditionellt arbete åt sidan för att organisera nödhjälp. Ivanna fokuserar på att leda och hålla kontakten med fackligt aktiva unga och mobilisera hjälp och stöd.

Läs hela intervjun.

Juni: Kriget blir vardag

När vi pratar med Ivanna har en hjälpsändning nyligen anlänt från Palmecentret och Kommunal. Den ska packas om och sändas ut till behövande runt om i Ukraina.

Vid det här laget har Ivanna återvänt till Kiev, efter att de ryska trupperna dragit sig tillbaka från huvudstadens omedelbara närhet. Hon har i viss mån lärt sig att leva med kriget. Ungdomsnätverket har växt och de har hittat rutiner för verksamheten. För facket handlar det inte längre bara om akuta åtgärder i en krigssituation.

– Även om det pågår krig i landet finns det människor som har problem på sina arbetsplatser och behöver stöd.

Samtidigt är de humanitära behoven fortfarande enorma. Bara i regionen Poltava finns det 130 000 flyktingar.

– Jag vet att vi kommer att vinna det här kriget. Men priset blir högt, med många döda och förstörd infrastruktur. Jag vill verkligen tacka alla i Sverige. Inte från något annat håll får vi lika mycket stöd, säger Ivanna vid intervjutillfället.

Läs hela intervjun.

Ivanna Khrapko och kollegor med försändelser av hjälpmaterial. Foto: Privat.

Augusti: Sex månader av krig

Inför sexmånadersdagen sedan krigets start – och Ukrainas självständighetsdag – är det oroligt. Det ryktas om en rysk terrorbombning, och mycket riktigt genomförs en rysk robotattack mot staden Tjaplyne. Flera raketer träffar en järnvägsstation i staden, minst 25 personer dödas och ett tiotal skadas.

Men när vi pratar med Ivanna inför självständighetsdagen har hon så mycket att göra att hon inte har tid att vara rädd.

– I juli hade vi en träff för det fackliga nätverket. Vi pratade inte bara fackliga frågor utan också om oss själva och hur vi känner oss. En psykolog deltog och stöttade oss i hur vi kan organisera våra liv.

I vissa delar rullar livet på någorlunda normalt och Ivanna pluggar engelska vid sidan av det fackliga arbetet.

Läs hela intervjun.

Deltagare på träff med det fackliga ungdomsnätverket. Foto: Privat

December: En jul i mörker

I december när vi pratar med Ivanna har hon just återvänt hem från staden Kherson, där hon ägnat några dagar åt att distribuera nödhjälp – under ständig beskjutning från ryskt artilleri.

Ivanna och hennes fackliga kollegor var där för att hjälpa medlemmar i facket med varma kläder, mat, madrasser, elgeneratorer och julklappar för barnen. Allt inhandlat med pengar från Palmecentrets insamling och från fackliga organisationer i världen som solidariskt ställer upp för Ukraina.

Vid det här laget är det tufft att hålla i gång det fackliga ungdomsnätverket. Krig, elavbrott och brist på varmvatten tar på krafterna.

– Vi har problem med att internet inte fungerar och mobilnätet delvis är förstört. Det är mycket svårare att hålla kontakten. Ärligt talat så är vi tröttkörda, men vi vet att vi förstås måste orka fortsätta, säger Ivanna vid intervjutillfället.

Läs hela intervjun.