Palmecenter

Svensk socialdemokrati har en unik och uthållig historia i kampen för en kärnvapenfri värld. På 1960-talet ville Högerpartiet och ÖB ha en svensk atombomb. Men regeringen Erlander drog slutsatsen att atombombsinnehav skulle göra Sverige till ett mål och drastiskt minska vår säkerhet.

1961 lanserade Sverige Undénplanen om att bilda en atomfri klubb i FN för att få kärnvapenstaterna att sluta provtesta. 1968 fick S-kvinnorna partikongressen att besluta att Sverige aldrig skulle anskaffa kärnvapen.

På FN:s första miljökonferens 1972 i Stockholm kallade Olof Palme USA:s bombkrig i Vietnam för ett miljömord. 1982 lanserade Palmekommissionen doktrinen om Gemensam säkerhet: ”Den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för hot om ömsesidig förintelse”.

Att atombombshotet oroar visar Sifo-undersökningar från 2017 och 2018: fler än 4 av 5 svenskar vill att Sverige skriver under kärnvapenförbudet. Så vill också de flesta vetenskapsmän, forskare och fredspristagare.

Kärnvapenstaterna har svikit sina löften att börja avskaffa sina domedagsvapen. Därför har fyra nya kärnvapenstater, alla i konflikt, tillkommit: Indien, Pakistan, Israel och Nordkorea. Nato har också amerikanska kärnvapen utplacerade i Belgien, Holland, Italien, Turkiet och Tyskland samt på örlogsfartyg. För dessa vapen finns, liksom för de ryska, en fullt utbyggd strategi för första användning i Europa.

Risken för en ny kapprustning med kärnvapen i Europa är mycket stor. Även finansvärlden inser faran. Den Fjärde AP-fonden har rensat bort alla bolag med koppling till kärnvapen, totalt 45 stycken, främst amerikanska, ur sin portfölj.

Att inte ta klar ställning kan tolkas som medgivande. Att vika sig för tomma hot är inte bara förnedrande, det äventyrar vår säkerhet och vårt oberoende. De borgerliga partierna och SD är negativa till kärnvapenförbudet, de räds osannolika sanktioner från Nato och USA. I stället vill de finna säkerhet under ett radioaktivt ”kärnvapenparaply”!

I Sälen i januari 2018 förklarade Margot Wallström att ”risken för att kärnvapen kommer att användas är i dag större än på mycket länge”. Hon tillade vad vi socialdemokrater alltid har sagt i denna ödesfråga: ”Passivitet är ingen option”.

Vid samma konferens underströk Stefan Löfven att ”hotet av ett kärnvapenkrig är det enskilt största hotet mot vår gemensamma överlevnad. Att bygga säkerhet på hot om ömsesidig förstörelse är ohållbart”. Med tydlig referens till Olof Palme tillade statsministern: ”Vi använder diplomati, internationellt samarbete och förtroendeskapande åtgärder i vårt arbete för fred och gemensam säkerhet”.

Både i årets EU-val och i nästa riksdagsval blir socialdemokratins vägval i denna livsviktiga fråga avgörande för många medborgares ställningstagande. Regeringen bör därför snarast tillkännage sin målsättning att Sveriges riksdag ratificerar FN-avtalet om ett förbud mot kärnvapen.

Riksdagsledamöterna har också ett enskilt ansvar. De borde följa kollegerna i finska utrikesutskottet, som i fjol enhälligt uttalade: ”Konventionen om kärnvapenförbud utgör i sig inte ett hot mot icke-spridningsfördraget eller det fullständiga provstoppsavtalet eller mot de internationella förpliktelser som följer med dem. Snarare stöder och kompletterar konventionen de andra avtalen och förpliktelserna.”

Motståndare till president Rodrigo Dutertes regim i Filippinerna utsätts för hot om våld, och personer som opponerar sig har också mördats inom ramen för ”kriget mot droger”. Det utomrättsliga mördandet som sker systematiskt och som varit Dutertes främsta vallöfte. Journalister och politiker som inte allierar sig med presidenten skräms till tystnad om de granskar eller undersöker makten.

Den 13 maj är det val i Filippinerna. Och de många politiker som redan allierat sig med presidenten ser ut att bli ännu fler. Men de som vägrar ansluta sig till Duterte finns också, i senaten och högsta domstolen och bland gräsrotsaktivister och i fackföreningsrörelsen. Olof Palmes Internationella Center samarbetar sedan länge med filippinska motkrafter på alla dessa nivåer, men de vittnar om en allt svårare kamp.

I Filippinerna har man precis som i USA mellanårsval, där den demokratiskt valda församlingen – kongressen, med representanthus och senat – väljs mitt i presidentperioden. Hälften av senatens 24 stolar ska tillsättas och många av representanthusets stolar är valbara i mellanårsvalet. En annan likhet är att båda länderna sedan presidentvalen 2016 styrs av auktoritära populistiska ledare. President Donald Trump och president Duterte är hårdföra och impulsiva på samma skrämmande vis.

De senaste opinionsmätningarna förutspår att oppositionens samtliga åtta senatorskandidater riskerar att inte bli valda till en av de tolv platserna i senaten som ska tillsättas. För presidenten skulle övertaget i senaten betyda att vägen ligger öppen för att ytterligare kunna toppstyra Filippinerna och ändra i landets konstitution.

I senaten har nämligen vissa av Dutertes idéer och förslag kunnat stoppas hittills, genom en viss majoritet av oppositionella senatorer. En av dessa senatorer är Risa Hontiveros, som tillhör svenska Socialdemokraternas systerparti Akbayan, hon sitter lyckligtvis säkert på en av de tolv ickevalbara stolarna. I kongressens representanthus har det lilla socialdemokratiska partiet Akbayan som bäst chans till en stol – vilket är vad man i dagsläget innehar – och förlorar man den också försvinner många års viktig kamp.

Inom oppositionen är man nu också rädda för vad Duterte kan åstadkomma när det blir dags för honom att ersätta ytterligare domare i högsta domstolen. I slutet av året kan då så många som tolv av de totalt femton domarna i högsta domstolen vara utsedda av honom.

Att Duterte får ytterligare makt i Filippinerna, på grund av men kanske också trots sin hårdföra populism – där galenskapen i hans utomrättsliga mördande genom sitt ”krig mot droger” blivit vida känt – är djupt oroande. Han har förbjudit Internationella brottsmålsdomstolen (ICC) att verka i landet och han har slagit ner på alla försök som gjorts att undersöka de överträdelser av mänskliga rättigheter som begåtts under hans tid som president. Även de som undersökt tvivelaktiga kopplingar till honom och hans familj, som till exempel att hans son misstänks ha kopplingar till storskalig narkotikasmuggling, utsätts för munkavle genom olika uppseendeväckande rättspiruetter.

Olof Palmes Internationella Center har länge varit verksamma i Filippinerna. Tillsammans med våra medlemsorganisationer i Sverige som stöttar de projekt vi bedriver i Filippinerna, bland annat Kommunal, Livs och Seko, ser vi hur utrymmet för civilsamhällesorganisationer och gräsrotsarbete krymper i Dutertes våldsamma grepp om landet.

Vi måste stå upp för alla dessa personer som orkar fortsätta kämpa i Filippinerna, och vi får hoppas att oppositionen lyckas bättre än vad opinionsmätningarna förutspår i morgon.

Här finns bland annat texter om människor i Nordmakedonien, Zimbabwe, Filippinerna och Belarus som kämpar för en bättre värld. Ladda ner tidningen eller beställ den här.

Första maj drar i gång tidigt. Det börjar redan i gryningen svensk tid när feminister och fredsvänner i Filippinerna (som ligger 6 timmar före Sverige) ställer upp för att demonstrera för jämställdhet, demokrati och social trygghet och fortsätter fram till långt in på natten då de mexikanska hushållsarbetarna fyller gatorna på andra sidan jordklotet.

Progressiva rörelser behövs, inte bara på första maj utan 365 dagar om året. Den globala arbetarrörelsen består av tusentals olika stämmor som tillsammans bildar en mäktig kör för fred, frihet och rättvisa.

Traditionen med första maj-demonstrationer inleddes 1890, efter ett beslut på en internationell arbetarkongress. Från början stod kampen för 8 timmars arbetsdag i fokus. Parollerna har skiftat genom åren, likaså antalet deltagare. När de politiska vindarna blåst åt vårt håll har demonstrationerna varit stora, ibland har det varit glesare led ett par år innan det har vänt igen. Men demonstrationerna har fortsatt.

Första maj är en viktig högtidsdag. Men 2019 kanske ännu viktigare än vanligt. Högernationalismens vindar viner kallt. Valrörelsen till Europaparlamentsvalet – Ödesvalet som det kallats – har dragit i gång. Marie Nilsson, som är förbundsordförande för vår medlemsorganisation IF Metall, skriver i Dagens Arbete varför hon tänker demonstrera på första maj: ”Det känns faktiskt viktigare än på mycket länge. Riksdagen har en bred högermajoritet. Extremhögern vinner mark i hela Europa.”

Arbetarrörelsen är den motkraft som kan vända utvecklingen. Tillsammans ska vi manifestera på gator och torg för demokratiska och jämlika samhällen. För hållbar utveckling och för alla människors lika rätt. För fred och nedrustning i en tid när världens samlade militära utgifter är på den högsta nivån sedan kalla krigets dagar. Så alldeles självklart ska Sverige skriva under FN:s förbud mot kärnvapen – det blir min första maj-paroll.

Himaya Montenegro och Novelita Palisoc, som oftast kallar sig för Maia och Novy, är nära vänner, med många år bakom sig som hushållsarbetare. Maia fick sitt första jobb hos en familj när hon var 11 år gammal.

Båda är ledande personer inom United, det filippinska facket för hushållsarbetare. Facket organiserar endast omkring 2 000 av landets cirka 1,8 miljoner hushållsarbetare. Men bara att det finns en organisation som ger röst åt hushållsarbetare i media och i förhandlingar med myndigheterna är av betydelse.

– I morgon reser jag till Sydafrika för att vara med på kongress med det internationella facket för hushållsarbetare, säger Novy, den dag jag träffar dem i Manila. En resa som ledde till att hon valdes in i styrelsen för den internationella organisationen.

Novy har som många andra filippinska kvinnor erfarenhet av att arbeta i familjer utomlands. Tiden i Qatar beskriver hon som två års helvete, under förhållanden som påminde mer om slaveri än ett anständigt arbete.

Familjen hon arbetade för hyrde ut henne som tvätterska och la beslag på halva hennes lön. Hon fick sätta sig i skuld för att få visum och om hon inte arbetade av skulden hotade arbetsgivaren med att inte lämna tillbaka hennes pass. På lediga dagar var hon instängd på ett härbärge där de inte fick tillräckligt att äta.

Men även i dag har hon en tuff arbetssituation. Mannen i familjen där Novy arbetar in dag har drabbats av en stroke och behöver mycket stöd. Varje natt sover Novy på en madrass på golvet bredvid sin arbetsgivare. Dock arbetar hon inte längre heltid i familjen, som har fått ta in ytterligare en anställd som stöd.

Både Maia och Novy har haft turen att efter en tid hamna i familjer där de fått chansen att utbilda sig vid sidan av arbetet. Framför allt har det varit män och manliga släktingar till familjerna som visat välvilja och ställt upp.

– Jag tog hand om tre hus på dagarna, och studerade om kvällarna. Mannens brorson köpte skolböcker åt mig, berättar Maia.

Hushållsarbetarnas fackförening är ansluten till Learn, som är en organisation som närmast liknar ABF, och inte en facklig centralorganisation. I Filippinerna stämplas facket som radikala bråkmakare, och det skrämmer vissa från att ansluta sig.

– När medvetenheten ökar är förhoppningen att hushållsarbetarna ansluter sig till den fackliga organisationen Sentro, säger Jennifer Albano, generalsekreterare i Learn.

Palmecentret och en rad svenska medlemsorganisationer samarbetar med Learn och Sentro. Det internationella facket International Domestic Workers Federation stöds genom ett projekt som Kommunal driver genom Palmecentret.

Kvinnorna kommer från olika etniska grupper. Många av dem har varit med om svåra händelser. Men genom Vive Zene kan de få hjälp att organisera sig för att förbättra sin situation.

Se en kortfilm om Nizama som arbetar som lärare och har ett litet stall med kor vid sidan om sitt lärarjobb:

Se en kortfilm om Mevlida som är aktiv i en förening för återvändande kvinnor som ägnar sig åt lantbruk och hantverk.

Läs mer om vårt arbete för fred, demokrati och mänskliga rättigheter i Europa här.

– Vår demokrati är begränsad. Situationen förhindrar arbetet för grundläggande rättigheter, säger Ming Lam från Hong Kong Confederation of Trade Union (HKCTU).

HKTCU, den fria fackliga landsorganisationen i Hongkong, bildades 1990. Precis som i den svenska arbetarrörelsens barndom är kampen för utökad demokrati en viktig fråga.

– Fackföreningsrörelsen måste slåss för mer demokrati. Som det är i dag hindras arbetarklassen från att ta del av politiken, säger Ming Lam.

Arbetarna missgynnas av systemet

Hongkong var tidigare brittiskt, men avkoloniserades 1997 och är nu en delvis självstyrande del av Kina. När det gäller demokratiska fri- och rättigheter har Hongkong på flera sätt ett starkare skydd än fastlands-Kina. Men det finns begränsningar.

Hongkong har ett eget parlament, men bara cirka hälften av platserna tillsätts genom val. Resten utses indirekt, bland annat av näringslivet.

Att storföretagen kan välja sina egna representanter till parlamentet missgynnar arbetarna. Ett resultat av det är att det saknas regler för arbetstider, Ming Lam berättar att den genomsnittliga arbetstiden är 55 timmar i veckan.

– Men många arbetar upp till 72 timmar i veckan, det gäller bland annat säkerhetsvakter, städare, anställda i äldreomsorgen och andra med fysiskt tunga arbeten.

Fackets styrka är solidariteten

Ett annat problem är bristen på kollektiva förhandlingar. Fackets styrka är solidariteten, insikten om att man är starka tillsammans. Men det kan vara svårt att använda den kraften om få är med i facket. Förbunden inom HKCTU har cirka 190 000 medlemmar, det är bara 5 procent av arbetskraften. Mindre än 1 procent av löntagarna täcks av kollektivavtal.

– Det viktigaste är att organisera. I sektorer där vi är organiserade är villkoren mycket bättre, säger Ming Lam.

Det finns vissa sektorer där facket är starkt. En sådan är skolbranschen – nästan 90 procent av lärarna är anslutna till lärarfacket. Bussförare och flygbolagsanställda har också starka fackföreningar.

Organisering av deltidsanställda

– En av våra utmaningar är att många arbetar som frilansare, på deltid, eller byter jobb ofta. Det är viktigt att de också är med i facket, säger Ming Lam.

Nyligen har HKCTU haft ett lyckat organiseringsprojekt för musiklärare, som har fått en egen fackförening.

Musiklärarna som undervisar på olika skolor i Hongkong har formellt setts som egenföretagare, men facket menar att de ska räknas som anställda.

Ming Lam berättar att musiklärarna hade kontakt med varandra genom olika nätverk redan innan fackföreningen bildades.

– Vi tog tillvara på det och hjälpte dem att organisera sig. Musiklärarna hade många problem på sina arbeten, men nu har det blivit bättre.

Arbetarrörelsens internationella solidaritet är för många förknippat med namnet Olof Palme.

Men redan i arbetarrörelsens barndom fanns en insikt om det ömsesidiga beroendet mellan människor, inte bara i vårt närområde, utan över hela världen. Hjalmar Branting, Sveriges första socialdemokratiska statsminister, fick Nobels fredspris 1921, bland annat för sitt arbete inom Nationernas Förbund (föregångaren till FN).

Sedan fanns förstås alla gräsrötterna: människorna som studerade internationella frågor på sin fritid, som byggde fackliga samarbeten över gränserna, hjälpte politiska flyktingar och protesterade mot förföljelser av oppositionella i Tsar-Ryssland.

Samma typ av människor, arbetarrörelsens gräsrötter, bar under 1900-talet upp kampen mot apartheid i Sydafrika och för demokrati i Chile.

Många som i dag är aktiva i arbetarrörelsen har berättat att det var internationalismen som fick dem att engagera sig en gång i tiden. Det gäller inte bara för Socialdemokraterna, utan även för våra fackliga medlemsorganisationer, som bedriver en imponerande internationell verksamhet.

Många inom fackförbunden kan vittna om att det globala arbetet kan hjälpa till att värva medlemmar. För en hel del människor, inte minst unga, kan internationella frågor kännas minst lika relevanta som till exempel schyssta arbetsvillkor. Solidariteten är en kraft för att öka friheten i samhället, eftersom ingen är fri förrän alla är fria.

Världen brinner – polariseringen ökar och antidemokratiska krafter vinner terräng. På Olof Palmes Internationella Center brinner vi för världen. Vi stöttar de krafter som bjuder motstånd. Som trots repression fortsätter kampen för demokratiska fri- och rättigheter. Det är både ljus och mörker. I Serbien vädrar oppositionen morgonluft. Folket protesterar mot den högernationalistiska regeringen. I Turkiet förbereder man sig för helgens lokalval samtidigt som tusentals lokalpolitiker från det socialdemokratiska partiet HDP sitter fängslade.

Det finns många sätt att stötta Palmecentrets verksamhet. Bjud gärna in era vänner att gilla oss på Facebook eller prenumerera på vårt nyhetsbrev. En stor del av Palmecentrets projektverksamhet finansieras av Sida men kräver en egeninsats. Vi är därför beroende av de bidrag som kommer in, inte minst från våra månadsgivare.

Många av er som läser detta är säkert redan månadsgivare. Ett stort tack till er – ni är ryggraden i den svenska arbetarrörelsens solidaritetsarbete.

Lars Jederlunds Ödesvalet, som ges ut av Premiss förlag i samarbete med Palmecentret, beskriver partier som befinner sig till höger om den traditionella högern. Boken berättar vad de vill göra med Europa. Och konstaterar att det är klokt att ta dem på orden – de menar vad de säger!

Intervjuer med de företrädare han träffat varvas med fakta i boken, som är nödvändig läsning för att bättre förstå den hotbild som tornar upp sig inför Europaparlamentsvalet den 26 maj.

Beställ boken! 175 kr/st, inklusive porto. 150 kr/st, inklusive porto, vid köp av minst 100 st. Maila catherine.elmlund@arenagruppen.se och uppge antal och leverans- samt fakturaadress.

– Jag träffade Olof Palme när jag kom till Sverige 1978 för att protestera mot neutronbomben. Den hade tagits fram för att vara en ”användbar” kärnvapenbomb, den var liten och skulle döda människor men inte förstöra byggnader eller stridsvagnar. Det är precis vad Donald Trump och Vladimir Putin siktar på att kunna ta fram nu. Jag är verkligen orolig eftersom jag är säker på att om de skulle användas kan det leda till ett storkrig som utplånar det mesta av livet på jorden, säger Daniel Ellsberg.

Olof Palme var också motståndare till neutronbomben. De samlade protesterna ledde faktiskt till att president Jimmy Carter drog tillbaka planerna på att utveckla neutronbomben.

Efter att ha deltagit i kriget i Vietnam började Daniel Ellsberg jobba som militäranalytiker och med att planera för kärnvapenkrig. Det var under den tiden han ändrade åsikt om kriget vilket ledde till beslutet att tillsammans med en före detta kollega kopiera 7 000 sidor hemligstämplat material och så småningom läcka det till pressen. De så kallade ”Pentagonpapperna” visade hur det amerikanska folket hade vilseletts om möjligheterna att vinna kriget i Vietnam. Den nyvalde presidenten Richard Nixon fortsatte i samma spår.

– Jag visste att Nixon inte skulle avsluta kriget. Han hotade med att eskalera vilket han trodde skulle leda till att man vann kriget. Jag var säker på att det inte skulle lyckas och det enda sätt jag kunde komma på att skapa ett motstånd var att visa att fyra tidigare presidenter hade ljugit på samma sätt.

– Jag trodde att jag skulle tillbringa resten av livet i fängelse, säger Daniel Ellsberg.

Han ser det som ett lika naturligt beslut som att riskera livet när han var marinsoldat.

– Jag var en av tre miljoner personer som åkte till Vietnam. Det var helt naturligt att riskera liv och lem när du trodde på kriget. När jag insåg att kriget var fel, och att det skulle fortsätta, stod jag inför samma slags beslut.

USA och Ryssland sitter i dag på varsin domedagsmaskin i form av ett stort antal kärnvapen. Att båda länderna nu har dragit sig ur INF-avtalet från 1987 om nedrustning av medel- och kortdistansrobotar riskerar, enligt Daniel Ellsberg, att göra världen ännu farligare. Om till exempel Nato skulle placera ut nya kärnvapen i Europa som kan nå Moskva på några minuter ökar spänningen. Han påminner om att världen vid flera tillfällen har varit på randen av kärnvapenkrig på grund av falsklarm.

– Människor som, med rätta, är oroade över klimatförändringar borde vara lika oroliga över ett kärnvapenkrig. Det får samma effekt på mänskligheten. Men värre, när du ser på hur fort det går.

Sverige röstade för FN:s konvention om kärnvapenförbud 2017 men har ännu inte ratificerat (skrivit under) den. Det finns de som argumenterar mot ratificering eftersom det skulle kunna tolkas som att Sverige kritiserade Nato.

– Nato måste kritiseras, organisationen har det värsta strategiska konceptet i mänsklighetens historia. Ingen nation, ingen allians har haft möjligheten att utrota livet på jorden. Det är vad Nato och Ryssland kan göra. Det är oacceptabelt, säger Daniel Ellsberg.

– Sverige är fritt att kritisera och jag hoppas att man kommer göra det. Jag hoppas att vi får höra Margot Wallström säga, och jag skulle önska att få höra det från försvarsminister Peter Hultqvist och från statsministern, att varken USA eller Ryssland har rätt att ta världen som gisslan genom att bygga nya vapen i strid mot INF-avtalet. Om de inte säger det innebär det att de legitimerar det.

– Nato är inte en vanlig försvarsallians, det är en organisation för att vara först med att använda kärnvapen. Nato har förbundit sig att inte bara att slå tillbaka vid ett kärnvapenangrepp utan att vara först med kärnvapenanfall i händelse av anfall med konventionella vapen.

Nyhetsbrev

Stöd oss

Arbetarna missgynnas av systemet

Fackets styrka är solidariteten

Organisering av deltidsanställda