Palmecenter

Coronakrisen riskerar att kasta ytterligare en halv miljard människor i fattigdom och ställa tillbaka kampen mot fattigdom flera decennier enligt Oxfam. Hur kan man rikta stöd till människor som står utanför de sociala skyddsnäten? Vilka åtgärder skulle kunna hjälpa de hårt drabbade länderna – på kort och lång sikt – att resa sig ur fattigdomen? Hör Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström i samtal med Robert Höglund från Oxfam och Naome Chakanya från Zimbabwiska tankesmedjan LEDRIZ.

Första maj är den internationella arbetarrörelsens högtidsdag. Vanligtvis ger sig miljoner människor världen över ut på gator och torg för att manifestera och demonstrera mot orättvisor, för det jämlika samhället. Ilska och frustration blir till slagord och kampsång och är en nödvändig energiinjektion i den internationella frihetskampen. I år hindrar en global pandemi oss från att samlas men behovet av att mobilisera motkraften är större än någonsin. Vi befinner oss i en världsomspännande hälsokris som ger nästintill oöverblickbara socioekonomiska effekter.

I Sverige skyddas de flesta av de sociala trygghetssystem som den fackliga rörelsen kämpat för i över 100 år. Så ser det tyvärr inte ut i större delen av världen. De redan mest utsatta drabbas hårdast – både ekonomiskt och socialt. ILO, International Labour Organisation, varnar för runt 195 miljoner människor världen över kan komma att förlora sina jobb som ett resultat av Coronaviruset. Det är löntagare, vanligt folk som drabbas av virusets framfart runt om i världen. Men krisen påverkar också våra demokratiska fri och rättigheter.

I land efter land ser vi hur auktoritära ledare utnyttjar krisläget för att förtrycka oliktänkande, minska utrymmet för civilsamhället och för att kväva oppositionen. De organisationer runtom i världen Palmecentret stöder är fackliga kämpar och aktivister i över 20 länder behovet av stöd är stort. Vi når ut till de som nu allra mest behöver det. Hushållsarbetare, migrantarbetare, textilarbetare och andra hårt utsatta grupper som på löpande band blir av med sina jobb när världsekonomin knakar. De som arbetar utan skyddskläder, som saknar sjukförsäkring och som riskerar sitt arbete om de blir sjuka. Där det saknas sociala trygghetssystem och där de som blir av med jobbet riskerar att hamna på gatan.

Våra insatser är skillnaden mellan demokrati och diktatur, mellan bostad och gatan och mellan arbete eller fattigdom och svält. För där det inte finns demokratiska strukturer och trygghetssystem behövs lokal aktivism. När arbetsgivare försöker göra sig av med äldre, sjuka eller fackligt aktiva med viruset som ursäkt behövs kollegor som kan stå upp för det anständiga. Krisen har drabbat dem hårt.

Vi, den svenska arbetarrörelsen, kan fortsatt vara motkraften om vi alla hjälps åt.

För vårt ansvar tar inte slut vid Sveriges gränser. Vår rörelse är global.

Kärnan i socialdemokratin är solidariteten – insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra och ansvar för varandra. Det är coronakrisen ett tydligt exempel på.

Låt inte nationalistiska tankeströmningar skärma av oss från resten av världen. På årets första maj tvingas vi stanna inne, men vår kamp stannar inte upp. Vi fortsätter stötta våra kamrater världen över som kämpar för sina rättigheter, och som riskerar att förlora allt i krisens spår- Gränslös solidaritet måste vara arbetarrörelsens verklighet. Nu är tiden att visa praktisk och gränslös solidaritet!

Vi befinner oss mitt i den globala kris som coronapandemin skapat. Ändå måste vi orka blicka framåt och agera för att den värld vi har i morgon blir bättre rustad för att bekämpa såväl framtida pandemier, som att ta oss an de globala utmaningar som vi bara kan lösa genom internationellt samarbete.

Den dag vi lämnar corona bakom oss återstår globala utmaningar som klimatet, migrationen, kärnvapnen, regler för världshandeln, väpnade konflikter, svält och förtryck som alla kräver att vi hittar former för global samverkan.

Den situation vi just nu befinner oss är en världsomspännande hälsokris, men i lika hög grad en socioekonomisk kris och ett stresstest för demokratin. En kris som rimligen borde få världens ledare att inse att i längden vinner vi alla på att agera gemensamt.

Men mycket av det vi hittills har sett under coronakrisen har varit steg i fel riktning, med återgång till en extrem nationalism. Ett allas krig mot alla istället för nödvändigt internationellt samarbete.

Farliga spänningar

FN:s säkerhetsråd har inte kunnat ena sig kring ett gemensamt agerande mot pandemin. EU-samarbetet har fått stå tillbaka, när länderna i Europa handlar utan samordning. Misstron och spänningarna mellan Kina och USA är farliga i en tid när samverkan behövs mer än någonsin. Trumps beslut att avbryta finansieringen till Världshälsoorganisationen (WHO) innebär ett sabotage mot insatserna mot coronaviruset.

Vi ser allt fler exempel på auktoritära ledare som utnyttjar pandemin som en ursäkt för att inskränka demokrati och mänskliga rättigheter, på ett mer långtgående sätt än vad kampen mot coronaviruset kräver. Restriktioner och hot mot media som sprider en ”felaktig” bild av läget är skrämmande.

Sverige har en tradition som aktör på den globala arenan, med hög trovärdighet genom vad vi gjort för att stärka internationella organisationer, genom viktiga insatser mot fattigdom, och genom att främja utveckling och bidra till fred och demokrati.

Spelregler som gäller för alla

Möta akuta behov

Biståndet utgör en procent av vår bruttonationalinkomst. I coronakrisens spår sjunker nationalinkomsten. För att möta de akuta behoven kan det vara nödvändigt att biståndet stiger över enprocentsnivån.

De förtryckande ledarnas sätt att agera, ytterligare stärkta av demokratiska inskränkningar under coronakrisen, får inte bli det nya normala. Sverige måste våga utmana de auktoritära ledarna och ta debatten om demokratin.

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center och Jan Eliasson, tidigare utrikesminister och vice generalsekreterare för FN

Sua’ad Aswad bor i lägret. Hon är en syrisk aktivist och medlem i Palmecentrets partnerorganisation Syrian Women’s Network.

– Vi är oroade för coronaviruset, men oron över mer akuta problem är större nu. Att hålla oss och våra barn trygga och mätta, att kunna få tag på rent dricksvatten.

I Al-Ram är förutsättningarna för att kunna hantera ett utbrott av corona mycket dåliga. Sua’ad berättar att upp till fem familjer tvingas bo i samma tält, social distansering är omöjlig. Det finns knappt något rent vatten, och ingen tvål.

– Vi är rädda och oroliga, och ännu mer nu med risken för att drabbas av corona. Vi har stora behov här. Förut kom det mer hjälp, när media rapporterade om Syrien – men nu känns det som om att vi är bortglömda, säger Sua’ad.

Kriget i Syrien har härjat i över nio år, och satt miljontals människor på flykt. Runt tre miljoner människor befinner sig nu i Idlib, och hälso-organisationer varnar för att över 100 000 människor skulle kunna dö om viruset får spridning i regionen. Syrian Womens Networks partner Sani’at Altagheer gör nu insatser för att höja medvetenheten och motståndskraften om och mot coronaviruset i Al-Ram.

– Insatserna är nu fokuserade på att få ut informationsbroschyrer om hur man skyddar sig mot viruset, tvål, handsprit och ansiktsmasker. Men det är långt ifrån nog, säger Fardos Bakjaji på SWN.

Palmecentret arbetar tillsammans med Syrian Women’s Network för att stärka, hjälpa och förbättra situationen för de kvinnor som drabbats av kriget i Syrien. Vill du stödja vårt arbete? Klicka här!

Vlada Šahović arbetar med opinionsbildning och påverkansarbete för romska rättigheter på A11. Han berättar att de nu driver på ansvariga myndigheter för att se till att insatser görs när det kommer till romers rätt till boende, sjukvård och hygien.

– I de flesta romska samhällena finns det inte tillgång till rinnande vatten, vilket ju gör det väldigt svårt att upprätthålla den hygien som krävs för att skydda sig mot viruset, säger Vlada.

En ännu större oro ligger i hur den redan svårt ekonomiskt utsatta gruppen ska försörja sig i tider av isolering och karantän. Runt 47 000 romer lever på att samla in återbrukbart material som plast, metall och tidningar. Ferdi Hbazi är en av dem. Han är 30 år gammal och bor i en temporär bosättning utanför Belgrad. I vanliga fall tjänar han runt 1 200 till 2 500 kronor i månaden på insamlingen.

– Det här är det liv vi har och det kan inte vara annorlunda så länge vi lever på tomflaskor och kartonger, säger Ferdi Hbazi när Palmecentret träffade honom 2018.

Nu är dock läget ännu värre. Eftersom det nu råder utegångsförbud i Serbien har majoriteten av de romska hushållen förlorat sin enda inkomst.

– Romerna i Serbien har redan extremt lite att leva på, och nu under coronakrisen är mångas enda chans till inkomst stängd, berättar Vlada.

A11, Palmecentret och ABF arbetar tillsammans med projektet Listen, Learn, Act – med insatser för romsk inkludering och fokus på att förbättra romska kvinnors förutsättningar till att träda in på arbetsmarknaden. För att formalisera romers arbete och ge dem tillgång till det sociala skyddsnätet, har A11 lagt fram förslag till hur kommuner och företag i Serbien kan uppta deras verksamhet. Nu under coronakrisen ligger dock A11:s fokus på att påverka lagstiftares och beslutsfattares arbete för den romska gruppens akuta behov, såsom rätt till rinnande vatten, information om viruset, internet och boende.

– Det har aldrig varit tydligare än nu under coronakrisen att vi måste visa praktisk solidaritet med de mest utsatta i våra samhällen. Vi ser så tydligt att de som saknar sociala och ekonomiska rättigheter är de som drabbas allra hårdast av pandemin, avslutar Vlada Šahović.

Läs mer om Palmecentrets arbete i Serbien här. Vill du stödja vårt arbete för romers rättigheter? Swisha till 123 240 60 72.

Gemensamt står vi inför mänsklighetens största utmaning. Klimatet och ekosystemen befinner sig under en oerhörd press med mänskligt lidande och oöverskådliga ekonomiska konsekvenser som följd. De våldsamma brändernas framfart, den utbredda och mångåriga torkan, de återkommande orkanernas massiva förödelse och översvämningarnas katastrofala följder. Det är vårt samhälles, vår demokratis och vårt ekonomiska systems akuta kris. Samtidigt ser vi hur ett antal stater och en samling storföretag aktivt motarbetar den omställning som är nödvändig. Därför kräver LO och Palmecentret att storskalig miljöförstörelse bör kriminaliseras.

Vi ser allt mer hur vissa stater och storföretag investerar ofantliga summor i desinformationskampanjer, driver på för ökad rovdrift och ytterligare exploatering av människa och natur. Utsläppen, miljöförstörelsen, ojämlikheten och lidandet fortsätter också att öka. Kostnaderna för sådant beteende är i dag minimala, både ekonomiskt och juridiskt. De är tvärtom direkt lönsamma och uppmuntras av ett system som designats för att tillvarata dessa intressen.

En genomgripande omställning av det ekonomiska systemet är nödvändig och behöver ske mycket snabbt. De offentliga systemen och de ekonomiska styrmedlen måste förändras i grunden så att det blir lätt att göra rätt för både konsument, arbetare, kommuner och företag. Alla de företag och individer som vill göra omställningen möjlig ska ha de bästa förutsättningarna att göra det. Offentliga investeringar, upphandlingsregler, skatter och subventioner måste tydligt riktas mot de branscher och verksamheter som bidrar positivt till omställningen med omsorg om arbetare och miljö. Den internationella fackliga rörelsen ställer sig helhjärtat bakom en sådan utveckling. Där finns de anständiga jobben, möjligheterna till ökad jämlikhet och ett gott liv.

Vi är också övertygade om nödvändigheten att öka de juridiska möjligheterna att utkräva ansvar. Straffriheten är i dag omfattande för miljöbrott och förstörelse av livsmiljöer. Det saknas globala verktyg med tillräcklig jurisdiktion för att hantera dessa frågor och med möjlighet att utkräva ansvar av individer i relation till konsekvenserna av deras handlingar och beslut. Det är snart fyrtio år sedan Olof Palme stod värd för världens första internationella miljökonferens. I sitt inledningsanförande poängterade han att ”i relation till mänsklig livsmiljö finns det ingen individuell framtid, inte för människor och inte heller för nationer. Vår framtid är gemensam. Vi måste dela den tillsammans. Vi bör forma den tillsammans.” Vi ställer oss därför bakom den växande världsopinion som kräver att storskalig miljöförstörelse bör kriminaliseras. Sverige bör gå i täten för att ekocid (från engelskans ecocide), ska läggas till Romstadgan som ett femte brott i fredstid. Och därmed på ett avgörande sätt bidra till ett nytt förhållningssätt till investeringar, exploatering och tillväxt.

Arbetarrörelsen visade under efterkrigstiden att en snabb och genomgripande samhällsomställning är möjlig. Med ansiktet vänt mot framtiden skyggade vi inte den nödvändiga förändringen. Om två år bjuder Sverige återigen in världen till en miljökonferens. Vi har då möjlighet att visa världen att det är möjligt att kombinera ett välfärdssamhälle, ökad jämlikhet och en radikal omställning. Tillsammans med de stater som hotas av utplåning med stigande havsnivåer bör Sverige gå i täten för att minska straffriheten och göra det kostsamt att förstöra människans livsbetingelser. Vi antar denna nödvändiga utmaning och uppmanar regering och riksdag att göra detsamma. Sverige har alla förutsättningar att återigen visa världen att vi är ett föregångsland.

Karl-Petter Thorwaldsson
ordförande för LO
Anna Sundström
generalsekreterare Olof Palmes internationella center

I Burma börjar nu antalet corona-smittade ticka uppåt, men de officiella siffrorna är fortfarande mycket låga. Detta trots att landet gränsar till Kina. Mycket tyder på att mörkertalen är stora. Oron växer nu för att viruset ska nå den muslimska minoriteten rohingyer som efter förföljelser och våld lever i interneringsläger i Rakhine, med bristande tillgång till hygien, läkarvård och grundläggande information om viruset och dess effekter.

Palmecentret stödjer en burmesisk paraplyorganisation för 13 olika oberoende nyhetsorganisationer. De flaggar nu för omvärldens hjälp och uppmärksamhet för att undvika ytterligare en humanitär katastrof i området. Över 200 nyhetssidor är nu blockerade, och det är bland annat norska Telenor som implementerar blockaden.

Blockeringen av internet är ett resultat av den pågående konflikten mellan den burmesiska armén och den väpnade etniska motståndrörelsen Arakan Army, som kräver ökat självstyre för delstatens buddistiska befolkning. Myndigheterna försvarar dock blockeringen med förevändningen att förhindra att falska nyheter sprids.

– Det är avgörande i detta läge att nyhetsmedierna kan kommunicera korrekt information, och få ut den snabbt. Att nu blockera fristående media för landets minoriteter tvingar människor att leva i mörker, och är dessutom ett brott mot yttrandefriheten, säger ordföranden i organisationens policykommitté.

Palmecentret arbetar med en rad olika partnerorganisationer i Burma för att från olika håll driva på utvecklingen för mänskliga rättigheter i landet. Det har nu gått fem år sedan landet höll sitt första demokratiska val efter att i 58 år från och till styrts av en militärregim, men stora utmaningar består.

Vill du stödja Palmecentrets arbete för försvarandet av mänskliga rättigheter i Burma under coronakrisen? Swisha ditt bidrag till 123 240 60 72.

Palmecentrets partnerorganisation Pyalara mobiliserar och organiserar unga frivilliga, något de har nytta av nu. Hania Bitar, som är Pyalaras chef berättar:

– Som nystartad organisation under andra intifadan insåg vi att unga Palestinier är i behov av en röst och en roll. Då var en känsla av förlamning och hopplöshet utbredd bland de vuxna och unga Palestinier var en bortglömd del av samhället. Tillsammans med Unicef inledde vi ett projekt som byggde på en ung till ung-metod, där ungdomarna hjälpte varandra. Något som vi fortfarande jobbar med och som nu under Coronakrisen används också inom andra grupper, såsom till exempel riskgrupper.

Något som flera av våra partners vittnar om fungerar bra nu i krisen är civilsamhällesorganisationernas koordination mellan frivilliga och lokala samt nationella myndigheter. I varje region i Palestina har det sedan ett par veckor bildats krissamordningsgrupper för att underlätta den lokala samverkan som krävs.

– Det finns en känsla av likgiltighet bland vissa. Man tror att det som pågår är någon sorts propaganda och följer inte säkerhetsföreskrifterna. Då är våra frivilliga, som tränats i vårt samarbete med Hälso- och sjukvårdsdepartementet, ett bra sätt att nå ut, säger Hania.

Även Dr Musa Naijib som startade och driver Al Marfa Center har anslutit sig till sin lokala krissamordningsgrupp och snabbt ställt om verksamheten till att jobba med informationsförmedling och samordning av insatser från frivilliga, kommunen och myndigheterna

– Att vara isolerade är det enda sättet vi kan rädda vårt folk. Vi har inte sjukvårdskapacitet nog för att möta coronaviruset. Det är därför vi jobbar med upplysning, säger Dr Musa.

Al Marfa, som Palmecentret har stöttat sedan tillkomsten, är en organisation som i vanliga fall bedriver terapibehandling och stöd för de invånare som upplever stress, oro och trauman i en av muren avskild del av Jerusalem. Nu är invånarna som upplever detta ännu fler. Och många som är rädda och panikslagna ringer honom och ber om råd.

– Jag förklarar hur barn kan hållas sysselsatta när man stannar hemma och hur man kan få de att utrycka sina känslor. Vi har många familjer som bor i generationsboenden så vi får också många frågor om hur man pratar med gamla människor och lär de att följa rekommendationerna. Att inte gå ut och gå på begravningar till exempel, vilket är väldigt ovanligt att inte göra för oss palestinier, säger Dr Musa.

Flera av Palmecentrets partnerorganisationer organiserar unga frivilliga i arbetet med att distribuera mat, förnödenheter och relevant information i byar och städer.

Al Marda Association bedriver merparten av sina projekt i Salfit på Västbanken. I den krisplan som Al Marda tagit fram lyfter man särskilt vikten av att involvera unga i arbetet. Man har nu riktat sig till alla som deltagit i ett projekt som organisationen bedrivit, Women and Youth in action for Change, som implementerades i samarbete med SSU Göteborg och Palmecentret.

– Genom att hela tiden försöka hålla kontakten med de vi känner genom projektet kan vi här och i grannbyarna se till att riktlinjerna från krissamordningsgruppen följs. De unga frivilliga steriliserar saker i det offentliga rummet, erbjuder stöd och samlar in donationer till fattiga familjer som drabbats av att man tvingats sluta jobba. Vi gör så gott vi kan, säger Nashat Abdalfatah på Al Marda.

Organisationen Diyar i Betlehem har också många unga deltagare i sina projekt. Rana Khoury berättar att all ordinarie projektverksamhet avstannat.

– Vi har varit inomhus i snart en månad nu, eftersom Betlehem var den första staden med fall av coronaviruset. Rörelsefriheten har varit strängt begränsad, nästan som utegångsförbud, och många gator har varit blockerade. Vi måste agera på ett sätt som är väldigt annorlunda från vad vi är vana vid nu på Diyar, där arbetet annars bygger på interaktion och samhällsgemenskap, förklarar Rana.

De många uppmaningarna att stanna inomhus och praktisera social distansering har gjort att många unga istället interagerar och engagerar sig på webben. Rana fortsätter:

-Unga människors närvaro online har varit enorm. Alla budskap för att öka medvetenheten har varit viktiga och värdefulla. Vissa har visat på riktig journalistisk skicklighet. Sameer Quemsieh till exempel är värd att nämna, han har studerat filmskapande här på universitetet och delar nu sina alster på Youtube.

Vi har redan sett tusentals bevis på människors förmåga till solidaritet i svåra tider. Nu drar vi alla vårt strå till stacken för att skydda de mest utsatta i samhället.

Samtidigt kan vi i Sverige också förlita oss på en välfärd som trots allt står stadigt; akutsjukvård, sjukförsäkringssystem för anställda, stöd till företag, myndigheter som håller oss informerade. Dessa resurser är inte alla förunnade. Vi vet av erfarenhet att de redan utsatta drabbas värst av katastrofer och kriser, i alla samhällen världen över.

Människor i flyktingläger kan inte isolera sig. För fattiga i tättbefolkade kåkstäder med begränsad tillgång till vatten är social distansering och att tvätta händerna en omöjlighet. I redan auktoritära länder koncentreras makten än mer när begränsningar av sammankomster används för att ytterligare minska grundläggande friheter. Miljontals människor världen över riskerar att förlora sin försörjning.

Det arbete som vi svenska organisationer gör riktar sig till just dessa människor. Och precis som lokala krafter i kommuner, föreningar, församlingar, fackförbund och företag i Sverige spelar en stor roll för utsatta grupper, så är det samma typer av lokala aktörer i fattigare länder som tar stort samhällsansvar. Internationellt bistånd handlar alltid om hjälp till självhjälp.

Tillsammans stödjer vi, 38 svenska organisationer, arbete som tusentals organisationer gör i länder i Afrika, Asien, Latinamerika, Mellanöstern och östra Europa. Det är de som kommer att vara med och stoppa coronaviruset från att rasera tidigare framsteg med att bekämpa fattigdom.

Det är de som kommer att arbeta för demokrati och jämställdhet som begränsas ytterligare i coronakrisen. Det är de som kommer att bidra till lösningar, även i den ytterst allvarliga situation som hotar om coronaviruset sprids okontrollerat i regioner med extrem fattigdom.

Det finns mycket att lära av tidigare arbete med att förebygga kriser och skydda från smitta. Under de massiva insatser som gjordes för att hantera Ebolaepidemin i Västafrika såg man att flickor som tas ur skolan löper större risk att utsättas för sexuellt våld och att bli gravida.

Mödrahälsovård riskerar att nedprioriteras när krisen kräver de knappa sjukvårdsresurser som finns. Isolering sätter barn som lever i svåra sociala miljöer i en än mer utsatt situation. Kvinnor som lever med våldsamma män får inte längre något andrum. Ebolakrisen lärde oss hur viktigt arbete för kvinnors och flickors rättigheter är under en epidemi.

Hur vi tar oss igenom krisen är beroende av hur mycket medmänsklighet vi förmår visa varandra i en svår tid – också på global nivå. Och på vår förmåga att ha ett långsiktigt perspektiv samtidigt som vi hanterar en akut kris.

De inskränkningar av mötesfrihet och rörlighet som nu införs måste vara tillfälliga, och de försök till mer maktkoncentration som vi ser i auktoritära länder måste utmanas. Världen efter coronapandemin kommer till stor del att definieras av hur väl de mänskliga rättigheterna skyddas nu.

Vi tror på Sveriges förmåga att möta krisen här och samtidigt inte glömma bort människor med sämre förutsättningar – i och utanför Sverige. Internationellt samarbete är vägen till en värld post corona där vi kan vara stolta över hur vi tillsammans mötte krisen utan att låta de mest utsatta ta den värsta smällen.

Elin Liss, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet

Nyhetsbrev

Stöd oss

Farliga spänningar

Spelregler som gäller för alla

Möta akuta behov