Palmecenter

Det är den fjärde november år 2016. Klockan är 23:30 på kvällen. En tweet ramlar in i sociala medier och sprids som en löpeld.

Det är den kurdiska ledaren Selahattin Demirtas som skriver. Meddelandet är kort: »Den turkiska säkerhetsstyrkan står utanför mitt hem med en order om tvångsarrestering«.

Innan han öppnar dörren för polisen tar han avsked från sin fru och deras två döttrar. Han lugnar ner dem och säger att allt ska gå bra. Kort efter gripandet av honom och ett tiotal andra inom HDP, det tredje största partiet i det turkiska parlamentet, stängs sociala medier och nätverkstjänster som Twitter, Facebook, YouTube och Whatsapp av i Turkiet.

Vid gripandet under natten är gatorna i Diyarbakir tomma. Demirtas förs iväg utan protester. Under natten flygs han i en helikopter till högsäkerhetsfängelset i Edirne i västra Turkiet, 1 240 km ifrån hans hemort Diyarbakir.

Anklagelserna mot honom är allvarliga: att bilda och leda en terrororganisation samt propagera för den. Åklagaren yrkar på mellan 43 och 142 års fängelsestraff.

Månaderna innan får Demirtas indikationer på att han kommer att fängslas. Flera gånger om uppmanas han till att fly landet. Han erbjuds till och med fristad i utländska ambassader i Turkiet i juli 2016 då ett misslyckat statskuppsförsök genomförs. Han vägrar.

Ett par månader innan Demirtas fängslas är han på ett besök i Stockholm i september 2016 för att berätta om det alarmerande läget i Turkiet. Han är bekymrad. Arresteringarna fortsätter i den turkiska statens försök att tysta kurdisk opposition.

Strax efter hans ankomst till Stockholm nås han av nyheten att partiets vice ordförande gripits för att ha deltagit på en begravning av en HDP-medlem. »Det är bara en tidsfråga tills de arresterar mig«, säger han.

Svenska riksdagen där vi befinner oss för möten med politiska partier och svensk media känns plötsligt trång. »Finns det ingen balkong här?« frågar han. Vi tar oss upp till en balkong. Han tänder en cigarett och tittar ut mot Gamla stan. »Vackert«, säger han.

»Varför stannar du inte här om du vet att du kommer att fängslas om du åker tillbaka? Du kan få skydd«, säger någon. »Aldrig«, svarar Demirtas, förnärmad över frågan. »Hellre sitter jag i fängelse i mitt eget hemland på grund av mina åsikter, än att lever i exil här. Och om Sverige vill göra något för att skydda oss är det genom att sätta press på Turkiet som är på väg mot en avgrund«.

Sedan Demirtas fängslats passerar det 434 dagar innan en första rättegång hålls. Varje vecka åker hans fru Basak Demirtas de 1 240 kilometrarna för att träffa sin man i högsäkerhetsfängelset i Edirne.

Från fängelset har Demirtas drivit en valrörelse under våren 2018 inför presidentvalet i juni samma år. Han var en av kandidaterna och fick närmare nio procent av alla röster.

Turkiet har formaliserat ett auktoritärt presidentstyre. Läget i landet försämras i rasande fart. All opposition tystas. Medier stängs ner, endast regeringstrogna tillåts verka. Det civila samhällets utrymme krymper. Men Demirtas fortsätter med sin politiska aktivism från fängelset.

Under sin tid som partiordförande har han konsekvent arbetat för en fredlig lösning på den mångåriga och blodiga konflikten mellan den turkiska staten och PKK. Under konfliktresolutionsprocessen mellan parterna som startade 2011 medlade Demirtas direkt i konflikten mellan parterna. I dag åtalas han för sina insatser i den fallerade fredsprocessen.

Demirtas är en fortsatt stark röst för fred och demokrati i Turkiet. Han har förmågan att mobilisera miljoner människor, samla dem kring demokratiska värderingar och minska polariseringen i landet. Hans novellsamling Seher som han skrev från fängelset sålde över 100 000 exemplar på 20 dagar.

Turkiets förtryck mot oppositionen och det civila samhället måste upphöra. Selahattin Demirtas, en stark röst för freden och demokratin i landet, måste släppas fri och tillåtas fortsätta sin politiska aktivism i frihet.

På gatorna i den filippinska huvudstaden Manila är ”jeepneys” det mest karaktäristiska inslaget. De rikt dekorerade små bussarna finns överallt, även i souvenirbutiken där det säljs jeepnymodeller och kylskåpsmagneter med jeepneys.

Ursprunget till jeepneys är de jeepar som den amerikanska armén lämnade kvar efter andra världskriget. Någon kom på idén att förlänga jeepen, sätta på ett tak och installera två tvärgående bänkar. På så sätt skapades ett slags minibuss.

Men även om jeepneys är kulturhistoria finns goda skäl till att låta dem gå i pension. De gamla motorerna spyr ut förorenande avgaser, säkerheten är dålig både för passagerare och förare och det är svårt för en person med rörelsehinder att ta sig på och av. I några filippinska städer rullar redan moderna eldrivna minibussar, som ett alternativ.

Men som vid varje förändring finns vinnare och förlorare. För Arnulfos kan det handla om att behöva ta ett lån på motsvarande cirka 300 000 kronor för att köpa en ny buss. En enorm summa för den som tjänar omkring 140 kronor om dagen.

Det är inte ens säkert att det i framtiden kommer vara tillåtet att äga sin egen buss. Regeringen verkar vara inställd på att det bara är företag som äger flera bussar som ska få licens för att bedriva kollektivtrafik. Och det finns fler frågetecken. Hur ska det vara möjligt att på bara några år producera en stor mängd minibussar, hur ska man kunna sätta upp alla de laddningsstolpar som behövs?

Arnulfo och många av de andra förarna tror att kinesiska företag blir vinnarna. Den auktoritäre presidenten Duterte har visat tydliga ambitioner att närma sig Kina.

– Vi ska inte låta kinesiska kapitalister komma in och ta över. Det är inte acceptabelt, säger Arnulfo Abril.

Jeepneyförarnas fackliga organisation är rösten som talar för förarnas sak, även om bara en minoritet av förarna är fackligt anslutna. Facket tillhör centralorganisationen Sentro, som är en viktig samarbetspartner för Palmecentret i Filippinerna. I projektet för att stödja jeepneyförarna deltar Kommunal, som organiserar busschaufförer inom kollektivtrafiken i Sverige.

– Det handlar till stor del om utbildning. Grundläggande utbildning för att över huvud taget förstå nyttan med en fackförening, och ledarskapsutbildning, för att stärka de som ska företräda förarna, säger Astrid König, internationell ombudsman på Kommunal.

En målsättning är att förarna ska bilda kooperativa företag som kan sköta busstrafiken. Ett alternativ till storföretag. För att bara säga nej håller inte. Det kommer att ske förändringar, även för Arnulfo, som kört samma jeepny sedan 1983. Ett jobb som gjort att han kunna betala college för tre barn. Men han har ytterligare två barn som ännu inte avslutat sina studier. Så han tänker inte ge sig så lätt.

Den utrikespolitiska hållning som genom decennier gällt för Socialdemokraterna utgår från att respekten för mänskliga rättigheter, demokrati och den grundläggande folkrätten gäller för alla, utan undantag.

Det kanske tydligaste exemplet är den hållning som Olof Palme företrädde. Palme var hård i sin kritik av de kommunistiska diktaturerna i öst. Men till skillnad från de flesta andra västliga ledare höll han inte tyst om apartheidpolitiken i Sydafrika och vågade kritisera USA:s krigföring i Vietnam. Denna rakryggade hållning väckte beundran och respekt i omvärlden.

Svenska socialdemokrater har alltid tagit tydligt avstånd från antisemitism, både på Olof Palmes tid och i dag. När den israeliske ambassadören i en intervju i Kvällsposten säger att den socialdemokratiska utrikespolitiken, med början under Olof Palmes ledning, skapat grogrund för dagens antisemitism så visar han inte bara att han är okunnig om historien. Han kommer dessutom med ett helt osant påstående.

Olof Palme var ständigt tydlig med Israels rätt till en egen stat inom säkra och erkända gränser och det israeliska folkets rätt att leva i fred. Han hävdade alltid alla människors lika värde och fördömde alla former av antisemitism. Genom historien har Socialdemokraterna strävat efter att ha en god relation till Israel, men det innebär inte att man därmed avsagt sig möjligheten att framföra kritik.

Sverige tar, i bred politisk enighet, avstånd från den israeliska ockupationen av palestinskt territorium. Men socialdemokratiska regeringar har inte nöjt sig med att kritisera, utan har aktivt försökt bidra till att hitta lösningar på konflikten.

Israel är präglat av ett långt socialdemokratiskt regeringsinnehav. Vänskapen mellan Tage Erlander och David Ben-Gurion i början av 1960-talet, den socialistiska kibbutzrörelsen och Göran Perssons starka engagemang för staten Israel och för hågkomsten av Förintelsen visar exempel på den goda relationen mellan våra båda länder och folk.

Som vänner till Israel är vi därför djupt bekymrade över i vilken riktning det israeliska samhället utvecklas. Den högernationalistiska politiken försvagar landets demokratiska grundvalar, ökar polariseringen och försvårar freden.

Ambassadör Ilan Ben-Dov betonar att han inte ser Israelkritik som antisemitism. Ändå är det snarare regel än undantag att var och en som framför någon form av kritik mot Israel stämplas som antisemit. Det är djupt olyckligt att polariseringen av debattklimatet gått så långt att kritiska synpunkter på staten Israel, vare sig de kommer från den egna befolkningen eller från vänner i omvärlden, bemöts på just det sättet. Det för oss längre bort från en lösning på konflikten i Mellanöstern, samtidigt som samhällsklimatet förgiftas.

Text: Ingvar Carlsson, före detta statsminister, Lena Hjelm-Wallén, före detta utrikesminister, Jan Eliasson, före detta utrikesminister, Pierre Schori, före detta biträdande utrikesminister och ordförande Olof Palmes Minnesfond, Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Texten har även publicerats i Expressen

Nyhetsbrev

Stöd oss