Naomi Grossman

Hur kan en internationell lagstiftning mot storskalig förstörelse av miljön – ekocid – bidra till att genomföra fackens och arbetarrörelsens vision mot en rättvis klimatomställning? I detta webbinarium tittar vi närmare på hur exploatering av naturen hänger samman med utnyttjande av arbetare. Vi kommer inleda med att prata om vad ekocidlagstiftning är och fortsätter sedan att diskutera hur denna kan förändra spelplanen och få företag att ta ansvar – för sina anställda, för de lokalsamhällen där de verkar och för vår miljö.

För att en rättvis omställning skall vara möjlig är ett globalt samarbete av största vikt. Vi kommer diskutera varför det inte räcker med nationell lagstiftning, handelsavtal och andra överenskommelser eller konventioner som Agenda 2030 eller Parisavtalet.

Idén om att införa en internationell lag för att hålla stater och företag ansvariga för miljöbrott har haft brett stöd från regeringar tidigare i historien. Redan för 50 år sedan använde Olof Palme termen “ekocid”. Mot bakgrund av dagens ökande klimat- och miljökriser är idén mer aktuell än någonsin och det finns en bred rörelse för att få lagen på plats.

Vad skulle en ekocidlag innebära i praktiken för fackens och arbetarrörelsens arbete för en grön omställning där ingen lämnas utanför? Vad är riskerna? Vad är möjligheterna?

Medverkande:
Per Olsson Fridh, minister för internationellt utvecklingssamarbete.
Susanna Gideonsson, LO:s ordförande.
Pella Thiel, ordförande för End Ecocide Sweden.
Samtalsledare: Lisa Pelling, chef för Arena Idé.

Ekocid och rättvis omställning är en del av seminarieserien ”Ekocid och Mänskliga Rättigheter” där ekocidfrågan diskuteras utifrån olika synvinklar som är av särskilt intresse för facket och arbetarrörelsen. Hur kan en lagstiftning mot ekocid inte bara minska hoten mot vår globala livsmiljö utan även bli ett kraftfullt verktyg för att skydda arbetares rättigheter, bygga fredliga samhällen och en hållbar ekonomi?

Webbinarium 1: Ekocid och rättvis omställning
Webbinarium 2: Ekocid, fred och gemensam säkerhet
Webbinarium 3: Ekocid och cirkulär ekonomi

Vi är mitt uppe i en ekologisk kris som påverkar hela jordens klimat där mänskliga aktörer systematiskt förstör naturen. Detta är idag fullt lagligt. Genom att lagstifta om ekocid skulle storskalig miljöförstörelse bli ett internationellt brott. Det skulle sätta nya ramar för vilka mänskliga aktiviteter vi kan godta – inom planetens gränser och med respekt för mänskliga rättigheter.

Arrangörer: Arena Idé, Olof Palmes Internationella Center och End Ecocide Sweden.

Den 25 mars infaller den så kallade Frihetsdagen i Belarus, en historisk minnesdag som blivit ett av demokratirörelsens viktigaste återkommande tillfällen att träffas och manifestera sin frihetslängtan.

Höstens omfattande demonstrationer i Belarus möttes med stor brutalitet från regimens sida. Under de senaste månaderna har intensiteten i protesterna minskat, men det utbredda missnöjet med Lukasjenkas styre kvarstår.

Kommer Frihetsdagen att innebära en ny stor demonstrationsvåg i Belarus? Hur ser demokratirörelsens förutsättningar för en ny kraftsamling ut, och hur kan omvärlden bidra till en positiv förändring? Hur stark är protestviljan på stora företag, där strejkinitiativen avlöste varandra i höstas, men inte ledde ända fram till en generalstrejk? Hur ser planerna ut för Svjatlana Tsichanouskaja och det koordinerande råd som utmanat den sittande diktaturregimen?

Ett digitalt studiosamtal med medverkan av Volha Kavalkova, representant för Belarus oppositions koordineringsråds presidium, Lana Willebrand, Union to Union – LOs, TCOs och SACos gemensamma biståndsorganisation, Dmitri Vasserman, företrädare för Sveriges belarusier och Belarus folkambassad i Sverige, Harry Hummel, chef för CSP, ordförande i Nederländernas Helsingforskommitte, Martin Uggla, ordförande, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter och Tobias Ljungvall, Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter, samtalsledare.

Tidigare idag greps ordföranden i Belarus socialdemokratiska parti (BSDP Hramada) av okända män i svarta masker. Gripandet skedde när Ihar tillsammans med fru och barn var på väg hem i bil. Ihar befinner sig nu i fängelset på Akrestinagatan.

I den kommande veckan, den 25 mars, infaller Frihetsdagen i Belarus – till minne av utropandet av den första belarusiska fria republiken 1918. BSDP har under flera år anordnat aktiviteter den 25 mars, och i år lämnade man den 9 mars in en ansökan till Minsk stad om att anordna en sådan aktivitet igen – tillsammans med två andra oppositionsorganisationer.

Oppositionen i Belarus har varit beredda på en våg av gripanden inför den 25 mars, enligt regimens sedvanliga taktik.

BSDP Hramada är ett av Belarus äldsta politiska partier och svenska socialdemokrater har haft kontakt och utbyte med partiet ända sedan partiet återstartades 1991. Ihar Barysau har varit ordförande sedan 2018, och har en bakgrund i partiets ungdomsförbund. Ihar är utbildad journalist.

I dagsläget har över 33.000 belaruser gripits sedan maj 2020. 288 är just nu fängslade med statusen politiska fångar. Varje dag sker slumpvisa gripanden och man kan dömas till fängelse exempelvis för att ha dekorerat fönstret i barnens rum med röda hjärtan. (Rött och vitt är symbolfärger för ett fritt Belarus.) Lag råder inte i nuläget i Belarus.

För första gången på över två decennier ökar den extrema fattigdomen i världen. Vid årsskiftet varnade FN för att 235 miljoner människor kommer att behöva akut stöd nästa år i spåren av pandemin – en ökning med 40 procent från 2019.

För första gången sedan FN:s utvecklingsprogram UNDP började mäta utvecklingen i världen genom sitt Human Development Index gick utvecklingen på många håll bakåt under 2020. Samtidigt minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer och ländernas skuldbörda ökar.

Också i Sverige fortsätter röster höjas för att minska biståndet och villkora det med krav som de facto underminerar syftet om att minska fattigdom och förtryck. I sann Donald Trump-anda trummar Moderaterna ut budskap om att strypa biståndet och påståenden om att sätta ”Sverige först”, som om Sverige är en isolerad ö och inte påverkas av den globala utvecklingen.

När Europaparlamentet nyligen röstade igenom ett förslag om att använda bistånd som påtryckningsmedel i migrationspolitiken var det på den moderata gruppen i Europaparlamentets (EPP) initiativ. I stället för att bekämpa fattigdom och bidra till hållbar utveckling i de länder och för de människor som behöver stödet allra mest, sätts kortsiktiga intressen först och biståndet riktas till de länder som hörsammar krav på gränspoliser.

Vi socialdemokrater står upp för det svenska biståndet som sätter fattigdomsbekämpning först. Vi är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen, det har vi definitivt råd med och problemen globalt kräver det. Vår säkerhet, handel och utveckling är helt beroende av att andra länders utveckling går i positiv riktning. Därför ska biståndet också fortsatt användas till att utrota fattigdomen, stärka jämställdheten och minska orättvisorna i världen.

Samtidigt som våra samhällen utmanas av en pandemi av historiska dimensioner utgör klimatkrisen ett akut hot mot vår existens. Effekterna syns redan nu i form av återkommande bränder, översvämningar, torka och hotet mot den biologiska mångfalden.

Hårdast drabbas de miljontals människor som redan lever i social och ekonomisk utsatthet, speciellt kvinnor och flickor. Behovet av internationell solidaritet, samverkan och en feministisk biståndspolitik har därför aldrig varit större än just nu.

När utmaningarna hopar sig är det lätt att det känns hopplöst. Men det är viktigare än någonsin att vi kraftsamlar för att vända utvecklingen. Vi vet att det går. Vi har ju gjort det förut – tillsammans.

Att minska fattigdomen och bidra till att förbättra levnadsvillkoren för människor som lever i fattigdom har varit målet för det svenska biståndet sedan starten på 1960-talet. Genom ett generöst bistånd har vi bidragit till just detta.

De senaste decennierna har miljontals människor tagit sig ur fattigdom, barnadödligheten har minskat kraftigt, fler människor har tillgång till sjukvård och de allra flesta barn går i skolan. När nu utvecklingen vänds tillbaka måste världssamfundets ansträngningar öka liksom den rika världens vilja att ta ansvar för den globala utvecklingen.

Själva kärnan i solidaritetsbegreppet är just insikten om vårt ömsesidiga beroende av varandra. Olof Palme talade ofta om den moderna världens ödesgemenskap; en insikt om att världens länder kommit att bli alltmer beroende av varandra.

Genom en aktiv utrikespolitik som ger fortsatt prioritet åt internationell samverkan och ett generöst bistånd bidrar vi till en bättre och tryggare värld. Det är bra också för Sverige. Globalt samarbete för minskad fattigdom och ojämlikhet är vår främsta framtidsstrategi.

Annika Strandhäll (S), biståndspolitisk talesperson och riksdagsledamot
Evin Incir (S), Europaparlamentariker
Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center

”Vi är i gott sällskap”, messar vännen med en länk till CNN:s topplista på världsledare som flitigast använder sig av falska nyheter.

Den filippinska presidenten Rodrigo Duterte flankeras av Syriens diktator Bashar al-Assad och Venezuelas president Nicolás Maduro. Sällskapet är naturligtvis inte smickrade och jag ser min väns ironiska leende framför mig.

Ironin är en överlevnadsstrategi, tänker jag. Han har vigt sitt liv åt kampen för frihet och demokrati och har under sin livstid sett hemlandet Filippinerna gå från hårdför diktatur till demokrati. Och sedan Duterte tog makten 2016 i rasande fart utvecklats mot autokrati igen.

Journalisten Maria Ressa har åtalats och riskerar upp till sex års fängelse efter att ha granskat president Dutertes maktutövning.

Hans så kallade ”krig mot drogerna” har skördat tusentals liv. Människor med verkliga eller påstådda kopplingar till droghandeln dödas av vad som bäst beskrivs som dödspatruller som drar runt på gatorna och skjuter de som är inblandande i droghandeln. Eller som råkar vara på fel plats vid fel tillfälle.

Senatorn Leia de Lima, sitter i fängelse för narkotikabrott efter att ha utrett Dutertes kopplingar till en dödspatrull. Det utomrättsliga mördandet fortsätter trots att både FN:s människorättsråd och Internationella brottsmålsdomstolen ICC har inlett utredningar av övergreppen.

Någon dag senare skickar min vän ett nytt sms. ”Det blir allt blodigare”, läser jag och klickar på länken han bifogat.

Söndagen den sjunde mars dödades nio aktivister i sina hem av polis och militär och ytterligare ett antal har fängslats. Myndighetsföreträdare påstår att attacken syftade till att eliminera beväpnade rebeller men de nio var aktivister från lokala fackföreningar och bondeorganisationer.

Det är ingen tillfällighet, konstaterar Human Rights Watch, att attacken kom två dagar efter att president Duterte beordrat polis och militär att döda alla ”kommunister” och att ”ignorera mänskliga rättigheter”.

FN kritiserar den filippinska regeringen för ”rödmärkning” av människorättsförsvarare. Systematiskt stämplas alla som kritiserar kränkningar av mänskliga rättigheter eller kämpar för fackliga rättigheter som kommunister i syfte att legitimera övergreppen.

Mellan 2016 och 2020 mördades minst 43 fackliga aktivister, andra har arresterats och många lever under dödshot. Det gör Filippinerna till ett av världens farligaste länder för fackligt aktiva.

Två av dem som dödades under den blodiga söndagen var Ariel och Chai Evangelista som arbetade för fiskares och bönders rättigheter i provinsen Batangas. ”Skjut dem igen för att kontrollera att de är döda”, löd presidentens uppmaning dagarna innan attacken, ”det är min order”.

Parets 10-åriga son överlevde genom att gömma sig under sängen. Ännu en gång har fackligt aktiva hamnat i skottlinjen för en despot. Ännu en gång har ett barn förlorat sina föräldrar i kampen för en bättre värld för framtida generationer.

Under det senaste decenniet har flera länder utvecklats i en auktoritär riktning. Yttrandefriheten har inskränkts, oppositionen har pressats tillbaka och regeringar har tagit kontroll över medier och domstolar. Det som tidigare var en illavarslande snålblåst har under coronakrisen förstärkts till en orkan. Situationen är samtidigt komplex och dubbelbottnad. Hur ser världen ut när det demokratiska utrymmet krymper på flera håll – och hur hittar vi lösningen?

Möt människor som på olika sätt har givit sig hän att skildra detta mycket aktuella tema – med undersökande, mod och kreativitet som drivmedel. På programmet riktas fokus till kvinnliga litterära röster i Turkiet, diktaturmotståndet i Ryssland samt flyktingars tillvaro i den allt stramare flyktingpolitik som blivit rådande i EU.

Turkisk turbulens (19 minuter in i sändningen)
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Helin Sahin, regionchef OPC, författare
Amy Marie Spangler, förläggare, me too-aktivist, översättare och medgrundare av AnatoliaLit Agency

Om: Hur ser förutsättningar för kvinnlig litteratur och me too-rörelsen ut under ett auktoritärt ledarskap och vilka framtidsutsikter har demokratin i Turkiet?

Vi måste våga och orka lyfta farorna både på hemma- och bortaplan. Fler måste få upp ögonen för vad det innebär att allt fler mänskliga fri- och rättigheter ifrågasätts. Ingen anti-demokrati ska stå oemotsagd.

Sverige och den svenska regeringen ska ha ledartröjan på sig och våga synliggöra det obekväma, i sann Palmeanda, säger Anna Sundström, generalsekreterare på Palmecentret.

De auktoritära ledarna talar om nationens egenintresse och lobbar för utträde ur internationella sammanslutningar och avtal. De målar upp nationalistiska narrativ och försöker medvetet skapa ett ”vi” och ett ”dem” men svaret på de stora problemen kan aldrig ligga i nationalism och protektionism.

Det räcker med att se på USA där Trump gjort vad han kunnat för att riva ner demokratin och skapat svåra motsättningar i det amerikanska samhället. Men även i ett land så nära oss som Ungern ser vi konsekvenser av en auktoritär regim. Ungern klassas inte längre som en fullvärdig demokratisk stat. Framtidens globala utmaningar – klimatfrågan, migrationsfrågan men också demokratiutvecklingen – måste lösas genom internationella samarbeten. Det är enda vägen framåt, säger Anna Sundström.

Allt fler röster höjs nu från högerhåll för att vi i Sverige ska dra ner på biståndet till länder i behov av utvecklingsstöd. Regeringen måste säkerställa att biståndet fortsatt ligger kvar på 1 procent av bruttonationalinkomsten (BNI). En positiv demokratiutveckling gynnar Sverige.

Att inte vilja bidra till en positiv världsutveckling och måla upp en konfliktlinje mellan nationell välfärd och internationellt bistånd visar ännu en gång av högern är villiga att gå långt för att se efter de rikastes intressen. Och det kan komma att stå oss andra väldigt, väldigt dyrt.

Lördag 20 mars samlar vi arbetarrörelsen i Västerbotten för att blicka ut i världen. Temat för dagen är: Varning! Frihet i Fara och leds av Kata Nilsson, politisk redaktör på Piteå-Tidningen. Sändningen går live på arrangörernas Facebooksidor. Eventet hittar du här.

14.10 Rättvis omställning
Vem leder klimatomställningen? Vem bär ansvar? Vem får ta smällen? Nasra Ali leder ett ödesmättat samtal med LOs ordförande Susanna Gideonsson, europaparlamentariker Eric Bergkvist och S-studenters ordförande Malin Malm.

14.40 Poesi/Paus
Den Umeåbaserade poeten Pernilla Berglund dikter utspelar sig ofta i västerbottniskt landskap. På Palmedagen läser Berglund ur sin senaste bok Rätten.

14.55 Västerbotten, virus, våld och vaccin
I spåren av pandemin ser vi ökade klyftor, ökat våld mot kvinnor och en orättvis fördelning av vaccin. Adonay Kidane, internationell ledare S-studenter leder samtal mellan Tichaona Maphosa, internationella utskottet i Umeå arbetarekommun, Lungisa Huna och Mercia Andrews från sydafrikanska TCOE som arbetar med jämlik distribution av vaccin och Ella Mangisa från organisationen Ilitha Labantu som jobbar mot det ökade våldet mot kvinnor.

15.25 Upp till kamp
Demokratin är i fara. Hur försvarar vi den? Anna Johansson, från SSUs förbundsstyrelse leder ett samtal med Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström, Abrak Saati, forskare i statsvetenskap vid Umeå Universitet och ABFs ordförande Helén Petterson.

16.00 Tack för idag!

Det konstaterade utrikesminister Ann Linde i den årliga utrikespolitiska deklarationen i riksdagen. Det följdes av en intensiv debatt som synliggjorde konflikten mellan vänsterns och högerns säkerhetspolitiska hållning. Högern med Moderaterna i spetsen driver på för en Natooption – alltså någon slags snabbväg för Sverige att kunna gå med i Nato om det säkerhetspolitiska läget förändras.
Idag står vi inför säkerhetspolitiska utmaningar som klimathotet, Covid-19 pandemin, militär upprustning, ökade ekonomiska klyftor, fattigdom och svält.
Hur ska vi navigera i den säkerhetspolitiska debatten som enbart tycks präglas av en enda lösning: upprustning?

Med oss för att diskutera detta har vi Palmecentrets Anna Sundström och Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg.

Varmt välkommen att delta! Det krävs ingen anmälan och deltagandet är kostnadsfritt. Sändningen går live på Palmecentrets Facebooksida

När kris är det nya normala måste arbetet för jämställdhet inte bara försvaras, det måste prioriteras. Det auktoritära, det konservativa, det stängda och det passiva har aldrig gynnat kvinnors rättigheter. Snarare syftar dessa till att förneka och förringa de hinder och de glastak kvinnor möter. Både individuella vittnesmål och all form av forskning visar att vi inte på något håll i världen lyckats röja dessa hinder och det håller kvinnor tillbaka.

Att skriva policydokument med vackra visioner tycks inte vara problemet. Däremot stöter många på patrull när de gör en ansats att förändra eller förnya. Övertygelse om att verklig förändring endast kan ske om alla inkluderas driver oss framåt men arbetet går för långsamt fram.

Jämställdhet måste genomsyra allt. Att aktivt arbeta med att förändra attityder, krossa glastak och öka representationen målas ofta upp som en moralisk fråga. Jämställdhet får dock aldrig reduceras till en fråga om godhet och om att vara medveten. Jämställdhet handlar om makt; den ekonomiska, den sociala och den politiska. Målet måste vara likvärdiga förutsättningar att tillskansa sig dessa.

Och representation är viktigt. Att kvinnor tar plats i beslutsfattande organ, dialog- och förhandlingsbord och erkänns som kapabla politiska aktörer må låta som en grundläggande princip. Men i många delar av världen kämpar fortfarande kvinnor med de barriärer som genom sociala konventioner och förväntningar innebär. Och de möter motstånd i form av trakasserier och våld.

Ingen är fri förrän alla är fria – och på den internationella kvinnodagen måste vi orka se hela världens kvinnor.

Nyhetsbrev

Stöd oss