Naomi Grossman

Idag är det ett år sedan det illegitima val som inledde protestvågen i Belarus. Under året som gått har vi tillsammans med er visat vår solidaritet med det belarusiska folkets strävan efter demokrati, yttrandefrihet en fungerande rättsstat och på en mängd vis protesterat mot den brutala repression som regimen i landet riktat och fortsätter rikta mot det egna folket. Enbart de senaste dagarnas chockerande nyheter om regimens försök att kontrollera sina OS-idrottare samt mordet på aktivisten Vitaly Shishov visar på att Lukasjenkos maktapparat inte skyr några medel för att behålla makten.

Vi på Palmecentret har bildat opinion genom debattartiklar och genom att berätta om vad som skett via vittnesmål från våra partners på plats. Vi har också samlat in väl behövda medel som gått till de som kämpar för sina grundläggande rättigheter i Belarus, och haft utbyten med socialdemokratiska partiet BSDP Hramada och ABF Belarus.

Här kommer några av de vittnesmål från personer som fått stöd från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen under året som gått.

Mitt namn är Julia. Jag tvingades lämna Belarus på grund av förföljelsen kopplat till min aktivism. Jag talar för mig, medlemmarna i min organisation, och alla de vi kunde hjälpa tack vare stödet från Palmecentret och den svenska arbetarrörelsen. När våra medlemmar och ledamöter har arresterats har pengarna gjort att alla fått juridisk hjälp och advokater. Tack för att ni tror på vår kamp, vi ska vinna.

Vi heter Ksenija och Dmitrij. Vi vill tacka er för möjligheten att anlita en advokat och flytta från Belarus. Vi fick information att staten höll koll på oss och vår aktivism, och började få oroande samtal. Det var inte längre säkert för oss att stanna i landet och vi är tacksamma för att vi gavs förutsättningarna till att flytta.

Mitt namn är Nastja. Jag är en belarusisk civilaktivist och har behövt fly från landet för att skydda mig och mina barn. Härifrån försöker jag hjälpa andra belarusier att fly utomlands. I maj tog jag emot tre barn till en kvinna som flytt till Grekland för att de skulle kunna återförenas. Tack för ert stöd, för det har jag kunnat köpa mat, resehandlingar och flygbiljetter. Belarusiska barn har kunnat återförenas med sin mamma.

Mitt namn är Valentina. Jag är 68 år gammal. Tillsammans med andra pensionerade kvinnor blev jag arresterad på tåget, bara på grund av att jag läste en bok med ett röd-vitt omslag – samma färg som oppositionens flagga. Jag blev dömd, och tackar för stödet jag fick av den svenska arbetarrörelsen genom ABF Belarus. Ert stöd betyder oerhört mycket för oss vanliga belarusier som endast vill leva i ett fritt land.

Mitt namn är Vladimir, jag är 22 år gammal. Jag var bara ett litet barn när Lukasjenka blev president, jag har aldrig kunnat ana att en annan värld är möjlig. Men som medlem i ABF Belarus lärde jag mig vad en demokrati är. Trots att vi levde i en diktatur var ABF som en frizon för alla oss som längtade efter ett rättvist och demokratiskt samhälle. Nu har läget blivit sämre, och jag är ledsen över all orättvisa. I dessa mörka tider är ert stöd ett ljus i tunneln.

De som överlevde kärnvapenattackerna och minns vad som skedde är nu över 80 år gamla. Snart finns ingen kvar som kan berätta utifrån egna erfarenheter. Det är upp till oss som är aktiva i dag att inte förtränga hotet från framtida kärnvapenkrig, och engagera oss för att eliminera det. Det är hög tid för Sverige att skriva under FN:s kärnvapenförbud.

Klimatkrisen är ett tydligt exempel där problem förträngts och åtgärder uteblivit. Och än i dag finns de som fortsätter att förneka. Risken för en global pandemi har spelats ner, och när den nu har drabbat ser vi att den globala samverkan som borde funnits för att effektivt bekämpa smittan inte fanns på plats.

Vi kan inte inta samma förnekande attityd till risken för ett kärnvapenkrig, som faktiskt kan leda till att hela mänskligheten utplånas. Världens politiska ledare har alltför länge förnekat eller förminskat detta hot mot vår existens.

Sannolikheten för ett storskaligt kärnvapenkrig ökar, liksom risken för en mer begränsad konflikt där kärnvapen används, men som ändå kan resultera i många miljoner döda och påverkan på hela jordens klimat.

Kärnvapenförbud är vägen framåt

Säkerhet kan bara uppnås gemensamt med motståndaren. Inte genom konfrontation och kapprustning. Kärnvapenmakterna moderniserar sina kärnvapen, och spenderar mer pengar på sina kärnvapenarsenaler. Det är USA och Ryssland som innehar den helt övervägande delen av kärnvapnen. Samtidigt har antalet stater som innehar kärnvapen ökat. Storbritannien har beslutat att öka antalet kärnvapenstridsspetsar med 40 procent och det kommer oroande rapporter om kinesisk kärnvapenupprustning.

I allt högre utsträckning räknar kärnvapenmakterna in kärnvapnen i sin militärstrategiska planering. Och med stigande spänningar mellan supermakterna ökar sannolikheten att de faktiskt kommer till användning. Det kan ske genom ett misstag, ett falskt alarm, där ett upptrissat läge inte tillåter att man avvaktar med en motattack.

Det vi nu behöver är en global folklig mobilisering, som lyfter upp kärnvapenhotet från den skugga det hamnat i, till en fråga som lägger sig högst upp på den internationella dagordningen. Det främsta ljuset i mörkret är FN:s kärnvapenförbud som beslutades 2017, samma år som organisationen ICAN fick Nobels fredspris för sitt arbete för ett globalt förbud mot kärnvapen.

Dags att gå i Palmes fotspår

FN:s kärnvapenförbud trädde i kraft i januari i år, då fler än 50 nationer ratificerat det. Redan 1985 lyfte Olof Palme i ett tal inför FN behovet av en internationell konvention mot användningen av kärnvapen, som ett steg på vägen mot en total avrustning. Han skulle förstås ha uppskattat att se att hans förslag tre decennier senare förvandlats till verklighet.

Ändå har Sverige valt att inte skriva under konventionen, vilket är högst beklagligt. Med tanke på den stolta tradition Sverige har när det gäller fred- och nedrustning borde vi istället vara en ledande kraft i den växande rörelse som kräver en värld utan kärnvapen.

Vi behöver även finna vägar till samtal som kan minska risken för en kärnvapenkatastrof och minimera andra globala hot mot mänskligheten. Samtal och förhandlingar som måste ske mellan nationer som i övrigt må ha ett konfliktfyllt förhållande. År 1982 lade en internationell kommission under ledning av Olof Palme fram en rapport där begreppet gemensam säkerhet etablerades. Det Palmekommissionen kom fram till var att i ett kärnvapenkrig finns inga segrare, bara ömsesidig förintelse. Säkerhet kan bara uppnås gemensamt med motståndaren. Inte genom konfrontation och kapprustning.

En ny kommission för gemensam säkerhet har bildats

Nu har en ny internationell kommission skapats, som utifrån begreppet gemensam säkerhet analyserar hur världen ska ta sig an kärnvapenhotet och andra hot mot mänskligheten. Initiativet går under namnet Common Security 2022. Nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, presenteras en rapport om hur vi ska nå gemensam mänsklig säkerhet i vår tid. En förändring måste till om Hiroshima och Nagasaki inte bara ska vara de första utan även de sista städerna som läggs i ruiner av en kärnvapenattack.

Anna Sundström
Olof Palmes Internationella Center
Pierre Schori
Olof Palmes Minnesfond

Sydafrikas regeringsparti ANC har länge tampats med interna stridigheter och utbredd korruption. Sedan sittande president Cyril Ramaphosa tillträdde 2018 har ett intensivt arbete trappats upp för att få bukt med problemen. En av huvudfigurerna för kampen mot korruptionen är ex-presidenten Zuma som i en långdragen rättsprocess står åtalad för bland annat penningtvätt, korruption och utpressning. Efter att Zuma vägrat infinna sig i rätten för målet dömdes han för domstolstrots. Ett fängelsestraff på 15 månader.

Domen är en stor seger för den sydafrikanska rättsapparaten och ett tecken på de framsteg som gjorts i arbetet mot korruptionen. Men domen möttes inte bara av jubel och hurrarop. I delar av landet utbröt i stället tumult. En liten men högljudd grupp av Zuma-anhängare protesterade mot domen – och snabbt urartade protesterna till upplopp och kravaller.

Varför blir resultatet av ett demokratiskt framsteg upplopp och plundringar? Thoko Matshe är Palmecentrets landkoordinator för Södra Afrika. Hon menar att det finns ett flertal analyser för vilka orsakerna till våldet och plundringarna är.

– Arbetslösheten i Sydafrika ligger på 32%. Ojämlikheten och fattigdomen är strukturella och systematiska problem. Och allt har blivit värre under covid. Människor är desperata, fattiga och hungriga.

Samtidigt gläds hon över den otroliga respons och styrka det sydafrikanska civilsamhället visat på under krisen. Människor har vaktat butiker och gallerior i sina städer för att hindra plundringarna.

– Åter igen har sydafrikanerna visat att de står starka och enade, säger Thoko.

Nu återstår ett stort arbete med återuppbyggande och skadehantering. Men det stora jobbet ligger i att fortsätta bygga upp förtroendet för rättsapparaten, politikerna och det demokratiska systemet. Palmecentret arbetar med både det sydafrikanska civilsamhället och de politiska partierna med politikutveckling och interndemokrati.

Med de nu ökande spänningarna mellan kärnvapenmakterna står världen på randen till ett förödande kärnvapenkrig. Kärnvapenarsenalerna utvecklas och slukar allt större ekonomiska resurser. Användning av kärnvapen som ett slagfältsvapen har blivit en del av den militära planeringen.

Den i FN beslutade konventionen om ett totalförbud mot kärnvapen ger dock nytt hopp i kampen mot massförstörelsevapnen.

Seminariet inleds av Helen Durham, Law and Policy Director, vid internationella Röda Korset

•Fumihiko Yoshida, gästforskare vid Carnegie Endowment for International Peace och förvaltare av Sasakawa Peace Foundation;

• Sergio Duarte, ordförande för Pugwash-konferenser om vetenskap och världsfrågor och tidigare FN: s höga representant för nedrustningsfrågor;

• Dr. Rebecca Johnson, grundare till den internationella kampanjen mot kärnvapen (ICAN) och verkställande direktör för Acronym Institute for Disarmament Diplomacy;

• Alexander Kmentt, österrikisk diplomat och chef för nedrustning, vapenkontroll och icke-spridning vid det österrikiska utrikesministeriet;

• Srishty Aware, ungdomsledare för Indian Institute for Peace Disarmament & Environmental Protection.

Seminariet modereras av Lisa Clark and Philip Jennings från International Peace Bureau

Detta är det andra seminariet inom ”Common Security 2022”, ett projekt med syfte att till nästa år ta fram förslag på hur vi i vår tid genom att utgå från begreppet gemensam säkerhet kan möta globala hot som kärnvapen, klimatförstörelse och ökande orättvisor. En ny högnivåkommission har tillsats. Arbetet utgår från Palmekommissionen som 1982 presenterade en rapport där begreppet gemensam säkerhet etablerades.

Under de senaste åren har ett auktoritärt förtryck lagt sig som ett lock över Turkiet. Det har blivit mörkt, syret har börjat ta slut och allt fler oppositionella röster har tystnat.

President Recep Tayyip Erdoğan gick först till angrepp mot det regimkritiska kurdiska civilsamhället. Efter det misslyckade kuppförsöket 2016 attackerades också övriga regimkritiker. Massfängslanden av oppositionella har följts av organisationsförbud, systematiska kränkningar av fri- och rättigheter, samt en ström av politiska flyktingar bort från landet.

Men människorättsjuristen Eren Keskin vägrar hålla tyst. Hon är en berömd profil i Turkiets människorättsrörelse sedan 30 år och hon vägrar lämna landet – trots hotet om många år i fängelse.

– Jag känner stor tro för mitt arbete och kan inte tänka mig göra något annat. Och vi har förlorat så många människor. Jag känner att vi är skyldiga våra döda något.

Eren Keskin har sedan 1990-talet engagerat sig i minoritetsfrågor och erbjudit avgiftsfri juridisk assistans till kvinnor som utsatts för sexuell tortyr av statliga styrkor. Hon är medordförande för IHD, som är Turkiets mest kända människorättsförening och en av Palmecentrets samarbetsorganisationer. Under årens lopp har hon mottagit en mängd internationella utmärkelser, däribland Anna Lindh-priset 2018.

I februari i år dömdes Eren Keskin till sex års fängelse för ”medlemskap i en väpnad terroristorganisation”. Den befängda anklagelsen bygger på att hon 2014–2015 agerade tillfällig chefredaktör för den prokurdiska och regimkritiska dagstidningen Özgür Gündem, som då hotades av nedstängning – och idag mycket riktigt har förbjudits.

– Det turkiska systemet har röda linjer som inte får överskridas: Kurdistanfrågan, det armeniska folkmordet och Cypernfrågan. Just för att jag tänker annorlunda än staten om dessa frågor har jag ständigt dömts. För närvarande har jag 143 stämningar mot mig och kan dömas till 26 år och nio månader i fängelse. Jag kan när som helst sättas i fängelse.

Eren Keskin anklagas även för att ha ”vanärat” nationen och ”förnedrat” president Erdoğan i flera artiklar hon skrivit. Även sådana anklagelser har idag satt många regimkritiker bakom galler.

Många har börjat likna dagens Turkiet med hur landet såg ut på 1990-talet, en tid som präglades av mycket omfattande våld och statliga övergrepp. Människorättsföreningen IHD klarade sig med nöd och näppe igenom de åren, till priset av åtskilliga mördade medlemmar. IHD:s analys av dagens starkt auktoritära utveckling är att den statliga synen på oliktänkande har förblivit den samma.

– Fysiska attacker var mycket mer intensiva på 90-talet, på grund av sociala medier kan de inte använda dessa metoder lika mycket idag. Men den här gången är det en stor press på yttrandefriheten. Alla arresteras och den som tänker annorlunda sätts i fängelse eller lever under rättslig kontroll, säger Eren Keskin.

På sista tiden har Erdogans regim också börjat dra tillbaka Turkiet från tidigare respekterade värdegrunder. I mars i år övergav man Istanbulkonventionen, Europarådets dokument för att bekämpa mäns våld mot kvinnor, med argumentet att den hade en skadlig ”HBTQ-agenda”.

– Efter det ökade antalet mördade kvinnor till följd av mäns våld. Det uppfattades som att våld mot kvinnor inte längre var ett stort brott. Enligt min åsikt är anledningen till tillbakadragandet att politiska islamister och rasistiska nationalister stördes av kvinnans frigörelse. Eftersom Erdogan bara kan få röster från dem just nu, erbjöd han dem att dra sig ur konventionen, resonerar Eren Keskin.

Frågan är hur människorättsförsvarare som Eren Keskin orkar fortsätta jobba i en sådan här kontext. Trots sådana här reaktionära bakslag, förtryck och attacker? Det är en fråga hon ofta får från utländska observatörer av Turkiet.

– När jag dömdes till fängelse 1995 sa många att jag borde åka utomlands. Men jag och vissa människor i samma situation valde att stanna och gick i fängelse, och lagen förändrades till följd av kampen. Det är därför jag vill stanna här och fortsätta. Jag älskar vad vi gör och detta är mitt sätt att leva nu. Jag tror det är därifrån energin kommer.

Kamrat Dov / Dokumentär, Draken Film – Möt den obotlige idealisten och optimisten Dov Khenin som under årtionden kämpat för en mer jämlik och rättvis politik i israeliska Knesset.

The Boy Who Harnessed the Wind / Spelfilm, Netflix – Med inspiration från en vetenskapsbok bygger 13-årige William Kamkwamba en vindturbin som ska rädda hans malawiska hemby från svält. Baserad på en sann berättelse.

Taiwan – i Kinas skugga / Dokumentär, SVT Play – För Kina är Taiwan en provins som tillhör fastlandet. Men de 24 miljoner invånarna betraktar sin ö som en självständig stat. Fransk dokumentär från 2020.

Seaspiracy / Dokumentär, Netflix – En filmskapare som älskar havet vill dokumentera de skador människan åsamkar djuren som lever där – och upptäcker omfattande korruption.

Iraks förlorade generation / Dokumentär, SVT Play – Efter kriget mot IS lämnades hundratusentals barn att klara sig mer eller mindre själva i Irak. De får inte gå i skolan eller få hjälp med mat. Vilken framtid växer de upp till?

Global podd / Podcast, Global Bar Magazine – Vad händer ute i världen? David Isaksson och Ylva Bergman bjuder in till fördjupande samtal om aktuella händelser från omvärlden. Missa inte avsnitt 64 som gästas av Anna Sundström!

1. Full lön till albanska oljearbetare

Till följd av coronakrisen sänkte oljebolaget Albetrol arbetarnas löner med 60 procent. Med stöd från Center for Labour Rights vann oljearbetarnas fackförening tvisten mot arbetsgivaren som tvingades betala ut full lön.

2. Bidrag till arbetslösa fabriksarbetare i Burma

Nedstängningar inom industrin har försatt tusentals fabriksarbetare i djup fattigdom. Med en sammanslutning av fackföreningar lyckades påverka lokala myndigheter att införa ett bidrag till fabriksarbetarna motsvarande 40 procent av deras lön för de dagar fabrikerna stod stängda.

3. Avtal som säkrar lönerna för bussförare i Filippinerna

Jeepney- och bussförare tjänar mer ju fler resenärer de har. Under pandemin har de behövt halvera antalet resenärer på sina bussar. Men tack vare stöd från det filippinska transportarbetarfacket NTCU har ett avtal omvandlats till en lag som säkrar inkomsten för förarna under pandemin.

Mycket av den utveckling som tagit världen flera decennier att åstadkomma, har på blott ett år raserats. Situationen är allvarlig. Covid 19 har i sig orsakat en hälsokris med miljontals döda och en vårdskuld som kommer få långtgående konsekvenser för global hälsa. Nedstängningar i samhällen som saknar sociala skyddsnät har haft enorma konsekvenser för människors liv, och kommer att ha i decennier framöver. I auktoritära stater har ledare utnyttjat pandemirestriktioner i eget intresse. Från till exempel Filippinerna får vi rapporter om att hungrande människor som trotsat utegångsförbud för att hitta mat skjutits till döds av polisen.

Thoko Matshe som arbetar för Palmecentret i Sydafrika berättar att pandemin lett till förödande konsekvenser för hela landet.

– Fattigdomen har ökat överallt. Många barn som inte fått gå i skolan är förlorade för samhället nu, de kommer inte komma tillbaka. Den mentala ohälsan kommer vi få hantera över lång tid framöver.

Tuff omställning i Sydafrika

För Palmecentrets partnerorganisationer innebar situationen i början att fokus fick flyttas från planerad verksamhet till att anpassa sig till en ny verklighet. I Sydafrika ställdes nästan alla planerade aktiviteter in.

– Många engagerade sig i stället i att hjälpa till att distribuera matpaket från regeringen, eller att arbeta med analys och ställningstagande kring hur viruset bör hanteras, berättar Thoko Matshe.

Thoko syftar bland annat på Palmecentrets partner Education and Training Unit, som med bland annat Palmecentrets stöd kunde spela en viktig roll i utformandet av nationella riktlinjer för smitthantering och förebyggande åtgärder mot Covid 19, som spridits på landets alla sjukhus.

Vilka svårigheter i omställningen stötte ni på?
– Ojämlikheten i vårt samhälle blev så uppenbar med digitaliseringen. Så många människor har inte tillgång vare sig till internet eller en dator. Men vi var uppfinningsrika och hittade nya sätt att nå ut. Organisationerna som arbetar mot våld mot kvinnor till exempel, de nådde ut i byarna med hjälp av megafoner!

Nya samarbeten på Balkan

Men på andra håll har digitaliseringen haft positiva konsekvenser. I till exempel Serbien nådde vår fackliga partner SSSV betydligt fler människor under 2020 med sina utbildningar kring arbetstagares rättigheter.
På Balkan samordnade Palmecentret ett upprop där 60 organisationer från fem länder deltog.

– Våra partnerorganisationer såg i ett tidigt skede hur allvarlig pandemins konsekvenser blev för arbetare, och att vi behövde stå upp för arbetares rätt till skydd i den här situationen, berättar Emira Mešanović som arbetar vid Palmecentrets kontor i Belgrad.

– Sen blev det en snöbollseffekt. De flesta som fick höra talas om deklarationen ville vara med. Flera svenska medlemsorganisationer skrev också under, som en symbol för solidaritet.

Varför var det viktigt att göra det här?
– När pandemin kom märkte vi hur viktigt det är att dela erfarenheter och kunskap mellan oss länderna på Balkan, och visa på att här sitter vi alla i samma båt. Det är nödvändigt att både agera lokalt och i solidaritet med andra länder.

Efter ett kärnvapenkrig finns inga segrare, bara ömsesidig förintelse. Därför hjälper det inte med fler och kraftigare vapen. Säkerhet kan bara nås gemensamt. Det var slutsatsen i den rapport som en kommission ledd av Olof Palme lade fram 1982.

I dag när spänningen mellan supermakterna ökar, nedrustningsavtal sägs upp och massförstörelsevapnen blir allt mer avancerade är det dags att åter lyfta begreppet Gemensam säkerhet.

En ny global kommission har satts samman. Nästa år, 40 år efter Palmekommissionen, presenterar de en rapport om hur vi ska säkra vår gemensamma framtid. Kommissionen kommer att analysera nya utmaningar för den gemensamma säkerheten; klimatförändringar, obalanserad globalisering, uppsagda nedrustningsavtal, konsekvenserna av Covid-19-pandemin och den globala tillbakagången för demokratin.

Initiativet drivs av Olof Palmes Internationella Center, International Trade Union Confederation (ITUC) och International Peace Bureau (IPB)

Palmecentret bjuder in Genèveinitiativet, ett israeliskt-palestinska fredsinitiativ som tillsammans arbetar för en tvåstatslösning.

Fördrivningarna av Palestinier i östra Jerusalem, bombningarna av Gaza och Hamas raketbeskjutning har präglat nyheterna den senaste tiden. Nu råder en bräcklig vapenvila och behovet av en politisk lösning för fred och slut på ockupationen är tydligt. Under årens lopp har tron på en tvåstatslösning sinat.

I samtalet med Nidal Foqaha och Gadi Baltiansky ska vi pratat om deras förslag på lösning fortfarande är relevant. Hur står det till med tron på en möjlig tvåstatslösning, med fredslägret i Israel och i Palestina? Vad kan en ny regering i Israel innebära? Hur ser det palestinska politiska landskapet ut?

Medverkande
Nidal Foqaha, Palestinian Peace Coalition
Gadi Baltiansky, H.L Education for Peace

Nyhetsbrev

Stöd oss

Kärnvapenförbud är vägen framåt

Dags att gå i Palmes fotspår

En ny kommission för gemensam säkerhet har bildats

1. Full lön till albanska oljearbetare

2. Bidrag till arbetslösa fabriksarbetare i Burma

3. Avtal som säkrar lönerna för bussförare i Filippinerna

Tuff omställning i Sydafrika

Nya samarbeten på Balkan