Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

I måndags nåddes vi av nyheten att det i Burma (Myanmar) skett en statskupp, och landets ledare Aung San Suu Kyi har gripits. Flera andra i regeringen har också gripits, såväl som ledare från civilsamhället. Militären hävdar valfusk. Aung San Suu Kyi:s parti NLD vann valet i november 2020 men valprocessen kantades av konflikter och brist på transparens. Mer än en miljon människor har fråntagits sin rätt att rösta, däribland den muslimska folkgruppen rohingya.

En redan auktoritär regim har nu ersatts med ett diktatoriskt militärstyre, och åratals kamp för demokrati och mänskliga rättigheter är nu enligt många utraderad. Vilka vägar finns det framåt?

Palmecentrets generalsekreterare Anna Sundström samtalar med vår Asienchef Michael Hauer, som är på plats i Burmas huvudstad Rangoon.

Coronapandemin har fått ledare över hela världen att sätta in hårda restriktioner mot sina medborgare med syftet att minska smittspridningen – men vissa har tagit tillfället i akt och gått steget längre i att öka kontrollen över sina medborgare. Hur har de auktoritära ledarna inskränkt de demokratiska fri- och rättigheterna under pandemin? Palmecentret listar tre exempel.

1. Pressfriheten under attack

I Ungern har Viktor Orbán infört lagar som gör att journalister som anses sprida ”fejknyheter” kan få upp till fem års fängelse. I Japan, Thailand och Kambodja har undantagslagar införts som begränsar pressfriheten. I Rumänien har en ny lag stiftats som gör att myndigheter kan censurera webbsidor och i Serbien finns planer på att låta staten få monopol på att informera om covid-19. Allra mest långtgående är undantagslagen i Kambodja som gör det möjligt för regeringen att censurera medier, digitala plattformar och övervaka telefonsamtal.

2. Ökad digital övervakning

I flera länder används digital teknik för att övervaka människors rörelser som ett led i bekämpningen av smittan. En del av detta har vällovliga syften, i flera länder har människor frivilligt laddat ner appar för att få uppgifter om smittade personer i närheten. I andra fall är det uppenbart att den digitala kontrollen också haft andra syften. I Armenien har staten beslutat att myndigheterna ska få tillgång till uppgifter från medborgarnas mobiltelefoner. I Iran har inrikesministeriet fått tillgång till digitala uppgifter om hur människor rör sig och i Israel har premiärminister Benjamin Netanyahu öppnat för att myndigheterna i hemlighet ska få spåra uppgifter från medborgarnas mobiltelefoner. Från Ryssland kommer uppgifter om att myndigheterna bygger datasystem för att koppla samman information från appar som anger var människor befinner sig med uppgifter från kameraövervakning, bankkort etc. Kritiker kallar systemet för ”cyber-gulag”.

3. Tystar kritiker genom mötesförbud

För att hindra smittan har länder infört bestämmelser för att förhindra folksamlingar. Det har också påverkat möjligheten att hålla politiska möten. Det som dock inte är acceptabelt är när restriktionerna varit specifikt utformade för att hota, tysta och diskriminera den politiska oppositionen. I Bangladesh har restriktionerna använts för att gripa vårdpersonal, studenter och aktivister som kritiserat landets coronapolitik. I Bolivia har staten öppnat för att MR-aktivister ska kunna åtalas. I Uganda har polisen slagit till mot hbtq-personer som anklagats för att sprida viruset. Även i Filippinerna har hbtq-personer attackerats och trakasserats av polis. I andra länder har myndigheterna passat på att gripa personer när det mediala ljuset varit riktat mot smittspridningen. Ett exempel är Hongkong där polisen har gripit flera personer som tillhör den demokratiska oppositionen.

Denna dag ger Erkki Tuomioja ut en bok på finska som handlar om hans flera decennier långa medverkan som utrikesminister och riksdagsman i utformningen av Finlands utrikes- och säkerhetspolitik, framför allt i de säkerhetspolitiska förklaringar som finska riksdagen antagit vart femte år. Inför webbinariet har det kapitel som handlar om relationerna mellan Finland och Sverige – igår, idag och imorgon översatts till svenska och bildar utgångspunkten för samtalet. Bägge länderna är militärt alliansfria, men deltar i internationellt försvars- och säkerhetspolitiskt samarbete.

Vad har varit och är skillnaderna i finsk och svensk politik, och hur nära har det ökade samarbetet på senare tid blivit och kan det ytterligare fördjupas?

Webbinarium i form av ett samtal mellan Erkki Tuomioja, riksdagsman (S) och Finlands tidigare utrikesminister och Peter Hultqvist, Sveriges försvarsminister samt Anders Björnsson, publicist, historiker och ämneskännare, samtalsledare.

Den statskupp som nu genomförts i Burma (Myanmar) innebär att en folkvald regering, förvisso med bristande respekt för mänskliga rättigheter, ersätts med ett diktatoriskt militärstyre. Det är en utveckling i helt fel riktning i ett land i där demokrati, frihet och mänskliga rättigheter istället behöver stärkas.

Palmecentret och våra medlemsorganisationer har under decennier samarbetat med demokratiska folkliga rörelser i Burma. De organisationerna har visat vägen till ett demokratisk Burma där fackliga rättigheter, kvinnors rättigheter och minoriteter rättigheter respekteras.

Enligt den information som når oss från Burma har militären gripit ledare från civilsamhällets organisationer. En farlig och oacceptabel utveckling.

– Vi kräver ett att militären lämnar ifrån sig makten och att ett verkligt demokratiskt styre införs i Burma, säger Anna Sundström, generalsekreterare för Palmecentret.
Den nyvunna friheten är i fara. 30 års kamp och lidande för demokrati och mänskliga rättigheter i Burma är nu utraderat och 10 år av demokratisk utveckling omkullkastas.

Olof Palmes Internationella Center

”Minimilönen ska höjas!” ropar en kvinna i megafonen, och demonstrationståget svarar: ”Vår kamp, vår kamp!”. Klockan är 9 på morgonen men solljuset är redan skarpt och arbetarna kisar när tåget slingrar sig fram längs sidan av de hårt trafikerade gatorna i industrizonen Shwe Pyi Tar. Längs vägen står åskådare som avbrutit sin söndagsfika för att titta eller heja på de närmare 2000 arbetare som tågar förbi.

Demonstranter

Arbetarna som demonstrerar kommer främst från textilfabrikerna i området, men också från livsmedelsindustrin. Demonstrationen är organiserad av Palmecentrets fackliga partnerorganisationer. Kraven är tydliga: de vill ha höjd minimilön, stopp för trakasserier av fackföreningar och ansvarsfullare företag.

– Arbetsgivarna måste följa lagen, i dag är det alldeles för slappt, de kan strunta i reglerna som finns utan större risk, säger en 29-årig kvinna som är facklig ledare på en textilfabrik i området.

Fabriker nyttjar pandemin för att avskeda

Före coronapandemin anställde textilindustrin i Burma omkring 380 000 arbetare, varav 90 procent kvinnor, i över 400 fabriker. Men sedan utbrottet av Covid-19 har tusentals fackligt anslutna textilarbetare sparkats från sina fabriker, ofta utan ersättning, enligt tidningen The Guardian.

Enligt det globala fackliga nätverket IndustriALL utnyttjar fabriker pandemin för att krossa lokala fackförbund på arbetsplatserna, genom att helt enkelt avskeda fackligt aktiva men skylla på minskade beställningar på grund av Covid-19.

Textilier står för en tiondel av Burmas export och när pandemin väl lagt sig väntas industrins omsättning växa med flera miljarder kronor.

Långa arbetsdagar, lite betalt

De senaste åren har den växande industrin lockat många fattiga människor från landsbygden in till Rangoons industriförorter, men det är en tuff verklighet de möter, berättar programchefen på fackförbundet.

– Osäkra anställningar och övertid är normen. Många jobbar 14 timmar om dagen, även om lagen bara tillåter 11 timmar (8 timmars arbetsdag plus max 3 timmar övertid, reds. anm.). Men trots övertiden räcker lönen sällan särskilt långt.

Minimilönen låg i början av 2020 på 4800 kyat, eller 32 kronor, om dagen. Arbetarna kräver nu att lönen höjs för att hänga med de ökande levnadskostnaderna.

– Det är framför allt mat och elektricitet som blivit dyrare. Ovanpå det betalar många höga hyror för sitt boende, säger programchefen.

”Facket har gett mig självförtroende”

I demonstrationståget går en ung kvinna med sin knutna näve i luften och skriker med i ramsorna för full hals. Hon har jobbat i fyra år på en textilfabrik som tillverkar kläder åt amerikanska och tyska klädföretag.

– Varje dag måste jag jobba övertid för att pengarna ska räcka, säger hon med hes röst.

– En bra månad tjänar jag 300 000 kyat (ca. 2000 kronor), men min hyra är på 120 000 kyat (ca 800 kr). Jag har också ansvar att försörja mina föräldrar, så det mesta av det som är kvar går till dem, säger hon.

Kvinnan berättar att hon kom i kontakt med fackförbundet för ungefär två år sedan. Genom dem fick hon lära sig vad lagen säger och vad arbetsrätt är för något.

– Det var häftigt att förstå hur det fungerar och vilka rättigheter jag har, och hur man ska prata med arbetsgivare och myndigheter. Det hjälpte mitt självförtroende att känna att jag har rätten på min sida, säger hon.

Nu har hon själv engagerat sig för att stärka organiseringen på sin fabrik. Det finns mycket att ta strid för där, berättar hon.

– Fabriken blandar fasta arbetare med daglönare som lätt kan sparkas och utnyttjas. Om du blir gravid riskerar du att få sparken utan kompensation. Fabriken trakasserar oss också och försöker få oss att sluta engagera oss. De uppmanar andra arbetare att inte prata med oss.

Facket skapar ett sammanhang

Efter att demonstrationen genomförts samlas några av aktivisterna på det lokala fackliga kontoret. När alla loggar in på det trådlösa nätverket börjar en mobilorkester spela med notifikationer i olika toner från alla meddelanden som strömmar in. Så gott som alla aktivister jobbar själva på någon fabrik i området. De jobbar vanligtvis sex dagar i veckan, men ser det ändå som självklart att lägga sin enda lediga dag på att demonstrera.

En medlem tycker att det är ett bra tillfälle för arbetare från olika fabriker att träffas och dela erfarenheter.

– Det är sällsynt med demonstrationer där arbetare från olika fabriker och fack deltar. Vanligtvis rör vi oss i våra egna kretsar, men när vi samlas som idag är vi starka. Dels får regeringen ögonen på oss när vi är många, dels får vi umgås och höra hur det ser ut på andra arbetsplatser, säger hon.

En medlem säger att fackföreningsrörelsen i Burma fortfarande är svag och behöver allt stöd den kan få.

– Lagstiftningen är ett hinder, den är både svag och otydlig. Många arbetare kommer dessutom från landsbygden och har låg eller ingen kunskap om arbetsrätt eller vad en fackförening är för något. Många är också rädda för att engagera sig eftersom det innebär risk för trakasserier eller att man får sparken.

I dag träder äntligen FN:s förbud mot kärnvapen, TPNW, i kraft. Efter år av internationellt organiserad kamp nåddes i oktober förra året äntligen den magiska gränsen om ratificering i 50 stater. Detta gör förbudet till internationell lag, vilket innebär förbud mot att utveckla, testa, producera, tillverka, äga eller lagra kärnvapen av alla slag. Detta är därför en stor dag för folkrätten och för internationellt samarbete.

För trots att förbudet endast gäller i de länder som ratificerat avtalet, och trots att de nio kärnvapenstaterna sparkat bakut så finns nu ett verktyg på plats för att framöver verka normerande. Det är ett stort kliv fram för fredsrörelsen i världen, men mycket återstår att göra – inte minst för oss i arbetarrörelsen i Sverige. Sverige är ett militärt alliansfritt land med ett stolt förflutet vad gäller kamp för kärnvapennedrustning, men nu lyser vi med vår frånvaro bland de 51 nationer som undertecknat avtalet.

Fastän det råder konsensus inom arbetarrörelsen om behovet av internationell stabilitet och en utveckling mot fred och nedrustning i världen, har den socialdemokratiskt ledda regeringen ännu inte valt att underteckna avtalet. I stället hänvisas alla som verkar för att Sverige ska skriva under TPNW till Stockholmsinitiativet, ett initiativ från 2019 med syfte att samla och verka för nedrustning på bred front för länder i alla delar av världen.

Kärnvapenfrågan är komplex. Det finns förstås ett behov av att bereda fler vägar framåt. Det är klokt att sammanlänka länder som skrivit under förbudet med till exempel länder som är medlemmar i NATO, för att gemensamt hitta en väg framåt. Vi välkomnar och står bakom alla insatser som har för avsikt att verka för begränsningar, avveckling eller förbud, men vi får inte nöja oss med att skynda långsamt.

Dessa två, Stockholmsinitiativet och TPNW, står inte emot varandra. Vi måste inte välja det ena eller det andra. Tvärtom har vi allt att vinna på att stå tydligt för svenska värderingar om fred och avspänning i världen, tillsammans med den svenska fredsrörelsen. Socialdemokratiskt ledda regeringar har en stolt tradition av att gå i bräschen för en säkerhetspolitik som inte spelar kärnvapenstater och auktoritära ledare i händerna och som värnar långsiktig stabilitet, säkerhet och miljö.

Vill vi fortsatt vara en ansedd humanitär stormakt behöver vi våga säga ifrån, också mot världens kärnvapennationer.

Det är dags för regeringen att ta ställning för TPNW och bidra med Sveriges goda internationella anseende till den nya normen för en fredligare planet, där kärnvapenhotet förpassats till historiens skräphög.

Anna Sundström, generalsekreterare Palmecentret
Carina Ohlsson, förbundsordförande S-kvinnor
Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-s
Jesper Eneroth, Ordförande för S i Svenska kyrkan
Malin Malm, förbundsordförande S-studenter
Philip Botström, förbundsordförande SSU
Sara Kukka Salam, förbundsordförande, Socialdemokrater för tro och solidaritet

Artikeln publicerades 22/1 – 2020 i Arbetet.

1. Vad innebär konventionen? 
Den innebär att kärnvapen kommer att totalförbjudas för de länder som har ratificerat* konventionen.

2. Kommer den göra skillnad? 
Internationell lag handlar om att förändra normer och sätta gränser för vad som är acceptabelt, och det tar tid. Det går att jämföra med andra förbud mot massförstörelsevapen som klusterbomber, landminor och kemiska vapen. Till slut råder det konsensus om att ett vapen är så pass moraliskt fel att inneha och det påverkar även stater som inte anslutit sig till konventionen.

3. Vilka är kärnvapenmakterna? 
De officiella kärnvapenstaterna är USA, Ryssland, Storbritannien, Kina och Frankrike, enligt icke-spridningsavtalet, NPT, från 1968. Efter det har Indien, Israel, Pakistan och Nordkorea också skaffat kärnvapen. Tillsammans har de ca 14 000 kärnvapen, som tillsammans skulle kunna förgöra jorden flera gånger om.

4. Vad händer om en enda kärnvapenbomb detonerar? 
Idag är kärnvapnen mycket starkare än de som användes över Hiroshima och Nagasaki. Det går knappt att föreställa sig vilka förödande konsekvenser det skulle få om en bomb släpptes över en stad. Hundratusentals döda och skadade, hem och byggnader som jämnas med marken, klimatförstörelse och livsfarlig strålning och radioaktivitet flera decennier framöver. Kärnvapnen som USA och Ryssland har kan orsaka en atomvinter, vilket innebär att alla livsnödvändiga ekosystem förintas.

*Ratificera innebär att konventionen blir juridiskt bindande för en stat.

Sedan kuppförsöket sommaren 2016 slogs tillbaka har Turkiet genomgått en mycket negativ utveckling. Demokratin har urholkats. President Erdogans auktoritära styre har brutaliserats med massfängslanden av oliktänkande och massavskedanden av journalister, lärare, universitetsfolk och tjänstemän som ogillats av regimen. Tortyr och andra avskräckningsmetoder har använts. Människor har dödats. Liksom på andra håll har pandemikrisen drabbat Turkiet hårt ekonomiskt och socialt. Antalet syriska flyktingar som angetts vara drygt 3,5 miljoner utgör en svår belastning för landet.

Utrikespolitiskt uppträder Turkiet allt mera aktivistiskt, och skaffar sig fiender genom sitt handlande. I Syrien ser landet ”hotet” från kurderna som viktigare att ta itu med än att bidra till en fredslösning. I östra Medelhavet agerar Turkiet aggressivt och provocerar grannstater. Förhandlingarna om medlemskap i EU har avbrutits, och EU hotar med att införa sanktioner mot landet. Med USA har Turkiet gjort sig ovän genom att som Natomedlem köpa ett ryskt luftförsvarssystem.

Hur är situationen ut, och vad kan förväntas för den närmaste framtiden i Turkiet? Hur utvecklas Turkiets internationella relationer? Hur bör omvärlden, inklusive EU och Sverige, agera gentemot Turkiet? Finns det några ljusglimtar att peka på?

Medverkande:
Paul Levin, chef för Institutet för Turkietstudier, Stockholms universitet
Helin Sahin, Turkiethandläggare, Olof Palmes Internationella Centrum
Michael Sahlin, tidigare bland annat svensk ambassadör i Turkiet

Samtalet leds av Thomas Hammarberg, riksdagsledamot och Turkietrapportör för Europarådet.

Hejdå Trump, vi kommer inte att sakna att du: 

1. Vänt internationella avtal och samarbeten ryggen
Klimatkris och coronakris. Två globala kriser som kräver internationella lösningar och samarbeten. Under sin tid i Vita Huset har Trump lämnat både det för klimatet avgörande Parisavtalet och världshälsoorganisationen WHO. I tider när en stormakt som USA allra mest behövs. Som tur är har Joe Biden redan nu förkunnat att han kommer ta tillbaka USA in i både Parisavtalet och WHO.

2.  Skapat ökade spänningar mellan Israel och Palestina
Trumps pro-israeliska agenda har varit tydlig från start. Men han har också under sin tid vid makten gått från ord till handling. I maj 2018 beslutade Trump att USA:s ambassad skulle flyttas till Jerusalem, ett mycket kontroversiellt beslut som lett till omfattande protester och minst 60 palestiniers död. Till råga på detta har Trump också frusit USA:s stöd till UNWRA, FN:s hjälporgan till palestinska flyktingar.

3. Legitimerat andra auktoritära ledare
Gång på gång har Trump berömt, lovprisat och försvarat andra auktoritära ledare. Han har bland annat hyllat Xi Jinping och kallat honom en ”president for life”, gratulerat Putin till valvinsten och sagt sig vara en ”stor beundrare” till Turkiets Erdoğan. Det har bidragit till att ge både auktoritära regimer och ledare en ökad legitimitet. Utrymmet för den som vill föra fram kritik har minskat.

4. Uppmanat till överträdelser av mänskliga rättigheter
Under sitt presidentskap har Trump låtit barn bli tvångsseparerade från sina föräldrar vid gränsen mellan USA och Mexiko. Barnen har blivit placerade i kontroversiella häktesliknande hem, och det har framkommit bevis på att barn suttit i burar och utan tillgång till grundläggande hygien eller sängar. Organisationen The Leadership Conference on Civil and Human Rights har listat hundratals andra beslut som fattats under Trump-adminstrationen som har tryckt tillbaka de mänskliga rättigheterna.

5. Ljugit ohämmat
Amerikanska tidningen Washington Post har under Trumps tid vid makten låtit faktagranska alla hans uttalanden. Resultatet? Just nu visar siffran att presidenten ljugit, spridit osanning och desinformation 29.500 gånger. Många gånger via sitt eget Twitterkonto som nu är stängt. Lögnerna nådde sin kulm efter valet 2020 då felaktiga påståenden om valfusk tillslut ledde till attacken av Kapitolium.

Trots att en antidemokrat avsätts fortsätter den auktoritära utvecklingen världen över. Idag lever betydligt fler människor i ofrihet än i demokratier. Tillsammans måste vi vara en motkraft för rättvisa, jämlikhet och mänskliga rättigheter.

Läs mer om det auktoritära hotet i rapporten Frihet i fara.

Rättsprocessen mot, den mycket kända och hyllade människorättsjuristen Eren Keskin, återupptas den 15 februari. Åtalet gäller hennes solidaritetsaktion till stöd för tidningen Özgür Gündem, då hon gick in som tillfällig chefredaktör. Tidningen grundades i början av 90-talet, den har bevakat den kurdisk-turkiska konflikten och har stängts ned flera gånger av myndigheterna.  Åklagaren har rubricerat åtalet mot Eren Keskin som stöd till en terroristorganisation och om hon fälls riskerar hon ett långt fängelsestraff.

Sedan 1990-talet har de turkiska myndigheterna, med alla medel, försökt tysta Eren Keskin på grund av hennes arbete för mänskliga rättigheter och yttrandefrihet. Första fängelsedomen kom 1995, sedan dess har drygt 140 åtal väckts mot henne. Hon har trakasserats, mordhotats och utsatts för attentat. Hennes oförtröttliga och modiga kamp har belönats med flera priser och utmärkelser; Orhan Doğan Peace Award, Hrant Dink Award, Anna Dahlbäcksstipendiet, Anna Lindh-priset och Martin Ennals Award.

Fem organisationer; Palmecentret, Svenska PEN, Advokater utan gränser, Amnesty International och Anna Lindhs minnesfond skriver idag den 18 januari 2021 till Turkiets justitieminister och kräver att åtalet mot Eren Keskin läggs ned och att hoten och trakasserierna mot henne upphör.

Läs brevet nedan!

Minister of Justice, Abdulhamit Gül
Ministry of Justice
Adalet Bakanliği
06659 Ankara
Turkey

Stockholm, 18 January 2021

Dear Minister,

We, the undersigned are gravely concerned about Eren Keskin. She is an internationally renowned and much acclaimed lawyer, human rights activist and writer who has devoted her life to defending human rights and freedom of expression. Eren Keskin is the recipient of several international awards, including the Martin Ennals Award, The Anna Lindh Award, The Civil Society Award and The Orhan Doğan Peace Award.

The persecution and harassment of Eren Keskin is unprecedented. For decades the Turkish authorities have tried to silence her. She has received several death threats and has also been physically attacked. More than 140 separate criminal charges have been brought against her for her outspoken stand against human rights violations. She has spent time in prison, been banned from travelling abroad and has had her lawyer’s licence withdrawn once.

On 15 February 2021 there will be a new hearing in the Özgür Gündem Main Trial, at the Istanbul High Criminal Court number 23. Eren Keskin is charged with membership of a terrorist organisation, for acting as a “solidarity editor” of the Özgür Gündem newspaper.

It is our strong belief that there are absolutely no grounds to the allegations of Eren Keskin being a member of a terrorist organisation. These allegations are clearly fabricated and yet another attempt to stop her from doing her legitimate human rights work and from peacefully exercising her fundamental right to freedom of expression.

We call for the charges against Eren Keskin to be immediately dropped and that she be allowed to carry out her human rights work free from reprisals and judicial harassment.

Furthermore, we call on the Turkish government to repeal Article 301 and other articles in the penal code that unfairly limit the right to freedom of expression.

Yours sincerely,

Jesper Bengtsson, president, Swedish PEN
Anna Johansson, acting Secretary General, Amnesty International, Sweden
Louise Gunvén, president, Lawyers without Borders, Sweden
Lena Hjelm-Wallén, chairman, Anna Lindh Memorial Fund
Anna Sundström, Secretary General, Olof Palme International Center