Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Den smala trappan upp till Eren Keskins advokatkontor i Istanbul ger en känsla av déjà-vu. Om jag inte missminner mig satt hon i samma lokaler när jag intervjuade henne redan för två decennier sedan. Det lilla skrivbordet, högarna med dokument på hyllorna, den låga takhöjden och advokatens engagemang – allt känns bekant. Det gäller även hennes skarpa hållning. Nyheten i denna miljö är en kattlåda och en skål med mat på golvet, avsedd för en tilltufsad gatukatt som Eren Keskin förbarmat sig över.

Riskerar fängelsestraff

Lika osentimental som förr om åren – jag stötte på henne en första gång redan på 1990-talet – konstaterar hon att hennes roll som tillfällig ansvarig utgivare för den prokurdiska tidningen Özgür Gündem år 2016 kan kosta henne sammanlagt 26 år och nio månaders fängelse. Domstolens utslag, som hon överklagat, rör bland annat att hon skulle ha propagerat för en terroristorganisation och varit medlem i en väpnad terroristorganisation. Mellan raderna avses PKK.

– Jag delar inte statens uppfattning. Jag har agerat för att försvara yttrandefriheten, kommenterar Eren Keskin, som var förhindrad att komma till Stockholm i februari för att ta emot Palmepriset. Ett utreseförbud är kopplat till hennes tillfälliga publicistiska gärning.

Hennes försvar drivs av andra advokater medan hon själv ägnar sig åt mål som främst gäller våldsutsatta flickor och kvinnor. Men även hbtqi-personer.

– Och så driver jag mål rörande de ”försvunna”, varav de flesta fallen är från 1990-talet. Men det förekommer också nutida försvinnanden.

Förbjudna protester

Eren brukar delta i en tyst protest som går under benämningen Lördagsmödrarna, Cumartesi Anneleri. Utanför Galatasaray, en legendarisk gymnasieskola i Istanbul, har flanörer i många år kunnat se anhöriga till spårlöst försvunna sitta samlade med porträtt av sina saknade i famnen. Deras tysta protest påminner om de statligt organiserade dödspatruller, Jitem, som tros ha mördat kurdiska aktivister på 1990-talet och röjt undan kropparna på hemlig plats.

”Turkiet är inte en rättsstat”

– Enligt turkisk lag kan dessa demonstrationer inte förbjudas. Men de förbjöds ändå 2018. Turkiet är inte en rättsstat, säger Eren Keskin illusionslöst.

Föreningen för mänskliga rättigheter i Turkiet, (İHD-İnsan Hakları Derneği), som hon är en ledande profil av, har överklagat förbudet till Högsta domstolen. När jag träffar henne i maj har Lördagsmödrarnas demonstration varit formellt tillåten i några veckor. Men strax före valet ställdes den in. Uppemot 30 personer brukar delta i manifestationen.

– Trots att det strider mot lagen har vi blivit frihetsberövade. Polisen brukar sätta handfängsel på oss. Poliser har misshandlat deltagare. De har föst in oss i polisbussar där vi hållits kvar i timmar.

Hatretorik mot hbtqi-samhället

Efter Erdogans seger i vårens president- och parlamentsval har han påbörjat sitt tredje decennium som Turkiets starke man och med ett allt hårdare grepp över makten. I ett land där det tidigare hölls årliga Prideparader, tills de totalförbjöds 2015, har presidenten och hans maktparti anammat en hatretorik mot hbtqi-samhället som påminner om högernationalismen i andra länder.

Eren Keskin konstaterar att denna retorik gagnat Erdogan i valrörelsen. När oppositionen utmålades som hbtqi-kramare och familjens förstörare var det en skrämselpropaganda som gick hem i många kretsar.

– Många trodde på Erdogan och det har skapat en farlig atmosfär för hbtqi-personer.

Sverige och europeiska länder böjer sig för Turkiet

Turkiet är mångårig medlem av Europarådet. Eren Keskin vill att dess Europadomstol tar upp fler turkiska mål och att medlemsstaterna sätter press på Ankara så att domstolens utslag efterlevs. Men i stället tycker hon sig se europeiska stater göra allt för stora eftergifter gentemot Turkiet.

– Om man inte pressar Turkiet att följa Europadomstolen kommer det här landet att bli som Turkmenistan, varnar hon.

– Europeiska länder borde sända fler delegationer till Turkiet, sätta kränkningarna av mänskliga rättigheter högt på agendan, införa embargon av olika slag och uppmärksamma fler rättsfall än Selahattin Demirtaş och Osman Kavala, säger Eren Keskin. Hon syftar på en tidigare kurdisk partiledare, som sitter fängslad sedan 2016, och en affärsman och filantrop som är dömd till livstid. Båda är grundlöst frihetsberövade enligt Europadomstolen som kräver deras villkorslösa frigivning.

Hon menar också att Sverige har böjt sig för utpressning från Ankara under Natoprocessen. Hon tar utvisningen av Mahmut Tat, som i december skickades från Migrationsverkets förvar till turkiskt fängelse, som exempel.

– Han har blivit misshandlad i Turkiet, säger Keskin om den utvisade som sägs vara cancersjuk och avtjänar ett långt straff för påstått samröre med PKK.

Hon påpekar att västerländska ambassader är välinformerade om situationen i Turkiet men ligger lågt. Inte minst av rädsla för att Turkiet ska öppna slussarna för de snart fyra miljoner syriska flyktingar som lever i landet med tillfälliga uppehållstillstånd. Syrierna har blivit slagpåsar i det rådande turkiska samhällsklimatet.

Valresultatet chockade oppositionen

Utgången i det turkiska valet kom som en chock för oppositionen men bekräftade insikten att konservatismen, religiositeten och turknationalismen sitter djup hos många väljare. Eren Keskin fruktar att det kommer att leda till ökad rasism mot de medborgare som inte är sunnimuslimska turkar. Vad tycker hon att oppositionen ska göra i rådande läge?

– Det är mycket svårt, svarar Eren Keskin som dock hoppas på den unga generationen.

– Och så måste europeiska länder sätta press på Turkiet!

Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare,  senast av Drama utan slut: Turkiet 100 år (Bokförlaget Atlas).

”För många av oss vändes livet upp och ner på morgonen den 24 februari. Livet delades in i ett före och ett efter. Det var den här dagen som många av oss förstod vad förlamande rädsla är och total hjälplöshet för att kunna påverka det som händer runt dig.”

Det skriver ABF:s kvinnogrupp i Ukraina i ett brev till Palmecentret där de tackar för det stöd som svenska folket och svensk arbetarrörelse har visat Ukraina. Genom stödet har de kunnat fortsätta sin verksamhet under riskfyllda och svåra krigsförhållanden.

ABF Ukraina bedriver studiecirklar i landet, och de har kommit att bli ett viktigt supportsystem sedan krigets start.

CIRKELLEDARE I KRIGSDRABBADE OMRÅDEN

De flesta av gruppens cirkel- och gruppledare bodde och befann sig i de mest utsatta områdena i Ukraina. I Charkiv, Kiev, Cherson, Berdjansk eller Zaporozjzjia. Många tvingades lämna allt för att rädda sig själva och sina familjer, för att sedan befinna sig med ingenting, i en främmande stad eller i ett helt främmande land. Ofta utan ID-handlingar, kunskap om språket och i chocktillstånd.

Som Svetlana från Cherson-regionen. När beskjutningarna började fattade hon ett blixtsnabbt beslut att fly med sin dotter och barnbarn. De kastade sig in i bilen och tog sig till Tyskland. Där har hon arbetat med att samordna aktiviteter och självhjälpsgrupper för ukrainska flyktingar.

Eller Inna från Belozerka som inte vågade lämna sin by trots ockupation eftersom hennes föräldrar var där. Hon beskrivs som en hjältinna i brevet, som använde alla möjligheter för kommunikation tillgängliga för att stödja motståndet. Hon fortsatte också sitt arbete som psykolog och organiserade bland annat studiecirklar för kvinnor att få en stund av lugn och för att sitta ner och prata över en kopp kaffe.

Eller Victoria från staden Ukrainsk. Genom sina kontakter bidrog hon till en snabb evakuering av människor och barn från krigszonen, vilket räddade flera liv. Efter att ha flytt till en för henne helt ny region, arbetade hon med ungdomar genom att organisera evenemang, studiecirklar och stödgrupper.

Det finns miljontals sådana berättelser. Men tack vare stöd från bland annat Palmecentrets insamling har ABF Ukraina kunnat ge ekonomisk stöttning till sina cirkel- och gruppledare.

ENORM SOLIDARITET

Palmecentret och hela den svenska arbetarrörelsen har samlat in drygt 3,5 miljoner kronor till stöd för Ukraina. Ett varmt tack till alla som har bidragit och för den enorma solidaritet som ni har visat. Vi fortsätter framåt att stödja folkrörelser i Ukraina som organiserar hjälp och som kämpar för demokrati och fred.

Ge en gåva här!

Obs! Beskrivning av självskadebeteende förekommer i artikeln.

***

Föreningen för Noll Diskriminering. Så står det på turkiska på det kontor i Istanbul där Elmas Arus har sin bas. Föreningen, som hon leder, har till syfte att förbättra levnadsvillkoren för romer i Turkiet. Republiken tros ha Europas största romska befolkning.

Identitet viktigast för väljare

Efter att ha verkat inom civilsamhällsorganisationer i två årtionden ställde Elmas Arus upp i årets val som parlamentskandidat för CHP, det Republikanska folkparti som grundades av Atatürk. Under denna valrörelse stod det klart för henne hur vanligt det är att turkiska väljare lägger sina röster på någon de kan identifiera sig med snarare än ett politiskt budskap. Hon kallar dessa väljarpreferenser för hemşehri, ett uttryck som kan översättas med ”folk som oss”.

– Det gäller för hela Turkiet, också i Istanbul, framhåller hon.

I denna megastad bor inflyttade från hela republiken. De flesta söker sig till sina gelikar, sina hemşehri, när de letar efter en bostad. Samma sak händer i politiken. Elmas Arus, som ofta kampanjade bland småföretagare, beskriver ett möte med en grönsakshandlare. När hon ville ha hans röst höll han fram en lökväxt och förklarade: ”Om du kan säga vad den här växten heter kommer du att få min röst”. Elmas Arus kunde.

– Det kanske verkar som en bagatell. Men det visar att politiker som inte förstår hur människor lever sina liv inte kan få deras röster.

Denna insikt ger också en förklaring till varför president Erdogan och hans maktparti AKP lockade så många konservativa sunnimuslimer, trots landets ekonomiska kris, korruptionen och ett trögt statligt hjälparbete efter jordbävningarna i februari, vilka skördade minst 50 000 dödsoffer.

Läs om Palmecentrets insamling till stöd för drabbade

”Jag ville inte spilla bort mitt liv”

För att förstå vidden av vad Elmas Arus har åstadkommit måste man ta del av hennes levnadshistoria. Hon växte upp i en stor romsk släktgemenskap som räknar till totalt 1 500 familjer. Hon kallar den inte klan utan använder hellre ordet ”dynasti”, sulale på turkiska. Bland de många tusen i denna ”dynasti” var hon den första flickan som fick börja skolan. Hon växte upp som enda dotter i en fembarnsfamilj. Hon var sin pappas ögonsten och han lärde henne tidigt att läsa. Det bara ökade Elmas aptit på mer kunskap. När hon var sex år rymde hon hemifrån till skolan.

– Det orsakade skandal i släkten. Andra familjer trodde att jag skulle få dåligt inflytande på deras flickor, som ofta blir bortgifta när de är 13–14 år.

Pappan lät henne gå klart de första årskurserna på villkor att hon skulle sluta skolan när hon kom upp i puberteten. När hon med tiden togs ur skolan fick hon först lära sig ett hantverk, broderi. Som trettonåring tilldelades hon också en häst och en kärra som hon använde för att samla in skrot för återvinning.

– Jag var duktig på att brodera, laga mat och dra in pengar. Jag lärde mig också att bli en skicklig dansare och det har hög status bland romer.

Friarna stöd snart i kö. Hon sågs som en idealisk äktenskapspartner. Men Elmas Arus ville inte fastna i romska kvinnors traditionella livsstil.

– Jag ville inte spilla bort mitt liv och leva som min mamma, förklarar hon.

I dag är Elmas stolt trebarnsmor. På bilden är döttrarna Lal och Asya. Foto: Bitte Hammargren

Examen till varje pris

Elmas ville ta jobb på en fabrik, men hennes pappa lät inte dottern arbeta utanför släkten. I hemlighet skrev hon dock in sig i en fortsättningsskola där elever fick plugga på egen hand fram till examen. Hon tvingades smussla med sina läroböcker, vilket var svårt i en familj där alla sov i samma rum. När hennes pappa hittade henne sovande med en skolbok på magen tog han boken och brände upp den i vredesmod. Elmas Arus blev desperat. Hon ville till varje pris läsa till sin examen – eller göra slut på sitt liv.

– Så jag skar mig i handleden, säger hon och visar ett ärr under armbandet.

Självmordsförsöket slutade med att pappan lät henne gå ytterligare tre år i skolan. Men därefter skulle det vara slut på studierna. Sen måste hon gifta sig. Men efter grundskolan skrev hon in sig på gymnasiet utan föräldrarnas vetskap. Hon började klä sig i skoluniform. Andra romska flickor retade henne för att hon började se ut som en gajé, ett romskt uttryck för majoritetssamhället.

– Men jag brydde mig inte. Jag räckte ut tungan åt dem.

Hinder är till för att övervinna

Elmas gick ut gymnasiet som en av skolans bästa elever och skaffade sig därefter en akademisk journalistutbildning. Men hon nöjde sig inte med den. Varje gång hon gick förbi Istanbuls universitet brukade hon tänka att ”en dag ska jag gå in genom den porten också”. Även den drömmen blev med tiden verklighet. Nu har hon två universitetsexamina, är gift med en man av egen fri vilja och stolt trebarnsmor.

– Ändå betraktas jag ofta som ”bara en zigenare”.

Men hinder i livet är till för att övervinna. Hennes nästa projekt blev att tillsammans med sin man göra en dokumentärfilm om romer runt om i Turkiet, den prisbelönta filmen Buçuk. Filmens titel, som betyder ”halva”, bygger på ett talesätt där det brukar heta att Turkiet består av ”72 och en halv” nationaliteter. Halvan syftar på romerna.

”Föreningen för Noll Diskriminering” står det på en skylt på turkiska på Elmas kontor. Foto: Bitte Hammargren

År 2010 lanserade Recep Tayyip Erdogan, då premiärminister, ett turkiskt roma-initiativ. Elmas Arus var en av talarna under invigningsceremonin.

– Men Erdogans utlovade satsningar på romerna har aldrig förverkligats, konstaterar hon.

Utöver hennes engagemang i Föreningen Noll Diskriminering, som stöds av Palmecentret, leder hon också nätverket Roda, i vilket 45 romska civilsamhällesorganisationer ingår.

Framför sig ser hon fler stängda dörrar som hon vill ta sig in genom.

– En dag ska jag gå in genom porten till det turkiska parlamentet som folkvald, säger hon beslutsam.

***

Av: Bitte Hammargren, journalist, analytiker och författare av bland annat ”Drama utan slut: Turkiet 100 år”.

I en tid av extrem osäkerhet för samtiden och framtiden blir de internationella överenskommelserna än viktigare. Världens länder har antagit Agenda 2030 som en färdplan för att en hållbar global utveckling. Men vilken agenda har den svenska regeringen? Vi 38 organisationer i civilsamhället efterlyser tydliga besked från regeringen inför årets avgörande FN-möten.

I en orolig värld, med konflikter, ökande hunger, bristande jämställdhet, demokrati- och klimatkris, är de internationella överenskommelserna det vi har att hålla oss i. Världens länder kom 2015 överens om Agenda 2030, som pekar ut gemensamma mål och prioriteringar i alla länders arbete för en hållbar utveckling fram till år 2030. Dess styrka ligger i att den visar hur olika delar av samhällsutvecklingen hänger samman, något som är avgörande i denna tid av flera parallella och överlappande kriser.

FN:s senaste rapport visar en oroande tillbakagång för flera av de 17 målen, och att de pågående kriserna har bidragit till ökad fattigdom, ökad global uppvärmning och förlust av biologisk mångfald, samt försämrad tillgång till hälsovård och utbildning, och ett ökat antal människor som lever i konfliktsituationer. Det vilar ett enormt ansvar på oss alla just nu. Vi är den första generationen som kan utrota fattigdomen och den sista som kan rädda klimatet, har FN:s förre generalsekreterare Ban Ki-moon sagt. Det förpliktigar.

Tyst om Globala målen

Ändå har det varit tyst om de Globala målen från den nya regeringen. De nämns till exempel varken i regerings- eller utrikesdeklarationen, trots kriserna i världen som vi beskriver ovan. 2023 markerar halvtid för agendan och det sker stora internationella FN-möten där arbetet ska redovisas, utvärderas och där nya åtaganden behöver göras. Dessutom ska EU för första gången rapportera om unionens genomförande av agendan på FN:s högnivåmöte. Budskapet från FN är att världens länder måste accelerera arbetet med att nå de Globala målen. Vi undrar hur regeringens plan ser ut?

Civilsamhället har vid flera tillfällen gjort åtaganden om att arbeta för agendan, bland annat i avsiktsförklaringen som skrevs under av drygt 100 organisationer och överlämnades till dåvarande civilminister Ardalan Shekarabi. Inspirationen kom från generaldirektörer för ett 60-tal statliga myndigheter som tidigare gjort samma sak. Ett tjugotal av Sveriges storföretag har gjort ett gemensamt åtagande om att arbeta utifrån Agenda 2030. Många, många fler företag ställer om, gör investeringar och driver på för lagstiftning om företags ansvar för mänskliga rättigheter och miljö. Men allas vårt arbete blir bara effektivt om det finns ett tydligt och visionärt politiskt ledarskap som pekar ut riktningen.

Visa att Agenda 2030 är en prioritering

Vi vill därför att regeringen, med Ulf Kristersson i spetsen, tydligt visar att Agenda 2030 är en prioritering för hela regeringen genom att:

• Bekräfta att agendan är samtliga ministrars färdplan.
• Föra en samstämmig politik där långsiktiga effekter för global hållbar utveckling prioriteras när det uppstår konflikter mellan politikområden.
• Skapa en handlingsplan med tydliga mål för arbetet, så att det är möjligt att följa upp och granska den förda politiken.
• Fortsätta och förbättra den återkommande rapporteringen till riksdagen, enligt det riksdagsbeslut som bland annat Moderaterna var drivande i att få till 2020.

Regeringen måste kalla till möte

Det behövs också organiserad samverkan där olika aktörer ges möjlighet att mötas och bidra med sin expertis utifrån sina olika roller, och ge arbetet den nödvändiga skjuts som behövs nu när vi nått halvtid. Agenda 2030 är ingen partipolitisk överenskommelse utan den globala färdplanen för hållbar utveckling som världens länder enats om.

Vi förväntar oss nu att regeringen kallar till ett möte med oss olika aktörer, och att det blir startskottet för ett kontinuerligt samråd om hur vi tillsammans kan accelerera våra insatser för att nå de Globala målen till 2030.

38 organisationer inom CONCORD Sverige:

Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Louise Lindfors, generalsekreterare, Afrikagrupperna
Brian Kelly, generalsekreterare, Artikel2 (tidigare Emmaus Stockholm)
Martina Hibell, generalsekreterare Barnfonden
Mattias Brunander, generalsekreterare, Diakonia
Daniel Grahn, generalsekreterare Erikshjälpen
Ulrika Urey, kanslichef, Fair Action
Amira Malik Miller, policyansvarig, Fairtrade Sverige
Anna Stenvinkel, generalsekreterare, ForumCiv
Tobias Linghag, verksamhetsledare, Framtidsjorden
Malin Flemström, vd, The Hunger Project
Martin Nihlgård, generalsekreterare, IM Individuell Människohjälp
Malin Nilsson, generalsekreterare Internationella Kvinnoförbundet för Fred och Frihet (IKFF)
Johanna Davén, generalsekreterare IOGT-NTO Movement
Alexander Clemenson, generalsekreterare KFUM Sverige
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare, Kvinna till Kvinna
Dr. Judith McCallum, Executive Director, Life & Peace Institute
Noura Berrouba, ordförande, LSU – Sveriges barn- och ungdomsorganisationer
Karin Lexén, generalsekreterare Naturskyddsföreningen
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Jan Strömdahl, ordförande Svenska Västsaharakommittén
Pernilla Baralt, generalsekreterare UNICEF Sverige
Ulrika Grandin, verksamhetschef, UN Women Sverige
Maria Nyberg, generalsekreterare Union to Union
m.fl.

Debattartikeln publicerades i Altinget den 19/6-2023.

Stora delar av civilsamhället, samt röster inom näringslivet och forskningen har kritiserat den nya regeringen för åtgärder som ökar utsläppen och avsaknaden av helhetsgrepp för att få fart på omställningen.

För regeringen är det inte viktigt att minska utsläppen till 2030 utan de fokuserar på att nå målen till 2045. Men om utsläppen inte minskar kraftfullt under den period som klimathandlingsplanen omfattar, blir temperaturmålet 1,5 grader omöjligt att nå. Enligt samlad forskning kräver det omfattande åtgärder under de närmaste åren.

Oron handlar också om regeringens ointresse för de sociala aspekterna av omställningen. Enligt vår och även FN:s forskarpanel IPCC:s mening är rättvisa lösningar avgörande för att få demokratisk uppslutning bakom de kraftfulla åtgärder som behövs.

Behovet av rättvisa

Något som är tydligt när regeringens klimatarbete nu summeras är att jämlikhets- och demokratiperspektiven saknas. Civilsamhället och miljörörelsen är gravt underrepresenterade. Regeringen vill bara tala om hur näringslivet ska ges förutsättningar för innovationer, gröna investeringar och stärkt konkurrenskraft.

Inte heller tidigare regeringar har i tillräckligt uppmärksammat rättvisefrågorna i omställningen, men vi ser att avståndet mellan civilsamhället, miljörörelsen och nuvarande regering nu växer sig större.

För att lyfta behovet av rättvisa i omställningen bildades Allians för Rättvis klimatomställning (ARK) med över 40 organisationer som representerar över en miljon människor. Nyligen ordnade ett flertal av organisationerna ett rådslag som enades om 37 viktiga krav med fyra övergripande budskap.

Öka Takten:

Sverige behöver skärpa klimatmålen och räkna med alla utsläpp för att hålla sig inom det lilla utsläppsutrymme som finns kvar. Samtidigt behöver inbindningen av kol i skog och mark öka.

Styr mot målen:

Staten behöver samordna sitt arbete och visa ledarskap med lagstiftning, gröna investeringar, hållbara ägardirektiv till statliga bolag, samt regler som påskyndar näringslivets omställning och stoppar klimatskadliga subventioner. Vi behöver nya samhällsmål där välbefinnande står i fokus och där finanssystemet ställs om för att främja ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.

Skapa rättvisa, nationellt och internationellt:

Omställningen måste bli en motkraft till de växande orättvisor som klimatkrisen blottar. Ökad ekonomisk jämlikhet bör ingå i mål för minskade konsumtionsutsläpp. Alla åtgärder bör främja jämställdhet, samt barn och ungas delaktighet. Rätten till bostad, försörjning och hälsa, samt motverkande av segregation och rasistiska strukturer behöver ingå i omställningen. Samernas rätt att råda över sina marker måste respekteras, samtidigt som lösningarna främjar landsbygden. Internationellt behövs ökat stöd till de mest utsatta länderna och till civilsamhällets arbete med utsatta målgrupper globalt. Sverige bör verka för ökat hållbarhetsansvar för storföretagen, och för att alla handelsavtal styrs av bindande hållbarhetskrav.

”Vi behöver nya samhällsmål där välbefinnande står i fokus och där finanssystemet ställs om för att främja ekologisk, ekonomisk och social hållbarhet.”

Trygga arbetstagarna i omställningen. Trygghet i omställningen är nödvändig för att den ska lyckas. En nationell jobbplan behövs med grön kompetensutveckling, jobb inom hållbar välfärd och cirkulär ekonomi. Den sociala tryggheten behöver förstärkas. Nya samhällsmål öppnar för att korta arbetstiden där anställda samtidigt ges tillräcklig arbetstid för sin försörjning.

Detta är vårt budskap till regeringens klimatpolitiska handlingsplan. Vi kommer att mobilisera folkligt stöd för en snabb omställning som samtidigt leder till ett bättre, mer jämlikt, inkluderande och hälsosammare samhälle. De visionerna behöver vägleda klimatpolitiken framöver.

Lena Bergström, pastor, Equmeniakyrkan
Erika Bjureby, Sverigechef, Greenpeace
Pia Björstrand, talesperson, Klimataktion
Emily Feijen, generalsekreterare, Artister för miljön
Bo Forsberg, ordförande, Kristen Humanism
Olivia Forsberg, verksamhetsledare, Momentum Fryshuset
Ewa Larsson, ordförande, Gröna Kvinnor
Marie Linder, ordförande, Hyresgästföreningen
Tobias Linghag, verksamhetschef, Framtidsjorden
Tonia Moya, verksamhetschef, Green Cross Sweden
Janine O’Keeffe, samordnare, Nätverket KlimatSverige
Linda Palmetzhofer, ordförande, Handelsanställdas förbund
Sineva Ribeiro, ordförande, Vårdförbundet
Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palmes internationella Center
Torbjörn Vennström, ordförande, Klimatriksdagen.
Nastaran Zargari, ordförande, Jordens Vänner

Artikeln publicerades i Göteborgs-posten den 16 /06-2023.

När vi pratar om hot mot demokratin är det kanske inte ovanligt att föreställa sig våldsamma militärkupper, säkerhetspoliser som slår ner demonstranter, och politiska motståndare, människorättsaktivister och journalister som fängslas, förföljs och riskerar sina liv.

Hela tiden möts vi av sådana horribla vittnesmål från modiga människor och motkrafter. Men det är inte bara dessa uppenbara attacker som hotar demokrati och frihet. Ofta bryts demokratin ner gradvis. Viktiga institutioner för en fungerade demokrati attackeras – som fria medier, ett oberoende rättsväsende och civilsamhället. Det kan ske subtilt och dikteras av mer eller mindre demokratiskt valda ledare.

Vi berättar om några exempel från samarbetspartners ute i världen från de senaste åren:

Ökad kontroll över civilsamhället i Zimbabwe

I Zimbabwe möts modiga aktivister av våld, men också av tonvis med administration. Det är sammantagna strategier för att succesivt strypa folkets rättigheter att tala, agera och röra sig fritt.

”För mig är självcensuren en av de allvarligaste konsekvenserna av det krympande demokratiska utrymmet.”

– Du börjar tänka på vad du säger – hur du säger det. Plötsligt säger du inte att vitt är vitt och blått är blått, utan du säger att blått är lite småvitt… För mig är den här självcensuren som vi lever med i Zimbabwe en av de allvarligaste konsekvenserna av det krympande demokratiska utrymmet för civilsamhällets organisationer.

Det berättar Daniel Maposa, grundare för teatergruppen Savanna Trust som är en av Palmecentrets samarbetsorganisationer i Zimbabwe.

Han beskriver en subtil strategi för att strypa det demokratiska utrymmet. Säkerhetstjänsten ”hälsar på” hos organisationer för att tysta dem. Organisationerna förbjuds inte officiellt, men makthavarna sätter så komplicerade administrativa käppar i hjulen för dem att de till slut inte kan arbeta. Och en ny lagstiftning har gjort det möjligt för staten att öka kontrollen ytterligare.

Läs hela artikeln från 2022.

Turkiet: ”Myndigheten kan stänga organisationen”

I Turkiet har situationen för mänskliga rättigheter försämrats kraftigt. De som drabbas värst är människorättsaktivister, journalister, oppositionspolitiker och de som arbetar för kurders rättigheter.

– Vår organisation arbetar för att ge kurdiska akademiker en röst. Vi har nyligen åtalats för något som stått i vår tidning, trots att den inte är politisk. Det dyker upp okända människor som ställer frågor när vi har aktiviteter.

Det berättar Ayşe Tepe Doğan vid en intervju i höstas. Då representerade hon organisationen Ismail Besikci Foundation, vars verksamhet har blivit allt svårare att bedriva.

– Vi tillämpar självcensur. Innan vi till exempel går ut med ett pressmeddelande eller publicerar en rapport så skickar vi den till en jurist som går igenom innehållet. Vi kan bli anklagade för att sprida ”terroristpropaganda” och då kan myndigheten stänga organisationen.

Läs hela intervjun från 2022.

Kritiska röster tystas i Serbien

– Oppositionspartierna har systematiskt tryckts ner. Deras finansiering stryps och finansiärer hotas och förföljs, berättar demokratiaktivisten Tamara Tripić.

I Serbien har det demokratiska utrymmet minskat undan för undan. Det oberoende rättsväsendet har attackerats, media kontrollerats och oppositionen har tidigare stängts ute från parlamentet. I dag har oppositionen dock lyckats ta en plats efter det senaste parlamentsvalet 2022.

”Vi försöker uppmuntra medborgarna att vara aktiva.”

Som en motreaktion mot inskränkningar av demokratin grundade Tamara forumet Democratic Dialogue Network 2018. De anordnar seminarier och möten för att bygga allianser samt för att öka delaktigheten och medborgarnas förtroende för politikerna. De har gjort stora framsteg de senaste åren. Inför valet 2022 bidrog de till att skapa en allians mellan oppositionspartier.

– Regimens strategi är att utestänga alla nya krafter från politiken. Alla som är kritiska skräms till tystnad. Vi försöker uppmuntra medborgarna att vara aktiva, sa Tamara vid intervjutillfället.

Läs hela artikeln från 2021.

I slutet av mars i år meddelade EU-parlamentet sitt stöd för att inkludera ekocid, storskalig miljöförstöring, i EU:s miljöbrottsdirektiv. Beslutet röstades enhälligt igenom i utskottet för rättsliga frågor.

För att ekocid faktiskt ska erkännas i EU-lagstiftning behöver både Europeiska rådet och EU-kommissionen godkänna parlamentets beslut i en samrådsprocess. Men EU-parlamentets stöd för ekocidlagstiftning är trots det ett stort framsteg, då det är första gången ekocid får utrymme i europeisk lagtext.

Palmecentret står bakom och arbetar för att ekocid ska erkännas som ett brott, vilket var en idé som Olof Palme presenterade redan för 50 år sedan.

Målet är att ekocid ska införas som ett internationellt brott. Det vill säga att det läggs till i Romstadgan för den Internationella brottsmålsdomstolen. I dag innefattar den folkmord, brott mot mänskligheten, krigsförbrytelser och aggressionsbrott. Ett tillägg av ekocid skulle innebära att stater och företag globalt kan hållas ansvariga för skador på ekosystem och miljön enligt internationell rätt.

Hjälp till att driva på för att EU-lagstiftning ska bli verklighet!

Uppmana EU att erkänna ekocidbrott genom att stötta kampanjen och skriva under namninsamlingen.

Jag vill skriva under

UPPDATERING: EU överens om att kriminalisera ”fall jämförbara med ekocid”. Det nya miljöbrottsdirektivet ska formellt antas under våren 2024 och medlemsstater har då två år på sig att införa det i nationell lagstiftning.

From June 1st 2023, the information for supplier invoices to Olof Palme International Center will change, both for pdf invoices sent digitally and for invoices posted through regular mail. You will find the updated information on the regular info page from today and onward:

In English

In Swedish

Palmecentret fortsätter att vara en motkraft och göra mer demokrati

Förra året skrev vi att det måste bli ett slut på munkavlarnas tid. Vi syftade på munskydden som pandemin tvingade oss att bära, men även på trenden med allt fler auktoritära anti-demokratiska regimer och den ökade repressionen mot demokratiska rörelser i civilsamhället. Tyvärr kan vi nu konstatera att utvecklingen fortsatt går i negativ riktning. Allt fler har belagts med munkavle. Enligt V-dem Institute försämrades yttrandefriheten i 35 länder under 2022 och 72 procent av jordens befolkning lever i dag under en auktoritär regim.

En världsordning i gungning

Samtidigt ser vi en värld som i många delar präglas av Rysslands invasion av Ukraina och i spåren av den mänskligt lidande, ökad risk för att kärnvapen kommer till användning, misstro mellan stater som fullt ut stöder Ukraina och andra som menar att västvärlden agerar i eget intresse och nu låter Ukraina få allt det stöd som även hade behövts på annat håll. Själva världsordningen är i gungning där de regelverk, institutioner och samarbetsformer inte alls fungerar som de borde.

I det läget får vårt land en regering som säger att vår utrikespolitik ska utgå från vad som är bäst för Sverige, inte för planeten. Biståndet minskas och enprocentmålet slopas. För Palmecentret innebar det en ”klapp” där vi dagen före julafton fick veta, att vårt anslag för biståndsverksamheten minskas och stödet till vår (och alla andra biståndsorganisationers) kommunikationsverksamhet försvinner helt. Länder som Palestina och Burma får kraftigt minskat stöd.

Framgångar under 2022

Runt om i världen har de partner vi stödjer ändå vunnit små och stora segrar under 2022. I Albanien har ett fackförbund som vi stödjer fått företaget att gå med på att betala lagstadgad helgersättning. I Turkiet har vi bidragit till att de socialdemokratiskt styrda kommunerna har funnit kreativa sätt föra en politik som stärker kvinnor. I Burma lyckas både fackliga organisationer och kvinnoorganisationer trots massivt förtryck att bedriva verksamhet. I Colombia har vi understött partier, som velat förändra ett auktoritärt och orättvist samhälle, att kunna samarbeta. Det ledde fram till ett maktskifte där Palmecentret sedan har fortsatt stödja processer för fred och utveckling.

Sikte framåt

Vi grupperar om med siktet att ta täten, bli en ännu starkare motkraft och påverka utvecklingen åt rätt håll. Det är möjligt med kraften från hela arbetarrörelsen, som tillsammans är Olof Palmes Internationella Center. Tillsammans har vi kraften att förändra och göra mer demokrati.

Margot Wallström, ordförande
Anna Sundström, generalsekreterare

Ladda ner verksamhetsberättelsen här!

I början av året gick regeringen ut med att de ville ha ett nationellt samråd om den kommande klimatpolitiska handlingsplanen. Hittills har endast några möten skett, med näringsliv och en region. I sista minuten har civilsamhället bjudits in till ett nationellt klimatmöte den 16 juni, men bara ett fåtal organisationer är välkomna. Därför tog civilsamhället saken i egna händer och ordnade ett brett rådslag om vad Sveriges klimatpolitik bör genomföra under denna mandatperiod.

Rådslaget ordnades av Allians för Rättvis Klimatomställning (ARK). Det samlade miljöorganisationer, forskare, fackförbund, hyresgäströrelsen, religiösa samfund, ungdomsorganisationer, samiska föreningar, biståndsorganisationer, feministiska rörelser, folkbildare, företagsnätverk med flera. Mötet utgick från ett dussin utspel som civilsamhället gjort under det senaste året med krav på en mer kraftfull klimatpolitik eller andra åtgärder som behövs för att omställningen inte ska lämna någon utanför.

– Vi gjorde detta för att vi har en regering och riksdag som helt tappat styrfarten, i en tid när forskningen är väldigt tydlig med att vi måste öka takten, säger Torbjörn Vennström, ordförande i Klimatriksdagen och en av initiativtagarna.

Rådslaget har tagit fram ett antal rekommendationer. De handlar om att Sverige behöver öka takten när det gäller att minska utsläppen och att politikerna behöver styra tydligare mot målen. Samtidigt som omställningen behöver garantera försörjning för arbetstagare och öka jämlikheten i samhället. Bland annat uppmanas regering och riksdag att ta fram en utsläppsbudget, prioritera välbefinnande över BNP-tillväxt, införa grön moms, göra en nationell plan för var jobb väntas försvinna och komma till, samt se till att alla kan skaffa sig de kompetenser som behövs.

Läs kraven här!

– Omställningen måste vara rättvis för att lyckas, säger Cajsa Unnbom från Olof Palmes Internationella Center, som är en av arrangörerna. Lyssna på civilsamhället. Här finns en massa kunskap om hur den här stora samhällsförändringen kan göras på ett jämlikt, effektivt och demokratiskt sätt. Vi är beredda att bidra och göra vår del!

Rekommendationerna från rådslaget kommer att följas upp i möten med politiker i juni. Bland annat ordnas en träff med riksdagens klimatpolitiska nätverk den 14 juni där rådslagets slutsatser presenteras och politikerna svarar.

Kontaktpersoner för press:

Torbjörn Vennström, 0708-197205, tv@tvennstrom.se

Cajsa Unnbom, 0720-62 58 26, cajsa.unnbom@palmecenter.se

Anders Berndes, 0707-619607, andersberndes@gmail.com