Erica Fahlström

Med bestörtning och sorg följer vi utvecklingen i Israel och Palestina efter Hamas vedervärdiga attacker på civila i helgen. Den grymhet som förmedlats i bilderna och rapporterna från attackerna är nästan omöjlig att ta in. Hela familjer som mördats i sina hem och människor som massakrerats i hundratals på sina kibbutzer. Bara i attacken mot en musikfestival i södra Israel har över 260 kroppar återfunnits.

Attacker mot civila är oacceptabelt

Dödandet av civila är aldrig acceptabelt, oavsett vem som gör det. De får aldrig vara ett legitimt mål. Hamas massmord kan och får inte urskuldas. Oavsett vad man i övrigt tycker i konflikten mellan israeler och palestinier. Att människor i både Sverige och utomlands har samlats för att fira denna massaker är upprörande och skamligt.

Hamas är en terrorgrupp av politiska och religiösa fanatiker som förtrycker palestinierna i de områden de har under sin kontroll. De representerar inte det palestinska folket och har inte heller dess bästa för ögonen. Deras mål är ett helt annat än att skapa förutsättningar för fred. Det är ytterst att utplåna Israel. I sin kamp bryr de sig inte heller om hur vanliga civila palestinier drabbas.

Folkrätten måste respekteras

Israel har en legitim rätt och skyldighet att skydda sina medborgares säkerhet, men de måste följa folkrätten. Svaret måste vara proportionellt och undvika att civila dödas. De har också som ockupationsmakt ett juridiskt ansvar för den palestinska civilbefolkningens säkerhet i tider av krig. Nu intensifieras dock en blockad av Gaza som enligt FN strider mot internationell rätt. Att förvägra civila grundläggande förnödenheter är vedergällning, inte försvar.

Med det uttalade målet att maximera skadan i området genomförs massiva bombningar i tätbefolkade områden utan någonstans för människor att söka skydd eller fly. Vi har smärtsamt nog bara sett början på ännu ett blodbad där många tusentals civila kommer att få sätta livet till. Återigen behöver det upprepas. Dödandet av civila är aldrig acceptabelt, oavsett vem som gör det.

Våldets logik har tagit två folk som gisslan

Hatet och våldspiralen spinner nu allt snabbare vidare när oskyldiga palestinier dödas i urskillningslösa motattacker. Våldet har ytterst sin grogrund i människors fruktan, en aggressiv ockupationspolitik och en förtvivlad hopplöshet. Bristen på dialog och fredliga lösningar har lämnat fältet öppet för extremister på båda sidor. Hamas och den israeliska högern har länge levt i symbios där båda sidor indirekt understött varandras agendor. Det har gjort att mer konstruktiva aktörer hamnat i skuggan – både i Palestina och Israel. Det vi just nu bevittnar är att extremisternas och våldets logik har tagit två folk som gisslan. Att våldet åter triumferar.

Återgång till dialog och fredsförhandlingar ett måste

En återgång till dialog och förhandlingar om fred måste komma till stånd. I slutänden finns bara ett långsiktigt svar på konflikten. Det är ett slut på ockupationen och en rättvis fred för alla parter i form av en tvåstatslösning baserad på 1967-årsgränser. Den har dessvärre många fiender – såväl i Netanyahus högerauktoritära regering som i Hamas.

Lördagsmorgonens massaker och nya folkrättsvidriga bombningar av Gaza gör sorgligt nog en sådan lösning än mer avlägsen. Priset för detta betalas av vanliga människor, palestinier och israeler, som inte får chansen att leva i fred och säkerhet.

I solidaritet fortsätter vårt orubbliga stöd till de krafter i Israel och Palestina som verkar för fred, försoning och en demokratisk utveckling.

Sverige har erkänt Palestina som stat och arbetar aktivt med demokratiska krafter i både Palestina och Israel för att nå en fredlig tvåstatslösning. Det är i den andan alla svenska biståndsinsatser görs. Medan det humanitära stödet finns av nödvändighet för att sörja för människor som lever under ockupation, finns utvecklingsbiståndet för att de mänskliga rättigheterna ska respekteras och möjliggöra en rättvis fred. Biståndet är nödvändigt för att övervaka brott mot folkrätten, men också för att hålla den israeliska ockupationsmakten och palestinska makthavare ansvariga för sina handlingar. Vi manar Hamas och Israel till ett omedelbart eldupphör.

Vi delar den analys utrikesminister Tobias Billström uttryckte i SvD att ett tillbakadragande av svenskt bistånd i det här skedet skulle stärka terrororganisationen Hamas, inte tvärtom. Därför är det med förvåning och stor oro vi mottar beslutet att frysa biståndet till Palestina som regeringen och Sverigedemokraterna presenterade på tisdagskvällen. Våra folkvalda måste sluta likställa bistånd till ett land som bistånd till landets regering. Det leder till mytbildning och felbeslut.

Det bistånd Sverige bedriver med lokala partnerorganisationer motarbetar aktivt Hamas agenda, utmanar deras makt och legitimitet och verkar för demokrati och mänskliga rättigheter. Genom demokratiska processer för att nå ett fredligt slut på denna decennier långa konflikt skapar utvecklingsbiståndet alternativ till de våldsverkande aktörer som är ointresserade av en fredlig lösning.

De senaste dygnens händelser bör inte ses som kvitto på att omvärldens ansträngningar varit verkningslösa eller missriktade, utan otillräckliga. I denna svåra tid måste vi stå fast vid ambitionen om en fredlig tvåstatslösning och öka engagemanget för att förverkliga den genom utvecklings- och diplomatiska insatser på båda sidor av muren.

Nu är det viktigare än någonsin att ge syre till de rörelser som kämpar för fred och demokrati, för rättigheter och rättsstat, för jämställdhet och möjligheter. Vi är trygga med att våra partners i Palestina ovillkorligt delar den ambitionen. Vi står redo att fortsätta och fördjupa vårt arbete för fred och frihet i Palestina och Israel. Vi manar alla parter att omedelbart inleda dialog för en fredlig lösning och för att Israels ockupation av Palestina hävs.

Undertecknare:

Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect
Martin Nihlgård, generalsekreterare IM
Erik Lysén, internationell chef ACT Svenska kyrkan
Anna Stenvinkel, generalsekreterare ForumCiv
Mattias Brunander, generalsekreterare Diakonia
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Maria Nyberg, generalsekreterare Union to union

Vad betyder folkbildning för internationell solidaritet och samarbete över gränser?

I samarbetet mellan ABF och den internationella organisationen IFWEA anordnas varje år den stora ungdomsutbildningen Youth Globalisation Awareness Programme (YGAP). Utbildningen arrangeras under två veckor i Kapstaden, där IFWEA har sitt sekretariat. Yngre personer aktiva inom arbetarrörelsen från hela världen samlas för att bygga global dialog och solidaritet, samt få fördjupande kunskaper om internationellt arbete.

– Att få umgås med och lära känna alla dessa engagerade och passionerade människor från olika delar av världen var verkligen en fantastisk upplevelse. Det stärkte min tro på vår förmåga att skapa verklig förändring genom samarbete.

Det berättar James Svanberg från Handelsanställdas förbund som var en av årets deltagare.

– Det stack ut för mig – hur lika vi alla är trots alla sociala skillnader. Det fick mig att uppskatta vad vi gemensamt kan uppnå på en global nivå. Men på ett personligt plan var det häpnadsväckande att uppleva hur lik du kan vara människor som bor tusentals mil ifrån dig, berättar Nina Tatiana Langit från Filippinerna som också deltog i årets utbildning.

Nina är idag anställd på IFWEA. Tidigare har hon arbetat på den filippinska folkbildningsorganisationen LEARN, som också är en samarbetspartner till Palmecentret och som utbildar arbetarrörelsen i allt från kollektivavtal och förhandlingsteknik till jämställdhet.

– Att träffa och samarbeta med individer från olika bakgrunder och kulturer gav ett unikt perspektiv på globala frågor och kraften i internationellt samarbete. Det var första gången jag träffade människor från Bolivia, Pakistan och Filippinerna, säger hon.

Ösze jobbar på Palmecentrets partnerorganisation Zero Discrimination – en organisation som arbetar mot den utbredda diskrimineringen av romer i Turkiet.

Utbildning som bygger relationer

YGAP riktar sig till unga utbildningsledare, fackliga och ungdomsledare som är engagerade i att bygga en demokratisk arbetarrörelse. Genom utbildningen knyter deltagare kontakter inom rörelsen.

– Jag har ett nytt nätverk av personer med liknande yrkesroller i andra delar av världen, vilket kan resultera i internationella samarbeten, säger Linnea Jacobs. Hon arbetar som projektledare på ABF Stockholm och deltog även hon i årets utbildningsprogram.

Under utbildningen får deltagarna bland annat göra en mini-praktik hos lokala organisationer i Sydafrika. En sådan organisation är VPUU (Violence Prevention through Urban Upgrading) som arbetar med att förebygga våldsbrott och bygga trygga och inkluderande samhällen.

– Under dessa dagar hade jag möjligheten att få inblick i hur VPUU skapar bättre förutsättningar i de mest utsatta områdena, i tät samverkan och dialog med de bosatta, berättar Linnea.

– Dessa besök påminde mig om varför jag valde att engagera mig i arbetarrörelsen från början – kampen för en mer rättvis framtid, säger James Svanberg.

Stärkt internationellt engagemang

Utbildningen har också inspirerat till fortsatt internationellt engagemang och samarbete.

– Jag kommer även att sprida medvetenhet om de viktiga ämnena vi diskuterade under kursen. Både inom min fackförening och inom det Socialdemokratiska partiet, där målet är att bli en aktiv del av lösningen på globala utmaningar, säger James Svanberg.

– Engagemanget för mångfald och samarbete kommer att vara kärnan i mitt förhållningssätt till demokratisk organisering och internationell solidaritet, säger Ösze Deda.

IFWEA grundades efter andra världskriget. Organisationen har i mer än 70 år varit en plattform för arbetare globalt att dela resurser och kunskap i fackligt arbete och samhällsorganisering. Det är sprungit ur en idé om att vuxnas rätt till livslångt lärande är en hörnsten för demokrati – för medborgares aktiva politiska deltagande och för utveckling av demokratiska arbetarorganisationer. ABF stödjer sedan 2015 IFWEA genom Palmecentret, men var också med och grundade organisationen.

Om mindre än en vecka ska den belarusiska fackföreningsledaren Ala Tsvirko utvisas. Detta trots att alla fria fackföreningar numera är förbjudna i Belarus och att det bland landets över 1 500 registrerade politiska fångar finns 44 belarusiska fackföreningsrepresentanter. De har dömts till upp till 15 års fängelse för fabricerade anklagelser om ”extremism” och ”terrorism”. Ala Tsvirko riskerar att bli ytterligare en i denna dystra statistik.

Sedan Ryssland, med Lukasjenkos stöd, inledde sitt fullskaliga krig mot Ukraina har repressionen i Belarus nått nya nivåer. Den slår brett och är långt ifrån begränsad till framträdande regimkritiker. I dag finns ingen fungerande rättsordning och vittnesmålen om tortyr och annan omänsklig behandling är omfattande. Människor döms till fängelse för att ha gillat ”fel” post på Facebook.

Ändå bedömer Migrationsverket att det är säkert för Ala Tsvirko att återvända. Hennes fackliga engagemang är enligt beslutet inte politiskt och det finns inte skäl att tro att hon skulle ha särskilt skyddsbehov. Om det belarusiska rättsväsendet skulle ha haft sådana avsikter borde hon därtill ha gripits direkt. Det är slutsatser som helt saknar förankring i verkligheten. Allt öppet motstånd är sedan länge kväst men gripanden i spåren av de landsomfattande protesterna 2020 fortsätter på närmast daglig basis. Straffen blir dessutom allt strängare.

Fallet är inte en isolerad incident

Ett knappt tiotal belarusier – några enstaka procent av alla sökande – har beviljats asyl i Sverige under de senaste två åren. Vi har inte insyn i alla avslag, belarusier som riskerar att avvisas vill av säkerhetsskäl oftast inte träda fram i offentligheten. Vi har dock fått kännedom om fler felbedömningar från Migrationsverkets sida. Fallet Ala Tsvirko är dessvärre inte en isolerad incident.

I andra länder som Polen och Litauen förstår man situationen betydligt bättre och utfärdar uppehållstillstånd i en helt annan omfattning. Att antalet skyddssökande belarusier i Sverige är förhållandevis få tycks ironiskt nog ha blivit till något av ett problem. Den landinformation från UD som Migrationsverket hänvisar till i sin bedömning kring Ala Tsvirko är från 2019 – långt före massarresteringarna tog fart, de oberoende fackföreningarna började likvideras och deras ledare och medlemmar stämplades som terrorister.

Skydd är i Sveriges intresse

ILO, FN:s fackorgan för arbetslivsfrågor, har på grund av förtrycket mot fackligt aktiva belarusier fattat ett unikt beslut om sanktioner mot Belarus. Sverige röstade för resolutionen som bland annat innebär att länderna inte ska återförvisa fackliga aktivister som riskerar förföljelse.

En demokratisk utveckling i Belarus är en viktig nyckel till långsiktig fred och säkerhet i regionen. Det borde därför ligga i Sveriges intresse att erbjuda skydd till dem som riskerat sin personliga säkerhet för demokratins skull. Om Sverige även fortsatt ska vara ett föregångsland när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter måste vi visa att vi menar allvar. Att omedelbart häva beslutet om att utvisa Ala Tsvirko vore en naturlig början.” Övriga utvisningsärenden bör därtill frysas och granskas på nytt, utifrån korrekt landinformation.

Migrationsverket bör då använda sig av de tillförlitliga resurser som står till förfogande: rapporter från FN:s specielle rapportör för Belarus, från FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter och från det belarusiska människorättscentret Vjasna. Undertecknade ställer sig också till förfogande med vår samlade sakkunskap.

Undertecknare:

Susanna Gideonsson
Ordförande LO
Therese Svanström
Ordförande TCO
Göran Arrius
Ordförande Saco
Malin Fagerberg Wikström
Ordförande Östgruppen för demokrati och mänskliga rättigheter
Viktoria Valkovich
Ordförande Sveriges belarusier
Marie Nilsson
Ordförande IF Metall
Heike Ekers
Ordförande Akademikerförbundet SSR
Martin Linder
Ordförande Unionen
Anna Sundström
Generalsekreterare Olof Palmes internationella center
Maria Nyberg
Generalsekreterare, Union to union

Debattartikeln publicerades i Altinget den 5/10-2023.

Rysslands mycket destruktiva krig i Ukraina har nu pågått drygt ett och ett halvt år med stort dödande, åtskilliga skadade människor, ofattbar materiell förstörelse och omfattande flyktingströmmar. Ryssland som trodde sig kunna vinna kriget på kort tid har drabbats av bakslag och möter för närvarande en ukrainsk motoffensiv som röner vissa framgångar, och som stöds militärt och politiskt av många länder, däribland Sverige. Fortfarande syns ingen militär eller politisk lösning på den mycket svåra konflikten, inte heller tycks någon förhandlingslösning vara på gång.

Vad innebär kriget för närmast berörda länder, och för Europa, världen och FN? Vilken roll kan FN och Sverige spela? Hur drabbas civila, barn och kvinnor? Vad händer med folkrätten, för vilken Putin är efterlyst som krigsförbrytare av Internationella brottsdomstolen i Haag?

Uppdatering: Utvecklingen Israel-Palestina läggs till som ett ytterligare fokusområde

Seminariet breddas tematiskt med anledning av Hamas attack mot civila israeler, raketbeskjutningar och Israels bombningar av Gaza, samt den humanitära katastrofen på Gazaremsan. Vilken roll kan FN och Sverige spela? Dessa och andra frågor kommer att diskuteras och analyseras under FN-dagsseminariet.

Medverkande:

Arrangeras av ABF Stockholm, Olof Palmes Internationella Center och Stockholms FN-förening.

Olof Palmes Internationella Centers partnerorganisation i Turkiet, Hrant Dink Foundation (HDF), arbetar för fredlig samexistens mellan Armenien och Turkiet. Men arbetet för en normalisering av relationerna har försvårats av eskaleringen av konflikten i Nagorno-Karabach, mellan Armenien och Azerbajdzjan.

Ryssland har historiskt stöttat Armenien, men sedan Ryssland invaderade Ukraina 2022 har detta stöd avtagit samtidigt som Azerbajdzjan har rustat upp militärt för att återta kontrollen över Nagorno-Karabach med stöd av Turkiet.

Blockad orsakar humanitär kris

Sedan december 2022 har befolkningen i regionen, omkring 120 000 armenier, varit under blockad och berövats rätten till mat, medicin och grundläggande hygienartiklar.

”Nästan all infrastruktur slutade att fungera på grund av elavbrott, brist på gas och bränsle under blockaden”, skriver HDF till Palmecentret.

De tillägger att många miste livet i en explosion i ett bränslelager som inträffade den 26 september och att de skadade liksom krigets offer är i akut behov av medicinsk hjälp.

Inte längre en autonom republik

Enligt ett dekret utfärdat av president Samvel Shahramanyan upphörde republiken Nagorno-Karabach att existera den 29 september 2023. Republiken kommer formellt att upplösas i slutet av året och alla statliga myndigheter är beordrade att upplösas senast den 1 januari 2024.

Trots uttalanden från Azerbajdzjan om att den armeniska befolkningen kommer att behandlas som jämställda medborgare i Azerbajdzjan, rapporterar HDF att över 70 000* människor hittills har flytt till Armenien av rädsla för etnisk rensning.

De menar vidare att den stora tillströmningen av människor är överväldigande för de sydliga städerna i Armenien och att bristen på bostäder är en fråga som landet kommer att behöva ta itu med närmast.

*siffran ökar, enligt FN:s flyktingorgan UNHCR hade Armenien mottagit fler än 88 700 flyktingar den 29 september.

Lite uppmärksamhet för konflikten

Palmecentrets samarbetsprojekt med HDF påverkas av konflikten i den mån att utsikten för en normalisering av relationen mellan Turkiet och Armenien har försämrats betydligt. ”Civilsamhället i Turkiet har varit tyst i denna fråga, då det inte är något som står högt upp på deras agenda”, skriver HDF.

HDF arbetar också med att kartlägga och motarbeta hatpropaganda. De konstaterar att turkisk mainstream-media rapporterar om situationen i Nagorno-Karabach som en seger för Azerbajdzjan och att offentliga kommentarer på sociala medier är generellt negativa och aggressiva mot Armenien.

De menar att medvetenheten om och intresset för situationen verkar vara lågt globalt, trots den mycket verkliga humanitära krisen. ”Amerikansk och europeisk media inkluderar Nagorno-Karabach som en nyhet, men återigen skapar det inga rubriker.”

HDF uppmanar omvärlden att reagera. ”Det viktigaste som det internationella civilsamhället kan göra är att öka medvetenheten för vad som pågår, särskilt ur ett humanitärt perspektiv.”

Faktaruta:

Nagorno-Karabach präglas av en sekellång konflikt mellan Armenien och Azerbajdzjan. I december 1991 utropades regionen som en självständig republik i en folkomröstning som bojkottades av azerier efter några månader av krigföring.

1992 tog armenierna kontroll över större delen av regionen som de fram till idag har fortsatt styra självständigt.

Konflikten ledde på 90-talet till massvandringar mellan Nagorno-Karabach, Armenien och Azerbajdzjan. Idag beräknas 500 000 människor leva i flyktingläger i Azerbajdzjan och 200 000 i Armenien.

Armenien har haft stöd av Ryssland traditionellt, men även av USA och Frankrike som bland annat har medlat i konflikten. 2008 antog FN:s generalförsamling en resolution som slog fast att Nagorno-Karabach är en del av Azerbajdzjan med 39 länder som röstade för. Sju länder röstade emot, däribland USA, Ryssland och Frankrike.

Under hösten 2020 eskalerade konflikten till ett 44 dagar långt krig. Azerbajdzjan tog då kontroll över delar av Nagorno-Karabach. Vapenstillestånd utropades i november, men strider har sedan dess blossat upp i flera omgångar.

Källor: Utrikespolitiska institutet.

Det är positivt att i en tid av ökande konflikter vill regeringen fokusera det freds- och säkerhetsfrämjande arbetet på att förebygga och hantera grundorsaker till krig och konflikt. Samt att man har med skrivningar om att främja kvinnors deltagande i fredsprocesser, och kvinnors möjligheter till politiskt deltagande. Agendan för kvinnor, fred och säkerhet lyfts även under området för internationell samverkan, vilket är välkommet.

Men Sverige har också historiskt haft en aktiv roll i främjandet av fred och dialog. Det är beklagligt att man väljer att minska anslaget till Folke Bernadotteakademin, och slopa stödet till det svenska civilsamhällets arbete för fred och säkerhet. I stället väljer man att öka investeringar i konflikländer via Swedfund. Helt i linje med regeringens övertro på näringslivets kapacitet att skapa hållbar utveckling.

Biståndet minst lika viktigt för gemensam säkerhet

Överhuvudtaget så är regeringens ansats för defensiv i en värld som aldrig tidigare stått inför lika stora utmaningar som idag, med akut klimatkris, demokratikris, ökande ojämlikhet och ökande konflikter. Att man i budgeten åter har övergett enprocentsmålet och samtidigt kraftigt ökar de militära kostnaderna är talande för den tid vi lever i. Har vi råd att fördubbla försvarsbudgeten från en till två procent av BNP, har vi också råd att slå vakt om biståndet. På lång sikt kommer detta att vara minst lika betydelsefullt för vår gemensamma säkerhet som försvarssatsningarna.

Zimbabwe har sedan frigörelsen 1980 styrts av samma parti. Statskuppen 2017 som tvingade bort Robert Mugabe var på många sätt resultatet av en intern maktstrid inom regeringspartiet. Skillnaden efter kuppen var att militärer i än högre utsträckning tog upp ledande positioner inom beslutande organ och institutioner, där de tidigare bara varit del av administrationen blev flera nu ministrar. Mugabes tidigare högra hand och vicepresident, Emmerson Mnangagwa, lyftes upp av militären och utsågs till president och även partiets kandidat i valrörelsen 2018.

Oppositionen samlades i en koalition av partier som leddes av Nelson Chamisa (Citizens Coalition for Change, CCC). Den sittande presidenten Mnangagwa valdes då med knapp majoritet och även det här valet gav valkommissionen ZEC honom segern.

Ett krympande demokratiskt utrymme

Utvecklingen de senaste åren har kännetecknats av krympande socialt, ekonomiskt och politiskt utrymme, med centraliserad makt för presidenten och minskad möjlighet för översyn och kontroll hos parlamentet. Ytterligare begränsande lagstiftning har skapat självcensur hos civilsamhällesorganisationer, likaså har en hel del nya lagar införts som kraftigt begränsar organisations-, förenings- och demonstrationsfriheten.

En läkare eller sjuksköterska som strejkar mer än tre dagar riskerar nu sex månaders fängelse. Den selektiva tillämpningen av lagar kallas ”lawfare”, och har gjort det svårt för oppositionen att verka. Under mandatperioden har de fråntagits partihögkvarter, finansiering och många möten har nekats tillstånd.

Flera av ledarna och aktivister fängslas i väntan på utredning snarare än rättegång, vilket leder till långvariga frihetsberövanden. Oppositionsanhängare förföljs regelbundet och trakasseras. CCC uppmanar därför till en mangostrategi, att även om man kan vara grön på utsidan som Zanu, så får man ändå innerst inne rösta på CCC, som använder sig av den gula färgen.

ZANU-PFs partihögkvarter i Harare i korsningen Samora Machel/Rotten Row. Politbyrån och centralkommittén sammanträder där regelbundet, huset kallas Shake Shake eftersom det liknar förpackningen på en traditionell öl bryggd på durra och majs. Foto: Calle Sundstedt

Ekonomisk kris

Inflationen är tresiffrig och hälften av landets befolkning är beroende av matsubventioner. Statsskulden är nästan lika stor som BNP och inga nya lån ges eftersom flera tidigare har förfallit utan betalning.

Under mandatperioden har en lokal valuta återintroducerats men den har tappat i värde mot USD så att köpkraften hos allmänheten ytterligare har försvagats dramatiskt.

Lönerna hos offentliganställda betalas ut i lokal valuta samtidigt som varor och tjänster ofta kräver amerikanska dollar. Många hushåll tar sig runt med hjälp av remitteringar från utlandet, att vänner och släktingar som migrerat sänder hem pengar.

Politiskt deltagande

Kvinnors möjlighet till politiskt deltagande i en starkt polariserad miljö är begränsad. Den nya konstitutionen från 2013 har kvoterade platser, de 60 platserna fördelas proportionerligt till partierna utefter hur stödet utfallit i varje provins. Det konkreta resultatet är att kvinnor tar mindre och mindre andel av de direktvalda 210 stolarna, som har specifika valkretsar. Det har minskat med ungefär fyra procentenheter varje val. I år var det bara 70 kandidater som var kvinnor, jämfört med 567 män. CCC hade kandidater till alla 210 valkretsar, tio av 63 som tar plats är kvinnor.

Till de proportionerliga valen i andra kammaren (senaten) så tillämpar de varvade listor (zebra lists), men könsfördelning i parlamentet lämnar mycket i övrigt att önska.

Politiska partiers oförmåga att ha balanserade listor kritiseras av många. Sakhile Sifelani från Women in Politics Support Unit (WiPSU) säger att 50-50 borde gälla de direktvalda platserna. Vid en presskonferens dagen innan valet som anordnades av en valobservatörsgrupp bestående av zimbabwiska kvinnoorganisationer lyfte hon återigen frågan. Lösningarna kan se ut på olika sätt; antingen att valen blir proportionerliga, eller att varannan valkrets behöver representeras av en kvinna och att det skiftar mellan valen, eller att listan med kandidater på en provinsiell nivå behöver vara balanserad.

Valet kritiseras internationellt

Så efter valet, vad händer nu? Valövervakarna från EU och USA men även i regionen är samfälliga i sina preliminära utlåtanden, valen når inte upp till internationell standard. För första gången på länge pekar även den regionala organisationen SADC tydlig med att anmärka på oegentligheterna. CCC har förklarat att de anser valet olagligt och att de ska bevisa det. Det officiella valresultatet gav inte styrande parti 2/3-majoritet så under kommande mandatperiod blir det inte lika lätt för dem att stifta lagar utan att konsultera oppositionen.

Tillsammans gör vi mer demokrati

Ge ditt stöd till människor och folkrörelser som kämpar för demokrati, fred och mänskliga rättigheter. Bli månadsgivare till Palmecentret eller swisha en gåva till 123 24 060 72.

På Globala Torget får vi träffa författare, organisationer och myndigheter som verkar globalt. Palmecentret kommer inte att finnas på plats med en monter på årets upplaga, men vi medverkar i samtal om hållbara städer, Zimbabwe och författarsamtal:

Fredag kl. 09:15. The blinded city – from Johannesburg to Vienna. Anna Sundström, generalsekreterare, och Helin Sahin, regionchef för MENA och Asien, medverkar. Mer information om evenemanget!

Fredag kl. 17:30. Zimbabwe efter valet. Hopp eller förtvivlan? Calle Sundstedt, programhandläggare södra Afrika, medverkar. Mer information om evenemanget!

På Palmecentret har vi upplevt en första våg av högerregeringens nedskärningar. Det har bland annat inneburit att vi nu inte har samma möjligheter att stödja folkliga rörelser som bekämpar diktaturer.

Det anslag vi tidigare fått från Sida för att kunna informera om vår verksamhet och stimulera till ett ökat internationellt engagemang ströks bort helt, utan förvarning.

Regeringen avser att göra en större satsning på Ukraina. En sådan satsning behövs absolut. Men det ska inte vara fattiga och utsatta människor i utvecklingsländerna som betalar genom minskat bistånd.

Kriser kräver samarbete

För oss i arbetarrörelsen har det allt sedan stridsropet ljöd ”arbetare i alla länder, förenen eder” stått klart att om folket ska ha en chans mot storfinansen och diktatorerna krävs internationell samverkan.

Den insikten har genom decennierna präglat socialdemokratiska regeringar, som fört en aktiv utrikespolitik och stått upp för att vi ska avsätta en procent av våra samlade resurser till att bistå våra medmänniskor.

Pandemier, klimatkrisen, krig, kärnvapen, hotad biologisk mångfald, handelshinder, flyktingarna som riskerar livet på havet. Alla dessa händelser påverkar oss i Sverige och kan bara lösas genom internationellt samarbete.

Nationalistisk högerregering

Den demokratiska tillbakagången i världen, med allt fler auktoritära regimer, innebär att svenska löntagare allt oftare måste konkurrera med löntagare i länder där fackliga krav möts med batonger och tortyr.

Nationalismen som politisk idé borde höra hemma på historiens skräphög. Tyvärr ligger sådana tankar till grund för högerregeringen, som deklarerat att man i sin utrikespolitik ska fokusera på närområdet och svenska intressen.

På utrikesdepartementet pågår nu ett arbete med det som kallas en reformagenda för biståndet. Av biståndsministern har det beskrivits som en historisk förändring av biståndet.

Liten möjlighet att påverka

Våra folkvalda i Riksdagen får inte vara med och påverka processen. Vi inom biståndsorganisationerna har haft mycket begränsade möjligheter till dialog.

Regeringen har också sagt man vill koppla samman bistånd och handel. Att stärka fattiga länders möjligheter att exportera och att få rika länder att gå med på att dra ner på tullar och andra handelshinder är ju inte någon nyhet när man diskuterar global utveckling.

Men skulle det på något sätt handla om att binda utvecklingsländer att köpa varor från svenska företag finns forskning som visar att det blir dyrt och ineffektivt bistånd.

Arbetarrörelsen bedrev praktisk internationell solidaritet långt innan staten började med internationellt bistånd. När regeringen skär ner så måste vi åter trappa upp våra egna insatser.

Mer solidaritet behövs

Vi behöver utveckla vårt internationella politiska och fackliga samarbete. Det behövs fler fackliga organisationer som engagerar sig i det fackliga biståndet. Palmecentret finns till för alla som vill engagera sig och bidra.

Regeringen skär ner på biståndet och skrotar enprocentmålet när vi mer än någonsin är i behov av att vända utvecklingen i världen. Den samlade arbetarrörelsen måste högljutt försvara den internationella solidariteten och samarbetet.

Stöd oss

Attacker mot civila är oacceptabelt

Folkrätten måste respekteras

Våldets logik har tagit två folk som gisslan

Återgång till dialog och fredsförhandlingar ett måste

Undertecknare:

Utbildning som bygger relationer

Stärkt internationellt engagemang

Folkbildningen hotad på hemmaplan