21-23 april arresterades 21 fackliga ledare och aktivister i Belarus. Ytterligare ett steg i den illegitima regimen Lukasjenkas förtryck av landets demokratiska krafter. Organisationer som omfattas är Belarus Kongress för Demokratiska Fackföreningar (BKDP), Metallarbetarnas Fria Fackförening(SPM), Belarus fackförening för arbetare inom radioelektronikindustrin (REP).
Bland de arresterade finns ordföranden för BKDP Alexander Jarosjuk, Sergei Antusevitj, Irina Bud-Gusaim, Mikolai Sjarach, Gennadij Fedynich, Jana Malash, Vitali Chichmarov, Michail Gromov, Vasili Beresnev, Dmitri Borodko, Alexander Jevdokimtjik, Miroslav Sobtjik. Den 80-årige ledaren för metallfacket, Aliaksandar Bukhvostov ligger på sjukhus med en hjärtattack efter att också ha blivit gripen.
Igor Komlik, Jelena Jeskova, Anna Dus, Mikolai Gerasimenko, Vadim Pajvin och Yuri Beljakov släpptes efter förhör, ytterligare några efter förhör och en dag i ett häkte, och omfattas av yppandeförbud. Bland dessa finns fackliga jurister och journalister.
Den 23 april frihetsberövades och förhördes också Liza Merljak, internationell sekreterare för BKDP. Hon släpptes efter förhör.
Den fackliga rörelsen har sedan 2020 haft en viktig roll i protesterna mot Lukasjenkas illegitima regim. Strejker, maskningsaktioner och demonstrationer vid de stora företagen och arbetsplatserna har visat på det starka stöd som finns för ett fritt och demokratiskt Belarus.
Under 2021 likviderade Lukasjenka de flesta existerande civilsamhällesorganisationerna i Belarus. Nu verkar det vara även fackföreningarnas tur. De fria fackföreningarna i Belarus har lyckats överleva trots många år av förtryck från regimen. Starka fackföreningar är en viktig del av ett fritt och demokratiskt samhälle.
Vi protesterar mot gripandena av fackliga aktivister och ledare i Belarus. Alla politiska fångar måste släppas!
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Maria Nyberg, generalsekreterare Union to Union
För mer information och för kommentar:
Inga Näslund, expert Östeuropa Olof Palmes Internationella Center inga.naslund@palmcenter.se, tel 070-618 57 76
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center anna.sundstrom@palmecenter.se, tel 070-220 05 55
Kriget i Ukraina borde inte drabba alla världens fattiga
Regeringen tar bort tio miljarder från biståndsbudgeten för att använda till mottagande här i landet. Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center, gästar Samhällsvetarpodden och förklarar hur det hänger ihop med kriget i Ukraina. Intervjuar gör Akademikerförbundet SSR:s samhällspolitiska chef Ursula Berge.
– Det är både kortsiktigt och dumt att minska på biståndsbudgeten. Dessutom har Ukraina varit världens största givare till FNs livsmedelsprogram, vilket de inte kommer att vara framöver. Att då minska biståndet skapar en massa nya problem. Nu blir Sverige, Sveriges största biståndsland. Det borde inte vara världens fattiga som lämnas med notan.
Vår värld står inför svåra utmaningar: kärnvapenhot, klimatförändringar och pandemier. De gemensamma globala systemen och strukturerna – som behövs för att skapa säkerhet, bekämpa fattigdom och ojämlikhet, samt förhindra mänskligt lidande – är otillräckliga, och ofta kränks eller ignoreras. Mänsklighetens framtid bygger på att vi löser vår sviktande världsordning.
I år är det 40 år sedan en internationell kommission under ledning av Olof Palme presenterade rapporten ”Gemensam säkerhet”. Nu, 2022, är den ryska aggressionen mot Ukraina en påminnelse om vad som kan hända när världsordningen misslyckas. Det är dags att åter lyfta fram Palmekommissionen slutsatser, för att leda mänskligheten bort från randen av den katastrof där vi i dag befinner oss.
Publicerad av Olof Palmes Internationella Center, International Peace Bureau (IPB) och ITUC.
Arbetet med rapporten pågick under nära ett års tid. Ett antal kvalificerade webinarer bidrog med värdefull kunskap. En högnivåkommission med 18 kunniga personer från jordens alla kontinenter ställde sin erfarenhet till förfogande. Bland dem Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare i FN; Helen Clark, tidigare premiärminister i Nya Zeeland; Sharan Burrow, generalsekreterare för den internationella fackliga organisationen ITUC; Kumi Naidoo, tidigare chef för Greenpeace och den österrikiske diplomaten och nedrustningsexperten Alexander Kmentt.
1. Alla människor har rätt till mänsklig säkerhet: frihet från rädsla och frihet från nöd
2. Att bygga tillit mellan nationer och människor är fundamentalt för en fredlig och hållbar mänsklig existens
3. Vi kan inte skapa gemensam säkerhet utan kärnvapennedrustning, starka begräsningar på konventionella vapen och reducerade militära utgifter
4. Globalt och regionalt samarbete, multilateralism och rättsstatsprincipen är grundläggande för att tackla många av världens utmaningar
5. Dialog, konfliktförebyggande och förtroendebyggande insatser måste ersätta aggression och militära krafter som medel för att lösa konflikter
6. Bättre reglering, internationell rätt och ansvarsfull styrning behöver även innefatta ny militär teknologi, som exempelvis artificiell intelligens
Hot och våld mot palestinier i Jerusalem måste stoppas
De senaste dagarna har vi kunnat följa oroligheterna i Jerusalem. Den israeliska militären har oprovocerat attackerat fredliga böner i Al Aqsa moskén under den heliga månaden Ramadan, som en konsekvens av att oroliga aktiviteter skett i samband med stärkt israelisk militär närvaro.
Palestinier har under de senaste dagarna fått bevittna samt utsatts för hot och våld. Majoriteten helt oprovocerat. Så får det inte vara.
Palestinier har rätt att vistas i Jerusalem utan att behöva riskera sina liv. Hot och våld skapar aldrig ökad trygghet, tvärtom.
Det kan vi också nu se, när konsekvensen av attackerna i Jerusalem, har lett till ökad orolighet mellan Gaza och Israel. Världen behöver verkligen inte mer krig. Världen behöver fred, därför måste omvärlden agera för att stoppa oroligheterna som pågår i Palestina.
Colombia är ett av få länder i Latinamerika som aldrig haft en vänsterorienterad regering vid makten. Konflikten mellan FARC, landets regering och paramilitära grupper har pågått i över 50 år. Misslyckade fredsprocesser har avlöst varandra samtidigt som ledare som utmanat status quo många gånger tystats eller till och med mördats.
I maj 2022 är det dags för Colombias befolkning att rösta fram en ny regering. För fyra år sedan tog Iván Duque från högerpartiet Centro Democrático över presidentposten efter fredspristagaren Santos. Fredsprocessen efter det historiska fredsavtalet 2016 har under Duques mandatperiod mer eller mindre legat i träda, och befolkningens förtroende för regeringen är rekordlågt. Förra året gick hundratusentals ut i protester mot en skattereform som Duque ville införa, mitt i en pandemi som slagit hårt mot många av landets lägre samhällsklasser. Protesterna slogs brutalt ner av polis och militär och regeringens popularitet dalade ännu mer.
Det lutar mot ettregeringsskifte
– Alla förutsättningar finns för ett regeringsskifte i Colombia, säger Carolina Corcho Mejía, samordnare för Palmecentrets projekt i Colombia, som är en del av Palmecentrets program i Latinamerika (PAOLA).
Och hon verkar ha rätt. Efter första valomgången, som gick av stapeln i mars 2022, är två av tre kandidater inför andra omgången från oppositionspartier. Gustavo Petro som tillhör Pacto Histórico (Historiska alliansen) där flera vänsterpartier ingår, leder opinionsmätningarna med över 40 procent. Den andra kandidaten, Sergio Fajardo, kommer från samarbetet Coalición Esperanza (Koalition förhoppning) där mitten- och liberala partier ingår.
Dessutom finns det ett visst närmande mellan dessa två koalitioner. Det tack vare en akademi som arrangerades av Palmecentret förra året, där representanter från Pacto Histórico och Partido Verde (Gröna partiet) medverkade. Efter akademin uppmanade flera senatorer till enighet inför valet.
– Palmecentret har haft en fundamental roll i att få oppositionen i Colombia att öppna upp för samarbete. Vi lyckades skapa en akademi och involvera viktiga politiker. Där förstärktes alliansen Pacto Histórico och man kom överens med Partido Verde om hur man skulle stötta varandra inför kommande val, berättar Carolina.
En akademi för erfarenhetsutbyte och samarbete
Det var i augusti förra året som akademin, som gick under namnet “Regeringskoalitioner och agendan för en demokratisk transition för Colombia”, hölls i kuststaden Santa Marta i norra Colombia. Inbjudna var också koalitionssamarbeten från Chile, Uruguay och Spanien, som delade med sig av erfarenheten av att skapa majoritetsstyren mellan vänster- och mittenpartier.
– Colombia har aldrig någonsin haft en alternativ regering. Så erfarenheterna från andra delar av Latinamerika och Europa var väldigt viktiga, säger Carolina Corcho Mejía.
Under akademin diskuterades också åtta policydokument som tagits fram med finansiering av Palmecentret. Dokumenten handlade om reformer inom bland annat skatter, sjukvård, utbildning och säkerhet, och godkändes på akademin som den politik som Pacto Histórico går till val på.
– Viktigt att poängtera är att arbetet vi har gjort med Palmecentret varit riktat till partitoppen. Vi pratar inte om seminarier som anordnats för lokala partiföreningar, utan det här är ett arbete direkt med de styrande ledarna och den som kan komma att bli Colombias nästa president, säger Carolina, som själv spås bli hälsominister i en regering ledd av Gustavo Petro.
Civilsamhällets involvering en framgångsfaktor
Något som skapade stor diskussion under akademin var om Pacto Histórico skulle använda sig av öppna eller stängda listor i valet till senaten. Man beslöt sig slutligen om att ha stängda listor med ett av huvudargumenten att det skulle säkra antalet kvinnliga representanter. Listan som var den enda varvade listan med jämn könsfördelning, blev sedan den lista som fick flest röster i valet i mars. Och i senaten ökade den kvinnliga representationen från 22 till 30 procent.
Carolina påpekar också att en viktig del av framgången med PAOLA är att man lyckats involvera civilsamhället. Kvinnoorganisationer, organisationer från bonderörelser med flera har på så vis varit delaktiga i processen med att utveckla politiken inför valet.
Och att Colombias befolkning är sugna på något annat än de högerregeringar som styrt landet i decennier är tydligt. Det visar också den spridning som resultaten av akademin fick på sociala medier, med tiotusentals delningar.
– 73 procent av befolkningen lever just nu i fattigdom eller riskerar att hamna i den. Colombia behöver reformeras i grunden inom många områden, den demokratiska processen är ett av dessa, säger Carolina Corcho Mejía.
Carolina Corcho Mejía, samordnare för Palmecentrets projekt i Colombia, på PAOLA-arrangerat seminarium.
Analys: Statlig nyhetsbyrå publicerar den ”ryska lösningen” på det ”lömska problemet Ukraina”
Texten som är skriven av den ryske, regimvänlige filmaren och politiske rådgivaren Timofej Sergejtsev har rubriken ”Vad ska göras med Ukraina?” är inget mindre än en modern version av tyskarnas Wannseeprotokoll, dokumentet som innehöll planen för den slutliga lösningen av judefrågan.
Författaren av artikeln som publicerades av RIA Novosti heter Timofej Sergejtsev, född 1963. Han har en bakgrund som fysiker, men har också ägnat sig åt filosofi.
Han beskrivs som en anhängare av Moskvametodologerna, en filosofisk grupp som startade på 1950-talet, med flera kända fysiker och matematiker. Man vill använda sig av holistiska metoder för att få ordning på samhällsproblem. Särskilt intressant var det att hitta lösningar på ”lömska problem” (eng: wicked problems = olösliga problem).
Han är också medlem av Zinovjevklubben. Denna är en grupp av filosofer, uppkallad efter Alexander Zinovjev, en dissident som tvingades i landsflykt 1978 men återvände till Ryssland 1999. Från att ha varit anti-Stalin och kritisk mot sovjetkommunismen, blev Zinovjev senare en av Michail Gorbatjovs skarpaste kritiker, som kallade perestrojkan för ”katastrojka” (för den var en katastrof, ansåg han) och som kallade den misslyckade kuppen mot Gorbatjov 1991 för en tragedi.
Mot slutet av 1990-talet hade Sergejtsev också blivit en ”politisk teknolog”, som ryssarna kallar det. Vi kanske skulle säga politisk strateg i stället. I hans fall handlade det om att bidra med experthjälp i olika valkampanjer – och det gjorde han framgångsrikt. Det började med mindre kampanjer för olika kandidater till politiska församlingar lite varstans i Ryssland. 1998 hjälpte han Leonid Kutjma att vinna presidentvalet i Ukraina. Redan på 00-talet började han skriva om Ukraina som ett problem, och 2012 producerade han en film, som hette Matchen. Den handlar om en fotbollsmatch 1942 i det av tyskarna ockuperade Kyjiv mellan Wehrmacht och Dinamo Kyjiv.
De sovjetiska spelarna fick veta att de inte fick vinna matchen, men de vann med 5-3. Sedan odlades myten att de alla blivit avrättade efteråt, men det har sedan visat sig vara fel. Filmen från 2012 förbjöds i Ukraina eftersom den ansågs underblåsa motsättningar mellan ukrainare och ryssar – filmen är fylld med nazistiska symboler och de ukrainska spelarna skildras som kollaboratörer, medan de ryska är hjältemodiga antinazister.
I ljuset av det som hänt sedan dess är det inte svårt att se filmen som en föregångare till den kampanj som Putins Ryssland drog igång vid samma tid om att de ukrainare som ville ha ett självständigt Ukraina som närmade sig Europa, i själva verket var antiryssar och ”nazister”.
Observera: nazism, som den alltid beskrivits i Sovjet och även i nutidens Ryssland, är en ideologi som har Sovjetunionen/Ryssland som huvudfiende. Koncentrationslägren är enligt den gängse ryska historieskrivningen läger som var till för att utrota sovjetiska krigsfångar och kommunister. I uppslagsverket Sovjetskaja Entsiklopedia finns det inte ett ord om judar t ex i artikeln om Auschwitz.
Vad innehåller då artikeln från Ria Novosti? Hur ska den ”ukrainska frågan” (ett lömskt problem?) lösas? Här är huvudpunkterna:
– alla som tillhör eller tillhört stridande grupper på den ukrainska sidan ska likvideras, även värnpliktiga.
– alla som tillhört någon ”nazistisk” gruppering – till dessa räknas alla politiska grupperingar som stött de senaste två folkvalda presidenterna – ska också likvideras.
– skulle några bli kvar efter detta, ska de ”omprogrammeras”.
– all undervisningslitteratur på alla nivåer med ”nynazistiskt” innehåll – dvs allt som inte överensstämmer med den ryska synen på Ukraina som ett ”icke-land” – ska rensas bort.
– Ryssland måste ha total kontroll över hela det tidigare ukrainska territoriet medan den sk ”avnazifieringen” pågår, detta kommer att ta minst en generation eller 25 år.
– området ska avukrainiseras. Ukrainare ska bli ryssar. Själva namnet ska utplånas, södra/östra Ukraina får namnet Novorossija (Nyryssland), mellersta Ukraina ska heta Malorossija (Lillryssland) och de västligaste katolska regionerna kan man räkna bort helt, men de ska också avmilitariseras och avnazifieras. Putin har tydligen tidigare erbjudit dem till Polen, kanske någon bit till Ungern?
– Alla som under de senaste 30 åren velat ha en självständig ukrainsk stat är ”nazister” och skall ställas inför rätta.
Denna artikel har alltså publicerats på den ryska statliga nyhetsbyrån Ria Novosti. När man läser den blir man lätt illamående. Det enda som saknas är prydliga ritningar på dödsläger.
En vecka senare ligger artikeln fortfarande kvar, och den har följts upp med ett förvirrat tal av före detta ryske presidenten/premiärministern Medvedev, som i veckan sade att ”ukrainarna i vackra broderade skjortor odlar rysshat” och skriver ”pseudohistoria om den ukrainska staten sedan 1991”.
Han menar att ”den passionerade delen av det ukrainska folket har bett böner om ett Tredje Rike under de senaste 30 åren” och att ”Ukraina kommer att möta sitt öde”.
Kremls ledande TV-propagandist, Vladimir Solovyev, har under den gångna veckan fortsatt på samma tema, och dessutom kallat ukrainarna för ”satanister”. Hans uppmaning till de ryska trupperna? ”Gör ert jobb!”
Och så har vi den uppsnappade inspelningen av ryska soldater i Butja som talar med sin officerare. ”Ska vi döda dem? De är civila.” Svar: ”Döda dem allihop.”
Rysslands anfallskrig i Ukraina har gått in i en ny fas. Ukrainska trupper trycker tillbaka ryssarna på marken i norr (Kyiv, Chernigiv och Sumy-regionerna), och delvis också i söder (söder om Krivyg Rih och runt Cherzon). I de flesta fall efter strider, i några fall har ryssarna övergivit dessa orter och retirerat.
Vartefter ukrainarna tar tillbaka kontrollen, avslöjas fruktansvärda övergrepp. Bilder från Bucha, Irpin, med flera platser visar döda kroppar, civila som verkar har skjutits utan urskillning. Även bilder på bakbundna offer som verkar ha avrättats. Berättelser om våldtäkter och mord. Till det kommer berättelser och bildbevis om plundring och en omfattande förstörelse.
Den ryska armén har tyvärr en lång historia fylld med sådana ”insatser”. Inte bara från i tiden närliggande krig som Syrien eller Tjetjenien, utan också från Afghanistan, andra världskriget, och även ännu längre tillbaka.
Redan Tolstoj skrev om detta bland annat i ”Krig och Fred”. Peter den store hämnades på Ivan Mazepa, den ukrainske kosacken som lierade sig med Karl XII. Mazepas stad Baturyn, som låg öster om Kyiv, jämnades med marken och hela befolkningen utplånades.
Sociala orättvisor präglar rysk tjänstgöring i armén
Krig i sig är givetvis en helt onormal situation där det lätt går överstyr – men om man ska granska den ryska arméns organisation så hittar man också andra orsaker.
Det finns ingen prestige i att tjänstgöra i armén i Ryssland. Ingen alls. Alla som kan, undviker att bli inkallade eller att ta värvning. De som studerar på högskolor och universitet kan lätt göra det – det är sedan gammalt. Antingen helt och hållet, eller så gör de en kortare värnplikt i någon specialroll, och kommer undan med lite sommarkurser. De som blir inkallade som värnpliktiga (”srotjnye”, tidsbegränsad tjänstgöring) är därför de 18-19-åringar som inte har något val.
De som bor på landsbygden. I mindre städer i den ryska periferin, där arbetslösheten är hög och värnplikten innebär en väg bort. Det finns också många vittnesmål om hur de sedan mer eller mindre tvingas skriva på och ta värvning, bli ”kontraktnye”, yrkesmilitärer.
Pennalismen och korruptionen är utbredd och går hand i hand. Det har skrivits en del i ryska medier om hur unga värnpliktiga tvingats till prostitution av sina befäl. Officerare och chefer som säljer utrustning och teknik och berikar sig på alla tänkbara sätt. Det är också en av anledningarna till att trupperna som skickats till Ukraina har utgångna fältransoner med sig. De senare leveranserna har helt enkelt sålts.
Så beteendet i fält förvånar egentligen inte.
Om kriget överraskat oss på något sätt, så är det med insikten att den ryska armén är en koloss på bokstavliga lerfötter, som snabbt sjunkit ned och fastnat i den ukrainska tjällossnade svartjorden. Stridsvagnar och andra fordon ser ut som om de senast användes vid inmarschen i Tjeckoslovakien, eller för ännu längre sedan.
Mörkare bilder från kriget uppenbarar sig
De första bilderna och berättelserna om plundring handlade om stackars hungriga ryska soldater som stal höns och annan mat. Förvirrade ynglingar som patetiskt tiggde bensin. Nu får vi en annan, mycket mörkare bild: kvinnor som först ser sin man mördas, och sedan våldtas i timmar, inför ögonen på sina barn.
Inspelningar av avlyssnade samtal från soldater som ringer hem till sina fruar och berättar om vad de hittat och sedan får höra vad de ska leta efter: ”Ta en laptop också!”.
Plundringståg i butiker men också i privata hem, övergivna eller inte. Nu när Kyivregionen är befriad, så möts ukrainarna som kommer tillbaka inte bara av sönderskjutna hus, utan också av vandaliserade bostäder där man grisat ner så mycket man kunnat.
Gör ryssarna så hemma?
Nej. Visst de kommer från fattiga landsändar och i några av samtalen har de också berättat om hur ”rika” ukrainarna är, de har ju asfalterade vägar och trafikljus. Men det handlar också om ett intensivt hat. De har fått höra att ukrainarna är undermänniskor – att de begått folkmord på ryssar, att de inte förtjänar ett eget land – än mindre egna fina hus och saker. Våldtäkter och vandalism är maktmedel, som i alla krig.
Det finns också otäcka uppgifter om ännu mörkare planer. Det talades vid krigets inledning om dödslistor med ukrainska politiker och journalister. I slutet av förra året beslutade ryska myndigheter om nya regler för massgravar, kompletta med skisser hur de skulle utföras. Tog de med sig de där mobila krematorierna för sina egna soldater, eller för något annat ändamål? I Bucha berättas det att ockupanterna gick från dörr till dörr och frågade vad de som bodde där arbetade med.
Om svaret var lärare så sköts de. Lärare – det är kulturbärare som undervisar i ukrainska och om Ukrainas historia. I ockuperade områden som t ex i Cherson förklarade man snabbt att nu var det ryska som gällde som språk även i skolan och alla böcker skulle brännas och ersättas med ryska. Rubeln skulle ersätta hryvna.
Ryssland måste ställas till svars för sina krigsbrott
I åtta år har Putinryssland anklagat Ukraina för påhittade folkmord i Donbas. Nu verkar det ju som att det var planen för deras egen invasion: utplåna det ukrainska. Tvinga dem på knä – de skulle nu vara lillryssar och nyryssar (Malorossija, ”Lillryssland”, äldre ryskt namn för Ukraina, Novorossija, ”Nyryssland”, det namn de vill ge hela sydöstra Ukraina, från Odesa till Mariupol.)
Om ni undrar var de plundrande putinryska soldaterna gör av sitt byte, så vet vi nu att de tar med dem tillbaka – i den belarusiska staden Mazyr skickar de sedan paket med plundringsbyte hem till lilla mamma. I Narovlja, en stad i Belarus nära ukrainska gränsen har man öppnat en ”marknad” där man säljer plundrade grejor.
Tvätt- och diskmaskiner, andra hushållsgrejor, kläder, hemteknik, leksaker. Lastbilar kommer in från Ukraina med varor- så det är inte bara enskilda soldater, det är organiserat. Ibland kommer dock bytet inte fram. Det finns bilder på en utbränd rysk lastbil med rester av tvättmaskiner på flaket.
Vi kan inte låta Putinryssland komma undan ansvaret för de här krigsbrotten, för morden, avrättningarna, övergreppen, plundringen och den totala förstörelsen av Ukrainas städer och landsbygd. De ansvariga måste ställas inför rätta. Rysslands frysta utlandstillgångar måste användas som skadestånd för Ukrainas uppbyggnad efter kriget.
Och vi ska alltid minnas.
Putinryssland måste stoppas. Det kommer inte att sluta med Ukraina, om de får vinna det här kriget.
På grund av problem med teknik vid sändning är ljudkvaliteten sämre än vanligt. Om möjligt rekommenderas att kolla på eventet med hörlurar.
Vi har blivit brutalt påminda om att vi har en världsordning som inte fungerar – freden och vår säkerhet är hotad.
Världen befinner sig vid ett vägskäl. Valet står mellan en tillvaro baserad på aggression eller en förankrad i fred och gemensam säkerhet. Mänskligheten står inför de existentiella hoten från kärnvapenkrig, klimatförändringar och pandemier. De gemensamma systemen och strukturerna – som behövs för att skapa säkerhet, bekämpa fattigdom och ojämlikhet och förhindra mänskligt lidande – är otillräckliga och kränks. Mänsklighetens framtid hänger på att vi kan skapa en fungerande gemensam global ordning.
I år firar Olof Palmes oberoende kommission för nedrustnings- och säkerhetsfrågor 40 år. Nu påminner den ryska aggressionen mot Ukraina oss om vad som kan hända när världsordningen misslyckas. Därför måste vi åter lyfta fram Palmes koncept om gemensam säkerhet.
Rapporten, Common Security 2022, bygger på kunskapen i en internationell kommission, med framstående personer från världens alla kontinenter.
Eventet kommer hållas på engelska.
***
Datum: 21 april kl 13:00-14:30.
Plats: Hörsalen, Sveavägen 68, Stockholm (Palmecentrets huvudkontor). Föranmälan krävs för att delta på plats – sista anmälningsdag 19 april.
Presentation av rapporten Gemensam säkerhet 2022 Anna Sundström, generalsekreterare, Olof Palme International Center
Gemensam säkerhet – utmaningar i dagens värld Jan Eliasson, tidigare vice generalsekreterare i FN och utrikesminister, Sverige Sharan Burrow, generalsekreterare, International Trade Union Confederation (ITUC), Australien Sean Conner, biträdande verkställande chef IPB, USA Samtalsledare: Anna Sundström
Röster från High-Level Advisory Commission
Gemensam säkerhet – en plan för framtida överlevnad Stefan Löfven, tidigare statsminister i Sverige Rosaline Marbinah, OSSE:s särskilda representant för ungdom och säkerhet, Sverige Trisha Shetty, VD, SheSays och President Steering Committee, Paris Peace Forum, Indien
Avslutning Philip Jennings, ordförande, International Peace Bureau
Eventet anordnas av Olof Palmes Internationella Center, International Peace Bureau (IPB) och International Trade Union Confederation (ITUC). Läs mer om initiativet på: commonsecurity.org.
Ukraina behöver oss nu – men ännu mer efter kriget
Putinrysslands krig i Ukraina är nu inne på sin femte vecka. Den snabba promenaden till Kiev med 190 000 soldater som Putin tänkt sig, blev dock inte av.
Ett Ukraina, mer enat än någonsin, kämpar målmedvetet för sin frihet, självständighet och sin demokrati. De vet att ett nederlag skulle betyda en ny mörk tid i landet, med en diktatur med Belarus, Krim och för den delen dagens Ryssland som mönster. Ett land utan yttrandefrihet, utan fria och demokratiska val, där förmodligen en marionettledare blir Putins förlängda arm.
Om ens landet blir kvar på kartan. Putin har redan ritat upp ett nytt land: Novorossija, Nya Ryssland. Dit skulle städer som Odesa, Mykolajiv, Cherzon och Mariupol höra.
På dagen fyra veckor efter att kriget startade den där mörka februarinatten, talade Volodymyr Zelenskyj till Sveriges riksdag.
Han inledde talet med att påminna om det som binder samman Sverige och Ukraina – inte bara våra gula och blå fanor, men också arbetet för frihet och demokrati. Mycket av talet ägnades åt att tacka Sverige för vårt engagemang i Ukraina, även före kriget – och givetvis också för det historiska beslutet att stötta Ukraina inte bara humanitärt utan också militärt.
Vad gäller sanktioner så vill Ukraina att vi ständigt ska utvärdera och justera sanktionerna så att de blir så effektiva och kännbara som möjligt.
Zelenskyj orkade också, imponerande nog, lyfta blicken mot framtiden. Efter kriget kommer vårt stöd att behövas mer än någonsin, både för att bygga upp de hus, byar och städer som Putinryssland bombat sönder, men också det civilsamhälle som kommer att behövas mer än någonsin.
Sverige har ända sedan 2014 gjort Ukraina till vår största mottagare av bistånd i Östeuropa. Vi är de som bidragit mest, efter EU. Under kriget har vi nu också blivit en av de största givarna, både av militärt och humanitärt stöd.
Om vi dessutom ska räkna – och det är klart vi ska! – all insamling och allt stöd som allmänheten ger så slår vi alla rekord. Alla de stora insamlingsorganisationerna har nått rekordsummor, på mycket kort tid – jämförbara med insamlingarna efter tsunamin. Palmecentrets insamlingsresultat ligger nu på 1,8 miljoner kronor.
Vi använder pengarna för att stötta politiska och fackliga nätverk i Ukraina, som i nuläget också ägnar sig åt humanitär hjälp i första hand.
Vi ser också framåt: kriget kommer att ta slut en dag, och då ska landet byggas upp igen. Det materiella, men också organisationer och civila strukturer. Då ska vi vara med och stötta.
Och förutom pengar, ska vi förstås bidra med det vi är riktigt bra på, i svensk arbetarrörelse – utbildning, nätverkande, vi ska bygga starka band för att bidra till ett fritt, självständigt och demokratiskt Ukraina.
– Tillsammans jobbar vi utifrån behoven vi ser hos våra fackliga medlemmar runt om i Ukraina, och hjälper dem. Tack vare våra nätverk har vi möjligheten att hjälpa väldigt många människor, säger Ivanna Khrapko, som är en av ledarna för ett fackligt ungdomsnätverk.
Förra veckan fick de med hjälp av Yulia Misikevych från ABF Belarus en försändelse från Palmecentret, som innehöll bland annat mediciner, mat, hygienartiklar och nödvändigheter för barn.
– Varje dag, genom vår kontinuerliga kontakt med olika fackliga ledare, får vi hjälpförfrågningar och en bild av behoven som finns, säger Ivanna Khrapko.
Putins orättfärdiga krig mot Ukraina har nu pågått i lite drygt en månad. Lidandet är oerhört. De bilder och berättelser vi får ta del av hur civila drabbas är ofattbara. Ett invasionskrig i Europa skakar oss i grunden.
Vi välkomnar att EU aktiverat sitt massflyktsdirektiv för första gången. Det är bara ett av de många sätt på vilka Ukrainas grannländer och Sverige visar sitt stöd och solidaritet med de drygt 10 miljoner ukrainare som flytt sina hem de senaste veckorna.
Den blixtsnabba och sammansvetsade solidaritetsrespons som länderna i Europa och omvärlden visat prov på sedan 24 februari inger hopp. Återigen mobiliserar hela Sverige för att ta emot människor på flykt och det svenska folkets vilja att bistå visar tydligt – Ukrainas sak är vår!
Sverige och svensk socialdemokrati har en stolt tradition av solidaritet och internationell samverkan. Den svenska biståndsviljan är generellt hög, detta visar Sidas återkommande undersökningar.
Sverige är ett av få rika länder som fortsatt står upp för ett generöst bistånd som sätter fattigdomsbekämpning först.
Vi socialdemokrater är stolta över att vi lägger en hundradel av vårt växande välstånd i Sverige på utveckling i andra delar av världen. Det har vi definitivt råd med och skapar en säkrare värld för alla.
Utspel om att sänka biståndet eller att villkora detsamma med krav på återvandring har kommit från olika partier under lång tid.
Därför var det glädjande att höra utrikesminister Ann Linde i utrikesdeklarationen, bara dagar innan Putin invaderade Ukraina, klargöra att ”svenskt bistånd ska användas till att minska fattigdomen och orättvisorna i världen. Det handlar om solidaritet – men också om en övertygelse om att en bättre värld ger ett tryggare Sverige”.
Vi välkomnar naturligtvis att regeringen nu tillskjuter kommunerna och regionerna medel för att hantera det ökade antal flyktingar som anländer i Sverige.
Dock oroas vi av svaret på frågan från Aftonbladets reporter under regeringens presskonferens som antyder att finansieringen kommer ske genom så kallade avräkningar på Sveriges bistånd. Pengar från biståndsbudgeten som varit avsedda att minska fattigdomen och främja demokratiutveckling i en mängd länder runt om i världen
Vi vill därför påminna den socialdemokratiska regeringen om att på vår partikongress i höstas slog fast att avräkningar från biståndet ska hanteras restriktivt. Vår uppmaning lyder; lämna inte världens fattiga med notan för solidariteten med Ukraina. Sverige kan bättre. Sverige har råd att både ta ansvar för Europa och världen.
I skuggan av Putins krig mot Ukraina pågår fler kriser. Jemen, Syrien och Etiopien är bara tre exempel på andra konfliktsituationer som orsakar stort mänskligt lidande.
I spåren av coronapandemin har fattigdomen ökat och miljontals barn berövats möjligheten till utbildning. Redan utsatta grupper har blivit ännu mer utsatta inte minst barn och unga, kvinnor och hbtq+personer.
Kriget mot Ukraina bidrar till ökade livsmedels- och drivmedelspriser vilket ytterligare ökar utsattheten för världens fattiga.
Klimatförändringarnas effekter accelererar, den biologiska mångfalden minskar med stora konsekvenser för vår gemensamma överlevnad. Värst drabbas världens fattiga.
Ett minskat bistånd kommer ytterligare öka fattigdom och hunger. Minska möjligheterna att förebygga kriser och konflikter som driver fler människor på flykt.
Det primära målet för biståndet är att minska fattigdom och bidra till hållbara och demokratiska samhällen.
Läget för demokratin är allvarligt. I dag lever 87,3 procent av jordens befolkning – 6,4 miljarder människor – i mer eller mindre inskränkta samhällen.
Autokratiseringen av Ryssland stannar inte där. Indien, Turkiet, Brasilien är exempel på andra länder där demokratiska fri- och rättigheter begränsas. Effekterna av en auktoritär och totalitär samhällsutveckling leder alltför ofta till krig och konflikt.
Genom att bidra till demokratisk utveckling bygger vi världen, och därigenom Sverige, säkrare.
Socialdemokratins svar i ambitionen om en bättre värld kan inte vara att ta pengar för fattigdomsbekämpning till att bistå flyktingar undan ett krig i vårt närområde. Det är både kortsiktigt och dumt.
Vi måste höja blicken och arbeta långsiktigt. Globalt utvecklingssamarbete och bistånd är en investering för framtiden. Genom att ta ansvar för världen, tar vi ansvar för Sverige.
Lisa Nåbo, förbundsordförande SSU Diyar Cicek, förbundssekreterare SSU Christopher Lindvall, internationellt ansvarig SSU Sara Kukka-Salam, förbundsordförande Socialdemokrater för tro och solidaritet Hélène Sevastik, förbundssekreterare Socialdemokrater för tro och solidaritet Thomas Hammarberg, styrelseledamot Socialdemokrater för tro och solidaritet Emma Fastesson Lindgren, förbundsordförande S-studenter Henrik Svensson, förbundssekreterare S-studenter Lara Badinson, internationellt ansvarig S-studenter Daniel Andersson, förbundsordförande HBT-socialdemokrater Andreas Saleskog, biträdande förbundssekreterare HBT-socialdemokrater Emelie Stark, internationell ledare HBT-socialdemokrater David Loveday, ordförande s-föreningen Internationalisterna Marita Ulvskog, ordförande Olof Palmes Internationella Center Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Den här webbsidan använder cookies så att vi kan ge dig bästa möjliga användarupplevelse. Cookieinformationen sparas i din webbläsare, och utför olika funktioner, som t.ex. att känna igen dig när du kommer tillbaka till sidan. Detta gör i sin tur att vi kan förstå vilka delar av sidan du använder mest och finner viktiga.
Nödvändiga cookies
Nödvändiga cookies ska alltid vara påslagna så vi kan spara dina preferenser för cookie-inställningar.
Om du inaktiverar den här cookien kommer vi inte kunna spara dina preferenser. Det betyder att varje gång du besöker sidan kommer du att bli tillfrågad om cookies igen.
Cookies från tredje part
Den här webbsidan använder Google Analytics, Meta/Facebook för att samla anonym information så som antal besökare, och vilka sidor som är populärast.
Om du håller den här cookien påslagen hjälper det oss att förbättra webbsidan.
Please enable Strictly Necessary Cookies first so that we can save your preferences!
ENG
