Erica Fahlström

Till: Biståndsminister Matilda Ernkrans
Kopia: Finansminister Mikael Damberg, Justitie- och inrikesminister Morgan Johansson

Vad styr regeringens beslut att dra ner på internationellt bistånd?

Regeringen har beslutat att stoppa utbetalningarna till Sveriges internationella bistånd, för att finansiera kommunernas flyktingmottagande. Självklart ska Sverige ta emot människor på flykt, men vi har råd att göra detta utan att ta resurser från världens mest utsatta. Inte minst som Riksgäldens senaste prognos pekar på ett oväntat stort budgetöverskott och att regeringen säger att statens finanser är starka.

Regeringens fokusområden i biståndspolitiken är bland annat demokrati och mänskliga rättigheter, klimat och jämställdhet. Det är viktiga förutsättningar för att skapa en tryggare värld för oss alla. Arbetet för att nå dessa mål sker till stor del inom det internationella biståndet och beslutet att kraftigt dra ner på detta motverkar regeringens egen agenda. Samtidigt hör vi regeringen upprepa att de ”stolt” står upp för sina biståndsåtaganden. Vi vill dock hävda att utnyttjandet av en tvivelaktig beräkningsmodell inte friskriver regeringen från vare sig åtaganden eller ansvar.

Hunger och fattigdom ökar i världen. Enligt FN:s livsmedelsprogram WFP är utvecklingen alarmerande. Att i detta läge göra den största nedskärningen någonsin och minska det internationella biståndet med 9,2 miljarder kronor är uppseendeväckande.

Möjligheterna att motverka klimatförändringarnas konsekvenser minskar för varje dag. Att i detta läge minska stödet till tre stora klimatfonder med sammanlagt 1 miljard kronor är minst sagt obetänksamt.

Demokratin i världen är i kris. Att i det läget minska stödet till demokratiska civilsamhällesorganisationer som kämpar för grundläggande mänskliga rättigheter är närmast tanklöst.

Det finns fortfarande möjlighet för regeringen att göra ett stort fel avsevärt mindre.

Migrationsverkets senaste prognos (2022-04-27) ger ett planeringsantagande på 6,4 miljarder kronor, vilket är hela 4 miljarder kronor lägre än det scenario som de aviserade nedskärningarna bygger på. Att pausa biståndet till efter Migrationsverkets nästa prognos skulle allvarligt försämra situationen för människor som lever i fattigdom och förtryck.

Därför undrar vi:

– Litar inte regeringen längre på prognoserna från Migrationsverket som underlag för beslut om avräkningar från det internationella biståndet?

– Varför ändrar regeringen inte utbetalningstaket på biståndsanslaget snarast möjligt när det nu finns en formell prognos från Migrationsverket som visar att kostnaderna för flyktingmottagandet beräknas bli fyra miljarder kronor lägre?

– Om beslutet att skära ner det internationella biståndet med totalt 9,2 miljarder kronor de facto byggde på marsscenariot från Migrationsverket, vilket beslutsunderlag ligger då bakom regeringens underlåtenhet att ändra beslutet baserat på den färska ordinarie prognosen?

We are in the middle of a global ecological crisis, where human actors are systematically destroying nature. This is completely legal today. How would an international law against severe damage of ecosystems – ecocide – transform the global economy and help bring about the green and just transition we so desperately need?

Exactly 50 years ago, the Social Democratic leader Olof Palme stood at the original Stockholm conference and argued for an international law against ecocide to end impunity for mass environmental destruction.

Since then, the destruction of our nature and climate for profit has intensified and is now a major threat against humanity. Besides fueling the climate and ecological crisis, neoliberal capitalism has also produced staggering inequality, and placed workers’ rights under attack. It is clear that the global economy must undergo fundamental and rapid changes if we are to protect both workers and our living planet. 

That is why trade unions all over the world are demanding a Just Transition. All jobs must become green and decent, and workers and communities must have a say in how these changes are made.

But in order to achieve a global Just Transition, we need new rules in the world economy. A binding legal framework is necessary to end old, colonial and destructive practices, and to ensure that all industries assume responsibility for their impact on both workers, communities and ecosystems. An ecocide law could provide this guardrail.

Join this webinar to find out how legal support for a Just Transition has the power to make the Decade of Action truly live up to its name.  

Panelists:

Anabela Lemos, from Mozambique, climate activist and leader of the organization Justiça Ambiental

Dalia Marquez, from Venezuela, part of Youth Environment Assembly at UNEA in Nairobi

Moderator:

Jytte Guteland, Group of the Progressive Alliance of Socialists and Democrats in the European Parliament

The webinar is co-hosted by Olof Palme International Center, SOLIDAR, End Ecocide Sweden, Stop Ecocide International, Friedrich-Ebert-Stiftung, and Foundation for European Progressive Studies.

Valet i Serbien gällde presidentposten och det nationella parlamentet, samt kommunfullmäktige i huvudstaden. Och för första gången på tio år tappade det styrande partiet röster.

SNS är fortsatt störst i parlamentet med 43 procent, men förlorade sin majoritet och tvingas nu söka stöd av andra partier för att bilda regering. Så medan Vucic fick fler röster än i tidigare val, tappade hans parti. Det tyder på att han frikopplat sig från partiet och nu framför allt sitter på ett personligt mandat.

– Medborgarna ser inte längre Vucic som del av SNS. Han står numera på en egen politisk piedestal, sa landets premiärminister Ana Brnabic, utsedd av Vucic, efter valet.

Kritik från en försvagad opposition

Det serbiska progressiva partiet (SNS) kom till makten 2012 och har sedan dess dominerat landets politiska scen.

Partiets grundare kom från den nationalistiska extremhögern, men antog en demokratisk och EU-vänlig retorik samtidigt som de blev alltmer auktoritära på hemmaplan. SNS och Vucic har systematiskt dekonstruerat alla kontrollmekanismer, som ett oberoende rättsväsende, självständiga myndigheter och oberoende medier.

Den alltmer auktoritära utvecklingen har kritiserats av oppositionen som i protest bojkottade det förra parlamentsvalet. Även EU har kritiserat bristen på politisk dialog och attackerna på medier och oppositionen. Men Vucic har skickligt balanserat det geopolitiska spelet där EU slåss med Ryssland och Kina om inflytande över Serbien.

– Vucics kontroll har skapat en omöjlig situation för den politiska oppositionen och det behövs ett rejält omtag från EU. Särskilt nu när det finns en uppenbar risk att Ryssland gör allt för att få knyta Serbien än närmare sig, säger S-riksdagsledamot Pyry Niemi som besökte Serbien inför valet.

Vucics dominans har också underlättats av den splittrade och svaga oppositionen. Ett sorgligt illustrativt exempel är det Demokratiska partiets (DS) utveckling från att vara den ledande politiska kraften i demokratiseringen av Serbien efter att Milosevic störtades år 2000, till att atomiseras i ett otal allt mindre falanger som mestadels bråkar sinsemellan.

Demokratistöd från Palmecentret

Efter att det ursprungliga DS imploderat i interna stridigheter har nya, såväl som gamla, röster och enande krafter i oppositionen mot det styrande partiet växt fram. Flera av dessa initiativ får stöd av Olof Palmes Internationella Center, som ser behovet av en bred och progressiv opposition.

Bland dessa finns en bred grön vänsterrörelse i Belgrad, som samlades i en koalition kallad Moramo inför valet. De lyckades komma in i både det nationella parlamentet och Belgrads parlament.

De olika fragmenten av det Demokratiska partiet lyckades också samla sig till en allians med andra partier inför valet, efter medling från Democratic Dialogue Network, en annan av Palmecentrets partner.

Analys (28 april):

Frankrike organiserade den första omgången av presidentvalet den 10 april och hade resultatet samma kväll. Serbien hade val en vecka tidigare och resultaten är fortfarande inte slutgiltiga. Trots det styrande partiets totala kontroll över processen var valen tvungna att upprepas i 89 valdistrikt på grund av oegentligheter. Efter tio år med SNS vid makten är de demokratiska institutionerna allt svagare och de auktoritära tendenserna allt starkare.

Valet bevisade att den nuvarande presidenten Aleksandar Vučić är den överlägset mest populära politikern i landet. Men hans parti, även om det fortsatt är överlägset starkast, gjorde sitt sämsta resultat på över tio år. För första gången sedan SNS kom till makten har de inte egen majoritet i parlamentet och måste bilda en koalitionsregering. Lokalvalen i Belgrad var ännu värre för det styrande partiet, där oppositionen fick 50 procent av platserna i det lokala parlamentet.

Hoppet har väckts till liv

För ett parti som inte bygger på ideologi utan på opinionsmätningar som bas för hur den Starke Ledaren alltid tolkar folkets vilja, öppnade detta de första sprickorna i fasaden. Det gav hopp till oppositionen om att den politiska pendeln kanske äntligen har nått sitt yttersta läge och nu börjar svänga tillbaka. Den försiktigt förhoppningsfulla oppositionen ser förlusten av huvudstaden Belgrad som den första dominobrickan som kommer fälla SNS och bryta Vučić politiska dominans.

Rysslands krig i Ukraina satte press på Vučić

För att göra situationen ännu mer komplicerad för Vučić sammanföll valet med kravet från Washington och Bryssel att det historiskt ryssvänliga Serbien måste ta ställning gällande kriget i Ukraina. Serbien fördömde till slut Ryssland i FN:s generalförsamling men förblev det enda landet i Europa som inte införde sanktioner. Trycket från USA och EU har tvingat Vučić att, åtminstone tillfälligt, välja sida. Men han kommer att ha svårt att övertyga sina kärnväljare som ser Ryssland som beskyddare av Serbiens intressen och som inte vill se ett starkare NATO på grund av alliansens bombningar av Serbien 1999.

Hur paradoxalt det än låter, är det ganska troligt att det inte var ett decennium av systematisk nedbrytning av alla statliga institutioner, av kontroll över massmedia, av kontinuerlig demonisering av oppositionspartier och oberoende organisationer, som till slut tvingade Vučić att möta ett ultimatum från Bryssel. Det var istället en konflikt mellan två andra länder som gjorde valet mellan öst och väst oundvikligt även för den politiska opportunisten Aleksandar Vučić.

– Putin ser inga gränser i sin enfald att trycka tillbaka demokratisk och frihetlig längtan. Och vi kommer inte att kunna försvara vår frihet genom att stänga våra gränser, säger Anna Sundström generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center

Palmecentret har tidigare lyft den globala auktoritära utvecklingen och det krympande utrymmet för civilsamhället i länder där demokratin är på tillbakagång. Fram till valet i höst fortsätter vi att prata om Frihet under attack, och attackerna mot demokratin är många.

– Den 11 september är det val i Sverige. Ta snacket. På jobbet, med grannen och vid middagsbordet. Välj rätt sida av historien och försvara tillgången till oberoende medier, ett fungerande rättsväsende, fria kulturyttringar och din egen och andras rätt att organisera sig, säger Anna Sundström.

Först ut i Frihet under attack är en artikel av journalisten Mats Wingborg om Sverigedemokraternas kopplingar till och sympatier för Putin. Den kommer sedan att följas upp av en rapport som vi gör tillsammans med LO och Tiden, och slutligen en fördjupning i europeiska och svenska högerextrema rörelser och partier och deras kopplingar till Putin och Ryssland.

Nu är det vår på den ukrainska stäppen. Det har blivit varmare, men det har också regnat mycket. Den berömda svartjorden är mjuk och svår att köra med stridsvagnar i.

Samtidigt pågår i Moskva förberedelserna inför Segerdagen den 9 maj. Plan A – att erövra Ukraina i ett blixtkrig på 2-3 dagar och sätta in en quisling som president, gick inte så bra.

Nu håller även plan B: att erövra landet från öster och sydost, lagom till just segerdagen, på att falla samman. Ryssarna skjuter granater utan avbrott, men lider samtidigt stora förluster.

Det spekuleras nu i att Putin har en plan C – att i stället använda den 9 maj för att proklamera att det som hittills varit en specialoperation istället blir ett krig. Det skulle innebära att Kreml kan inleda en allmän mobilisering för att fylla på de utarmade soldatleden i Ukraina.

Han kan dock få problem med utrustning och vapen till de nymobiliserade. Tidningen Röda Stjärnan (Krasnaja Zvesda), den ryska militärens husorgan, har publicerat översiktliga bilder över vilka fordon som ska delta detta år. De går att jämföra med tidigare parader, och resultatet är att det verkar ha uppstått en diffitsit, en bristsituation för vissa typer av militära fordon.

Enligt ukrainska generalstaben har man lyckats förstöra bl a över 1 000 stridsvagnar, 155 helikoptrar, 2 500 pansarfordon för persontransport och 190 flygplan. Man kan ju inte ordna en riktigt flott parad när fordonen behövs på annat håll, eller hur?

De som ska vara med är dock till exempel maffiga transportvagnar med kärnstridsspetsar, och man planerar flyguppvisning med stridsflyg i Z-formationer. Ett nytt inslag är ett stort Iljusjin-plan som fungerar som stridscentral i luften, även vid kärnvapenattacker.

Del av propagandakriget

Självklart är 9 maj-paraderna en del i det storslagna propagandakriget. Tonen i ryska statsmedia har de senaste veckorna skruvats upp ytterligare. Särskilt efter förlusten av Svartahavsflottans flaggskepp Moskva. En neslig förlust som först förklarades bort med att det var en ”olycka”.

Hämndbombningarna mot Kyjiv och andra ukrainska städer som följde kunde inte riktigt förklaras med en ”olycka”, och rätt snart föll de förklaringarna bort – men det var ju omöjligt att erkänna att ukrainarna, de lägre stående ukrainarna, skulle kunnat göra något sådant. Det hela skylldes istället på ”NATO”. Och det konceptet har man utvecklat, och om man ska utgå från rysk propaganda-TV så är det redan nu krig mellan NATO och Ryssland. (Förlåt, jag menar ”specialoperation”.)

Storbritannien och Polen verkar just nu vara de främsta hatobjekten. Belarus ”president” Lukasjenka har påstått att han har bevis för att ”britterna” ligger bakom krigsbrotten, morden och våldtäkterna i Butja. Ni vet de där, som egentligen inte hände, för alla de döda kropparna var ju skådespelare…

Putinrysslands planer måste stoppas. De vill upprätta ett nytt imperium ”från Lissabon till Vladivostok”. En fred nu, om den vore möjlig, skulle inte innebära ett sådant stopp. Det skulle innebära att Ryssland skulle får respit, en möjlighet att bygga upp sina militära resurser igen. Putin måste förlora det här kriget, så tydligt att han inte kan komma undan nesan att ha förlorat inför sina landsmän.

Bönder i skottsäkra västar

Vid fronten fortsätter striderna och i övriga Ukraina försöker man nu genomföra den viktiga vårsådden. Till och med nära fronten pågår vårbruket, med ukrainska bönder på sina nu berömda amerikanska traktorer. Iklädda skottsäkra västar. Att sådden blir av är viktig för Ukraina, och för världen.

Ukraina är verkligen en kornbod och det är många som riskerar att svälta om vetet inte går att skörda som vanligt. De vanliga exportvägarna är just nu stängda – hamnarna är belägrade eller ockuperade av ryssarna. Hundratals båtar ligger stilla i hamnarna utan att kunna röra sig. Ändå räknar Ukraina med att kunna komma upp i 60 procent eller mer av veteproduktionen genom att exportera vete från grannländer.

I de ockuperade områdena stjäl de ryska trupperna inte bara tvättmaskiner – de fraktar också iväg jordbruksmaskiner och innehållet i veteförråden. Ryska regionen Krasnodar har tagit beslut om att man ska lösa sina livsmedelsproblem genom ”import” från Ukraina – det vill säga ren stöld.

En ukrainsk bonde kunde via GPS se att hans skördetröskor hamnat i Tjetjenien.

Hur länge ska då detta brutala krig pågå?

En sak är klar: Putin tänker inte nöja sig med något fredsavtal som kanske skulle innehålla eftergifter från bägge sidor. Han ska ha hela kakan, kosta vad det kosta vill, inte minst i människoliv.

Efter de krigsbrott och övergrepp som framkommit när ockuperade områden i Ukraina befriats, så är den ukrainska sidan knappast beredd till några eftergifter heller. Hur ska de någonsin kunna lita på en motståndare som har ljugit om allt, hela tiden?

De som är ansvariga för krigsbrotten måste också ställas till svars. Ukraina måste kompenseras för sina stora förluster, landet måste byggas upp igen.

Det är sant, som de säger: om Ryssland slutar kriga, så tar kriget slut. Om Ukraina slutar kriga, så finns inte Ukraina mer.

A radical climate transition is necessary – but how can we make sure that the rights of workers and communities around the world are protected during this great shift? How do we seize this opportunity to improve women’s working conditions, as our economies are fundamentally redesigned? And what actions are needed from the Global North to achieve a Just Transition for the Global South?

Our climate and the natural world are on the brink of collapse. At the same time, global inequality is soaring and the fight for decent working conditions and workers’ right to organise is still ongoing. These two crises; the planetary crisis and the inequality crisis, are closely linked.

That is why trade unions all over the world are calling for a Just Transition. All jobs need to become green and decent. Workers and communities must have safety and opportunity in this great shift. They must also have a voice in how it is done. Social dialogue is an essential part of a Just Transition.

Join us at this webinar to discuss what steps should be taken during the upcoming Stockholm+50 environmental conference to speed up action for a Just Transition globally.

Participants:

Trusha Reddy, WoMin, Southern African NGO who has developed principles for a feminist Just Transition.

Myrtle Witbooi, president of International Domestic Workers Federation (IDWF) and recipient of the Silver Rose award.

Linda Palmetzhofer, union president, Union of Commercial employees, Sweden (Handelsanställdas förbund)

Moderator:

Jytte Guteland, Swedish social democratic politician and member of the European Parliament where she leads the committee working on the environment.

The webinar is co-hosted by Olof Palme International Center, ITUC (and ITUC Just Transition Centre), The Swedish Trade Union Confederation (LO), SOLIDAR, Friedrich-Ebert-Stiftung, Foundation for European Progressive Studies, End Ecocide Sweden, and Union of Commercial employees Sweden (Handelsanställdas förbund).

I veckan dömde Turkiet den turkiska filantropen och affärsmannen Osman Kavala till livstidsfängelse, och sju kända människorättsförsvarare, akademiker och journalister till 18 års fängelsestraff. Samtliga anklagas för ”omstörtande verksamhet” där Kavala pekas ut som den som planerat massprotesterna i Turkiet under 2013, känd som Gezi-protesterna.

Osman Kavala har suttit häktad sedan 2017 i högriskfängelset i Silivri. Han har i flera år gett stöd till flertal civilsamhällesorganisationer runtom i Turkiet, ett par av dem även samarbetsorganisationer till den svenska arbetarrörelsen. Rättegången beskrivs som en fars av Human Rights Association i Turkiet, som Palmecentret stödjer. Att domen är tydligt politiskt motiverad är sedan tidigare känd. En av domarna i rätten har dessutom kandiderat till parlamentet för regeringspartiet AKP.

Turkiet är medlem i Europeiska rådet, Nato och OSSE och en kandidat för medlemskap i Europeiska unionen. Men AKP-MHP-regeringen bryter ständigt mot de internationella konventionerna som landet har åtagit sig att följa genom sitt medlemskap. Dessa organisationer har tvingats krishantera och försökt vidta åtgärder, men dessa har ignorerats av Erdoğan och hans regering. Ett exempel är den Europeiska domstolen för mänskliga rättigheters (ECHR) beslut om frigivning av både människorättsaktivisten Osman Kavala och politikern Selahattin Demirtas. Turkiet är ålagt att implementera domstolsbeslutet från Europakonventionen, men vägrar.

Turkiets auktoritära regim har befäst sin makt sedan 2017. Den är koncentrerad till president Erdoğan som har makt att utse viktiga domare, får utfärda undantagstillstånd och styra via dekret.

Samtidigt som EU och USA är upptagna med Rysslands krig i Ukraina har parlamentets makt försvagats och dess ledamöter får begränsade möjligheter att ställa frågor till och granska presidenten. Förtrycket ökar mot regimkritiker i landet och dessa får höga straff. Palmecentrets partnerorganisationer i Turkiet rapporterar också att tortyrfall i fängelser, särskilt mot kvinnor, har ökat markant och att de har fått in fler anmälningar under den senaste tiden. 2021 lämnade Turkiet Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet (Istanbulkonventionen).

Drygt två månader har nu gått sedan Putin inledde det ryska angreppskriget mot Ukraina. Den humanitära katastrofen är ett faktum. Sönderbombade städer, massgravar och miljontals människor på flykt.

Den solidaritet som länderna i Europa och omvärlden visat sedan den 24 februari inger hopp. Återigen mobiliserar hela Sverige för att ta emot människor på flykt och det svenska folkets vilja att bistå visar tydligt – Ukrainas sak är vår!

Riskerar att öka spänningarna i världen

Det folkrättsvidriga kriget är inte bara en tragedi för Ukraina. Det påverkar en hel värld. Redan nu bidrar ökade drivmedelspriser och ökade livsmedelspriser till ökad fattigdom och hunger. I Europa, men också i Etiopien, Jemen, i Zimbabwe. Sårbara stater där läget snabbt kan försämras ytterligare. Många länder i Nordafrika och Mellanöstern har stor import av spannmål från Ukraina. Ukraina är världens största givare till FN:s livsmedelsprogram. Eller rättare sagt, var världens största givare till FN:s livsmedelsprogram.

Vi minns gnistan som tände inbördeskriget i Syrien. Risken för ökade spänningar som utvecklas till konflikter och nya krig är uppenbar, vilket oundvikligen leder till nya migrationskostnader. I detta läge minskar Europa sitt bistånd, fokuserar på den egna säkerheten och omfördelar medel till flyktingmottagande. Det är kortsiktigt, kontraproduktivt och riskerar att öka spänningarna i världen.

Tyvärr agerar den svenska regeringen på samma sätt. I förslaget till vår ändringsbudget avräknas 9,2 miljarder från biståndet under 2022. Pengarna ska täcka kostnader för mottagandet av människor som flyr från Ukraina. Det är nästan en femtedel av hela biståndet och motsvarar mer pengar än det sammanlagda biståndet till Sveriges tio största samarbetsländer. När nu migrationsverket dessutom meddelat att antalet flyktingar från Ukraina blir färre än förväntat måste biståndet återställas.

Sverige kan bättre

Att Sverige visar solidaritet med människor på flykt från Ukraina är självklart, men att vi lämnar världens fattiga med notan är oförsvarligt. Ett minskat bistånd kommer ytterligare öka fattigdom och hunger. Försämra möjligheterna att förebygga kriser och konflikter som driver fler människor på flykt och minska stödet till de demokratiska krafter som idag behövs mer än någonsin. Den del av det svenska biståndet som riktas till att värna mänskliga rättigheter, rättsstatens principer och rätten att organisera sig fackligt minskar exempelvis med 42 procent. Detta i en tid när 68 procent av världens befolkning lever i ett land som utvecklas i auktoritär riktning.

Expertgruppen för biståndsanalys har varnat för de negativa konsekvenser plötsliga förändringar av biståndsbudgeten medför, FN:s generalsekreterare Antonio Guterres har vädjat till världens rika länder att inte minska biståndet eftersom det kommer att försämra möjligheten att förebygga nya kriser.

Världsbanken, Internationella valutafonden, Världshandelsorganisationen och många biståndsorganisationer har tydligt förmedlat det allvarliga världsläget.

Sverige kan bättre. Vi har råd att visa solidaritet med Ukraina och stå upp för biståndet till världens fattigaste. I en sammankopplad värld är solidaritet i vårt egenintresse.

Vilken är den viktigaste frågan eller utmaningen för arbetares organisering och fackföreningar i ditt land just nu?

Det finns stora brister med rättssäkerheten i Burma sedan militärkuppen i februari 2021. Det är en oerhört känslig situation för arbetare och den allmänna befolkningen när det kommer till yttrandefrihet. Många fackliga ledare har sparkats från sina jobb eller arresterats av militärjuntan på grund av deras protester och engagemang för arbetares rättigheter.

Mekanismen för att hantera klagomål i fabrikerna fungerar inte längre. Sedan kuppen har många arbetare dessutom förlorat sina jobb på grund av att fabriker har stängt ner och att investerare har lämnat landet.

Finns det några positiva exempel där det går i rätt riktning (och som kommer från arbetarrörelsen eller fackföreningar)? Någon slags seger?

Det är inte lätt att hitta positiva exemplen i rådande situation i Burma. Vid starten av militärkuppen var fackföreningar aktivt involverade i protesterna mot den. Men efter brutala nedslag av militärjuntan har fackföreningsrörelsen behövt gå under jorden, eller fortsatt med kampanjer på digitala plattformar.

Hur kommer du fira 1:a maj?

Under normala omständigheter firar vi första maj genom att organisera kampanjer, marschera och hålla tal i offentliga parker. Men på grund av militärkuppen och den känsliga situationen kommer vi fira första maj 2022 genom att publicera ett uttalande om arbetares situation, och sinsemellan fackföreningsmedlemmar och alliansen planerar vi att organisera en online-kampanj.

Michael Hauer, Palmecentrets regionchef för Asien och Latinamerika, kommenterar den rådande situationen i Burma:

– Situationen för Burmas industriarbetare är bedrövlig. Industriområden i städerna lyder fortfarande under så kallade krigslagar, där militären när som helst kan stoppa, visitera eller arrestera förbipasserande. Militärens metod blir också allt mer sofistikerade. Många vittnar om hur dom grundligt söker genom mobiltelefoner efter tecken på stöd för motståndet mot juntan. Vi hör också om arbetsgivare som säger upp all personal utan ersättning för att sedan ta dom tillbaka som ”dagarbetare” till en mindre lön. Fackliga aktivister som står upp för arbetarnas rättigheter blir systematiskt avskedade.

– Det blev tydligt bara veckor efter kuppen att fackföreningsrörelsen betraktades som ett hot av juntan när 16 fackliga organisationer förbjöds. Det var när en grupp kvinnliga industriarbetare anordnade den första demonstrationen som blev startskottet på den landsomfattande proteströrelsen som växte fram. Facklig verksamhet är i princip förbjuden idag eftersom juntan slår hårt ner på föreningsfrihet och organisationsrätt.

In this webinar Kate Mackintosh and Lisa Oldring will argue that an international crime of ecocide that is informed by human rights law and practice in its application, holds the potential to enhance accountability for serious environmental harm and prevent further damage, protect human rights as well as deliver on climate justice.

The purpose of international criminal law is to contribute to ending impunity for the perpetrators of the most serious crimes of international concern, and in so doing, help to prevent such crimes from occurring. To date, however, there is no international crime prohibiting acts of mass destruction of the environment, in spite of the catastrophic consequences that such acts have on the natural systems on which human life depends. The addition of ecocide as the fifth crime under the jurisdiction of the International Criminal Court would help to fill this accountability gap.

Johan Hall, research officer at LO-Sweden responsible for policy regarding climate, environment and energy issues. Member of the Sustainability committee of the European Trade Union Confederation (ETUC).

Moderator: