Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Varför ska du rösta i valet till EU-parlamentet? 5 anledningar till att din röst räknas!

Transportarbetarfacket på Filippinerna har de senaste åren arbetat för att säkerställa omställning till grönare kollektivtrafik på ett rättvist sätt.

Regeringen bestämde att fasa ut de gamla uttjänta diesel-bussarna som ofta rullat på vägarna ända sedan 1950-talet. Utan ny miljövänlig buss, inget tillstånd att köra passagerare.

De små familjeföretag som alltid kört ”sina rutter”, hade inte råd att köpa någon ny. Så även om busschaufförerna som tillbringar en stor del av dygnet bland avgaserna i trafiken var den grupp som kanske mest av allt såg fram emot miljövänliga bussar, så protesterade de kraftigt mot miljöreformen samtidigt som stora internationella företag var på väg in för att ta över.

Stöd till insatser för en rättvis klimatomställning

Med hjälp av Palmecentrets projekt har bussförarna bildat kooperativ och därmed kunnat ta banklån och köpa bussar. Genom facket har de också krävt att få statliga bidrag till omställningen.

Just nu lobbar de för att ändra systemet så att busstrafiken i städerna ska finansieras genom att myndigheterna sluter servicekontrakt med kooperativen. Då slipper bussförarna vara beroende enbart av passagerarnas avgifter och det skulle göra att det går att tjäna drägligt även på rutter som bedöms vara socialt nödvändiga men som inte är kommersiellt gångbara.

Situationen i Palestina är katastrofal. Stöd Palmecentrets insamling för att hjälpa civilbefolkningen genom våra lokala samarbetsorganisationer.

Swisha solidaritet!

Mer om insamlingen.

När fredsvänner från Israel och Palestina stod tillsammans på scenen i ABF-huset i Stockholm behövdes ingen polisbevakning. Vid ingången till den stora Z-salen satt en ensam vakt. Han såg sysslolös, närmast uttråkad, ut. Det var en slående upplevelse för palestinska och israeliska deltagare som annars är vana vid att se kontroller och vapen överallt, och vid en israelisk poliskår som blivit alltmer brutal efter det att extremhögerns Itamar Ben-Gvir blivit polisminister.

Tvåstatskoalitionen företräder 30 organisationer från civilsamhället, däribland israeliska Peace Now, Combatants for Peace (som grundats av före detta stridande på båda sidor) och EcoPeace, en miljöorganisation med israeler, palestinier och jordanier. När koalitionen höll sitt årsmöte i Stockholm den 2–3 maj kändes det som en fläkt från mer hoppfulla tider eller som en glimt om en bättre framtid.

Under seminariet i ABF-huset lyftes att den enda verkliga rösten för en tvåstatslösning just nu finns i civilsamhället, och det är av högsta vikt att stötta och stärka deras röster. På scenen (fr.v) är Anna Sundström (Palmecentret), Nidal Foqaha, Göran Rosenberg, Nivine Sandouka, Zehava Galon, Annika Söder, Eran Nissan och Hiba Qasas.

Unik träff

Årsmötet i Sverige, som möjliggjordes genom stöd från Palmecentret, var deras första fysiska sammanträffande sedan Hamas blodiga attack i södra Israel den 7 oktober och Israels storskaliga och dödliga invasion av Gaza vilken, när detta skrivs, har pågått i sju månader och kostat oräknelig förstörelse och lidande för civila. I Stockholm mötte fredskoalitionen rader av svenska företrädare, allt från Riksdagens utrikesutskott till företrädare för UD och Regeringskansliet. De höll välbesökta rundabordssamtal med svenska civilsamhällesorganisationer och arbetarrörelsen. Stockholmsvistelsen avslutades av märkbart nöjda deltagare.

– I vår del av världen är det inte möjligt för denna grupp palestinier och israeler att mötas fysiskt. Först och främst på grund av bristen på tillstånd att resa till respektive sida. Men också på grund av alla fysiska, logistiska och psykologiska barriärer som måste övervinnas, sade Nidal Foqaha. Han leder Palestinska fredskoalitionen och är ordförande för den palestinska grenen av Genèveinitiativet, vilket bildades 2018 i syfte att lägga fram en realistisk fredsplan.

I februari mötte jag Nidal Foqaha i ett kyligt Ramallah, efter att ha passerat israeliska avspärrningar på väg till denna palestinska stad på den ockuperade Västbanken. Men nu satt han i Stockholm, där körsbärsträden stod i blom, tillsammans med israeler som Gadi Baltiansky, tidigare talesperson för premiärminister Ehud Barak och ordförande för den israeliska sidan av Genèveinitiativet. Här fanns också Zehava Galon, före detta knessetledamot och partiordförande för vänsterpartiet Meretz. Hon var både rörd och upprymd efter dagarna i Stockholm och poängterade att det krävts en hel del av de palestinska deltagarna.

– För att komma hit tvingas de övervinna både logistiska problem och det faktum att de lever under ockupation. De är så utsatta när att de deltar med israeler i möten till stöd för en tvåstatslösning. Så jag beundrar mina palestinska kolleger som kommit hit. Och jag vill tacka Palmecentret som gjort detta möjligt. Det är inte självklart, särskilt inte efter den 7 oktober.

Israeliska ockupationen ett faktum

När fredskoalitionen talade inför ett samlat svenskt utrikesutskott var det ingen riksdagsledamot som ställde några kritiska frågor. Det var verkligen intressant, påpekar Zehava Galon.

– De ville bara veta mer, förstå bättre.

Men varken hon eller Nidal Foqaha döljer sin besvikelse över att den svenska regeringen har slopat ordet ”ockupation” i sin nya biståndsstrategi för Palestina.

– Ockupationen är ett faktum. Palestinierna kommer inte att försvinna. Folk i Sverige och andra EU-länder måste förstå att tvåstatskoalitionen behöver deras stöd. Vi är medvetna om den nuvarande svenska regeringens sammansättning. Men det borde inte användas som ursäkt för att slopa ordet ockupation i biståndsstrategin, kommenterar Zehava Galon. Det, betonar hon, är inte bara stötande för palestinier utan även för israeler som vill se ett slut på ockupationen.

– Så jag hoppas att Nidal och Gadi [Baltiansky] inte talade för döva öron i utrikesutskottet och i mötet med svenska regeringsföreträdare.

Den första tiden efter den 7 oktober var israelerna i chock.

– Många, dessvärre även i mitt parti, sade att fred inte är möjlig med palestinierna. Men nu känns det som om en ny fas har inletts.

Riksdagsseminarium. Zehava Galon kramar om Nivine Sandouka från palestinska Alliance for Middle East Peace. Foto: Mathias Mekonnen.

Behov av stöd från omvärlden

Tvåstatskoalitionens medlemsorganisationer har delade meningar i åtskilliga sakfrågor. Men om nödvändigheten av en tvåstatslösning kan de enas. För att driva kampanjer krävs emellertid resurser. Pengar, pengar, pengar, som Zehava Galon uttrycker det.

Inte minst de palestinska medlemsorganisationerna är helt beroende av utländska bidrag. Nidal Foqaha beklagar att Sida höll inne biståndsmedel till palestinska civilsamhällesorganisationer under några månader efter den 7 oktober.

– Det kom som en dödsstöt för de organisationer som är beroende av stöd från Sverige.

Inte heller Zehava Galon kan förstå varför Sverige frös biståndet till organisationer som söker en fredlig lösning.

– Det finns fortfarande folk på den palestinska sidan, och jag behöver inte tala i deras namn, som motsätter sig de grymheter som Hamas begick. De behöver utländskt bistånd.

Hon hoppas att omvärlden inser hur den olösta israelisk-palestinska frågan triggar andra krafter i Mellanöstern.

– Kärnfrågan för USA, Gulfstaterna, Jordanien och Egypten är en lösning av konflikten mellan israeler och palestinier.

Är avgörandets punkt nådd?

Zehava Galon vill se eldupphör i Gaza, frigivning av den israeliska gisslan och massiva insatser för humanitär hjälp och återuppbyggnad i Gaza.

– Men det måste kopplas till ett politiskt ramverk som kan garantera trygghet, säkerhet och fred för både palestinier och israeler. I en sådan kontext måste regionala och internationella aktörer medverka. Annars kommer Gaza åter att bli ett drivhus för oro, våld och extremism.

När några arabstater år 2020 normaliserade sina relationer med Israel ignorerades den palestinska frågan som luft. Men terrordådet den 7 oktober visar att försöken att behandla Palestinafrågan som luft bara gör saken värre. När det nu skickas signaler om att även Saudiarabien är berett att normalisera med Israel ställer därför många sina förhoppningar till att det villkoras med en konkret plan för bildandet av en palestinsk stat. Zehava Galon hör till dem som hoppas på det.

Hon, som har kämpat för mänskliga rättigheter och fred i 40 år, har många gånger genom åren tänkt att avgörandets punkt varit nådd.

– Men i dag känns det mer än någonsin. Vi måste få ett slut på ockupationen, göra palestinierna fria och befria oss israeler från Netanyahus regeringsinnehav.

Den 3:e maj markerade EU:s ”Overshoot Day”. Det betyder att om hela världens befolkning levde och konsumerade som i EU skulle mänskligheten redan ha förbrukat planetens tillgängliga naturresurser för året (Sveriges ”Overshoot Day” var redan den 21 april).

I fredags undertecknade 317 organisationer i det civila samhället ett öppet brev där vi uppmanar stats- och regeringscheferna, ordföranden i EU-kommissionen, rådet och parlamentet samt Europaparlamentets ledamöter att göra ett politiska åtagande för att tackla de trefaldiga planetära kriserna av klimatförändringar, förlust av biodiversitet och miljöföreningar.

Under de kommande månaderna har EU:s ledare en möjlighet och ett ansvar att vända utvecklingen. EU lanserade ”European Green Deal” 2019, vilket representerade en central förändring i EU:s beslutsfattande. Men under de senaste månaderna har politiker över hela Europa börjat bryta mot sina löften till förmån för kortsiktiga intressen och populism, vilket ytterligare undergräver trovärdigheten för EU. Att avskaffa befintligt miljöskydd eller stanna upp arbetet med att införa nya gröna lagar kommer bara föra vår planet närmare randen av kollaps, tillsammans med våra ekonomier.

Specifikt kräver civilsamhället att:

• Green Deal fördjupas och accelereras, genom att fullt ut implementera nyligen överenskomna mål och ta itu med ambitionsklyftor när det gäller natur, klimat och föroreningar.
• radikalt öka klimat, miljö och sociala investeringar.
• stärka EU:s styrelseformer, demokrati och civila samhällets effektiva deltagande.

Läs brevet (engelska).

Two State Coalition (TSC) är ett unikt israeliskt-palestinskt nätverk med 30 civilsamhällesorganisationer som arbetar för fred och en tvåstatslösning på konflikten i Palestina och Israel. För sitt femte årliga möte (efter Rom, Bryssel, Paris och Berlin) har Palmecentret bjudit in nätverket till Stockholm för att möta regeringsrepresentanter, parlamentariker, civila samhället och den svenska allmänheten.

Årets möte blir nätverkets viktigaste hittills med tanke på den allvarliga utvecklingen sedan 7 oktober 2023. Syftet med Sverigebesöket är att stärka det internationella arbetet för fred och stödet för en tvåstatslösning. Med detta öppna seminarium vill TSC informera om läget i området och öppna upp för diskussion med det svenska civilsamhället och engagerade medborgare. Frågor som kommer stå i fokus:

• Hur ser utvecklingen ut i Israel och Palestina? Vad är förutsättningarna, och vad behövs enligt TSC, för att nå fred och få till stånd en tvåstatslösning?
• Hur arbetar den israeliska och palestinska fredsrörelsen för att bryta utvecklingen och nå sina mål om en fredlig samexistens?
• Vad kan Sverige och EU men även andra aktörer inom civila samhället och allmänheten göra för att bidra till en fredlig utveckling och en politisk lösning?

Medverkande:

En delegation med 17 representanter från Two State Coalition kommer på besök till Stockholm. Dess ledning består av högt uppsatta politiska profiler såsom Yossi Beilin, f.d. justitieminister i Israel och Yasser Abed Rabbo, f.d. generalsekreterare för PLOs exekutivkommitté.

I delegationen ingår bland andra Nidal Foqaha (från palestinska Palestinian Peace Coalition, partnerorganisation till Palmecentret och part till Geneveinitiativet) och Gadi Baltiansky (från israeliska sidan av Geneveinitiativet) som båda är medordförande i Two State Coalition. Medverkar gör även Zehava Galon; israeliska människorättsorganisationen Zulats ordförande och f.d. partiledare för Meretz, liksom Niveen Sanduqa, styrelseordförande för palestinska organisationen Our Rights.

Ytterligare medverkande:

Ms. Hiba Qasas är en erfaren ledare av utvecklings- och fredsbyggande arbete. Hon är verkställande direktör vid Principles for Peace Foundation, som strävar efter att utveckla nya principer för fred och inkludering. Qasas har mer än 16 års erfarenhet från Förenta nationerna (FN) där hon har arbetat för kvinnors rättigheter och jämställdhet i krisdrabbade områden och innehaft ledande befattningar inom UN Women och UNDP. Utöver detta är hon verkställande medlem i  IDEAL Society och framstående gästföreläsare vid University of Sydney och European School for Advanced Studies in International Development

Annika Söder har haft en lång och mångsidig karriär inom Utrikesdepartementet och FN, där hon innehaft flera ledande positioner med fokus på utrikespolitik, utvecklingssamarbete och kommunikation. Hon har även tjänstgjort som statssekreterare för utvecklingssamarbete och humanitära frågor samt som undergeneraldirektör för FAO, med ansvar för samordning av verksamhet och FN-samarbete. Söder var kabinettssekreterare på Utrikesdepartementet fram till december 2019 och tidigare har hon även varit hon verkställande direktör för Dag Hammarskjölds minnesfond.

Göran Rosenberg, en av landets mest uppskattade journalister och författare kommer att sitta med i en samtalspanel tillsammans med fredskoalitionen TSC. Under snart fyra årtionden har Göran arbetat med press och media. Han har bland annat arbetat på SVT i drygt femton år, där han bland annat varit programledare för Magasinet och utrikeskorrespondent i USA. Han har även varit kolumnist och skribent i flera av de största svenska tidningarna samt chefredaktör för tidskriften Moderna Tider. I början av 2000-talet blev han också filosofie doktor vid Göteborgs universitet. Genom åren har Göran vunnit flera prestigefyllda priser så som Stora journalistpriset, Publicistklubbens stora pris och Augustpriset i skönlitteratur

Samtalet kommer att ledas av Anna Sundström, Olof Palmes Internationella Centers generalsekreterare.

Den natten sov Oksana Kovalenko inte en sekund. Hon befann sig i kriscentret på Europas största kärnkraftverk, och försökte förhindra att kriget skulle eskalera till en nukleär katastrof.

Den fullskaliga invasionen hade pågått i en dryg vecka, och en rysk militärkolonn närmade sig Zaporizjzjias kärnkraftverk i södra Ukraina. Kring midnatt mellan den tredje och fjärde mars 2022 inleddes intensiva strider på området.

Världen höll andan

Efter två timmars artilleribeskjutning bröt en eldsvåda ut i en byggnad intill själva kraftverket. Oksanas arbetsledare uppmanade de ryska anfallarna att sluta skjuta och släppa in brandförsvaret.

Soldaterna fortsatte, och branden kunde inte släckas förrän vid sextiden på morgonen. Under striderna trängde en kula in i väggen till reaktor nummer 4, och en granat träffade en transformator vid reaktor nummer 6.

Världen höll andan den natten. Skulle det land som redan upplevt olyckan i Tjernobyl 1986, bli platsen för ett nytt haveri med oöverskådliga följder?

Attacken mot Europas största kärnkraftverk oroade en hel värld. På bilden undersöker Internationella Atomenergiorganet IAEA:s inspektörer det artilleribeskjutna taket på en byggnad som innehåller kärnbränsle och radioaktivt avfall. Bild: IAEA.

För Oksana var hotet mycket mer direkt. Vid tretiden på natten bars en allvarligt sårad och blödande soldat in i rummet. Under morgontimmarna konstaterade det ukrainska nationalgardet att de inte längre kunde försvara anläggningen, och åkte därifrån.

Vid åttatiden på morgonen övertog ryska soldater kontrollen av kraftverket. Oksana och hennes kollegor oroade sig för att bli kidnappade eller fängslade, men kände samtidigt ansvar för att fortsätta undvika en katastrof.

Arbetslaget organiserade mycket av sitt vardagsliv i kraftverksbyggnaden. De åt där, sov där, rökte överallt fast de inte fick.

Oksana är förtroendevald i det ukrainska atomenergifacket Atomprofspilka, och engagerad i fackligt ungdomsarbete. Hon har numera också erfarenhet av att lämna rysk ockupation – två gånger.

Första gången när hon lämnade sin barndoms Krym efter den ryska annekteringen 2014. Och andra gången när hon hösten 2023 reste genom Ryssland hela vägen till den lettiska gränsen, för att ta sig in i Ukraina “bakvägen”.

Gränsöverskridande fackligt engagemang

Jag möter Oksana på en workshop i Warszawa, där Palmecentret samlat sina partnerorganisationer i Östeuropa för gemensamma diskussioner om hur verksamheten ska utvecklas inför den kommande programperioden.

Under fyra intensiva dagar lägger fackligt och politiskt engagerade från Belarus, Georgien, Moldavien, Ukraina och Sverige upp gemensamma planer. Hur ska man kunna stärka demokrati och mänskliga rättigheter, fred och dialog, jämlikhet och arbetares rättigheter, jämställdhet och en rättvis omställning i regionen?

– Att komma hit är lite som att ta en paus från kriget, och utbyta erfarenheter med andra. Fackföreningen är alltid grunden för rättigheterna på arbetsplatsen, men i ett krig blir jobbet med att skydda sina arbetskamrater särskilt viktigt, säger Oksana.

”I ett krig blir jobbet med att skydda sina arbetskamrater särskilt viktigt”

Järnvägarna avgörande

Med på workshopen är också Kateryna Izmailova, som är ordförande för ungdomskommittén i det ukrainska järnvägsarbetarfacket.

När det fullskaliga kriget började bodde hon i staden Irpin en bit nordväst om Kyiv, som blev känd när TV-stationer världen över kablade ut bilderna av hur stadens civilbefolkning flydde över en söndersprängd bro under beskjutning.

Kateryna flydde till Tyskland och bodde där i två månader. Men hon insåg att hon måste återvända. Hennes mamma tar nu hand om hennes äldre barn i Tyskland, och Kateryna åker dit så ofta hon kan.

Järnvägen är avgörande för att nå ut med allt ifrån nödhjälp till generatorer, filtar och varma kläder. Foto: Peter Gustavsson.

Hon spelar en nyckelroll i den fackliga hjälporganisationen Trade Union Lifelines arbete för att nå medlemmar som lever nära fronten med humanitär hjälp och stöd vid evakuering. De hjälps åt att skicka ut paket med nödhjälp till behövande, och en järnvägsvagn har byggts om till mobil klinik för att transportera sårade soldater och arbetare. Trade Union Lifeline stödjer även järnvägsanställda som tjänstgör som soldater med varma kläder, filtar och gasolbrännare.

– Vi är glada över all hjälp vi fått, inte minst från svenska fackföreningar och privatpersoner. Men behoven upphör inte, de blir tvärtom bara större när kriget fortsätter månad efter månad, år efter år, säger Kateryna.

”Behoven upphör inte, de blir tvärtom bara större när kriget fortsätter månad efter månad, år efter år”

I början av mars fick fackföreningen 60 ton med matpaket och hushållsartiklar till nödställda arbetare som finansierats av bland andra svenska SJ. Kateryna har jobbat hårt för att paketen snabbt ska kunna distribueras ut och göra nytta.

Kvinnor i facket, män vid fronten

Att de fackligt förtroendevalda jag möter i Warszawa är kvinnor är ingen slump. Män i vapenför ålder är förbjudna att lämna landet, eftersom de när som helst kan kallas in till militärtjänst.

– Fler än 10 000 järnvägsarbetare har mobiliserats till armén, berättar Kateryna. Fler än tusen av dem återvänt från fronten, med skador som gör vissa arbetsuppgifter svåra att utföra. Att hjälpa veteranerna hitta tillbaka in i arbetslivet är en viktig facklig uppgift.

Under kriget har många medlemmar i Katerynas fackförening förlorat sina hem, och ibland också sina arbetsplatser när järnvägsstationen de jobbade vid hamnat under rysk ockupation. En av hennes uppgifter som fackligt förtroendevald är att hjälpa medlemmar att få tag på mat, förnödenheter, tak över huvudet och ett nytt jobb.

Kateryna Izmailova och Lidiia Naryzhniak är ordförande och vice ordförande för järnvägsarbetarfackets ungdomskommitté. Foto: Peter Gustavsson.

Försök att undergräva fackliga rättigheter

Med på workshopen är också Lidiia Naryzhniak, som är nyvald vice ordförande i järnvägsarbetarnas ungdomskommitté. Lidiia beskriver hur en ny konflikt uppstått mellan fackförbunden och regeringen.

– Vi behöver försvara de fackliga rättigheterna mot regeringens försök att undergräva dem. Fackförbunden behöver ha större möjligheter att försvara arbetare, inte mindre, säger hon.

När kriget började infördes undantagstillstånd, som förbjuder strejker och ger arbetsgivaren rätt att beordra omfattande övertid. Det har fackföreningarna accepterat. Men förståelsen är mindre för de förslag som lagts fram till omfattande förändringar av den ordinarie arbetslagstiftningen, som påstås “modernisera” ukrainsk arbetsmarknad.

”Vi behöver försvara de fackliga rättigheterna mot regeringens försök att undergräva dem”

I regeringens utkast föreslås tillsvidareavtal som norm ersättas av en omfattande flora av olika tillfälliga kontrakt. I stället för kollektivavtal, baseras villkoren på individuella avtal som i praktiken formuleras av arbetsgivaren, och reglerar allt från arbetstid och raster till semester och övertid.

Missnöjet med regeringens agerande är stort.

– Det är svagt av regeringen att utnyttja undantagstillståndet till att försvaga arbetares rättigheter, menar Oksana.

Katiia kopplar arbetet för att skydda arbetsrätten till solidariteten med dem som strider för att vid fronten.

– Vi bygger upp ett starkt stöd för våra killar och tjejer i armén. I det ingår att vi måste försvara deras arbetsvillkor, medan de har fullt upp med att försvara vårt land. Precis som våra soldater, så kan inte vi förlora vår kamp, säger hon.

Rättvis återuppbyggnad

Oksana tycker att regeringen i stället borde bjuda in till förhandlingar om att stärka arbetares villkor. Det kunde vara en viktig del i att göra återuppbyggnaden efter kriget mer rättvis.

– De som kommer tillbaka från fronten ska komma till bra arbeten där de har mer att säga till om. Då behöver vi också investera i nya jobb, genom att reparera vår skadade infrastruktur och bygga nya bostäder för att ersätta de som bombats och skjutits sönder, tycker hon.

Oksana är stolt över att hennes fackförbund förhandlat fram ett av de starkaste kollektivavtalen på ukrainsk arbetsmarknad, och hoppas på att kunna hjälpa fler att stärka sin ställning mot arbetsgivaren.

Kateryna menar att många ukrainare fortfarande har en postsovjetisk attityd, bland annat till fackföreningar och deras roll i samhället.

– Många är fortfarande oroade för att säga vad de tycker och tänker. I Europa (EU), som vi vill bli fullvärdiga medlemmar i, spelar fackföreningar en viktig roll för att utveckla samhället i förhandlingar med arbetsgivare och stat. Facket ska vara starkt som en klippa, och hjälpa arbetare att inte vara rädda för att säga vad de tycker på jobbet, säger hon.

Frasen”vill du ha fred, rusta för krig” har genom århundraden använts för att legitimera avskräckningens enkla logik. Men under 1980-talet utmanade en internationell kommission, ledd av Olof Palme, denna förenklade sanning genom idén om att den internationella säkerheten måste vila på samarbete för gemensam överlevnad i stället för på hot om ömsesidig förintelse. Kalla krigets ständigt närvarande hot om krig och kärnvapenkapprustning drev fram insikten om att ena partens säkerhet inte kan bygga på den andres osäkerhet.

Lösningen måste vara att sätta den gemensamma säkerheten i fokus, att vända misstro och upprustning till samarbete för nedrustning. Lite förenklat; vill du ha fred måste du rusta för fred.

Svensk utrikes- och säkerhetspolitik har under decennier baserats på folkrätten och främjandet av fredlig samexistens. Vi har haft en lång tradition av att gå i täten för nedrustning, medling och fredsbevarande insatser som kompletterats med ett aktivt arbete för demokrati och mänskliga rättigheter. Vårt medlemskap i Nato får inte förändra detta. Freden måste förbli vårt yttersta ansvar.

Vi lever dessutom i en tid då de gemensamma globala utmaningarna kräver betydligt mer samarbete och dialog för att vi ska kunna möta ökande internationella spänningar, hotet mot demokratin och de mänskliga rättigheterna, liksom klimatförändringarnas och kärnvapnens existentiella hot mot vår överlevnad. Samtidigt ökar misstron mellan länder som då väljer militär avskräckning i stället för samarbete. De militära utgifter slog under 2022 nya rekord då 2 240 miljarder USD spenderades på upprustningen globalt, 2023 väntas bli ett nytt rekordår.

Sedan Rysslands invasion av Ukraina har den säkerhetspolitiska diskussionen alltför ensidigt kommit att handla om Nato-medlemskap och ett förstärkt militärt försvar. För att bygga hållbar fred och säkerhet räcker det inte långt.

”Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter.”

När nu Nato kräver av oss att vi ska lägga två procent av vår BNP på militärt försvar bör vi avsätta minst lika mycket för att bygga en bättre värld. Vapen är till för att användas när kriget väl brutit ut.

Låt oss visa att Sverige och svensk arbetarrörelse fortsatt fokuserar på att förebygga konflikter. Det gör vi genom att aktivt bidra till en demokratisk och hållbar utveckling samt nödvändiga insatser för att motverka den globala uppvärmningen. Den nedskärning som regeringen just nu genomför på utvecklingsbiståndet är enögd, kortsiktig och kontraproduktiv.

Palmekommissionen varnade redan på 1980-talet för att ekonomisk ojämlikhet och fattigdom var stora hot mot säkerheten, och betonade att “fred och välfärd är två sidor av samma mynt”. 40 år senare bidrar skenande inkomstskillnader till ökad polarisering och till framväxten av högerpopulism, nationalism och främlingsfientlighet.

Med ökad politisk polarisering och fler stater som styrs av auktoritära och extrema ledare ökar risken för våldsamma konflikter. I en allt mindre demokratisk värld riskerar folkrätten och freden bli en omöjlighet. Det ser vi inte minst i Ryssland och i det efterföljande resultatet i vårt närområde.

Vi måste bedriva ett än mer aktivt utvecklingssamarbete. Att som Tidöregeringen sänka ambitionen, rikta udden mot civilsamhället och slopa stödet till organisationer som verkar för fred är en farlig väg.

Samtidigt har dagens konflikter ändrat karaktär. Invasionskrig är trots kriget i Ukraina ovanliga och inomstatliga konflikter och så kallade proxykrig, att två stater strider mot varandra på en tredje stats territorium, allt vanligare. Strider kring kontrollen över informationssfären definierar vår tid lika mycket som strider över territorium definierade 1900-talet.

Det gör medlingsinsatser och fredsförhandlingar alltmer komplicerade, vilket riskerar leda till mer långdragna krigssituationer och förvärrat mänskligt lidande. Mer resurser måste satsas på prevention i syfte att förebygga väpnad konflikt.

Mänskligheten står inför fler existentiella hot än någonsin tidigare. Hot från kärnvapenkrig, klimatförändringar och pandemier gör freden och överlevnaden till vår tids viktigaste politiska frågor.

En politik för fred handlar om att försvara folkrätten, stärka respekten för de mänskliga rättigheterna, hantera klimatförändringarnas effekter och ständigt sträva efter fredliga lösningar på konflikter. Vi måste forma en världsordning som ger ökad säkerhet för alla. Säkerhet kan inte långsiktigt bygga på ökad militarisering och hotet om massförstörelse.

Sverige har varit en nation som drivit på för fred och nedrustning, och bidragit till fredliga lösningar på väpnade konflikter. Folke Bernadotte, Dag Hammarskjöld, Raoul Wallenberg, Alva Myrdal, Olof Palme och Anna Lindh, raden av svenska fredshjältar kan göras lång.

Natomedlemskapet får inte innebära att vi inte längre rakryggat törs stå upp för freden. Ska fler namn läggas till raden måste vi fortsatt bära med oss den insikt som också utgör kärnan i Olof Palmes politiska arv; ”när vi arbetar för fred och internationell solidaritet, arbetar vi också för att trygga vår egen framtid.”

Publicerad i Aktuellt i Politiken den 27/3-2024. 

Bohdan Ferens svarar inte på frågan förrän vi är på väg att skiljas åt:

– Nej, jag blir inte Ukrainas nästa president. Däremot kan jag lägga grunden så att nästa generation socialdemokrater, de som vi skolar just nu, en dag kan ta ledningen i landet.

En blygsam bakgrund och aktivt engagemang i samhällsfrågor

Ordföranden för Social Democratic Platform (SDP) är son till en lastbilschaufför och en städerska i Khmelnytskyj, en stad på en kvarts miljon invånare i västra Ukraina. Efter sina universitetsstudier började han jobba för en parlamentsledamot från Socialistpartiet.

– Det var en spännande tid, inte minst för att jag fick möjlighet att möta socialdemokrater och fackföreningsfolk från andra länder. Bland annat var jag i Karlstad och praktiserade hos IF Metall. Men även om den parlamentariker jag arbetade för identifierade sig starkt med europeisk socialdemokrati, så rymde hans parti starka motsättningar, berättar Bohdan Ferens.

Socialistpartiet var en av flera nya partibildningar som uppstod efter att kommunistpartiet förbjöds 1991. Under den orangea revolutionen 2004 var partiet en del av demokratirörelsen, men senare kollapsade det i spåren av ett smutsigt parlamentariskt spel.

År 2012 var Bohdan en av tre personer, alla under 30 år fyllda, som bildade en ny rörelse.

– Inte ett parti, är han snabb med att understryka.

Missnöje mot makthungriga politiker och korrupta oligarker

I Ukraina förknippas partier ofta med makthungriga individer och korrupta oligarker. SDP skulle bli något annat.

Då kunde man inte ta några genvägar, och man måste börja med ett tålmodigt organisationsarbete. Verksamheten fokuserade därför på att starta upp lokala föreningar, genomföra utbildningar och låta unga människor lära sig om socialdemokratiska perspektiv och politik.

Organisationen har nu drygt 2 000 medlemmar runt om i landet. Två tredjedelar av medlemskåren är kvinnor. I februari 2024 kunde organisationen samla 45 unga ledare, utvalda ur en grupp av 500 sökande, till en utbildning där man tog nästa steg till att bygga en starkare organisation.

Inom ramen för SDP finns också två organisationer som arbetar gentemot särskilda målgrupper – Progressive Teachers och Women’s Lobby.

– Vi försöker vara ett paraply för progressiva perspektiv. Ukraina saknar exempelvis ett grönt parti, förklarar Bohdan Ferens.

Efter invasionen tvingades vissa av medlemmarna att fly utomlands, och nu arbetar man med att organisera ukrainare i exil. Idag är avdelningen i Berlin, Bryssel och Warszawa några av organisationens mest livskraftiga.

Nya tillvägagångsätt – ta vara på fackliga nätverk för att koordinera humanitär hjälp

När jag möter Ivanna Khrapko berättar hon om hur hon engagerade sig i SDP tidigt, när en lokalavdelning dragit igång i hemstaden Tjernivtsi alldeles vid den rumänska gränsen. Med tiden tog arbetet i de statsanställdas fackförbund allt mer tid, bland annat genom förbundets samarbetsprojekt med det svenska fackförbundet ST.

I februari 2022 valdes Ivanna till ordförande för ungdomskommittén i landets största fackliga centralorganisation, FPU. Två veckor senare inleddes den fullskaliga invasionen.

När de ryska trupperna rullade mot Kyiv begav sig Ivanna tillbaka till Tjernivtsi. Men när frammarschen hejdats återvände hon till huvudstaden för att bygga upp Trade Union Lifeline. Arbetet handlar om att ta vara på fackliga nätverk för att koordinera humanitär hjälp.

– Det kan vara stöd till fackliga medlemmar som tvingats fly sina hem eller som sett dem förstöras av en missilattack. Eller om generatorer och powerbanks när elsystemet blivit utslaget. Lokala fackliga organisationer beskriver behoven, och vi kommunicerar dem med den internationella fackföreningsrörelsen och andra progressiva organisationer. Järnvägsarbetarna spelar en viktig roll för att se till att hjälpen kommer fram.

I Hostomel norr om Kyiv finns de utblåsta ruinerna från den ryska attacken mot huvudstaden i februari-mars 2022 kvar alldeles intill ny- och återuppbyggda hus.

Facklig representation i krig – en utmaning

Ivanna känner en frustration över situationen för många fackliga medlemmar som kallats in till armén, och har andra behov än vad en fackförening kan tillgodose.

– Jag kan liksom inte köpa en stridsvagn. Våra stadgar förbjuder oss att köpa krigsmateriel, hur svårt det än är vid frontlinjen. Här måste de europeiska staterna helt enkelt steppa upp och se till att vi kan fortsätta bygga vidare på vår demokrati, säger Ivanna.

På sistone har Ivanna återknutit kontakten med SDP. Under början av 2024 har de genomfört gemensamma webbinarier med unga fackliga ledare, om hur man kan skydda fackliga rättigheter och former för facklig-politisk samverkan.

– Vi har pratat om varför fackföreningar behöver socialdemokratin och varför socialdemokratin behöver fackföreningar. Jag drömmer om ett fungerande arbetarparti i Ukraina, berättar hon.

Samtidigt som man diskuterar vad man kan lära från andra europeiska länder, så spökar det sovjetiska förflutna fortfarande i många ukrainares bild av vad en fackförening är.

– Det handlar inte om presenter och godis, utan om dina rättigheter på arbetsplatsen. Vi jobbar mycket med att förändra attityderna hos unga arbetare, säger Ivanna.

På Maidan i centrala Kyiv placeras flaggor ut för att hedra dem som gett sitt liv för Ukrainas försvar.

Det politiska landskapet förändrat under krigets skugga

Ukrainas politiska landskap har förändrats mycket i krigets spår. Ett antal partier som kallade sig för vänster har förbjudits på grund av kopplingar till Moskva.

Bohdan Ferens funderar på vart deras röster kommer ta vägen. Men också på hur man formulerar budskap om social rättvisa i ett samhälle traumatiserat av krig, där den samhällsinstitution som har starkast stöd är militären.

– När kriget och undantagstillståndet är över kommer det bli hela havet stormar. En avgörande fråga blir hur socialdemokratiska idéer kan konkurrera med högermilitaristiska känslor, säger Bohdan.

Intresset för SDP växer, både inom och utanför landet. Vårt samtal är Bohdan Ferens femte intervju för dagen. Men samtidigt känner sig samtidigt orolig över att det finns ännu mer som kan göras.

– Det räcker inte med att ordna ett eller annat seminarium. Om vi pratar om att skapa ett verkligt oberoende socialdemokratiskt parti i Ukraina så behövs andra resurser, som ett litet team av heltidsanställda, en partiexpedition och regionala kontor.

Bohdan berättar om ett möte han nyligen hade med en portugisisk socialist. Portugisen berättade om det stöd man fått från andra länder under militärjuntans tid, och vad det betydde för demokratins slutgiltiga seger.

– Vi har kämpat för ett erkännande under många år, för att den europeiska socialdemokratiska familjen ska se Ukraina som viktigt. Sedan förändrades allt med kriget. Men frågan kvarstår om våra partners hjälper oss tillräckligt för att ge ukrainare en chans till en rättvis återuppbyggnad.

Det ska till mycket för att Volodymyr Zelenskyjs efterträdare som president ska bli en socialdemokrat. Men Bohdan Ferens, Ivanna Khrapko och andra kämpar för en jämlik och demokratisk framtid. Mitt under ett krig som handlar om just det.

Att Ukrainas folk ska ha rätten att bestämma sin egen framtid.

Turkiet går till lokalval 31 mars 2024 med en opposition som är mer splittrad än någonsin. Detta tio månader efter president- och parlamentsvalet i maj förra året då landet fick sitt mest nationalistiska och konservativa parlament någonsin.

Med marginell skillnad mellan oppositions- och regeringsblocket fick ytterlighetspartierna en avgörande roll. Det är också deras retorik som tydligt får utrymme inför lokalvalen. Än en gång står nationalismen och konservatismen i centrum, starkare än någonsin. Anklagelser som ”DEM-partiet är terrorister” och ”där moralen saknas finns i stället HBTQI-organisationer” hörs allt högre.

Tillfälle för regeringen att befästa sin makt

President Recep Tayyip Erdogan och hans Rättvise- och utvecklingsparti (AKP), som har styrt Turkiet sedan 2002, har blivit alltmer auktoritärt, och konsoliderat betydande makt genom både konstitutionella förändringar och fängslandet av motståndare och kritiker.

Parlaments- och presidentvalet 2023, och den fördjupade ekonomiska krisen som regeringen borde ha ställts till svars för, har gett regeringen inte bara nya incitament att undertrycka oliktänkande, men också att befästa sin makt ytterligare.

Totalt ställer 36 politiska partier upp under lokalvalen som ser ut att bli ännu ett tillfälle att stärka denna makt. Både för oppositionen och regeringskoalitionen kommer valet att handla om makten om storstäderna, inte minst om Istanbul där huvudoppositionskandidaten Ekrem Imamoglu är borgmästare sedan 2019 då ett maktskifte skedde till oppositionens fördel.

Splittrad opposition

Samtliga oppositionspartier vill nu visa upp den egna styrkan, vilket de gör genom att ställa upp med egna kandidater i stället för att stödja huvudoppositionspartiet, det socialdemokratiska CHP. En genomgående intern kritik för samtliga oppositionspartier efter den senaste valförlusten var just detta: att de inte ställde upp med egna presidentkandidater, utan villkorslöst enades bakom CHPs huvudkandidat.

Huvudoppositionspartiet CHP leds sedan juni 2023 av en ung och till synes progressiv partiledare från Imamoglu-lägret inom partiet. Den nye ledaren har ännu inte lyckats hålla ihop och mobilisera sitt parti inför lokalvalen. Interna strider tar fokus. Samtidigt utmanas CHP av det prokurdiska och socialdemokratiska DEM (som ersatte tidigare HDP efter hot om nedstängning), som ställer upp med en egen stark kandidat i Istanbul, och vars stöd har varit avgörande för oppositionens seger i Istanbul vid senaste lokalvalet 2019.

Trots att oppositionen inte enats bakom Imamoglu har han en förhoppning om en koalition på gräsrotsnivå, vilket inte är omöjligt. Med statens enorma resurser i handen visar regeringspartiet AKP utåt sett ett större självförtroende än vad oppositionen gör.

CHP utmanas av det prokurdiska och socialdemokratiska DEM (som ersatte tidigare HDP efter hot om nedstängning).

Det kan också bli en så kallad Imamoglu-effekt. Enligt vissa bedömare har den sittande Istanbul-borgmästaren från CHP ändå en avgörande chans att behålla makten i Istanbul efter 31 mars. Detta även utan ett direkt stöd från DEM och IYI-parti.

Lyckas han med det kommer alla dörrar öppnas för honom i den turkiska politiken. Med sin bakgrund inom center-högern har Imamoglu förmågan att attrahera betydande röster från Iyi Parti, MHP och AKP. Även DEM-partiet som har en stor kurdisk väljarbas i Istanbul kan förlora röster till Imamoglu, då han betraktas som ett starkt motstånd, om inte det enda, mot president Erdogan och hans AKP.

Den kurdiska regionen har å andra sidan en egen dynamik. Med knappt en månad kvar till lokalvalen ramlar det in klagomål från de mindre kurdiska distrikten där DEM-partiet vanligtvis är i majoritet. Statstjänstemän, såsom militärer, som egentligen har sitt huvudsäte i en annan region men som kommer att få rösta i de mindre distrikten där de är placerade, kan komma att avgöra valutgången negativt för oppositionen.

Andra klagomål har handlat om att det i vissa röstlängder upptäckts 80 röstberättigade i ett enda hushåll, vilket skulle vara högst osannolikt.

Kommuner tvångsförvaltas av regeringen

En annan huvuddiskussion i de storstäder där DEM-partiet traditionellt är starkt är huruvida regeringen återigen kommer att tvångsförvalta de kommuner där DEM-partiet kommer att vinna. HDP-kommuner har nu tvångsförvaltats i två mandatperioder, med anklagelser om samröre med terrorism, trots att inga bevis har framkommit efter revisioner som stödjer detta. Hittills har AKP inte berört frågan om tvångsförvaltarsystemet efter valet, men risken för detta är stor.

Samtidigt har misstankar om korruption ökat i de kurdiska kommuner där staten utsett förvaltare. Upphandlingar av stora infrastrukturprojekt tenderar att gå till företag utanför regionens gränser, vilket väcker befolkningens misstro. En tillbakablick på den senaste mandatperioden visar att av uppemot 61 HDP-kommuner är det endast fem stycken som staten inte har tvångsförvaltat. Frågan är om detta kan påverka valdeltagandet i den kurdiska regionen negativt.

Oavsett om tvångsförvaltning kommer att ske eller inte tror bedömare inom DEM-partiet inte att valdeltagandet kommer att sjunka i de traditionellt starka DEM-kommunerna. Det blir fortsatt viktigt för den traditionella kurdiska väljaren att gå till valurnorna, trots att de flesta kurdiska kommunerna sannolikt kommer att tvångsförvaltas. Ännu viktigare blir det då att gå och rösta och visa vad man står för.

Turbulent i DEM-partiet

Situationen inom DEM-partiet, efter oppositionens valförlust för tio månader sedan, har också varit turbulent. Det tidigare HDP framstod för många endast som ett stödparti som gav ett ovillkorligt stöd till CHP. Partiet har sedan dess genomgått förändring, ordförandena har bytts ut, och majoriteten av partiets kadrer är nya. I nuläget finns dock fortfarande en intern kritik mot att partiet återigen fokuserar alltmer på den fängslade PKK-ledaren Abdullah Öcalans fleråriga isolation i fängelset på ön Imrali där han hållits sedan 1999. Men partiets kärnväljare kommer att vara partiet trogen.

I flera storstäder som Istanbul, Adana och Mersin har DEM-partiet en avgörande roll i valresultatet. Även i Ankara där sittande borgmästaren från CHP förväntas ha kvar makten. I en stad som Antalya där CHP och AKP ser ut att vara jämnstora kan DEM-partiet återigen få en vågmästarroll. Nu när DEM har en egen kandidat i Antalya så kommer sannolikt AKP att komma ut som valvinnare även här.

Civilsamhället tystas

Vad händer med civilsamhället? I takt med AKPs alltmer auktoritära styre har också utrymmet för civilsamhället krympt avsevärt. Många har tystats genom att fängslas. Andra är försiktiga för att undgå godtyckliga terrorstämplingar och därmed avstängning eller långa fängelsestraff.

Endast ett par organisationer med lång historia i arbetet för mänskliga rättigheter, såsom Human Rights Association, talar öppet om de grova kränkningarna av mänskliga rättigheter.

Civilsamhället har också anpassat sin verksamhet till ett humanitärt bistånd, och är ständigt beredd på att hantera katastrofer av olika slag. Både ekonomiska kriser med skyhöga inflationssiffror, och naturkatastrofer som närsomhelst kan drabba landet. Som bekant drabbades Turkiet av jordbävning i februari 2023, en av de värsta naturkatastroferna i landets historia.

Turkiska civilsamhället centralt i organisering och distribuering av nödhjälp efter jordbävningen i februari 2023.

Civilsamhällets roll var central i organiseringen och distribueringen av hjälpen. Det kommer vi att se än mer av, det vill säga ett civilsamhälle som snarare arbetar humanitärt än rättighetsbaserat, också i ljuset av minskat bistånd för arbete med mänskliga rättigheter och demokrati.

Som Eren Keskin, ordförande för en organisation som arbetar med att bekämpa sexuellt våld mot kvinnor, och 2023 års Palmepristagare, har sagt: ”vårt enda hopp är president Erdogans godtycklighet – det kan även komma gott ur det!”

Det bekräftar också den bild som även andra civilsamhällsorganisationer återger, nämligen att regeringen närmar sig EU försiktigt – ett EU som är upptagen av egna utmaningar såsom hotet från Ryssland, den växande högerextremismen, och inte minst ett EU som Turkiet fortfarande bakbundit genom flyktingavtalet.

De progressiva krafterna får än en gång förlita sig på sin egen kraft och den egna övertygelsen är att demokrati och mänskliga rättigheter kan endast åstadkommas inifrån – även utan omvärldens stöd.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 11/3-2024

Thailand har under flera decennier pendlat mellan bräcklig demokrati och militärstyre. För närvarande råder ett mellanting. Parlamentets representanthus, med 500 ledamöter, utses genom allmänna val, men de 250 ledamöterna i senaten utses av armén. Den grundlag som antogs 2017 ger både militären och kungahuset ett starkt inflytande. 

En svag arbetarrörelse

Thailand har en nedtryckt arbetarrörelse och en låg facklig organisationsgrad. Trots detta är Kunthida Rungruengkiat, ledare för Progressive movement Foundation, hoppfull.  

– Min bild är att den finns ett växande stöd för en demokratisering och för en välfärd som kommer alla till del. Vi får ett starkt gehör för vårt arbete.  

Kunthida Rungruengkiat nämner att den samlade demokratiska oppositionen fått stort genomslag i media, vilket fått många människor att engagera sig. Däribland försöker många få stopp på korruption och mygel inom statsapparaten. Efter valet 2023 var det många som övervakade valmyndigheterna och kontrollerade att det inte förekom valfusk.  

Progressive movement Foundation är en självständig rörelse som både driver ett socialt arbete och försöker påverka politiken. Rörelsen är närstående det socialdemokratiska ”Move Forward Party”, men Kunthida Rungruengkiat understryker att hon inte företräder partiet. 

Sociala insatser och folkbildning

Progressive Movement Foundations gör sociala insatser inom bland annat barnomsorg, utbildning och vattenrening. Framför allt är man engagerad inom den offentliga sektorn och bistår med kurser, konsultationer och chattgrupper. Tanken är att påverka och förbättra välfärden i lokalsamhället. Verksamheten är spridd till flera delar av Thailand, men basen finns runt större städer som Bangkok och Chang Mai och i regioner med många industrier. Rörelsen är svagare i fattiga jordbruksområden, som i den nordöstra delen av landet. 

I valet 2023 fick Move Forward Party 38 procent av rösterna och 151 ledamöter i representanthuset. Tillsammans med sju andra samarbetspartier räckte det för att få stöd av en majoritet av ledamöterna representanthuset. Problemet var att det också krävs ett stöd från senaten för att få bilda regering och den kontrolleras av armén. Trots det goda valresultatet fanns inget annat val för ”Move Forward Party” än att bli oppositionsparti.  

Kunthida Rungruengkiat säger att hon har särskilt goda kontakter med ”arbetarfalangen” inom Move Forward Party där flera har en facklig bakgrund. Bara två procent av landets löntagare är idag fackligt anslutna. Samtidigt finns hyfsat framgångsrika fackliga organisationer inom vissa branscher, som inom textil- och bilindustri.  

Fackligt engagemang under hot av arbetsgivare

En orsak till den låga anslutningsgraden är att många arbetsgivare hotar och avskedar fackligt aktiva. Vid två svenska företag i Thailand har det tidigare varit strejker och hårda konflikter med arbetsgivaren. Det handlar om Mölnlycke Health Care och Electrolux. Vid Mölnlycke Health Cares fabrik utanför Bangkok finns fortfarande en fackklubb kvar, men vid Electrolux fabrik i provinsen Rayong slogs den fackliga verksamheten sönder efter att 122 fackliga företrädare avskedades för tio år sedan. 

Kunthida Rungruengkiat berättar om flera likande dragkamper om anställdas arbetsvillkor. En uppmärksammad konflikt som nyligen fick sitt slut utspelade sig på underklädersföretaget Victoria’s Secrets leverantörsfabrik. Arbetare strejkade och demonstrerade mot uteblivna löneutbetalningar. När protesterna växte beslöt arbetsgivaren att stänga hela fabriken och avskeda samtliga 1 388 anställda. 

– Historien fick stor publicitet och många blev upprörda. Det har bidragit till att öka medvetenheten om fackliga rättigheter. 

Orättvis behandling av bärplockare

En annan fråga som engagerat Progressive Movement Foundation och Kunthida Rungruengkiat är förhållandena för de omkring 5000 thailändska bärplockare som varje år reser till Sverige för att plocka blåbär, lingon och hjortron. Förre säsongen kom många bärplockare tillbaka till Thailand med minimala inkomster eller till och med skulder.  

Bärplockarna är anställda av thailändska bemanningsföretag som hyrt ut arbetskraften till svenska bärföretag. Efter förra säsongen kritiserade 153 bärplockare bemanningsföretaget Star Royal Services för att man inte betalat ut den utlovade lönen. Kritiken ledde till att bemanningsföretaget stämde bärplockarna för förtal och att plockarna i sin tur stämde företaget. 

Brottsärenden behandlades i en regional domstol, men ärendet lades ner. Det betyder emellertid inte att fallet är avslutat. Nu ska lönetvisten även behandlas av Thailands motsvarighet till Arbetsdomstolen. 

Kunthida Rungruengkiat berättar att Move Forward Party också lyft frågan om villkoren för thailändska bärplockare i parlamentet. Under session diskuterades frågan. Kunthida Rungruengkiat var på plats och lyssnade till både arbetare och företrädare de thailändska bemanningsföretagen.  

– Ett av bemanningsföretagen erkände öppet att man använde dubbla kontrakt, vilket innebär att arbetarna inte får lön enligt kollektivavtal utan bara en ersättning grundat på hur många kilon bär de plockar. Det slår mot plockare som plockar bär till ett värde som understiger nivån i kollektivavtalet. De får inte ut den ersättning som de har rätt till. 

 En komplex situation

Samtidigt understryker Kunthida Rungruengkiat att frågan om de thailändska bärplockarna är komplex. De flesta är fattiga bönder som letar efter möjligheter att tjäna pengar. 

– Om villkoren blev bättre skulle de inte ha något emot att arbeta med bärplockning i Sverige.

Stöd från Palmecentret

För att stötta de som utnyttjats har Olof Palmes Internationella Center genom Solidaritetsfonden stöttat bärplockare i det juridiska efterspelet i Thailand.

UPPDATERING

I februari 2024 ägde en unik dom rum, då ägaren till ett thailändskt bemanningsföretag dömdes att betala övertidsersättning i en domstol i Thailand. Det var första gången det skett!

Läs mer om det i Dagens Arena