Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Det framstår som en nästan omöjlig uppgift. Men aldrig tidigare har förutsättningarna varit så goda. Både ELN-gerillan och den paramilitära gruppen Clan del Golfo har signalerat att man vill sätta sig vid förhandlingsbordet med den nya regeringen. Sedan valsegern 19 juni har Petro ägnat stor kraft åt att lägga grunden till den så kallade ”Stora nationella överenskommelsen” och har samtalat med i stort sett alla politiska aktörer, inklusive ärkerivalen före detta president Alvaro Uribe, motståndaren i valet Rodolfo Hernandez och det konservativa partiet. I dag har han stöd av en bred majoritet i kongressen. Så även om fredsprocessen blir svår så har stora hinder undanröjts.

En historisk koalition

Men vägen hit var knappast spikrak. Det var inte länge sedan som den Historiska Pakten, den koalition som står bakom Petro, började ta form på riktigt. När Palmecentret 2018 började samarbeta med de partier som i dag ingår i den Historiska Pakten fanns knappt något samarbete alls. De flesta rådgivare och aktörer från de olika partierna i Colombia som sedan har deltagit i Palmecentrets program kände inte varandra i starten. Men i dag är banden starka och samarbetet tätt. Många har fått ledande positioner och har valts till guvernörer, senatorer och ministrar. Tillsammans har vi bidragit till att ta fram underlaget till stora delar av regeringsprogrammet och samlat pakten för flera strategiska beslut. Ett sådant var att gå till kongressval med en sluten och varvad lista, som till slut gjorde att paktens bänk blev senatens största och starkt bidrog till att den kvinnliga representationen i senaten ökade från 20 till hela 30 procent.

Högerpopulistiskt motstånd

Kongressvalet blev startskottet för den Historiska Paktens presidentvalrörelse. Valrörelsen baserades på en ”kärlekens politik” och att människor ska kunna ”leva gott”, med en vision om att Colombia ska bli ”Livets globala stormakt”. Kampanjen andades optimism och mätningarna såg bra ut. Fram tills några veckor före första valomgången då Tiktok-kungen och Trumpkopian, Rodolfo Hernandez, plötsligt började öka snabbt i popularitet, med en skicklig högerpopulistisk kampanj.

Petro fick endast 40 procent i första omgången. Hernandez fick 28 procent och den traditionella högerkandidaten Federico Gutierrez 24 procent. Det såg mörkt ut. Petro skulle behöva 2,5 miljoner röster till. Men precis som i det chilenska valet, där Boric ställdes mot extremhögerkandidaten Kast, så väckte risken för att Hernandez skulle bli president många nya väljare att gå till valurnorna. Till slut lyckades Petro mobilisera ytterligare 2,7 miljoner och vann med 50,4 procent.

En regering för fred och demokrati

När Petro till slut svurits in på söndagen, beordrade han först att Simón Bolívars svärd skulle hämtas och ceremonin pausades. Bolívar och svärdet symboliserar landets befrielse från spanjorerna, men också kampen för rättvisa. 1974 stals det av ingen mindre än M-19 och lämnades inte tillbaka förrän 1990 då dåvarande fredsprocess inleddes. Avgående president Duque hade dagen före dessutom avslagit begäran om att visa svärdet under ceremonin. När det till slut bars upp på scenen var den spanske kungen den enda statschefen som inte ställde sig upp.

Så dramaturgin låg på topp när till slut Petro inledde sitt installationstal och talade om hur Colombia nu får sin andra chans efter sex årtionden av väpnad konflikt. Hur den nya livets och fredens regering kommer att prioritera freden, dialogen och demokratin. Hur jämlikhet kan bli möjligt genom produktion, arbete och kunskap. Hur ”vi blir lika när den som har mer betalar skatt med vilja och stolthet, utifrån vetskapen om att det kommer att hjälpa en pojke, flicka eller kvinna att växa hälsosamt, att tänka, att leva fullt ut och ge näring och utbildning åt hjärna och själ”.

Det låter förvisso bekant här hemma. I Latinamerika är det emellertid alltför sällsynt och därför så hoppingivande för framtiden i Colombia.

Möjligt slut på 60 år av konflikt

Våldsamma väpnade konflikter som lett till enorm fattigdom och ojämlikhet är delar av facit till varför vänstern kunnat nå framgång och det nu finns bättre förutsättningar än på länge för fred, tillväxt och välfärd.

Colombias inre väpnade konflikt har pågått i över 60 år. I botten ligger den 150-åriga våldsamma maktkampen mellan det liberala och konservativa partiet, som senare övergick till maktuppdelning i den så kallade Nationella Fronten.

I spåren av våld, orättvis fördelning av land och brist på politiskt utrymme för andra aktörer, växte först vänstergerillorna fram och sedan de högerextrema paramilitära grupperna.

Konflikten eskalerade, inramat av kalla kriget, den kubanska revolutionen och USAs nationella säkerhetsdoktrin.

Konflikten blandades med organiserad brottslighet

Kokainproduktionens uppsving gav ytterligare näring åt konflikten och stärkte de olika väpnade gruppernas militära kapacitet. Konflikten blandades med annan organiserad brottslighet och brottssyndikatens inflytande över politiken ökade.

Delar av facit beskrevs av Sanningskommissionens (CEV) rapport från juni i år. Mellan 1985 och 2016 mördades 450 664 personer, åtta miljoner tvångsförflyttades och 50 000 kidnappades. De allra flesta är civila offer för brott begångna av paramilitär, Farc och statliga aktörer.

Bakom sifforna döljer sig en grotesk verklighet, trots att landet formellt sett har varit en demokrati. Som exempelvis den nästan totala utrotningen av partiet Union Patriótica under 80- och 90-talet. Eller när militären mördade tusentals civila som sedan framställdes som kombattanter som hade dött i strid, så kallade falsos-positivos. Allt för att Uriberegeringen (2002–2010) skulle framstå som effektiv i kampen mot terrorismen.

Fredsavtalet stoppade inte våldet

Fredsavtalet från 2016 var en viktig milstolpe, men fick inte slut på våldet. 2021 registrerades 996 aggressioner mot sociala ledare och MR-försvarare, varav 139 mord, 665 hot och 93 attentat. I år har 102 sociala ledare och 26 undertecknare (ex-Farc) av fredsavtalet mördats. Totalt har 337 undertecknare mördats sedan 2016.

Konflikten har lamslagit landet i många år. Den har bidragit till den utbredda fattigdomen och gjort Colombia till ett av världens mest ojämlika länder.

Politiskt har det saknats vilja. Högerns kampanj mot fredsavtalet 2016 och den avgående presidenten Ivan Duques kontinuerliga försök att försvaga eller fördröja implementeringen, är tydliga exempel.

Petros regering präglad av stora utmaningar och goda förutsättningar

Att fortsätta implementera fredsprocessen, demobilisera den återstående gerillan och paramilitära grupperna, ge kokaodlarna alternativ att leva av och få slut på de oräkneliga våldsamma konflikter som fortfarande pågår, är några av de närmast omöjliga utmaningar som ligger framför Petros regering.

Men aldrig tidigare har förutsättningarna varit så goda och den politiska viljan så stark. I det ligger en enorm potential, inte bara för Colombia utan hela regionen och världen, om fred, minskad narkotikaproduktion, stabilitet, tillväxt och välfärd får utvecklas i rätt riktning.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken 18/8-2022.

Efter sex månader av krig och inför den ukrainska självständighetsdagen vet ingen riktigt vad som är på väg att hända. Det ryktas om rysk terrorbombning. USA:s ambassad har uppmanat amerikanska medborgare att lämna landet.

– Jag har så mycket att göra att jag inte har tid att vara rädd, säger Ivanna Khrapko, som leder ett fackligt ungdomsnätverk.

Svenska flaggor i Kiev

Ivanna sveper med datorns kamera; först ut genom fönstret för att visa hur tomt det är på gatorna i Kiev och så ett svep över kontoret för att visa att där både finns svenska flaggor och en bild på Olof Palme.

Sverige står för en stor del av de donationer med nödhjälp som ungdomsnätverket ända sedan den ryska invasionen inleddes har distribuerat över landet. Under sommaren har de skickat ut hjälpsändningar från Palmecentret, Kommunal och Tyskland. Bland annat till människor som evakuerats från den ockuperade staden Kherson.

Det fackliga arbetet fortsätter

Som Ivanna berättat i en tidigare intervju har facket gått från att bara ägna sig åt aktiviteter relaterade till kriget till mer normal facklig verksamhet.

– Vi ska snart ordna en facklig grundkurs för ungdomar och har fått in 54 anmälningar från nästan hela landet, förutom de delar där striderna är som hårdast. Det känns positivt eftersom många är rädda för att resa.

– I juli hade vi en träff för det fackliga nätverket. Vi pratade inte bara fackliga frågor utan också om oss själva och hur vi känner oss. En psykolog deltog som stöttade oss i hur vi kan organisera våra liv.

Facket har också fått en mer ansträngd relation till den ukrainska regeringen som antagit en lag som försvagat fackets inflytande.

– President Zelensky blev uppvaktad, även från utlandet, för att han inte skulle skriva under lagen. Men han gjorde det ändå, säger Ivanna Khrapko.

Deltagare på träff med det fackliga ungdomsnätverket. Foto: Privat

Nöjeslivet får vänta

Ivanna pluggar engelska vid sidan av det fackliga jobbet. I vissa delar rullar livet på som vanligt. I det läge som nu råder i Kiev går det att till exempel hänga med vänner på ett kafé.

– Men jag skulle inte gå ut och dansa på en klubb. Det känns inte rätt när andra lever i en situation där deras liv är i fara.

Till sist understryker Ivanna Kharpko hur viktigt det är att solidariteten med Ukraina inte sviktar. Hon vill att det skickas mer vapen till Ukraina och önskar hårdare sanktioner mot Ryssland, och att de organisationer som nu stödjer Ukrainas folk fortsätter sin kamp.

– Tack för det ni gjort och fortsätt med det. Varje gång ni gör en solidaritetsaktivitet så innebär det en påminnelse om att kriget fortfarande pågår och att människor dör varje dag.

Läs om Palmecentrets insamling

Flera forskningsinstitut har rapporterat att demokratin trycks tillbaka i världen. Enligt V-dem vid Göteborgs universitet levde 70 procent av jordens befolkning i diktaturer förra året. Och andelen länder där yttrandefriheten allvarligt hotas har ökat från 5 procent 2011, till 35 procent tio år senare.

Den demokratiska nedgången visas även i världsfacket ITUC:s årliga ’Global Rights Index’, som mäter hur fackliga rättigheter respekteras runt om i världen. Mätningen för 2022 visade en fortsatt nedåtgående trend; 87 procent av länder inskränker strejkrätten, i 77 procent av länder hindras arbetares kollektiva organisering, och våldet mot fackliga ledare ökar.

Enligt tidskriften The Economist var nedgången för demokratin mellan 2020 och 2021 den största sedan tidningen började mäta demokratin i världen. Många av världens ledare har använt pandemin som svepskäl för att inskränka demokratiska fri- och rättigheter.

En gradvis urholkning

Urholkningen av demokratin sker mer i skymundan än tidigare i historien. I stället för drastiska svängar i auktoritär riktning i form av våldsamma kupper handlar det om gradvis underminering av demokratins institutioner. Genom exempelvis att:

• Sittande regeringar ger sig på civilsamhället.

  Människorättsorganisationer, fackföreningar och akademiska lärosäten blir utsatta för repression och hot. Förra året uppmättes ungefär 87 procent av världens befolkning leva i mer eller mindre inskränkta samhällen.

• Oberoende medier attackeras och journalister utsätts för kränkningar.

  På så sätt undergrävs förtroendet till demokratins stöttepelare. Reportrar utan gränser har mätt pressfriheten i världen i 20 år, och 2022 noterades den högsta siffran hittills för antalet länder där situationen klassas som mycket allvarlig (28 stycken). Sverige ligger på plats 3 i årets mätning, men under kategorin ”journalisters säkerhet” hamnar vi endast på plats 32.

• Polarisering i landet drivs på för att stärka konflikter och desinformation sprids kring politiska motståndare.

• Även formella institutioner attackeras.

  Inskränkningar görs på rättsväsendets oberoende, lagar ändras och domares självständighet undermineras.

Ojämlikhet och auktoritära allianser drivande

Det finns flera observationer om vad som driver den auktoritära utvecklingen. I viss mån kan det förstås som en motreaktion mot ökade ekonomiska klyftor i samhället. Orättvisor är starka drivkrafter bakom populism och polarisering, och många forskare pekar ut populismens tillväxt som ett av de största hoten mot demokratin.

Tilliten till demokratins institutioner har också varit på tillbakagång i många år i demokratiska och halvdemokratiska stater. Den har minskat som allra mest i Asien, Latinamerika och Östeuropa, men även i USA och resterade Europa har förtroendet backat.

När polariseringen i samhället ökar tenderar människor att bli mer benägna att smutskasta politiska aktörer man inte sympatiserar med. Förtroendet för nyhetskällor minskar och risken för polarisering blir därmed än större. När auktoritära ledare kommer till makten tenderar de att använda retorik för att förtrycka minoriteter och attackera den politiska oppositionen, vilket kan leda till ytterligare polarisering i en ständigt nedåtgående spiral.

Samtidigt är det också uppenbart att auktoritära regimer aktivt sprider sina idéer. Ryssland och Kina är två tydliga exempel.

Auktoritära regimer använder alltmer desinformation för att sprida sina åsikter och för att forma inhemsk och internationell opinion. Mediala kampanjer, falsk statistik och ”fejknyheter” används för att smutskasta motståndare, attackera media och rättfärdiga antidemokratiska auktioner. Denna spridning av desinformation går hand i hand med ökad polarisering och urholkning av liberala demokratiska fri- och rättigheter.

Denna artikel är ett utdrag från rapporten ”Demokrati på reträtt: varför ska man bry sig?”. Ladda ner hela rapporten här!

Vad kan vi i Sverige göra för att slå vakt om demokratin?

Läs mer: 4 sätt att ta friheten i försvar

Under morgonen den 18 augusti har den israeliska militären genomfört razzior mot palestinska civilsamhällesorganisationer. Det är samma organisationer som Israel i oktober godtyckligt terrorstämplade. En av dem är till exempel den välrenommerade människorättsorganisationer Al-Haq som är en viktig organisation för att övervaka och sprida information om brott och övertramp mot mänskliga rättigheter i Palestina.  

Omvärldens stöd till de palestinska krafterna för demokrati och mänskliga rättigheter är viktigare än någonsin. Omvärlden måste agera när Israel smutskastar och attackerar legitima människorättsorganisationer. Rösterna som berättar om den israeliska ockupationen riskerar annars att tystna. 

Sverige och Europa måste fortsätta och fördjupa stödet till de krafter som kämpar för mänskliga rättigheter och demokrati, mot ockupationspolitiken.  

Detta är ett samarrangemang mellan ABF Stockholm, OSSE-nätverket och Olof Palmes Internationella Center. 

I Ekots partiledarutfrågning under tisdagsmorgonen fick statsminister Magdalena Andersson frågan om hon kunde ställa sig bakom kravet att Turkiet bör frige den fängslade kurdiske oppositionspolitikern Selahattin Demirtas.

Detta är något som bland annat utrikesminister Ann Linde krävt tidigare. Men Magdalena Andersson svarade att hon inte är insatt i detaljerna.

Anna Sundström, generalsekreterare för Olof Palmes Internationella Center, hade velat få tydligare besked från statsministern:

– Jag hade naturligtvis önskat att hon hade haft så mycket information att hon hade känt sig fullständigt bekväm med att rakt ut kräva Selahattin Demirtas omedelbara frigivande. Och att hon hade kunnat hänvisa till det utlåtande som Europadomstolen kom med 2020, som visar att den här processen är politiskt motiverad och som också slår fast att han bör friges.

Den kurdiska oppositionsledaren har varit fängslad i Turkiet sedan 2016, anklagad bland annat för att ha spridit terrorpropaganda. Men till exempel Europadomstolen för mänskliga rättigheter har slagit fast att målet är politiskt och begärt att han släpps omedelbart.

Lyssna på hela inslaget i Ekot

Nyo Nyo hade jobbat för textilfabriken Royal Knitting i över tio år när hon en dag i början av april 2020 plötsligt fick veta att verksamheten lagts ned. Hon var en av 150 arbetare som fick sparken över en natt, utan varsel. Alla fick samma kompensation – drygt 700 kronor – oavsett hur länge de jobbat på fabriken.

– Alla blev ursinniga. Många har jobbat där i tio år eller mer, från åtta på morgonen till tio på kvällen. Vi kände att vi förtjänade mer kompensation än så, säger Nyo Nyo.

Stöd med att ta ärendet till domstol

Arbetarnas frustration hade byggts upp under flera års tid, eftersom fabriken betalat låga löner trots de långa arbetsdagarna. Innan de fick sparken hade de anställda tjänat mellan 30 och 60 kronor om dagen, vilket är en bra bit under den thailändska minimilönen på drygt 90 kronor om dagen. Efter uppsägningen ville företaget dessutom vräka arbetarna från deras fabriksbostäder.

– En del kollegor var väldigt arga och ville slåss och vandalisera fabriken, men vi enades om att försöka driva ärendet i rätten i stället, säger Nyo Nyo, som tillsammans med sina kollegor kontaktade Palmecentrets samarbetspartner Yaung Chi Oo Workers’ Association (YCOWA) för att få hjälp.

Där fick de hjälp att driva ärendet vidare till domstol, som i september 2021 dömde till arbetarnas fördel. Fabriken dömdes till att kompensera arbetarna för utebliven semesterersättning och lön, baserat på den verkliga minimilönen, om drygt 9 miljoner kronor totalt. Det var en seger för arbetarna, men fabriken har ännu inte betalat ut några pengar och ägarna har gått under jorden.

– Vi har försökt få kontakt med dem, och även kontaktat de europeiska klädmärken som beställde kläder från fabriken. Men ingen har svarat oss, säger Nyo Nyo, som inte gett upp än.

– Jag vill fortsätta slåss för det här. Det finns många arbetare på andra fabriker i liknande utsatthet, och jag vill inte att de ska behöva gå igenom samma sak som oss.

Kraftig ökning av kränkningar under pandemin

YCOWA, som grundades 1999, är en av de äldsta organisationer som arbetar med att hjälpa burmesiska migrantarbetare i Thailand. Sedan 2001 har de framgångsrikt drivit över 500 fall, vilka resulterat i att över 7000 migrantarbetare beviljats kompensation. Generalsekreterare Moe Kyaw berättar att de sett en kraftig ökning av fall under pandemin.

– Många arbetare fick sparken när fabriker började stänga ner till följd av minskad efterfrågan under pandemin. Vi har jobbat både med att hitta nya jobb åt dem som förlorat jobben, och att stödja med juridisk hjälp för att driva processer i domstol mot arbetsgivare, säger han.

Fr.v. Thu Zar, chef över enheten för juridisk rådgivning hos YCOWA, och Moe Kyaw, generalsekretare. Foto: Axel Kronholm.

Militärkuppen har försvårat situationen ytterligare

Ovanpå pandemin har militärkuppen i Burma försvårat situationen för de cirka 2 miljoner burmesiska medborgare som arbetar i Thailand. För att kunna få arbetstillstånd i Thailand behöver  de få identitetsintyg utfärdade av den burmesiska ambassaden, men sedan kuppen kontrolleras den av militärjuntan.

– Många arbetare vill inte betala avgiften för att få intyget utfärdat, eftersom det skulle bidra till militärens intäkter. Vi brukar råda dem att betala, eftersom de har ett starkare skydd här i Thailand med arbetstillstånd. Men många vägrar ändå. De säger att de inte vill att deras pengar ska gå till att militären köper ammunition och dödar deras kamrater, förklarar Thu Zar, chef för YCOWA:s enhet för juridisk hjälp.

Migrantarbetare som ertappas i Thailand utan arbetstillstånd grips och skickas så småningom tillbaka till Burma. I väntan på att deporteras kan de hållas häktade i upp till 45 dagar i överfulla förvar.

– Vi gör vad vi kan för att leverera mat och vatten till de som hålls där, säger Thu Zar.

Migrantarbetare vill stötta kampen för demokrati i hemlandet

Det har också funnits en stark vilja hos många migrantarbetare att stödja den folkliga kampen inne i Burma mot militärjuntan, berättar Moe Kyaw.

– Tillsammans med andra organisationer gick vi ihop och började samla in donationer från arbetare som vi sedan kunde överföra till demonstranterna i Burma, för att betala för bland annat gasmasker, eftersom polisen använde mycket tårgas.

Under det första året efter kuppen samlade de in nästan 90 000 kronor som skickades till stöd för de strejkande och demonstrerande arbetarna inne i Burma. Sedan dess har man ändrat inriktning och satsar på insamlingar till stöd för de hundratusentals internflyktingar som fördrivits från sina hem på grund av militärens attacker. Man gör också vad man kan för att hjälpa dem som tar sig över gränsen till Thailand på flykt undan juntan.

Men rörelsens huvudsakliga fokus ligger alltjämt på att hjälpa migrantarbetare i Thailand att kräva sin rätt. Thu Zar säger att behoven vida överstiger vad de mäktar med att hantera.

– De advokater som hjälper oss hanterar väldigt många olika fall, vilket gör att processerna ofta tar lång tid.

Moe Kyaw fyller i:

– Vi skulle också behöva mer teknisk hjälp. Sedan pandemin är det mycket som sköts digitalt via videomöten, men det är inte alltid som arbetarna har utrustning eller kunskaper för att delta. Vi behöver utbilda dem.

***

Nyo Nyo heter egentligen något annat. Hennes namn har undanhållits av säkerhetsskäl.

Den första februari 2021 tog militären brutalt tillbaka makten i Burma genom en statskupp. Juntan har drivit över 400 000 människor på flykt och tusentals har mördats. Palmecentret har samverkat med folkrörelser i Burma under många år. Vi fortsätter nu att stödja de motkrafter som arbetar under extremt farliga förhållanden.

Stöd Burmas motkrafter!

Det var allvarsamma ord som FN:s generalsekreterare António Guterres yttrade när han för några dagar sedan talade i New York om hotet från kärnvapnen: ”Mänskligheten är ett enda litet misstag från att förintas i ett kärnvapenkrig.”

Den varningen finns extra anledning att ta till sig just i dag när det är precis 77 år sedan den första atombomben fälldes över Hiroshima. Vi har alla sett skräckbilder som visar förödelsen efter bomberna som släpptes över Hiroshima och Nagasaki, och sagt att det få aldrig ske igen.

Men för varje dag så ökar nu risken att detta som vi hoppats skulle höra till historien åter kan upprepas. Vi har kriget i Ukraina, och Putins hot om att ta till kärnvapen. Vi ser ökade spänningar mellan USA och Kina. Och vi ser kärnvapenmakterna som i stället för att avrusta är i full gång med att modernisera sina kärnvapenarsenaler.

Ökade motsättningar ökar risken för att kärnvapen kommer till användning och i ett spänt läge kan ett falsklarm få någon att trycka på avfyrningsknappen. Det kan ske, men det får inte ske.

Ledarna i kärnvapenstaterna måste känna trycket underifrån när människor i hela världen går samman och kräver ett slut på hot, avskräckning och ökade militära kostnader. För 40 år sedan demonstrerade 100 000 människor på Göteborgs gator, för freden och för att förhindra att fler kärnvapen placerades ut i Europa. Liknande demonstrationer borde hållas igen, över hela världen.

Doktrinen om att kärnvapen avskräcker motståndaren från att ta till vapen har visat sig vara helt fel. Putin låter sig inte på något sätt avskräckas av att andra länder har kärnvapen. Tvärtom gör de ryska kärnvapnen att de länder som ställer upp på Ukrainas sida måste visa viss försiktighet för att inte provocera fram en kärnvapenattack från Putin.

Doktrinen om avskräckning måste ersättas med begreppet gemensam säkerhet, som etablerades av en internationell kommission under ledning av Olof Palme. I och med att ett fullskaligt kärnvapenkrig leder till att båda sidor förintas måste man i stället gemensamt arbeta för att förhindra krig och öka säkerheten.

Sverige har historiskt spelat en framträdande roll i internationella nedrustningsförhandlingar, och gör så än i dag. Just nu pågår den så kallade översynskonferensen av icke-spridningsavtalet i FN-högkvarteret i New York. Det var där António Guterres höll sitt allvarsamma tal. Icke-spridningsavtalet syftar till att förhindra att fler länder skaffa sig kärnvapen och i förlängningen till nedrustning.

Den socialdemokratiska regeringen är drivande i förhandlingarna, bland annat genom Stockholmsinitiativet, som samlar ett antal icke-kärnvapenstater, bland andra Japan, Spanien, Norge, Finland, Argentina och Etiopien. De har gått samman med syftet att öka engagemanget i nedrustningsfrågorna.

Men Sverige behöver ta ytterligare ett steg och även ansluta sig till FN:s konvention om ett kärnvapenförbud, som bland annat Österrike och Irland anslutit sig till. Att Sverige som framtida NATO-land står upp för ett totalförbud av kärnvapen skulle skicka en stark signal till kärnvapenmakterna.

Det går inte att bortse från att NATO bygger sin militära strategi på kärnvapen. Men det fråntar inte Sverige möjligheten att agera. NATO-länderna har slutit upp bakom Icke-spridningsavtalet, vilket innebär att man faktiskt åtagit sig att verka för nedrustning av kärnvapenarsenalerna (även om vi idag inte ser att det åtagandet omsätts i praktisk handling).

Det finns alltså ingen egentlig grund till den avvisande hållning som, särskilt USA, visat inför FN:s kärnvapenförbud. Sverige kan vara med och bygga broar mellan alla goda krafter som har som långsiktigt mål att skrota kärnvapnen.

Snart har vi val i Sverige. Ofta tenderar valkampanjer att fokusera på kortsiktiga plånboksfrågor. Men som väljare har du makt att också påverka framtiden för dina barn och barnbarn. Vilka är de partier som tar klimatomställningen på allvar. Vilka partier arbetar för nedrustning; för att Hiroshimadagen blir en dag då vi minns en av de största tragedierna i mänskligheten historia, men slipper frukta att historien ska återupprepa sig.

Margot Wallström, ordförande Olof Palmes Internationella Center

Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Debattartikeln publicerades i Aftonbladet 6/8-2022.