Nyhetsbrev

Prenumerera gratis på våra nyhetsbrev och inbjudningar till seminarier.

Jag vill få nyhetsbrev
Jag vill få seminarieinbjudningar

ENG

• Vad vi gör
• Vad vi tycker
• Engagera dig
• Om Palmecentret
• Palme Resource Center

Stöd oss  

Stöd oss

Swisha ett valfritt belopp till

123 24 060 72

Fler sätt att stöjda oss »

Tack för ditt stöd!

Kateryna Izmailova arbetar inom Ukrainas järnvägsbolag och är ordförande i ungdomsrådet i de järnvägsanställdas fackförbund. Det ger henne möjlighet att bidra till att den svenska arbetarrörelsens stöd når de som bäst behöver det.

– Tack vare stödet från Palmecentret har vi kunnat sätta ihop paket med nödhjälp som vi skickat med järnväg till behövande runt om i landet. Vi har också köpt en generator så vi får ström till en järnvägsvagn som gjorts om till en mobil klinik. Den används för att transportera sårade soldater, och även järnvägsanställda som sårats under transporterna. Senast köpte vi vitaminer till de järnvägsanställdas barn, berättar Kateryna Izamilova.

Nöden är fortsatt stor

– Nu riktar vi in oss på att stödja soldaterna så att de kan klara vintern. De behöver varma kläder, filtar, gasolbrännare med mera. Pengarna från Palmecentret är nästan slut, så vi litar till andra finansiärer och att järnvägsbolagets anställda är med och bidrar.

I Kiev känner människor åter stor oro. Efter en tids lugn attackerar Ryssland nu med drönare. Elektriciteten och vattenförsörjningen slås ut i långa perioder. För Katerynas del innebär det att hissen i det höghus hon bor inte fungerar och hon måste gå 14 trappor. När hon väl är hemma så kan hon inte laga mat, eftersom det inte finns ström till spisen.

Hoppas på mer stöd

– För egen del känner jag mig rädd från och till, men jag har vänner omkring mig som ger mig stöd. Kontakten med Palmecentret och andra som stöder oss gör att jag känner att det finns de som vakar över mig. Jag vet var jag kan be om hjälp om det behövs.

Människor i Kiev samlas på restauranger och caféer, inte bara för att ha det trevligt. Utan av nödvändighet. Kan man inte laga mat hemma får man gå ut och äta. Caféerna har dessutom ofta elgeneratorer så där kan man ladda sin telefon och få tillgång till wifi och därmed hålla kontakten med nära och kära.

– Vi hoppas förstås på ytterligare stöd från Palmecentret och Palmecentrets medlemsorganisationer. Tyvärr så är behoven stora. Vi vet också att Palmecentret gör en viktig insats för att sprida information om den situation vi befinner oss i.

Kateryna arbetar inom Ukrainas järnvägsbolag och är ordförande i ungdomsrådet för järnvägsanställdas fackförbund.

STÖD FOLKRÖRELSERNA I KAMPEN MOT NÖD OCH KRIG:

Nadia April arbetar på Womens Leadership Centre (WLC) i Namibia. De arbetar med att stärka kvinnor och unga kvinnor, särskild i marginaliserade grupper, att ta tillvara sina rättigheter och vara politiska aktörer i samhället.

I Namibia finns ursprungsbefolkningen sanfolket, som har lidit hårt under förtrycket från vita kolonisatörer. De senaste åren har de drivit en kampanj med protester och marscher mot oljeborrningen i Kavangoregionen, som den namibiska regeringen och ett kanadensiskt företag vill driva genom. Det skulle innebära en enorm miljökatastrof och förstöra grundvattnet.

Stödet stärker deras röst

– Tack vare Olof Palmes Internationella Center har vi fått internationellt stöd och uppmärksamhet. Och möjligheter att knyta kontakter med andra nätverk i Afrika och globalt, vilket gör oss starkare och underlättar vårt arbete, säger Nadia.

WLC och Nadia har bland annat kunnat delta i klimatprotester utanför Namibia, som i Sverige och på klimatkonferensen Stockholm +50 i juni 2022.

– Där satt jag i panelen om rättvis omställning och kunde verkligen föra ut våra lokala perspektiv. Vi ser ett direkt samband mellan att rädda miljön och leva mer jämlikt. Och hur klimatomställningen påverkar oss lokalt ute i landet i Namibia och problemet med att politiker på hög nivå inte lyssnar på våra förslag till lösningar och metoder, som vi vet har fungerat genom århundranden. De är inte möjliga nu genom de senaste decenniernas västerländska industrilösningar, som är direkt och påvisbart förödande för miljön.

Utmaning att få alla delaktiga

Nadia berättar att planerna för det fortsatta arbetet är att fortsätta bjuda på ett starkt motstånd.

– Vi håller på att omgruppera och överväga hur vi verkligen ska nå människors hjärtan och vilja att ändra sina beteenden, så att vi är fler som bidrar till omställningen, säger hon.

Den stora utmaningen är att nå den fattigaste urbefolkningen, som egentligen har minst medel för att ställa om. Men som också behövs för att göra det möjligt.

– Utmaningen är att få alla delaktiga och aktiva utan att förbli passiva och tycka att det är de vitas ansvar. Vi försöker göra det genom kultur, musikkonserter, serieteckningar. Vi håller också på att undersöka möjligheten att starta ett folkets parlament, berättar Nadia.

­ – Vi har lärt oss hur andra kommunicerar effektivt, för att göra ännu mer motstånd och sätta press. Det har betytt mycket för mig och utvecklat min förmåga att kunna bidra ännu mer som en motkraft. Jag vill därför säga stort tack för den möjligheten som Palmecentret ger mig.

Nadia April på klimatkonferensen Stockholm +50. 

Läs mer om WLC

GÖR MER DEMOKRATI – STÖD VÅRT ARBETE:

Himaya Montenegro och Novelita Palisoc, som oftast kallar sig för Maia och Novy, är nära vänner, båda med många år bakom sig som hushållsarbetare. Maia fick sitt första jobb hos en familj när hon var 11 år gammal.

Båda är ledande inom United, det filippinska facket för hushållsarbetare. Facket organiserar endast omkring 2 000 av landets cirka 1,8 miljoner hushållsarbetare. Men bara att det finns en organisation som ger röst åt hushållsarbetare i media och i förhandlingar med myndigheterna är av betydelse.

– I morgon reser jag till Sydafrika för att vara med på kongress med det internationella facket för hushållsarbetare, säger Novy, den dag Palmecentret träffar dem i Manila.

En resa som ledde till att hon valdes in i styrelsen för den internationella organisationen, IDWF.

Erfarenhet av arbete under slavliknande förhållanden

Novy har som många andra filippinska kvinnor erfarenhet av att arbeta i familjer utomlands. Tiden i Qatar beskriver hon som två års helvete, under förhållanden som påminde mer om slaveri än ett anständigt arbete.

Familjen hon arbetade för hyrde ut henne som tvätterska och la beslag på halva hennes lön. Hon fick sätta sig i skuld för att få visum och om hon inte arbetade av skulden hotade arbetsgivaren med att inte lämna tillbaka hennes pass. På lediga dagar var hon instängd på ett härbärge där de inte fick tillräckligt att äta.

– Det fanns mat, men den hade föreståndaren på sitt rum, berättar Novy.

Men även i dag har hon en tuff arbetssituation. Mannen i familjen som Novy arbetar hos idag har drabbats av en stroke och behöver mycket stöd. Varje natt sover Novy på en madrass på golvet bredvid sin arbetsgivare.

Både Maia och Novy har också haft turen att ha hamnat i familjer där de fått chansen att utbilda sig vid sidan av arbetet.

– Jag tog hand om tre hus på dagarna, och studerade om kvällarna. Mannens brorson köpte skolböcker åt mig, berättar Maia.

***

Det internationella hushållsarbetarfacket, International Domestic Workers Federation (IDWF) stöds via ett projekt som Kommunal driver genom Palmecentret.

Novy och Maia.

GÖR MER DEMOKRATI – STÖD VÅRT ARBETE:

Socialförsäkringar kan spela en nyckelroll i klimatarbetet på flera sätt:

Social trygghet är nödvändigt för att hantera kriser för såväl individer och samhällen.

I och med den globala upphettningen får vi både fler och djupare kriser. Behovet av humanitärt bistånd har fördubblats de senaste fem åren, och kommer att öka ännu mer i takt med att klimatnödläget förvärras. Men det är inte hållbart att förlita sig på humanitärt bistånd för att skydda människor mot klimatkrisens konsekvenser – i stället behöver det byggas breda trygghetssystem som omfattar alla i ett samhälle. Dessa trygghetssystem ska snabbt kunna växlas upp när klimatkatastrofer inträffar.

I skriften uppmanas rikare länder att kompensera de mest utsatta länderna för de skador och förluster de drabbas av på grund av klimatkrisen. En del av dessa pengar kan då användas till att utveckla breda system för social trygghet under livets alla skeden.

Social trygghet gör det möjligt att påskynda klimatomställningen.

När människor har en grundläggande ekonomisk trygghet minskar deras utsatthet och oro för att förlora jobb och försörjning när ekonomin ställs om till fossilfrihet. Social trygghet är därför en viktig del i en rättvis klimatomställning och kan minska motståndet mot den nödvändiga samhällsomställningen. Till exempel behövs satsningar på sociala trygghetsnät i form av vidareutbildning för arbetstagare så att de kan skaffa sig de kompetenser som behövs i en ny grön ekonomi, och stöd till den som är mellan jobb.

Skriften avslutas med 15 rekommendationer.

Läs den här

Skriften presenterades vid ett sidoevent på klimattoppmötet COP27 den 9 november. 

S

Biståndet genomsyras av en mer restriktiv migrationspolitik i Tidöavtalet

Utrikespolitiken brukar beskrivas som den första försvarslinjen. Att genom diplomati, medling, konfliktförebyggande och förtroendeskapande åtgärder öka Sveriges möjligheter att verka för avspänning och stabilitet och bidra till att möta de globala utmaningar vi står inför. I den utrikespoliska agenda Ulf Kristerson presenterat framgår tydligt vad det är Sverige ska försvaras mot; Rysslands krig och människor på flykt. Utrikespolitiken styrs om för att handla mer om närområdet, stänga gränser och använda bistånd som ett verktyg för egna migrationspolitiska syften. Ett tydligt högernationalistiskt och alltför snävt perspektiv som riskerar att i stället öka vår sårbarhet.

Auktoritär global utveckling

Vi befinner oss i ett oroande säkerhetspolitiskt läge.Rysslands anfallskrig mot Ukraina påverkar Sveriges säkerhet. Stödet till försvaret och återuppbyggnaden av Ukraina måste fortsatt prioriteras. Men vi kan inte bortse från krigets globala effekter och bakomliggande orsaker. Två decennier av auktoritär utveckling i Ryssland ser vi nu resultatet av. Men den auktoritära utvecklingen stannar inte vid den ryska gränsen. I hela världen går demokratin kräftgång. Endast 14 procent av världens befolkning lever i en liberal demokrati och antalet illiberala och auktoritära stater ökar snabbt. Demokratins nedgång bäddar för fler krig, konstaterar statsvetarprofessorn Staffan I Lindberg.

”Att hantera migrationens grundorsaker genom att minska fattigdom, bidra till demokratisk utveckling och hantera klimatförändringarnas effekter, allt det som faktiskt alltid varit målet för svenskt bistånd, hamnar i skymundan.”

 

Om den förra regeringens utrikespolitiska demokratisatsning nu tas vidare är oklart men att den feministiska utrikespolitiken slopas var väntat, eftersom högern låst fast sig vid att kritisera begreppet i stället för att fokusera på innehållet. I en tid när hat, hot och fysiska trakasserier mot världens kvinnorättsförsvarare ökar blir signalen till omvärlden ett minskat fokus på kvinnors och flickors rättigheter.

Sedan ett antal år minskar det sammanlagda biståndet till låginkomstländer, internationella investeringar minskar också och ländernas skuldbörda ökar. Ökade energi- och drivmedelspriser, brist på tillgång till mat och högre livsmedelspriser i spåren av det ryska invasionskriget leder till ökad fattigdom och hunger runt om i hela världen. FN:s generalsekreterare har vädjat till den rika världen att höja ambitionerna så att de fattiga länderna ska ha möjlighet att möta klimatförändringarnas effekter. För att vända tillbaka utvecklingen som rullats tillbaka under covid-pandemin och för att förebygga hunger och konflikt som hotar i spåren av den globala livsmedelskris vi står inför. Då gör i stället den tillträdande regeringen precis tvärtom och sänker ambitionerna. Och låter samtidigt världens fattiga betala för solidariteten med Ukraina.

Utgiftsmål för försvaret men inte biståndet

Liberalerna och Kristdemokraterna har trots löften innan valet tvingats acceptera att enprocentsmålet i biståndet nu slopas. Det ska vara resultaten som räknas, inte ett utbetalningsmål, konstaterar Ulf Kristersson i sin regeringsförklaring. Bara några minuter efter att han stolt presenterat ett utgiftsmål om två procent för det svenska försvaret. Varför det är fel med utgiftsmål för biståndet samtidigt som är helt i sin ordning för försvaret är både ologiskt och osolidariskt.

I stället för att fortsätta den nu 60-åriga traditionen av att investera en hundradel av vårt växande välstånd i global utveckling föreslår regeringen en treårig budgetram för biståndet som succesivt minskas och samtidigt villkoras med migrationspolitiska krav. Biståndet ska bidra till återvandring och frågan om samarbete med “främmande stater” för att åstadkommande ett effektiv återvändande ska prioriteras. I klartext innebär det att svenskt bistånd kan komma att användas till mer av gränsövervakning och insatser som ska förhindra migration till Europa. Eller till att bygga fängelser i andra länder som Ebba Busch föreslagit. Att hantera migrationens grundorsaker genom att minska fattigdom, bidra till demokratisk utveckling och hantera klimatförändringarnas effekter, allt det som faktiskt alltid varit målet för svenskt bistånd, hamnar i skymundan.

”Många av de utmaningar vi står inför är globala. Därför måste utrikespolitiken ha ett globalt fokus. På samma sätt måste den nationella politiken ha ett utrikespolitiskt fokus.”

 

Kritiken från civilsamhällesorganisationerna har varit skarp. Både mot minskad budget och viljan att göra biståndet till ett verktyg för migrationspolitiken. Kristdemokraternas Gudrun Brunegård tror att civilsamhället blir lugnare när budgeten presenteras eftersom ”de blir vinnarna”. Men kritiken har lika mycket handlat om att regeringen ställt biståndets olika delar mot varandra. Det humanitära biståndet har lyfts fram som särskilt viktigt och något som ska prioriteras. Men det långsiktiga biståndet ska ju förebygga akuta kriser och behovet av kortsiktiga humanitära insatser. För att öka stödet till civilsamhället ska stödet till multilaterala organisationer minska. Men flera av FN:s organisationer samarbetar nära civilsamhället och har en enormt viktig roll att spela för dialog och medling, konfliktförebyggande och förtroendeskapande insatser. När Sverige och andra demokratiska länder minskar stödet till FN-systemet ökar andra aktörer, till exempel Kina, sin finansiering och därmed sitt inflytande. På  sikt riskerar det att ytterligare underminera det så viktiga internationella samarbetet och stärka de auktoritära krafter som bidrar till mer av krig och konflikt, fler flyktingströmmar och fler humanitära kriser.

Det internationella samarbetet bör prioriteras

FN-systemet har absolut sina brister men ett fortsatt engagemang för att utveckla och effektivisera arbetet är helt nödvändigt för världsfreden, för vår möjlighet att möta de existentiella hot vi står inför och att vända den negativa demokratiska utvecklingen. På samma sätt är EU en viktig arena och ett ökat engagemang naturligtvis välkommet. Men inför det svenska EU-ordförandeskapet nästa år har regeringen bara valt att gå vidare med fyra av de fem prioriteringar som pekats ut. Det femte, rättsstatens principer, lämnas därhän. Samtidigt ger sig utrikesutskottets ordförande Björn Söder på organisationen Civil Rights Defenders som kallat Tidöavtalet en ”överenskommelse för ett mer repressivt och rättighetsfrånvänt Sverige”. Organisationen borde inte få bidrag från Sveriges skattebetalare, rasar Söder och slår fast att ”med en ny regeringen finns möjlighet att dra in dessa miljonstöd av svenska skattemedel”.

Många av de utmaningar vi står inför är globala. Därför måste utrikespolitiken ha ett globalt fokus. På samma sätt måste den nationella politiken ha ett utrikespolitiskt fokus. Människor runt om i världen tappar tron på demokratiska system och vänder sig till populistiska och auktoritära ledare med budskap om enkla lösningar när ojämlikheten växer och demokratin inte levererar. Det handlar om ledare som använder demokratin för att nedmontera densamma, som behåller makten genom ökad repression och förtryck av oliktänkande. Här har vi mycket att lära av civilsamhället i länder som Ungern, Serbien, Turkiet, Filippinerna och Brasilien. Också det blir en viktig del av utrikespolitiken i en tid av demokratisk tillbakagång och ökad repression. Hur kan deras erfarenheter hjälpa oss att skydda våra grundläggande demokratiska fri- och rättigheter?

Anna Sundström, Generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center

Debattartikeln publicerades i Dagens Arena den 21/10-2022.

– Det är oroväckande att den omvärldsbild som den blivande regeringen tecknade vid presentationen idag stannar vid Europas gränser. Där saknades alla de pågående kriser som sker på andra håll i världen. Klimatnödläget syns i den pågående hungerkatastrofen på Afrikas horn, och i vattnet som ännu inte sjunkit undan efter de extrema översvämningarna i Pakistan. Människor som kämpar för demokrati, miljö och mänskliga rättigheter förföljs, trakasseras, fängslas och dödas i en lång rad länder. Dessa kriser kommer att påverka Sverige och förutsättningarna för politiken under den kommande mandatperioden.

– Vi är bekymrade över att Ebba Busch under presskonferensen, när hon fick en fråga om biståndet, valde att göra svepande och dåligt underbyggda uttalanden om att ”ösa in pengar i verksamhet med tveksam effekt” snarare än att peka på de viktiga och väldokumenterade resultat som Sveriges bistånd ger, och de extrema behov som finns i världen idag.

Enprocentmålet tas bort

Vid presskonferensen berättade Ulf Kristersson att det långsiktiga åtagandet att ge en procent av Sveriges BNI i internationellt bistånd kommer att ersättas av en treårig budgetram i kronor och ören. Budgeten kommer att minska, men det gavs inget besked om hur mycket.

– Vi beklagar djupt att den kommande regeringen lämnar det långsiktiga åtagandet att bidra med en hundradel av Sveriges BNI i arbetet för att minska människors lidande och skapa en mer rättvis, hållbar och trygg värld för alla. Enprocentåtagandet har gett långsiktig stabilitet och bidragit till att ge Sverige anseende, auktoritet och inflytande i det internationella samarbetet. Inte minst Sveriges starka stöd till FN-organen har stor betydelse och behöver värnas.

Storleken på kommande nedskärningar förhandlas uppenbarligen fortfarande och presenteras i den kommande budgeten.

– Fram till dess budgeten läggs på riksdagens bord finns ännu möjlighet att påverka biståndets omfattning. Biståndet behövs mer än någonsin, och vi civilsamhällesorganisationer kommer att göra vårat yttersta för att neddragningen blir så liten som möjligt.

Låt bistånd vara bistånd

Samarbetsavtalet ger få besked om utvecklingssamarbetets innehåll. Inriktning och ambition för utrikespolitiken som helhet ligger utanför samarbetsavtalet. Däremot nämns biståndspolitiken som ett medel i den kommande regeringens strävan att öka återvändande från Sverige, motverka irreguljär migration och minska grundorsakerna till migration.

– Vi måste låta bistånd vara bistånd. Sveriges bistånd är att stödja människor som lever i fattigdom och förtryck. Att använda biståndet för att uppfylla andra mål skapar oreda i biståndspolitiken, och är ett svek mot de människor som behöver stöd. Det är dessutom ett allvarligt avsteg från de internationella principerna för effektivt utvecklingssamarbete, principer som Sverige har varit pådrivande för. Flera studier visar att villkorande av bistånd är ett ineffektivt verktyg för att påverka migration.

Viktigt att Sverige inte backar från sitt ansvar

Ulf Kristersson aviserade också en reformering av utvecklingssamarbetets innehåll, ett tydligt fokus på Sveriges långsiktiga förpliktelser och stödet till Ukraina.

– Vi välkomnar att den kommande regeringen bekräftar ett fokus på ”Sveriges långsiktiga förpliktelser” och kommer att hålla den kommande regeringen ansvarig för detta. Vi är också redo att bidra med våra erfarenheter och kunskaper i en kommande reformering av politikens inriktning. Civilsamhället är under attack runt om i världen och då är det viktigare än någonsin att Sverige bidrar och inte backar från sitt ansvar att stå upp för mänskliga rättigheter globalt.

Vi ser fram emot en bredare presentation av utvecklings- och biståndspolitiken i den kommande regeringsdeklarationen. Och vi förväntar oss att begrepp som jämställdhet och mänskliga rättigheter, vilka i hög grad lyser med sin frånvaro i samarbetsavtalet, kommer att få ett större utrymme.

Anna Johansson, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna

Pressmeddelandet

Civilsamhällets förutsättningar att verka begränsas runt om i världen, med kränkningar, hot och förtryck som vardag. I en tid då demokratin hotas och utrymmet för det civila samhället krymper är solidaritet och stöd från omvärlden och Sverige avgörande.

I Israel och Palestina verkar civilsamhällesorganisationer under stor press. Trots riskerna fortsätter de kämpa för demokrati, mänskliga rättigheter, ekonomisk utveckling och fred.

Delegationen kommer att besöka samarbetspartner som exempelvis arbetar för pressfrihet i Palestina, bedriver jordbrukskooperativ, projekt för kvinnors ekonomiska självständighet, samt skapar förändring genom konst och kultur – alla med mänskliga rättigheter som grund.

Med resan vill deltagarna belysa de lokala civilsamhällesorganisationernas viktiga arbete och förutsättningar de lever och verkar under samt vikten och resultatet av svenskt bistånd till civilsamhället i Israel och Palestina.

Delegationen består av:

Anna Johansson, generalsekreterare Amnesty International Sverige
Anna Sundström, generalsekreterare Olof Palmes Internationella Center
Anna Tibblin, generalsekreterare We Effect
Erik Lysén, chef Act Svenska kyrkan
Petra Tötterman Andorff, generalsekreterare Kvinna till Kvinna

Hon skrattar när hon pratar, inte hysteriskt, inte högt. Det är ett sofistikerat och reflekterande skratt. Det har hon gemensamt med många av dem jag träffat i Turkiet, de som förlorat någon nära. De är barn till, syskon till, mammor till journalister, advokater, politiker, människor som en gång ville ha frihet men dödades i ett attentat, i fängelset, under tortyr eller i en gatuprotest.

Överlevarna ärvde de dödas smärta och tog kampen vidare. Mammorna bildade ett nätverk, Lördagsmammorna (Cumartesi Anneleri) 1995. På jakt efter sina försvunna barn träffas de varje lördag på Galatasaraytorget i Taksim. De kräver att staten lämnar tillbaka deras anhöriga. Levande eller döda.

Aishas bror torterades till döds i fängelset. Hon håller i sin mors arm när hon sitt-protesterar med sonens bild i handen. Ibland får Lördagsmammorna tillbaka kvarlevorna av sina släktingar. I en plastpåse levererar staten rester av det som en gång var en människa med minnen.

I en av föreningarna arbetar Aisha för kurders akademiska frihet, i den andra med att kartlägga brott mot mänskliga rättigheter. Det är gångavstånd mellan de två, belägna precis bakom Taksim i Beyogludistriktet.

Förr hade många civilsamhällsorganisationer sina kontor här. Så är det inte i dag. Beyoglu har förändrats. Det är mer konservativt, ibland hotfullt. Progressiva röster tvingades ut efter kuppförsöket 2016.

Några som arbetar för minoriteters och kvinnors rättigheter är kvar

Olof Palmes Internationella Center stödjer deras arbete sedan flera år tillbaka. Här i Turkiet är behoven stora. Samtidigt har människorättsförsvararna oddsen emot sig, många fängslas.

Deras verksamhet följs noga av staten. De som vågar prata och skriva om begångna brott och utkräver ansvar riskerar åtal och fängelse. En av dem är advokaten Eren Keskin, ordförande för Women’s Free Legal Aid Association. Deras mångåriga kamp har lett till att militärer skyldiga till grova våldtäktsbrott har åtalats. Förbättringar, om än små, har skett i den turkiska strafflagstiftningen.

Jag träffar Eren Keskin första gången i Diyarbakirs rättssal i augusti 2010

Det är proppfullt med människor i kostym, insläppta efter långa kroppsvisiteringar och namnkontroller. Ingen vågar lämna byggnaden ens för en kort rast. En kringelförsäljare som smugit in är populär. Kön är lång för att köpa en sesamkringla och te med en sockerbit i. Huvudrättegången mot över tiotusen kurdiska politiker, anklagade för stöd till det terrorklassade PKK, är inledd. Rättssalen i Diyarbakir har byggts ut. Aldrig förr har så många åtalats samtidigt.

På åhörarsätet längst fram sitter advokaten Selahattin Demirtas, då endast 37 år och sex månader gammal på ordförandeposten för Freds- och Demokratipartiet. Demirtas vänder sig om och hälsar på gästerna bakom. Våra blickar möts. Ingen vet då om hans stundande öde som även blir Turkiets: grundlösa anklagelser, rättslösa arresteringar och långa fängelsestraff. Inte heller någon annan i rättssalen förutspår det som komma ska.

Förutom en kvinna, född i västra Turkiet 1959 i en välbärgad familj, med en jurist till farfar och kemiingenjör till mormor. Hon får namnet Eren – ett unisexnamn som kommer att passa henne utmärkt. ”Den turkiska republiken är grundad på folkmord” säger hon ”och Turkiet måste försonas med sitt förflutna för att bli en demokrati”.

Ett åtalsunderlag på tusentals sidor tar sin tid

Spänningen i rättssalen är skälvande. Sockerbiten i téet har gjort sitt, ingen slumrar till. Bland svarta kavajer och långa advokatrockar syns Eren på långt håll, den enda i rättssalen med färg. Den kraftiga sminkningen runt ögonen, en tydlig röd kontur runt läpparna, den lilafärgade hårslingan står i kontrast mot det som är färglöst. Ljudet från hennes klackar ekar på väg mot talarstolen.

En ljus röst fyller rummet när hon säger: ”jag försvarar samtliga åtalade”. Där hon står är hon ouppnåelig. Oövervinnerlig. Mäktig. Framför allt, och kanske det som kännetecknar henne mest – modig.

Tillbaka i Istanbul träffas vi på deras kontor bakom Taksim. Med ryggen mot Galatasaraybadet är byrån strax till höger. Bakom badets väggar går nakna skrubbkvinnor, många med romskt ursprung, med kutryggar och skrubbar välbärgade kroppar. Bekymmerslösa turister ligger på marmorstenen i mitten av badet och beskådar takkupolen som välver sig högt över. Svettdroppar dryper nedför skrubbkvinnors slitna kroppar när de tyst erbjuder massage och vill få betalt för det, svart. Deras chef får inte höra.

Det är mars 2015

Eren Keskin är i Stockholm för att uppmärksamma läget i Turkiet. ”Hon ser inte seriös ut med det där sminket”, säger en man som argumenterar livligt för sin ståndpunkt. Mäns verbala påhopp på Erens smink är inget nytt, det började i 80-talets Turkiet. Eren bryr sig inte längre om påhoppen som övergått till mordhot.

Hon har annat i tankarna. Rättssäkerheten i Turkiet är urholkad, opposition och kritik ses som terrorism. Straffrihet för de som begår brott mot mänskliga rättigheter är enorm. Samtidigt har Turkiet tagit emot fyra miljoner syriska flyktingar och människorättsorganisationer får inte tillträda flyktinglägren.

Eren kräver att uppgifter om våldtäkter och prostitution inom lägren utreds. I Stockholm får hennes utsagor föga uppmärksamhet. Europa som snart stänger sina gränser säger att Turkiet, EUs gränsvakt, är ett säkert land.

Stockholm är kall en tidig morgon i mars då Eren är i stan. Hon bär en tunn jacka, vi promenerar. Fryser du inte, frågar jag. Nej, säger hon, bara att kunna röra mig som jag vill, vara fri, kylan och luften ger mig kraft.

På kvällen går vi till en konsert vid Nybrokajen. Jag älskar att sjunga, säger hon. Tillbaka i Turkiet får Eren utreseförbud, kommunarrest och en miljon kronor i böter. Hon tar ett banklån och betalar, annars fängslas hon.

Fryser modiga människor aldrig?

Året om bär Eren tunna kläder. Det är inte första gången hon bryter mot en oskriven regel bland politiskt aktiva i Turkiet: ”klä dig varmt inför åtal, fängelset är kallt”. I en av sina egna rättegångar viskar Eren snabbt i sin väns öra innan domen: ”ta hand om mina katter om jag inte kommer hem”.

Eren skrattar varje gång jag frågar hur hon mår. ”Vi mår okej” svarar hon, alltid i pluralis. Hon går ofta till de begrepp som Hannah Arendt efterlämnat om den banala, radikala och extrema ondskan för att förstå sitt eget land. Våldet mot kvinnor har ökat lavinartat. Turkiet är mer oförutsägbar än någonsin.

Ändå tror Eren på att rättvisan kan komma om kampen fortsätter. Den breda kvinnorörelsen, och solidariteten, är garanten för demokratin enligt henne. Hon talar om ett vi och påminner om att det som händer långt bort är nära nog att påverka oss alla. ”Än har vi chansen att ändra det som händer här”, säger Eren, ”men det är bråttom”.

Artikeln publicerades i Aktuellt i Politiken den 29/9-2022.