Ingen är fri förrän alla är fria

När kris är det nya normala måste arbetet för jämställdhet inte bara försvaras, det måste prioriteras. Det auktoritära, det konservativa, det stängda och det passiva har aldrig gynnat kvinnors rättigheter. Snarare syftar dessa till att förneka och förringa de hinder och de glastak kvinnor möter. Både individuella vittnesmål och all form av forskning visar att vi inte på något håll i världen lyckats röja dessa hinder och det håller kvinnor tillbaka.

Att skriva policydokument med vackra visioner tycks inte vara problemet. Däremot stöter många på patrull när de gör en ansats att förändra eller förnya. Övertygelse om att verklig förändring endast kan ske om alla inkluderas driver oss framåt men arbetet går för långsamt fram.

Jämställdhet måste genomsyra allt. Att aktivt arbeta med att förändra attityder, krossa glastak och öka representationen målas ofta upp som en moralisk fråga. Jämställdhet får dock aldrig reduceras till en fråga om godhet och om att vara medveten. Jämställdhet handlar om makt; den ekonomiska, den sociala och den politiska. Målet måste vara likvärdiga förutsättningar att tillskansa sig dessa.

Och representation är viktigt. Att kvinnor tar plats i beslutsfattande organ, dialog- och förhandlingsbord och erkänns som kapabla politiska aktörer må låta som en grundläggande princip. Men i många delar av världen kämpar fortfarande kvinnor med de barriärer som genom sociala konventioner och förväntningar innebär. Och de möter motstånd i form av trakasserier och våld.

Ingen är fri förrän alla är fria – och på den internationella kvinnodagen måste vi orka se hela världens kvinnor.