Zimbabwe: Glöm inte det längre perspektivet

När cyklonen Idai drog in över Mocambique, Malawi och Zimbabwe i mitten av mars var förödelsen total i regionen. En talesperson för FN:s metereologiska organisation uppgav att det var en av de värsta cyklonerna på södra halvklotet. Bara i Zimbabwe beräknas över en kvarts miljon människor behöva humanitärt stöd. 90 000 människor (18 000 hushåll) har fått sina hem förstörda och behöver akutboende. 60 000 barn behöver omedelbart skydd och i den värst drabbade provinsen Manicaland är uppskattningsvis 95 procent av vägar och broar förstörda.

Redan innan cyklonen drog in så förväntades första halvåret bli det torraste på länge, med magra skördar och stor hunger som följd. Utöver det råder akut brist på kontanter i landet, inflationen på basvaror har stigit, arbetslösheten har parkerat sig strax över 90 procent och medicinerna i landet har tagit slut. En tredjedel av landets befolkning, fem miljoner människor, uppskattades vara i särskilt behov av livsuppehållande humanitär hjälp.

Det är viktigt att hålla två tankar i huvudet samtidigt. Det humanitära behovet är oerhört stort, men samtidigt som vi hjälper med det akuta måste vi också stötta lokala samarbetspartners i deras arbete som organiserar, utbildar och påverkar. Vi måste stötta de som ifrågasätter och utmanar och de som försöker förändra system och strukturer.

Den 14–16 januari hade fackliga federationen ZCTU – en av Palmecentrets samarbetspartners – uppmanat till generalstrejk. Det fanns flera bakomliggande orsaker men den utlösande faktorn var en drastisk höjning av bensinpriset, som gjorde att priset blev världens högsta. Alla stannade inte hemma, det blev oroligt på gatorna, med plundring av affärer och förstörelse. Militär kallades in, över tusen personer fängslades och 17 personer sköts till döds. Sociala medieplattformar låstes och under en tid stängdes internet ner helt i hela landet.

Förra årets val var menat att signalera att ett nytt system rådde. Zimbabwe skulle bjuda in till investeringar i och med att landets tredje president sedan självständigheten skulle få folkets förtroende. För första gången på femton år tilläts utländska valobservatörsmissioner på plats. Valet var fredligare än på länge, det fanns en uppsjö partier och kandidater som sökte förtroende. Men även om tonen mellan partierna mestadels var god förekom en hel del trakasserier inom partierna under nomineringsprocesserna, främst riktat mot kvinnor. Framförallt våldet efter valet blev lite för mycket för utländska investerare och internationella samfundet.

Palmecentret arbetar, tillsammans med medlemsorganisationers projektgrupper, långsiktigt med våra lokala partners för en hållbar förändring. Det handlar om att ställa myndigheter till svars, att människor gemensamt kräver sin rätt och gör sina röster hörda.

För att få till en riktig förändring behöver förutsättningar och attityder förändras. Lokala politiker och förvaltningar måste vara mer transparenta och faktiskt i större utsträckning hålla sina löften. Det krävs en social dialog som innefattar mer än regim och opposition, det krävs reformer och skyddsmekanismer för de som är aktiva inom den informella sektorn. Arbete krävs för att lösa det mest akuta samtidigt som man också riktar in sig på de bakomliggande orsakerna.

Text: Calle Sundstedt