Skriv ut


Det självständiga civila samhället i Turkiet växte fram i mitten av 1980-talet. Med självständigheten intog det nya civila samhället en kritisk inställning gentemot det turkiska samhället som staten hade format. Staten reagerade med åtal, husrannsakan och frihetsberövande mot de kritiska rösterna.

Idag har det civila samhället både vuxit i utvecklats och breddats. Samtidig bekräftar TUSEV:s rapport från slutet av 2006, ”Civil Society in Turkey: An Era of Transition”, att det civila samhället fortfarande är litet i förhållande till Turkiets befolkning (108 föreningar 6 stiftelser per 100 000 invånare). TUSEV:s rapport bekräftar också, trots den positiva utvecklingen, att det civila samhället står inför en rad utmaningar. Det handlar om brist på ekonomiska resurser, brist på struktur i verksamheten, brist på att kommunicera med varandra, dålig kommunikation med staten och turkisk media, brist på medlemmar och låga påverkansmöjligheter i det turkiska samhället. En annan väsentlig del i denna rapport är att det civila samhället fortfarande ser sin relation till staten som kritisk. Många organisationer uttrycker endast en försiktig optimism till den nya lagstiftningen som värnar om deras rättigheter eftersom staten fortfarande ingriper i deras verksamhet och i värsta fall väcker åtal mot dess medlemmar. En annan väsentlighet, vilket inte omnämns i TUSEV:s rapport, är att statens misstänksamhet och åtgärder mot det civila samhället skiljer sig mellan det civila samhället i västra och centrala Turkiet, och det i östra Turkiet där den kurdiska befolkningen är i majoritet. Konsekvensen är att det civila samhället i östra Turkiet delvis har annorlunda problem och olika förutsättningar för utveckling och påverkan.

Det är främst i västra och centrala Turkiet som organisationer i det civila samhället präglas av mångfald. De arbetar bland annat med demokratifrågor, mänskliga rättigheter, särskilt för kvinnors och barn, rättigheter för homosexuella, minoriteter och flyktingar, liksom för religiösa rättigheter. Arbetsförhållandena präglas av dålig ekonomi eller ostrukturerad verksamhet, men likaså av hur pass politiskt känslig eller icke känslig verksamheten är i den turkiska kontexten. Organisationer som sysslar med människorättsfrågor eller politisk islam, betraktas fortfarande med misstänksamhet och motarbetas inte sällan med polisiära och juridiska åtgärder, medan kvinnors, barns, homosexuellas och flyktingars rättigheter betraktas som mindre känsliga ämnen. Det betyder dock inte att de har större framgångar med sitt påverkansarbete i Turkiet.

Staten fortsatt skeptisk

Müsiad är en ekonomisk organisation med starka muslimska värderingar som numera har sitt huvudkontor i Istanbul. Dess vice ordförande, Meliksah Utku, beklagar sig över att det civila samhället, både med sekulära eller muslimska drag, har begränsade påverkansmöjligheter. Detta har att göra med statens fortsatta skepticism gentemot det civila samhället och turkiska medborgare attraheras inte av att bli medlemmar i organisationer. Dock oroar han sig mest för att människor utnyttjar det civila samhället som politiska språngbrädor. Att stärka organisationer i det civila samhället blir sällan ett ändamål för dess medlemmar.

Caucasus Foundation hjälper tjetjenska flyktingar i Istanbul. Deras största utmaning är dess bristande ekonomiska resurser, brist på strukturerad verksamhet och svårigheten att väcka opinion. Stiftelsen har hittils inte haft en dålig relation med myndigheterna, men Selman Bestoy befarar att detta kommer att ske om det juridiska stödet till tjetjenska flyktingar i Turkiet ökar. Detta är ett känsligt ämne eftersom den turkiska staten – i samband med att den värnar om sin relation till Ryssland – förbjudit UNHCR i Ankara att ta emot asylansökan från tjetjenska flyktingar. Selman förklarar att Caucasus Foundation måste vid vara försiktiga för att inte stöta sig allt för mycket med den turkiska statens policy gällande Tjetjenien.

Meltem Aslan, som arbetar både på kvinnorättsorganisationen KAYA och tankesmedjan TESEV, anser att det civila samhället står inför tre stora problem. Det första har att göra med statens fortsatta motstånd mot det civila samhället. Den andra handlar om skillnaderna mellan stora nationella NGO:s och de mindre lokala organisationer. Stora NGO:s har större resurser och kapacitet att erhålla nya ekonomiska resurser, samt att få del av den knappa mediala uppmärksamhet som det civila samhället får i Turkiet. Små organisationer som KAYA kan inte tävla mot dessa jättar, säger Meltem. Det tredje handlar om skillnaderna mellan det civila samhället i västra och östra Turkiet. KAYA har exempelvis större resurser och kapacitet än motsvarande organisationer i östra Turkiet, vilka sällan består av medlemmar med relevant utbildning i kvinnorättsfrågor. Trots de stora NGO:s, så har KAYA bättre förutsättningar att söka bistånd för sina projekt, säger Meltem och menar att organisationen har den kunskap som krävs för att formulera ett projekt och ansöka om internationellt stöd, vilket små organisationer i östra Turkiet inte har.

Skillnader mellan stora och små städer

Reyhan Yalzinday är vice ordförande för Human Rights Association of Turkey (HRAT) och ansvarig för organisationens verksamhet i de kurdiska delarna av landet. Hon påpekar att det inte bara råder stora skillnader mellan det civila samhället i västra och östra Turkiet, utan också mellan storstaden Diyarbakir och mindre städer som Batman, Bingöl eller Van. I Diyarbakir, där Reyhan har sitt kontor, är det civila samhället inte bara större utan också relativt organiserat, vilket underlättar biståndssökandet. Men dessa förhållanden existerar knappast i mindre städer – där står det civila samhället snarare inför ett organiserat motstånd från myndigheter och polis.

Ett exempel på organiserat motstånd från myndigheter och polis förekommer på Vans universitet mot studentföreningen YÖDER. Föreningen bildades 2006 och arbetade för en förändring av universitetets reglemente, vilket legitimerar den militära övervakningen av campusområdet och av studenterna. Föreningen kan idag inte vara verksam eftersom lagen som värnar om demokratiska beslutprocesser i föreningar och stiftelser, satt stopp för dess fortsatta verksamhet. Denna lag kräver att en majoritet av styrelsen i föreningar och stiftelser närvarar vid beslutsfattandet. Men enligt Rizgar Umut, som är styrelseledamot i YÖDER, så är detta omöjligt eftersom majoriteten av föreningens styrelsemedlemmar sitter i häkte eller fängelse.

- Detta är ingen slump, utan en strategi från myndigheter och polis för att hindra vår verksamhet, säger Rizgar och förklarar att resterande styrelsemedlemmar inte kan fatta något beslut eftersom de riskerar åtal för att ha brutit mot lagen som värnar om demokratiska beslutsprocesser i föreningar och styrelser.

Både Reyhan Yalzinday från HRAT och Musa Farisogullari, som är politiker och vice ordförande för Democratic Society Party (DTP) i Diyarbakir, påpekar att så länge spåren av den väpnade konflikten är färska – tiotusentals internflyktingar som fortfarande lever i extrem fattigdom med bristande rättigheter – uteblir utvecklingen för det civila samhället i östra Turkiet.

Internflyktingarna ignoreras

Reyhan Yalzinday menar att den turkiska staten ignorerar problematiken kring landets interflyktingar – som även lider av post-traumatiska sjukdomar. Det civila samhället i östra Turkiet har varken resurser eller kapacitet att på egen hand lösa internflyktingarnas problem. För det andra, påpekar hon, försvåras det knappa arbetet av att ämnet är politiskt känsligt, liksom kvinnors och barns rättigheter. Så länge den turkiska staten betraktar dessa problem utifrån ett säkerhetspolitiskt perspektiv, kommer det att frontalkrocka med det civila samhällets uppfattning om att dessa problem härstammar ur en bristande respekt för mänskliga rättigheter, förklarar Reyhan Yalzinday.

Musa Farisogullari tror att det civila samhället också står inför en ny utmaning, möjligen svårare än självaste förtrycket som alltid haft en motreaktion. Problematiken ligger i att den turkiska staten använder fördelningen av EU:s biståndspengar som ett verktyg för att påverka det civila samhället. Detta sker via ett partnerskap mellan staten och organisationer som tillsammans implementerar ett gemensamt projekt. Genom denna mekanism, riskerar självständiga organisationer i det civila samhället att slås ut. Blir den effektiv behövs inga polisiära eller juridiska åtgärder, utan endast ekonomiska verktyg, förklarar Musa i DTP:s Diyarbakirkontor.
DANIEL UREY

Publiceringsdatum: 2007-02-11

Till toppen av sidan